ANSLAG A 1 POLISORGANISATIONEN
ANSLAG B 1 ÅKLAGARVÄSENDET
ANSLAG C 1 DOMSTOLSVÄSENDET
ANSLAG D 1 KRIMINALVÅRDEN
ANSLAG F 4 BROTTSOFFERMYNDIGHETEN
Regeringen säger sig vilja stärka kampen mot såväl vardagsbrottsligheten som mot den grova och gränsöverskridande brottsligheten. I 1998 års budgetproposition föreslås att den ekonomiska ramen för rättsväsendet höjs med 200 miljoner kronor per år, att 444 miljoner kronor omfördelas från kriminalvårdens anslag till övriga rättsväsendet under kommande treårsperiod samt att rättsväsendet engångsvis tillförs 28 miljoner kronor år 1998. Den sistnämnda engångssatsningen skall bl.a. möjliggöra för åklagarväsendet att fortsätta och slutföra nu pågående reformarbete.
I den allmänna kriminalpolitiska debatten har regeringsföreträdare framställt nivåhöjningen av ramen, det nedskurna kriminalvårdsanslag och det engångsvisa resurstillskottet som en miljardsatsning på polisen. I årets budgetproposition uppgår rättsväsendets förslagsanslag mycket riktigt till totalt 1 044 000 kronor för de kommande tre åren, varav polisen under perioden tilldelas 862 miljoner kronor. Den reella anslagsökningen till polisen, dvs. vad regeringen de facto satsar i nya resurser, stannar dock vid 157 miljoner kronor per år, vilket närmare redogörs för nedan.
Enligt Moderata samlingspartiet är regeringens satsning på rättsväsendet i allmänhet och polisen i synnerhet naturligtvis välkommen om än dock långt ifrån tillräcklig, av skäl som närmare utvecklas i motionen. I detta sammanhang måste enligt vår mening även de allvarliga konsekvenser som uppstått till följd av regeringens absoluta besparingskrav på polisen i samband med krispaketuppgörelsen hösten 1992 beaktas, liksom effekterna av den socialdemokratiska regeringens därefter genomförda besparingar på polisen och övriga rättsväsendet. Besparingar som vid utgången av 1997 kommer att innebära att totalt 1,2 miljarder ha sparats på rättsväsendet.
Enligt Moderata samlingspartiet är rättsväsendet i dag i stort behov av både personalförstärkning och kvalitetshöjande åtgärder inom de olika rättsvårdande myndigheternas verksamhetsområden. För att kunna göra mer än att tillse att myndigheterna blir intakta efter tidigare års nedskärningar krävs betydligt högre anslag än dem som regeringen föreslår. Dessa förslår inte om vi förutom allmän myndighetsupprutsning, även påtagligt skall kunna öka människors vardagstrygghet och samtidigt ligga i frontlinjen i kampen mot den grova och gränsöverskridande brottsligheten.
Moderata samlingspartiets budgetförslag för rättsväsendet under kommande tre år innebär att en ekonomisk ram på drygt 1,8 miljarder kronor över regeringens ramförslag tillförs rättsväsendet, varav polisen tilldelas drygt en miljard. Tilläggas bör att Moderata samlingspartiets budgetförslag, till skillnad från regeringens, inte till någon del finansieras genom omfördelade resurser från kriminalvården. Utgångspunkten för vårt budgetarbete har i stället varit att så snart den nuvarande underbudgeteringen avseende polisens verksamhet upphör och polisen återfår de resurser som krävs för att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning kommer det verkliga resursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet och kriminalvården att aktualiseras.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
|
Förslag i sammandrag (tusental kronor) |
|||||||
|
1998 |
förändring |
1999 |
förändring |
2000 |
förändring |
||
|
Summa |
21 034 000 |
604 200 |
21 647 000 |
596 200 |
22 304 000 |
606 200 |
|
|
A 1 |
Polisorganisationen |
10 956 709 |
343 000 |
11 154 590 |
343 000 |
11 391 745 |
343 000 |
|
B 1 |
Åklagarorganisationen |
634 605 |
10 000 |
621 698 |
22 000 |
642 581 |
32 000 |
|
C 1 |
Domstolsväsendet |
2 979 279 |
50 000 |
3 080 250 |
80 000 |
3 182 559 |
80 000 |
|
D 1 |
Kriminalvården |
3 376 390 |
200 000 |
3 660 530 |
150 000 |
3 892 203 |
150 000 |
|
F 4 |
Brottsoffermyndigheten |
9 356 |
1 200 |
9 631 |
1 200 |
9 915 |
1 200 |
Not: I tabellen redovisas regeringens ekonomiska ram för rättsväsendet för 1998–2000 och Moderata samlingspartiets ökning i förhållande till regeringens ramförslag.
Enligt Moderata samlingspartiet utgör polismakten – på samma sätt som försvaret – en av statens kärnfunktioner. Polismakten ingår som en del i det rättsväsende som är kännetecknet på ett civiliserat samhälle. Rättsväsendet, liksom försvaret, måste enligt vår uppfattning vara prioriterade områden där statlig verksamhet är särskilt påkallad och där besparingar inte kan accepteras som ett led i en reflexmässig föreställning om att ”alla måste vara med och spara”. Med denna utgångspunkt är det för oss moderater en självklarhet att polisen även i tider då landet befinner sig i ekonomisk kris måste tilldelas tillräckligt med resurser för att kunna utöva sin brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet. Liksom försvarsmakten står för det yttre försvaret så är det polisväsendets uppgift att svara för det inre, dvs. för att lag och ordning upprätthålls inom landet.
Hösten 1992 ägde den s.k. krispaketuppgörelsen rum mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna. En absolut förutsättning för att Socialdemokraterna skulle ingå en överenskommelse om att rädda landet ur den ekonomisk kris som uppstått efter år av vanskötsel, var att 500 miljoner kronor skulle sparas på polisen redan första budgetåret, dvs. under 1993/94. Med hänsyn till den allvarliga situation som då rådde tvingades den borgerliga regeringen gå med på Socialdemokraternas krav men såg ändå till att besparingen fördelades ut över tre år, dvs. 150 miljoner kronor sparades 1993/94 och 175 miljoner kronor 1994/95 respektive 1995/96. Numera tycks dock inte Socialdemokraterna vilja kännas vid detta krav. I ett brevsvar från den 4 juni 1997, med anledning av en fråga från riksdagsledamot Ulla Löfgren (m) angående polisväsendet i Västerbotten, skriver justitieministern följande:
... I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att beslutet om att polisen skulle spara 500 miljoner kronor under budgetåren 1993/94–1995/96 togs under de borgerliga regeringsåren. Detta skall jämföras med det sparbeting på 235 miljoner kronor för budgetåret 1995/96, som den nuvarande regeringen ålagt polisen.
Fördelningen av Socialdemokraternas sparkrav med anledning av krispaketuppgörelsen 1992 och Socialdemokraternas ytterligare besparingar på polisen fr.o.m. regeringsskiftet 1994 framgår av följande tabell:
|
1993/94 |
150 miljoner kr (sparkrav från -92) |
|
1994/95 |
220 miljoner kr (175 mkr från -92 + 45) |
|
1995/96 |
410 miljoner kr (175 mkr från -92 + 235) |
|
Totalt |
780 miljoner kr |
Nedskärningarna inom polisen har bl.a. lett till att antalet poliser minskat påtagligt. Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsens personalbyrå fanns det
18 311 poliser anställda 1994. Den 1 januari 1997 hade antalet poliser minskat till 16 349, en minskning med 1 962 poliser. Den 1 juli 1997 fanns det enligt regeringen 16 774 poliser. En siffra som inkluderar 388 nyutexaminerade polisaspiranter, dvs. de som redan hade sökt och antagits till Polishögskolan innan den socialdemokratiska regeringen stoppade grundutbildningen 1995.
Minskningen består framför allt av poliser i åldersgruppen 58–65 år, dvs. de mest erfarna brottsutredarna, som genom förmånliga pensionsavtal lockats att gå i förtida pension. Härutöver har cirka tusen personer på den administrativa sidan sagts upp. Det är i dag allmänt känt att kontorsgöromål och andra interna servicefunktioner inom polisen, liksom servicen gentemot allmänheten, till stor del utförs av poliserna själva. Konsekvensen har blivit att vi i dag har betydligt färre poliser ute bland människor, på tider och platser där bråk uppstår och brott begås. Genom personalnedskärningarna har även antalet poliser som kan ägna sig åt brottsutredande verksamhet minskat, vilket fått som följd att såväl antalet uppklarade brott som antalet överskickade ärenden till åklagarväsendet minskat. Under perioden 1990–1994 klarades drygt 30 procent av alla anmälda brott upp. År 1995 klarades 25 procent av alla brott upp. Under perioden 1992/93 till 1995/96 minskade polisens ärenden till åklagarväsendet med 12 procent eller 30 712 ärenden.
Samtidigt har antalet anmälda brott ökat efter att successivt ha minskat under 1990-talets första fyra år. År 1995 ökade antalet anmälda brott med 3 procent jämfört med 1994. År 1996 var ökningen 8 procent jämfört med 1994. Första halvåret 1997 ökade antalet anmälda brott med drygt 8 000 jämfört med samma period 1996. Särskilt utmärkande är den kraftiga ökningen av skadegörelsebrotten som till hälften utgörs av klotter och skadegörelse på bilar, dvs. brott som ofta begås av ungdomar. Under den aktuella perioden ökade antalet anmälda skadegörelsebrott med 12 procent. Utvecklingen har gått dit hän att människor som faller offer för brott i vårt land inte längre kan lita på att polisen gör vad som krävs för att brottslingen skall kunna gripas och brottet klaras upp.
Vad gäller de särskilt prioriterade brotten, våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet, konstateras i budgetpropositionen att produktiviteten i utredningar om våldsbrott inte är tillfredsställande, att polisens spanings- och utredningsresurser är otillräckliga i kampen mot grov narkotikabrottslighet samt att balanserna av outredda ekobrott fortsatt att öka i storstäderna trots regeringens uppdrag till Rikspolisstyrelsen (RPS) och Riksåklagaren (RÅ) att arbeta av balanserna.
Sammanfattningsvis måste konstateras att polis- och åklagarväsendet har djupgående problem med att fullgöra sina uppgifter att bekämpa brott, oavsett om det rör sig om bekämpning av den s.k. vardagsbrottsligheten eller den prioriterade grova brottsligheten. Det är mot den bakgrunden vi nu övergår till att kommentera regeringens budgetförslag för kommande år jämfört med Moderata samlingspartiets förslag.
I 1994/95 års budgetproposition uttalade den nytillträdde socialdemokratiska regeringen:
...strävandena mot ett rationellare, effektivare och billigare polisväsende måste fortsätta även i framtiden. Därför kommer inriktningen att vara att utgifterna inom rättsväsendet skall skäras ned med ytterligare 600 miljoner kronor t.o.m. budgetåret 1998 så att den sammanlagda besparingen under mandatperioden uppgår till en miljard kronor.
Vid utgången av 1997 kommer 1,2 miljarder kronor att ha sparats in på rättsväsendet och regeringens mål är därmed uppnått. Regeringens mål för rättsväsendet 1998–2000 går i motsatt riktning. I 1998 års budgetproposition föreslår regeringen att den ekonomiska ramen för utgiftsområdet höjs med 600 miljoner kronor, och att 444 miljoner kronor omfördelas från kriminalvården till övriga rättsväsendet och då framför allt till polisen. Den miljard som Socialdemokraterna för fyra år sedan ansåg nödvändig att spara, är nu – fyra år senare – precis lika angelägen att satsa, enligt samma socialdemokrater.
Av den dryga miljarden tilldelas polisen sammanlagt 862 miljoner kronor, varav 430 miljoner kronor för 1998, 275 miljoner kronor för 1999 och 157 miljoner kronor för år 2000. Av dessa 862 miljoner utgör 471 miljoner kronor en del av 600-miljonerssatsningen och resterande del, 391 miljoner kronor, omfördelade medel från kriminalvårdens anslag.
Regeringens svängning i synen på rättsväsendets och framför allt polisens resursbehov måste naturligtvis ses mot bakgrund av att polisväsendet i dag är påtagligt försvagat i flera avseenden, till följd av regeringens tidigare besparingar på 780 miljoner kronor. Besparingarna har fått kännbara konsekvenser för medborgarna, som bl.a. inte längre kan lita på att polisen kommer när den behövs.
Regeringen har uttalat att den nya satsningen på polisen skall användas till att förstärka och utveckla närpolisverksamheten och till IT-satsningar och kompetenshöjning av personalen inom utredningsverksamheten.
Vid en samlad bedömning av den situation som polisväsendet befinner sig i och med en brottsutveckling mot alltfler brott, varav allt färre klaras upp, är det enligt vår uppfattning nödvändigt att anslå ett högre belopp till polisen än vad regeringen gör. Moderata samlingspartiet föreslår att polisväsendet tilldelas 500 000 000 kronor för respektiver år under budgetperioden 1998–2000 utöver det i budgetpropositionen angivna engångsanslaget. Härigenom möjliggörs en utveckling av polisens organisation och arbetsmetoder och ett effektivare polisarbete på både nationell och internationell nivå. I detta arbete bör IT-användningen utgöra ett självklart arbetsredskap.
Vårt förslag innebär vidare att intentionerna bakom närpolisverksamheten snabbare kan förverkligas och att utredningsverksamheten liksom den kvalificerade kriminalpolisverksamheten kan effektiviseras. Samtidigt kommer utryckningsverksamheten att kunna bedrivas på en tillräckligt hög nivå. Vidare bör anslagsökningen ge de lokala polismyndigheternas bättre ekonomiska förutsättningar att åter- eller nyanställa administrativ personal och därmed förbättra servicen till allmänheten genom ökat öppethållande hos polismyndigheterna. Härigenom kommer poliser som i dag utför den administrativa personalens arbetsuppgifter att kunna återgå till renodlat polisiärt arbete. Sist men inte minst viktigt – polisen kommer att i ökad utsträckning kunna vara tillgänglig på gator och torg för att lyssna och ställa frågor, ta emot allmänhetens brottsanmälningar, tips och upplysningar om personer, olika händelser m.m. Sådana bidrag från allmänheten är av stor betydelse i polisens arbete med att förebygga och bekämpa brott. När människor upplever att de faktiskt kan vara polisen behjälpliga i kampen mot brott blir det också mer meningsfullt för människor att engagera sig i sin närmiljö och ta sin del av ansvaret för att ordningen i området upprätthålls. Förutsättningen för en sådan gynnsam utveckling är dock att polisen finns till hands i människors vardagsmiljö. Med Moderata samlingspartiets budgetförslag ges ökade förutsättningar för det.
Det finns starka skäl att känna oro för poliskårens möjligheter att framdeles kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt regeringen finns det i dag 16 775 poliser, varav 4 700 arbetar som närpoliser. Vidare uppges att antalet anställda inom polisen har minskat med 1 150 personer från den 30 juni 1995 till den 30 juni 1997. Under 1995/96 uppgår antalet anställda som valt att gå i förtida pension till 992 personer, varav 737 anges vara poliser. Härutöver kommer drygt tusen personer av den administrativa personalen att ha sagts upp vid utgången av 1999.
Av en nyligen publicerad rapport från Statskontoret framgår att polisväsendet stod för den största neddragningen av personal under perioden 1990–1996. Personalen minskade med fem procent eller drygt 1 300 anställda. Enligt Statskontorets prognos fram till 1998 fortsätter nedskärningarna. Sysselsättningen vid såväl polisen, kriminalvården som domstolsväsendet väntas gå ned med ytterligare fem procent under 1997 och 1998, vilket innebär en total nedgång för berörda myndigheter på 12 procent under perioden 1990–1998. (Statskontorets rapport (1997:15) Staten i omvandling 1997, s. 36 ff.)
Samtidigt som antalet anställda minskat har antagningen till Polishögskolans grundutbildning legat nere. Senaste antagningen till Polishögskolan gjordes under 1995, då 388 polisaspiranter antogs. Den socialdemokratiska regeringens beslut från 1994/95 om att införa antagningsstopp till Polishögskolans grundutbildning kommer att innebära att Sverige har polisbrist vid sekelskiftet. Att regeringen har beslutat att 60 f.d. civilanställda nu i höst skall påbörja utbildning i utredningsverksamhet och att det i årets budgetproposition slås fast att 200 polisaspiranter skall antas till Polishögskolan i januari 1998 hjälper föga för att tillgodose det totala behovet av poliser år 2000. Mot den bakgrunden ter sig justitieministerns uttalande om att ”antalet poliser aldrig varit så stort som nu”, som dåligt förankrat i verkligheten. I synnerhet som det i efterhand visat sig att justitieministern enbart syftade på Stockholm.
För att undvika en framtida polisbrist avsatte Moderata samlingspartiet i 1997 års budgetalternativ 25 miljoner kronor till polisen för 1997 i syfte att bekosta utbildningen av 150 nya polisaspiranter fr.o.m. den 1 januari 1997. Enligt regeringen kunde antagningen till Polishögskolan inte påbörjas förrän tidigast hösten 1997 och då med en ny polisutbildning. Enligt vår uppfattning var det viktigare att starta Polishögskolan och påbörja utbildningen av poliser än att avvakta till dess en ny polisutbildning föreligger.
Ett och ett halvt åt senare låter regeringen nu meddela att Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att göra vad som krävs för att så snart som möjligt efter den 1 januari 1998 påbörja grundutbildning av poliser. Dock inte enligt den nya grundutbildningen som regeringen aviserat, utan enligt en förkortad, provisorisk utbildning i avvaktan på att den nya föreligger.
Sammanfattningsvis måste konstateras att regeringens ansats till att möjliggöra nyrekrytering av poliser inom de närmsta åren är långt ifrån tillräcklig. På nationell nivå har det stora antalet förtida pensionsavgångar och uppsägningar av den administrativa personalen försatt polisorganisationen i ett svårt dilemma, vilket ytterst drabbar medborgarna. Samtidigt ställs nya krav på att svensk polis aktivt skall kunna delta i det internationella polissamarbetet som är under uppbyggnad inom Schengen och EU.
Varken internationaliseringens inverkan på polisarbetet eller medborgarnas krav på förbättrad rättstrygghet kan tillgodoses genom att avvakta utbildning av 200 polisaspiranter. För att skyndsamt kunna förbättra arbetssituationen inom polisen krävs därför, som redan berörts ovan, att polisen får möjlighet att anställa administrativ personal. Härutöver måste det framtida behovet av fler poliser bättre garanteras dels genom tillräckliga resurser till landets polismyndigheter, dels genom att polisutbildningen anpassas till framtidens krav. Enligt Moderata samlingspartiet bör regeringen få i uppdrag att snarast redovisa en plan över polisförsörjningen på längre sikt, förslagsvis för kommande tioårsperiod.
Frågan om hur framtidens polisutbildning skall vara utformad har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete. I budgetpropositionen aviseras nu att regeringen under hösten 1997 kommer att fatta beslut om en ny grundutbildning för polisen och vidareutbildning inom polisväsendet. Den nya grundutbildningen beräknas komma i gång under 1998. Enligt Moderata samlingspartiet bör bl.a. nedan angivna utgångspunkter vara vägledande för utformningen av en ny polisutbildning.
Vad gäller antagningskraven till en ny polisutbildning är det angeläget att stor vikt läggs på de sökandes tidigare yrkeserfarenheter. Vi avser inte att i detta sammanhang slå fast vilka yrkeserfarenheter som bör ges särskild meritering, sådana bedömningar måste göras från fall till fall. Vi anser dock att värnpliktstjänstgöring och övrig militär utbildning bör kunna tillgodoräknas som särskilt meriterande. En sådan utveckling ligger också väl i linje med den ökade medvetenhet som i dag finns om militärt utbildade personers lämplighet även för andra yrken.
Vidare anser vi att det är angeläget att poliskårens framtida sammansättning avspeglar landets befolkningsstruktur, varför redan uttalade mål om att öka andelen kvinnor och andelen män/kvinnor med invandrarbakgrund bör ligga fast och kanske framhållas än tydligare i ansökningsförfarandet.
Tyngdpunkten i en ny polisutbildning bör enligt Moderata samlingspartiet förläggas ute på gator och torg, i direkt polisiärt arbete. Samtidigt som polisaspiranterna förvärvar viktiga praktiska kunskaper kan de bara genom att synas ute i samhället verka brottsförebyggande för samhället i stort.
En viktig utgångspunkt för den framtida polisutbildningen är således att den praktiska polisutbildningen integreras med teoriutbildning kontinuerligt under hela utbildningen.
I en inte alltför avlägsen framtid bör även andra frågor om framtidens polisutbildning övervägas. En sådan fråga skulle kunna röra polisutbildningens geografiska placering. Kanske är det så att fler kvinnor skulle lockas av polisyrket om det fanns möjlighet att genomgå polisutbildning även utanför Stockholm. Kanske finns det också skäl att överväga om polisutbildningen bör vara öppen även för elever som inte avser att arbeta som poliser men där polisutbildningen framstår som ett alternativ även för andra yrkesval. Det kan också vara av intresse att diskutera om hela landet behöver poliser med exakt samma polisutbildning eller om det finns geografiska variationer som bäst tillgodoses genom möjlighet till varierad utbildning. Även det nuvarande huvudmannaansvaret för polisutbildningen kan vara av intresse att få närmare belyst i ett vidare sammanhang. Enligt Moderata samlingspartiet bör en särskild utredning få i uppdrag att studera hur svensk polisutbildning kan utvecklas och reformeras på lång sikt.
Sveriges anslutningsavtal till Schengensamarbetet undertecknades i december 1996. Enligt regeringen är Sveriges målsättning att kunna delta i det praktiska samarbetet år 2000. I likhet med Moderata samlingspartiet tillmäter regeringen det internationella polissamarbetet inom Schengen stor betydelse i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. I 1997 års vårproposition uttalade regeringen att kostnader med anledning av Schengenmedlemskapet skall finansieras inom respektive utgiftsområdes ram. I 1998 års budgetproposition undviker regeringen att över huvud taget beröra att Schengensamarbetet också är förenat med ökade kostnader för polisen. Framför allt beroende på att Sverige i och med medlemskapet kommer att anslutas till Schengen Information System (SIS), dvs. det datoriserade informationssystem där bl.a. sådana personer finns upptagna som inte skall medges inresa. När Sverige fullt ut blivit medlem i Schengen måste samtliga polismyndigheter ha tillgång till SIS. I fråga om Europol så kan i bästa fall Europol börja verka som organisation i mitten av 1998. Även Europolsamarbetet kräver nya system för kommunikation med motsvarande system i andra länder.
I Rikspolisstyrelsens anslagsframställan för polisväsendet budgetåret 1998 uppskattas kostnaderna som uppstår med anledning av Schengensamarbetet och Europolsystemet m.m. uppgå till 102 miljoner kronor för 1998. Mot den bakgrunden framstår regeringens budgetförslag avseende polisen som än mer otillräckligt. Polisen behöver ökade resurser för att kunna möta framtidens krav och samtidigt fungera effektivt och rättssäkert. Med vårt förslag kompenseras polisen även för de ökade kostnaderna med anledning av Schengen och Europolsamarbetet.
En huvuduppgift för närpolisen är att verka brottsförebyggande genom att finnas tillgänglig på gator och torg. Problemen som i dag finns inom närpolisen beror framför allt på otillräckliga resurser, vilket lett till en minskning av både poliser och civilanställd personal. Samtidigt som närpoliser i dag tvingas avsätta värdefull arbetstid till administrativa uppgifter i stället för att arbeta brottsförebyggande i närområdet, har rikspolischefen avskaffat uniformstvånget för poliser. Enligt rikspolischefen skall dock kravet på ökad synlighet finnas kvar. Detta går naturligtvis inte ihop. Dessutom är det ett stort slöseri med polisiära resurser eftersom uniformerade poliser har både en brottsavhållande och trygghetsskapande effekt, som enligt vår mening måste tas till vara.
Vid en samlad bedömning av den situation som polisväsendet i stort befinner sig i, och med en brottsutveckling mot alltfler stölder och grövre våldsbrott, är det enligt Moderata samlingspartiets uppfattning av största vikt att från ordningsmaktens sida uppnå maximal synlighet, något som förutsätter uniformerade poliser.
Åklagarna och polisen har den gemensamma uppgiften att ansvara för samhällets brottsbekämpning. Polis- och åklagarväsendet har till uppgift att förverkliga de kriminalpolitiska målen. Polisen skall arbeta brottsförebyggande, gripa in och tillrättaföra. När brott föreligger skall polisen inleda utredningsarbete. Utredande polisverksamhet syftar till att klargöra frågor som genom åklagaren skall leda till lagföring. Åklagarna förfogar över den straffprocessuella tvångsapparat som inte kräver domstols medverkan.
Åklagarna har befogenhet och kompetens att utföra den processuella verksamhet som utkrävandet av straff fordrar men saknar egna utredningsresurser. Dessa finns hos polisen som är en egen myndighet med egen ledning. I en tid då utredningsarbetet präglas av en alltmer komplicerad brottslighet på såväl nationell som internationell nivå måste tyngdpunkten ligga på den juridiska kompetensen, och åklagarens roll som förundersökningsledare måste därför stärkas. Enbart juridisk kompetens räcker emellertid inte vid utredning om t.ex. avancerad ekonomisk brottslighet. Åklagaren bör därför ges befogenhet att leda också experter från andra discipliner.
En anledning till att ekobrottsutredningar drar ut på tiden är att tidig ledning och koordinering från åklagarsidan över företrädare från flera berörda myndigheter, inte minst skattemyndigheten, många gånger saknas. Den borgerliga regeringen försökte genom uppdrag till Riksåklagaren åstadkomma denna styrning utan förändrad myndighetsstruktur genom inrättandet av s.k. Ekobrottskommandon under åklagarledning. Regeringen har nu gått längre. I januari 1998 skall en ny ekobrottsmyndighet inrättas. Moderata samlingspartiets syn på den nya ekobrottsmyndigheten och ekobrottsbekämpning utvecklas närmare i en särskild motion, 1997/98:Ju302, av Gun Hellsvik m.fl. (m). I detta sammanhang vill vi dock understryka betydelsen av att den nya myndigheten inte leder till splittring av nuvarande myndighetssamverkan mellan polis- och åklagarväsendet och övriga inblandade myndigheter. Enligt Moderata samlingspartiet får det inte råda några tvivel om var Ekobrottsmyndigheten skall placeras in i myndighetsstrukturen, nämligen under Riksåklagaren.
I 1998 års budgetproposition föreslås att åklagarväsendet skall tilldelas en engångsvis anslagsökning med 33 miljoner kronor för 1998, sammanlagt 39 miljoner kronor, för att säkerställa det pågående reformarbetet och för att möjliggöra anställning av cirka 30 åklagaraspiranter under 1998, varav hälften kan anställas vid årsskiftet 1997/98. För 1999 och 2000 tilldelas åklagarväsendet 25 miljoner kronor för respektive år.
Även om regeringens budgetförstärkning till åklagarväsendet är välkommen är den enligt Moderata samlingspartiets uppfattning inte tillräcklig. I likhet med polisen har åklagarmyndigheter tvingats säga upp administratörer (1996-12-31 var 196 av 514 uppsagda). Vidare har åklagarnas ärendebalanser ökat trots minskat tillflöde från polisen. Samtidigt har antalet avskrivna ärenden ökat. Antalet ärenden till domstolarna har också minskat. Sammantaget utgör detta en tydlig indikation om rådande missförhållanden inom åklagarväsendet.
Förutom den ökande vardagsbrottsligheten och den särskilda prioritet som bör ges åt ungdomsbrottsutredningar befinner sig åklagarväsendet i dag i en utveckling mot alltfler komplicerade brott, inte minst ekonomiska brott, på såväl nationell som internationell nivå. I detta sammanhang måste också regeringens satsning på polisen vägas in, vilket kan förväntas leda till ett ökat inflöde av ärenden till åklagarväsendet. Från tidigare år kvarstår även ett behov av ytterligare utbildning, metodutveckling och IT-stöd inom åklagarväsendet.
För Moderata samlingspartiet står det helt klart att åklagarväsendet är i behov av en större resursökning än den regeringen föreslår. Moderata samlingspartiet föreslår därför att åklagarväsendet förstärks med 44 miljoner kronor för 1998 och med 37 miljoner kronor för 1999 respektive år 2000. Härigenom skapas bl.a. möjlighet till ny- eller återanställning av kanslister/
administratörer, alternativt fler åklagare. Härutöver föreslår vi att åklagarväsendet tilldelas särskilda resurser att använda i den komplicerade brottsutredande verksamheten. Avsikten med dessa ”öronmärkta” medel är att åklagare skall ha möjlighet att anlita särskild expertis och sakkunskap på konsultbasis i särskilt komplicerade ärenden. För detta ändamål föreslår vi att åklagarväsendet tilldelas 5 miljoner kronor för 1998, 10 miljoner för 1999 samt 20 miljoner för år 2000.
Domstolsväsendet har en central roll i den demokratiska rättsstaten. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas uppgifter inte begränsade till att medverka i arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. Domstolarna utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti. För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt.
Allmänhetens bild av domstolarna präglas till stor del av de relativt sett fåtaliga – men dessvärre ökande antal – rättegångar i brottmål som får massmedial uppmärksamhet. Enbart en tredjedel av alla mål i de allmänna domstolarna är dock brottmål. Upprustningen av domstolsväsendet inför sekelskiftet är framför allt motiverad av tre skäl. Ett rör frågan om internationalisering. Sedan den 1 januari 1995 ingår såväl Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som EG-rätten i svensk rätt med direkt tillämplighet. Detta reser krav på kompetensutveckling. Mål av alla kategorier tenderar att bli mer komplicerade, vilket ställer krav på specialisering. Den tredje frågan rör näringslivets behov av tvistlösning och skiljedomsinstitutets framtida utveckling.
Parallellt med redan pågående strukturförändringar av domstolsväsendet, bl.a. nedflyttning av mål från kammarrätterna till länsrätterna pågår ett utredningsarbete om domstolsväsendets framtida organisation. Enligt direktiven skall utredningen i mars 1998 lämna förslag till sådana organisatoriska förändringar av domstolsväsendet att 200 miljoner kronor kan sparas in åt regeringen.
I likhet med polis- och åklagarväsendet tvingas domstolarna säga upp personal för att kunna uppfylla regeringens sparkrav. Uppsägningen av icke ordinarie domare, vilket är en helt ny företeelse i svensk domstolshistoria, har bl.a. lett till att hela domstolsavdelningar fått stänga eller kraftigt reduceras. På underbemannade domstolar hinner man i dag inte med att döma av ärendena i en takt som är rimlig. Trots att t.ex. brottmålstillströmningen till tingsrätterna har minskat med 25 procent under perioden 1992 till 1996 har flera domare under senare tid begått och åtalats för tjänstefel men undgått straff med motiveringen att arbetsbördan ansetts vara orimligt stor.
Människors rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har tydliggjorts och bekräftats i svensk rätt genom införlivandet av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (artikel 6).
Den stora arbetsbelastningen på domarna kan få allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten. Inte nog med att dömandet drar ut på tiden. När domen väl avkunnats riskerar den att inte hålla tillräckligt hög kvalitet. Domaren hinner helt enkelt inte med att utveckla domskälen, vilket är särskilt allvarligt eftersom det är genom dessa som domstolens ställningstagande i målet förklaras. Vidare är det genom domskälen som parterna skall få vägledning huruvida ett överklagande av domen kan vara framgångsrikt eller ej. Sist men inte minst har noggrant preciserade domskäl den viktiga funktionen att tvinga domaren att själv pröva hållfastheten i domstolens resonemang.
I regeringens budgetproposition föreslås ingen ökning av domstolsväsendets anslag 1998. Regeringen utgår från att domstolsväsendet kommer att ”klara” sin verksamhet med hänvisning till anslagssparandet. För 1999 konstateras att behov av ett resurstillskott motsvarande 80 miljoner kronor kommer att uppstå på grund av uteblivna reformer. Regeringen saknar dock möjlighet att i 1998 års budget finansiera ett sådant och hänvisar till 1998 års vårproposition.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan om domstolarnas nuvarande arbetsförhållanden kan Moderata samlingspartiet inte ställa sig bakom regeringens bedömning.
Moderata samlingspartiet har i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m), lämnat förslag till hur domstolsväsendet kan förstärkas med 50 miljoner kronor redan under 1998 genom att antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål minskas.
Härutöver föreslår vi att anslaget till domstolsväsendet höjs med 50 miljoner kronor för 1998 och med 80 miljoner kronor för 1999 respektive år 2000.
Kriminalvården i vårt land har sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten varit föremål för en omfattande och oroväckande nedmontering. Ett stort antal anstalter har lagts ned eller fått färre platser, ännu fler väntar på stängning efter nedläggningsbeslut i somras.
Regeringen har doktrinärt hävdat att antalet fängelsedömda även fortsättningsvis skall minska i sådan grad att anstaltsplatserna ”måste” minskas i antal.
För Moderata samlingspartiet står det fullt klart att den nedgång i antalet fängelsedömda som regeringen åberopar som skäl för kriminalvårdsnedskärningar är en följd av försummelser från just samma regering. Moderata samlingspartiet vill med detta understryka det viktiga i ett samspel i resurstilldelningen för de olika delarna av rättskedjan.
Enligt Moderata samlingspartiet skall halvtidsfrigivningen avskaffas i enlighet med det initiativ och den grund som den borgerliga regeringen lade innan Socialdemokraterna fick makten och förhalade genomförandet. När de fängelsedömda kommer att avtjäna en rimlig strafftid kommer helt naturligt beläggningen på fängelserna att öka. Detta verkar regeringen blunda för. Det förefaller också som om regeringen vill tillgodoräkna sig en ökning av antalet fängelsedömda till intensivövervakning med elektronisk kontroll. Regeringen tycks även planera för ett genomförande av Straffsystemkommitténs förslag med användning av elektronisk övervakning upp till ett års strafftider (SOU 1995:91).
En sådan utveckling motsätter sig Moderata samlingspartiet av flera skäl och därtill i samklang med Kriminalvårdsstyrelsens uppfattning.
En översyn bör göras av Kriminalvårdsverkets inre organisation. Personalprogrammet för vidareutbildning inom kriminalvården bör kunna leda till effektivisering och samtidigt medge en adekvat vård för de interner som är i sådant behov. Kriminalvårdens behandlingsinsatser kan vara helt avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter avtjänat straff. Därför är det av central betydelse att det reformarbete som inleddes under förra mandatperioden och som bl.a. innebär att fångarna skall differentieras efter vård-, behandlings- och terapibehov kan vidareutvecklas. Bland fängelsedömda finns många grundläggande behov, t.ex. finns de som inte kan läsa och skriva och aldrig har haft en anställning. Grundläggande skolutbildning och eventuellt arbete inom kriminalvården är en förutsättning för att sådana intagna skall ha en rimlig chans till en ny start i samhället efter avtjänat straff. Det är därför av vikt att kriminalvården har de resurser som krävs för att fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt och meningsfullt sätt.
Enligt Moderata samlingspartiet är det helt oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som försöker sluta med sitt missbruk, skall behöva komma i kontakt med narkotika under den tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna att bekämpa drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande. Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent förekommande. Kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt avgörande för den intagnes möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv. Moderata samlingspartiets målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för kriminalvården.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med varandra (kontrollerade besök). Förutsättningen för den här formen av kontrollerade besök är att den intagne och besökaren skiljs åt genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren. Sådana besöksrum förekommer i andra länder, bl.a. i Norge. Vårt förslag att med hjälp av glasruta skilja besökande och den intagne åt skall ses mot bakgrund av att besöken utgör en vanlig införselväg för narkotika. Det är bättre och mer humant för de intagna att skärpa kontrollen i samband med besöken än att minska möjligheterna för dem att över huvud taget få ta emot besök på anstalten.
I flera länder i Europa används – liksom i USA – speciella narkotikahundar i långt större utsträckning än i Sverige. Välutbildade narkotikahundar har visat sig vara effektiva mot narkotika i fängelser varför även svensk kriminalvård bör ha tillgång till sådana.
Vidare bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att redovisa narkotikasituationen på samtliga fängelser. En sådan redovisning bör också innehålla respektive anstalts planerade åtgärder för att minska narkotikaförekomsten inom anstalten. I detta sammanhang bör regeringen även kräva redovisning av i vilken omfattning narkotikahundar används.
I årets budgetproposition föreslår regeringen att 444 miljoner kronor skall omfördelas från kriminalvårdens anslag till övriga rättsväsendet. Omfördelningen skall enligt förslaget ske på följande sätt: år 1998 (312 mkr), 1999 (124 mkr) och år 2000 (8 mkr). Härutöver har redan beslutats på förslag från regeringen att kriminalvårdens anslag för 1998 skall minskas med 136 miljoner kronor 1998. Detta innebär att kriminalvårdens anslag för 1998 totalt minskar med 448 miljoner kronor. Enligt regeringens bedömning är den stora neddragningen inom kriminalvården möjlig dels beroende på det minskade antalet fängelsedomar, dels genom utvidgningen av försöksverksamheten med elektronisk övervakning. Härutöver framhålls kriminalvårdens stora anslagssparande på 772 miljoner kronor.
Moderata samlingspartiet anser inte att det minskade antalet fängelsedomar kan åberopas som stöd för att minska antalet fängelseplatser. Någon koppling mellan senare års försvagning inom framför allt polisväsendet och det minskade antalet fängelsedomar görs inte av regeringen. Tvärtom har regeringen i årets budgetarbete, liksom i förra årets, valt att ta den mest allvarliga konsekvensen av tidigare besparingar på polisen till intäkt för att göra ytterligare neddragningar på kriminalvården.
Vi utgår från att regeringen har förhoppningar om att resursökningen skall leda till en effektivare brottsbekämpning, med fler uppklarade och beivrade brott. En sådan gynnsam utveckling leder ofrånkomligen till att fler brottslingar kommer att dömas till fängelse än vad som är fallet i dag. I regeringens budgetförslag avseende kriminalvården bortses emellertid helt från regeringens egna syfte med att tilldela polis och åklagare ökade resurser.
En förutsättning för att de kriminalpolitiska målen skall kunna uppnås är att resurstilldelningen mellan kriminalvården och övriga delar av rättsväsendet samspelar.
När polis- och åklagarväsende får de resurser som behövs för att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning kommer det verkliga behovet av bl.a. fängelseplatser visa sig vara betydligt större än vad i dag synes vara fallet.
Vidare är det enligt Moderata samlingspartiets uppfattning angeläget att kriminalvårdens vårdinnehåll specialiseras ytterligare efter de intagnas olika behov, vilket i sin tur förutsätter att utbildningssatsningar kan göras för kriminalvårdens personal. Vi tänker här särskilt på unga människor som begår mycket allvarliga brott, sexualbrottslingar och missbrukare av olika slag. Vi tänker också på kvinnliga fängelsedömda, som enligt vårt förslag bör få avtjäna fängelsestraff på särskilda kvinnofängelser utan risk för övergrepp från manliga fängelsedömda. Vidare anser vi att svenskt rättsväsende i sin helhet måste ges möjlighet att hålla hög beredskap för den mc-relaterade brottslighetens utveckling. Det kan inte uteslutas att svensk kriminalvård i framtiden kommer att vara i betydligt större behov än i dag av specialavdelningar av olika slag. Denna utveckling kan vi bl.a. se i Danmark.
Mot denna bakgrund föreslår Moderata samlingspartiet ett 200 miljoner kronor högre anslag än regeringens för 1998. För 1999 och år 2000 föreslår vi att kriminalvården förstärks med ytterliga 150 miljoner kronor per år. Härigenom kan svenk kriminalvård garantera såväl kvalitet i vården som tillräckligt antal fängelseplatser.
I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) lämnar Moderata samlingspartiet förslag till hur brottsoffrens situation kan stärkas, varför vi här enbart tar upp anslagsfrågan avseende Brottsoffermyndigheten.
I 1998 års budgetproposition föreslår regeringen ingen ökning av Brottsoffermyndighetens anslag för 1998, trots att innevarande budgetår kommer att resultera i en anslagsbrist på cirka 700 000 kronor.
Till skillnad från regeringen anser Moderata samlingspartiet att Brottsoffermyndighetens ekonomiska underskott bör täckas i syfte att säkerställa nivån på myndighetens verksamhet.
I avvaktan på Brottsofferutredningens förslag, vilket enligt direktiven skulle ha presenterats senast den 1 september 1997, föreslår vi att anslaget höjs med 1,2 miljoner kronor per år fr.o.m. 1998 till år 2000. Härigenom möjliggörs inte enbart att Brottsoffermyndigheten kan verka på nuvarande nivå utan därutöver en förstärkning av verksamheten. Beroende på vad Brottsofferutredningen kommer fram till kan det finnas skäl att ytterligare höja anslaget till Brottsoffermyndigheten. Detta får utredningens utvärdering av hittills gjorda brottsofferinsatser utvisa. Moderata samlingspartiet avser att återkomma i frågan i samband med 1998 års ekonomiska vårproposition.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen till anslag A 1 Polisorganisationen för 1998 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 343 000 000 kr ökat anslag eller 11 299 709 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av polisförsörjningen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om riktlinjerna för en framtida polisutbildning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnader för Schengenmedlemskapet och Europolsystemet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av uniformerade poliser,
att riksdagen till anslag B 1 Åklagarväsendet för 1998 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 10 000 000 kr ökat anslag eller 644 605 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till anslag C 1 Domstolsväsendet för 1998 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 50 000 000 kr ökat anslag eller 3 029 279 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av narkotikasituationen på fängelser i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till anslag D 1 Kriminalvården för 1998 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 200 000 000 kr ökat anslag eller 3 576 390 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen till anslag F 4 Brottsoffermyndigheten för 1998 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 1 200 000 kr ökat anslag eller 10 556 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Gun Hellsvik (m) |
|
|
Göthe Knutson (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Christel Anderberg (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Lars Björkman (m) |