2. Kvinnors rätt till sin kropp
3. Se över lagstiftningen!
4. Är allt sexuellt umgänge frivilligt?
5. Vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd
6. Från vems perspektiv dömer domstolarna?
7. Bevisvärdering och synen på kvinnors sexualitet
8. Skyldighet att avslöja våldtäktsbrott
9. Kvinnor som asylsökande
10. Misshandlade och utvisningshotade kvinnor
11. Mäns våld mot kvinnor
11.1 Byt perspektiv när det gäller mäns våld mot kvinnor
12. Kvinnojourerna
13. Läkarvård och behandling för kvinnor som utsatts för misshandel
och sexuella övergrepp
14. Inför sex och samlevnad i skolundervisningen
15. Hemställan
Oavsett om maktförhållanden grundas på kön, ras, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion etc, är tanke på den underordnade gruppens uppror ytterst skrämmande för det överordnande kollektivet.” Carin Holmberg, Det kallas manshat. En bok om feminism.
Makt, om man ser det som ett förhållande mellan människor, kan bara utövas av någon om någon annan samtidigt fråntas makten. Makt utövas inte alltid synligt, medvetet eller genomtänkt, inte alltid med våld och tvång till underkastelse.
Manspositioner, manlighet och makt har ett slags ”naturlig” koppling. Kvinnors och mäns olika förutsättningar förklaras gärna med att de är biologiska varelser och därför går ingenting att ändra. Eftersom mäns makt förankras i föreställningar om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” framstår mäns makt som någonting annat än just makt. Det är ”naturligt” att män har makt och att kvinnor saknar makt. Om skillnaderna mellan kvinnors och mäns villkor i samhället betraktas och behandlas som ”naturliga” i betydelsen naturgivna kommer aldrig maktförhållandena mellan könen att kunna förändras.
Så länge maktförhållandena mellan könen inte synliggörs upprätthålls mäns överordning, och kvinnors underordning befästs därmed.
Mäns våld mot kvinnor – det könsrelaterade våldet – är ett uttryck för mäns makt. Kvinnors utsatthet för mäns våld, antingen det är misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller incest är ett samhällsproblem. Det könsrelaterade våldet har sitt ursprung i en patriarkal maktstruktur.
Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Att kunna klä sig som man vill, bete sig som man vill, utan att bli utsatt för sexuella övergrepp och trakasserier är en mänsklig rättighet. I vårt samhälle liksom i världen i övrigt berövas kvinnor denna rättighet. Det tar sig tydligast uttryck i pornografin och prostitutionen. Dessa företeelser är inte kriminaliserade utan ingår som en del av en accepterad samhällsstruktur. Pornografin är teorin, det sexualiserade våldet praktiken. I en särskild motion behandlar vi pornografins betydelse för det sexualiserade våldet.
När kvinnor under täckmantel av familjeheder och kulturella traditioner misshandlas och dödas för att de med all rätt gör motstånd mot förtryckande sedvänjor och normsystem, är det ännu ett utslag av patriarkal maktutövning. Könsstympning är ett annat sätt att hålla kvinnor på plats och bevara deras undertryckta ställning. Detta är brottshandlingar som vårt samhälle kraftfullt måste motverka.
Svenska myndigheter, som genom sin passivitet medverkar till den organiserade hustruimporten, utövar ett institutionellt patriarkalt våld, väl medvetna om att kvinnor, som lurats till Sverige på detta sätt av en man som misshandlar och förgriper sig på dem, inte vågar anmäla honom, eftersom de då sannolikt kommer att skickas ut ur landet. I stället för att se till att kvinnorna får det skydd och stöd de behöver, sanktionerar myndigheterna övergreppen mot kvinnorna genom att verkställa mannens tvååriga returrätt med misshandelsgaranti.
Kvinnor runt om i världen utsätts för sexualiserat våld som terror- och krigshandling. De förföljs, fängslas, torteras och våldtas på grund av sin politiska aktivitet. Alltmer sällan får dessa kvinnor asyl utan de skickas tillbaka till sina våldtäktsmän och bödlar. Detta är ett dubbelt brott mot mänskliga rättigheter som begås helt öppet av svenska myndigheter.
För att förändra attityder och förebygga brott krävs en genomgripande samhällsdiskussion om vad män gör mot kvinnor som kvinnor. Men det är inte tillräckligt. Det som sker i religionens och kulturens namn, som led i krigsföring och som maktutövning: att kvinnor stympas, piskas, våldtas och dödas måste få människor, varje enskild medborgare och politiska beslutsfattare, att reagera och inse att våldet mot kvinnor i all sin utstuderade grymhet och oförsonlighet handlar om makt, om mäns makt över kvinnor och den kvinnliga sexualiteten.
Det är hög tid att mäns våld mot kvinnor synliggörs och att våldets konsekvenser för kvinnorna uppmärksammas. En viktig markering för den allmänna opinionen vore om statsmakterna slog fast att kvinnofrid skall råda och gälla alla kvinnor, och att mäns våld mot kvinnor är ett brott. Ett samhälle fritt från könsrelaterat våld är en demokratisk rättighet.
Högsta domstolen, HD, har nyligen avgjort det första s k Södertäljemålet. De tre olika domsluten (tingsrättens, hovrättens, HD:s) visar på att det behövs en översyn av lagstiftningen kring sexualbrott. Åklagare väckte ursprungligen åtal för våldtäkt men i hovrätten yrkades alternativt ansvar för sexuellt utnyttjande. När så tingsrätten ogillade åtalet för våldtäkt överklagade inte åklagaren i den delen. Detta ledde till att frågan om våldtäkt på de flesta åtalspunkterna inte kunde prövas i HD. Att det blev en fällande dom i HD innebär inte att alla frågor en gång för alla är lösta. Justitieministern har uttalat att det skall ske en sådan översyn. Vänsterpartiet vill här lyfta fram några frågor som bör lösas i en sådan översyn.
Normen i vårt samhälle är att allt sexuellt umgänge är frivilligt. Därför måste den kvinna som blivit våldtagen bevisa att hon inte ville. Den som frivilligt går på ett övergångsställe och blir påkörd av en bil, behöver inte bevisa att han eller hon inte ville bli påkörd. Ingen behöver heller bevisa att han eller hon inte vill bli misshandlad. Vår lagstiftning utgår från dessa självklara faktum. Om normen i stället hade varit att sexuellt umgänge inte sker frivilligt, hade våldtagna kvinnor inte först behövt bevisa att de inte ville ha samlag, utan domstolarna hade kunnat koncentrera sig på graden av våld, skador och själva kränkningen. Bara det faktum att en kvinna anmäler en våldtäkt bevisar att hon ansåg att det handlade om våldtäkt – inte frivilliga samlag.
För att någon skall kunna fällas till ansvar för sexuellt utnyttjande krävs det enligt 6 kap 3 § att han haft sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befann sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Med ”vanmakt” menas en djupgående oförmåga att handla; man skall vara medvetslös eller redlöst berusad. Med ”annat hjälplöst tillstånd” menas att man inte kan försvara sig p.g.a. en sjukdom eller kroppsskada eller inte uppfattar vad som händer. Det kan också vara att man är påverkad av droger så att man inte uppfattar att man utsätts för sexuella närmanden eller är paralyserad av skräck.
Efter det att tingsrättens och hovrättens domar fallit i det första s k Södertäljemålet uppstod en samhällsdebatt om begreppen ”vanmakt” och ”annat hjälplöst tillstånd”. Helt klart är att det saknas ett kvinnoperspektiv på de båda begreppen. Domen i HD har delvis fyllt begreppet ”annat hjälplöst tillstånd” med annat innehåll. Men så som domslutet blev innebär det att det behövs, som justitierådet Gregow anger i sin skiljaktiga mening, ”en viss berusning och en viss hotfull situation”.
Vad som måste diskuteras är om en kvinna kan befinna sig i vanmakt utan att vara medvetslös eller redlöst berusad. Kan det vara hotfullt för en ensam kvinna när hon i en viss situation möter en man eller flera män i grupp? Kan den makt som samhället ändå ger män via t ex pornografi leda till att kvinnan i ett sådan situation upplever att hon befinner sig i vanmakt?
I dag har vi en formell likhet inför lagen som i vissa fall kan leda till rättslöshet. Rättssäkerheten utesluter inte på något sätt att en domstol utgår från kvinnans/offrets situation. Det gäller både bedömningen om vad männen bör ha begripit och själva bevisvärderingen.
I de två gruppvåldtäkterna i Södertälje, som dessvärre har följts av flera gruppvåldtäkter, har två unga flickor utsatts för ett antal påtvingade samlag. Vad är det för syn på kvinnors sexualitet som säger att en 18-årig kvinna inom loppet av några timmar vill ha 6 till 7 vaginala samlag och 3 orala med tre främmande män på främmande plats?
I det ena Södertäljemålet, där en 17-årig flicka våldtogs, säger tingsrätten: ”Enbart den omständigheten att de flesta flickor sannolikt normalt inte skulle frivilligt delta i ett sådant omfattande sexuellt umgänge är enligt tingsrättens uppfattning inte tillräckligt för att de åtalades invändning skall lämnas utan avseende. Tingsrätten finner det därför i och för sig möjligt att målsäganden frivilligt deltagit i de sexuella aktiviteter som förekommit i lägenheten.” Vad är det för syn på barns sexualitet som säger att ett 17-årigt barn vill ha samlag vaginalt, analt och oralt ett otal gånger inom loppet av 2 timmar med två män på en trång toalett?
Kvinnorna gjorde inte tillräckligt med motstånd, hävdas också i domarna. De sade visserligen nej, knuffade bort händer och ben, bet och örfilade, men det räcker inte enligt hovrätten och tingsrätten. Att all tidigare erfarenhet visar att de kvinnor som gör motstånd dödas eller skadas svårt, räcker tydligen inte heller. Frågan hur en kvinna kan förväntas skrika högt och försvara sig när en man våldtar henne oralt och en annan analt ställdes aldrig. Vem är det som har rätten till en kvinnas kropp – våldtäktsmän eller kvinnan själv?
I båda Södertäljemålen fanns det människor som stillatigande åsåg vad som pågick, utan att ingripa eller förhindra våldtäkterna. I det första målet kördes den bil där de flesta av övergreppen begicks av en man som själv inte deltog. I den lägenhet där det begicks ytterligare övergrepp och, enligt HD, en våldtäkt fanns ytterligare passiva män. I det andra målet fanns en tredje man med på toaletten som stillatigande och passivt åsåg när hans två manliga kamrater våldförde sig på hans tredje kvinnliga kamrat. I lägenheten utanför satt två föräldrar som inte reagerade på att tre unga män går in på toaletten tillsammans med en ung kvinna.
I Brottsbalken 23:6 står att den som underlåter att anmäla eller avslöja ett pågående brott kan dömas till upp till två års fängelse. Detta gäller dock inte sexualbrott utan endast rån, grovt rån eller grov misshandel. Det innebär att om männen hade misshandlat kvinnan i baksätet på bilen eller i lägenheten hade de kunnat bli dömda för underlåtenhet att ingripa.
I Brottsbalken 6:12 står att en person kan dömas för förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. Till denna paragraf borde enligt Vänsterpartiets mening föras underlåtenhet att anmäla eller avslöja de i paragrafen nämnda sexualbrotten. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
En kvinna från Colombia tillfångatogs av militären och fördes till ett militärläger. Under tre veckors tid våldtogs och skändades hon på det mest sadistiska sätt. När man trodde att hon var död slängdes hon på en soptipp där föräldrarna hittade henne. Hon tog sin tillflykt till Sverige. Men här får hon inte stanna för Utlänningsnämnden hävdar att inte någon regering i världen skulle beordra våldtäkter – alltså är det enstaka kriminella soldater som utfört våldtäkterna.
En kvinna från Bangladesh tillfångatogs tillsammans med sin dotter vid en massaker då också hennes man dödades. Hon och dottern fördes till ett fängelse där hon under tre dagar våldtogs av fyra poliser. Hon kommer inte ihåg deras gradbeteckningar, men hon kommer ihåg deras pistolhölster som slog mot höften. Men säger Utlänningsnämnden eftersom inte något befäl beordrat våldtäkterna är inte våldtäkterna ett led i politisk förföljelse.
En kvinna från forna Jugoslavien blev en kväll våldtagen av fyra män med strumpor över huvudet. Hennes barn tvingades titta på. Hon vill inte att hennes make skall få reda på våldtäkterna. Hon vill inte berätta för maken att resultatet av våldtäkterna är en graviditet. Hon vill inte heller berätta att kroatisk sjukvård utförde aborten på henne utan bedövning – därför att hon är gift med en muslimsk man. När familjen intervjuades av Invandrarverket, berättade hon förstås inte vad som hänt henne – för då skulle ju mannen få veta. När hennes biträde sedan råder henne att söka själv och berätta för Invandrarverket vad hon blivit utsatt för blir hon inte trodd för att hon inte genast vid gränsen slog ut armarna och sade: ”Jag har blivit våldtagen av kroatisk militär.”
Den 1 januari 1997 fick Sverige en ny utlänningslagstiftning. I 3 kap 3 § 3 finns en ny kategori skyddsbehövande: den som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse. Regeringen valde att lägga denna kategori asylsökande utanför flyktingkonventionens flyktingbegrepp, vilket enligt Vänsterpartiets mening hade varit en mycket bättre lösning. Under de 9 månader som förflutit har endast 8 personer av nästan 6 000 fått uppehållstillstånd med stöd av denna paragraf. Vänsterpartiet har i en särskild motion utvecklat våra synpunkter på kvinnors asylskäl och bl a nödvändigheten av att särskilda riktlinjer utarbetas för invandringsmyndigheterna likt de som finns i Kanada, USA och Australien.
I s k anknytningsärende finns en prövotid på två år, vilket innebär att ett förhållande måste hålla i två år för att den utländska parten, oftast en kvinna, skall få permanent uppehållstillstånd. Med myndigheternas goda minne kan män i vårt land köpa utländska kvinnor per postorder. Kvinnor med full returrätt och misshandelsgaranti inom två år. Risken att utvisas gör att många utländska kvinnor inte vågar anmäla misshandel eller våldtäkt. Om de anmäler verkställer invandrarmyndigheten mannens returrätt. Vänsterpartiet anser att detta inte är värdigt ett land som säger sig värna jämställdheten och skrivit under FN-konventionen om att avskaffa all diskriminering av kvinnor. Det våld mannen utsatt kvinnan för måste ses som skäl för uppehållstillstånd, oavsett kvinnans ursprungsland. Huvudregeln skall vara att kvinnan själv får avgöra om hon vill stanna i Sverige om anknytningen upphört till följd av våld från mannens sida. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Våldtäkt utförs av militär och polis för att visa kvinnorna att de inte skall engagera sig politiskt. Våldtäkt används för att visa de politiskt aktiva männen vad som händer deras kvinnor om de fortsätter sitt politiska arbete. Våldtäkt används som led i krigföring för att demoralisera soldater och som led i etnisk rensning, som i forna Jugoslavien och Rwanda. Våldtäkt används av män för att förnedra kvinnor och för att kvinnor skall inse att det är männen som har makten. Våldtäkt kan vara ett led i en politisk förföljelse. Våldtäkt är dock alltid en politisk handling.
I dag finns tillräckligt med information och forskning om hur kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp reagerar. Detta är en kunskap som vårt rättsväsende borde ta till sig – alla från domare, jurister och poliser, oavsett om de arbetar på Utlänningsnämnden, på en domstol eller på en lokal polisstation.
För några år sedan ingick visan ”Lilla Ida” i Juridiska föreningens sångbok. Visan beskriver hur en 14-årig flicka våldtas och den sjöngs på föreningens fester, dvs av blivande tingsnotarier, domare, hovrättsråd och andra aktörer inom rättsväsendet. Visan togs bort när Vänsterpartiet reagerade. Men hur har alla de som utbildades innan dess påverkats? Detta är bara ett exempel, men det visar med all önskvärd tydlighet på nödvändigheten av ”rätt” utbildning för aktörer i vårt rättsväsende.
Det har visat sig att där det finns åklagare som har kunskap om följderna av det sexualiserade våldet blir också uppklaringsprocenten av just dessa brott mycket högre. Vänsterpartiet har därför sedan länge krävt att regeringen vidtar åtgärder för att rättsväsendets kompetens skall förbättras när det gäller kvinnomisshandel och sexualiserat våld, i syfte att stärka kvinnors rättsskydd. Studerande vid juristlinjen behöver t ex få en gedigen utbildning om det strukturella våld mot kvinnor som finns inbyggt i vårt samhälle och om sexuella övergrepp mot barn.
Vänsterpartiet har i en särskild motion om sexuellt utnyttjande av barn pekat på nödvändigheten av utbildning av socialarbetare, dagis, skola och personal inom sjukvård. Vi har också pekat på nödvändigheten av att se över hela den samhälleliga kedjan – inte bara delar. Detta gäller förstås även det sexualiserade våldet mot vuxna kvinnor.
Lagen om besöksförbud kom till för att skydda kvinnor som utsätts för hot, kvinnor som förföljs eller kvinnor som trakasseras. I de flesta fall efterlevs besöksförbudet. När det inte efterlevs blir oftast följderna mycket traumatiska för kvinnan och barnen, i de fall det finns barn. Samtidigt innebär lagen om besöksförbud att det är offrets rörelsefrihet som begränsas – inte förövarens.
En fråga om livskvalitet är att kunna röra sig fritt i samhället utan att behöva vara rädd eller veta att om någonting händer så är samhället solidariskt berett att reagera. Hittills har åtgärder inom området huvudsakligen handlat om att skydda den våldsutsatta kvinnan genom larmpaket, skyddat boende m m. Mannen som begått brott är i många fall den som får bo kvar på brottsplatsen medan den skadade och livrädda kvinnan får fly sitt hem. Frågan som nu måste ställas är hur vi hindrar den våldsutövande mannen i hans våldsutövning. Vänsterpartiet anser att det är den våldsutövande mannen som skall få sin frihet inskränkt och inte som nu den våldsutsatta kvinnan.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att regeringen snarast tillsätter en utredning som får i uppgift att föreslå en lösning som innebär att det är förövarens rörelsefrihet som begränsas och inte offrets.
Kvinnojourerna gör ett fantastiskt arbete genom att sopa upp efter konsekvenserna av det samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor är. I kommunerna betraktas kvinnojouren som en förening som alla andra och i jakten på besparingar har man dragit ner föreningsbidragen. Det har lett till att det ekonomiska stödet har minskat, och i några kommuner har man dragit in det helt med hänvisning till socialtjänsten. Andra kommuner villkorar bidragen och har synpunkter på öppettider, verksamhetsprioriteringen m m. Man vill också inordna kvinnojourerna inom de övriga kommunala institutionerna med anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Detta är förstås en omöjlighet. Kommunerna måste respektera kvinnojourernas egenart och inse den betydelse de har. Samtidigt måste kvinnojourerna kunna lita på kommunernas ekonomiska stöd för att orka driva kontinuerlig verksamhet.
Vänsterpartiet har avsatt 3 miljoner kronor i sin budget till ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige.
Kvinnor som utsatts för långvariga och systematiska övergrepp är ofta i mycket dålig fysisk och psykisk kondition och har stort behov av läkarvård och olika former av terapeutiska behandlingar.
Det är orimligt att dessa kvinnor, som blivit utsatta för ett brott, oftast av en man som står dem nära, själva skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för den behandling som de måste ha för att kunna överleva och bli hela som kvinnor. Dessutom är kvinnors ekonomi ofta begränsad och något utrymme för dyra terapibehandlingar är oftast inte möjligt. Det faktum att kvinnor på grund av sitt kön blir utsatta för våld visar på att detta är ett samhällsproblem och inte ett individproblem. Vänsterpartiet anser att kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp skall ha rätt till kostnadsfri läkarvård och behandling.
Sexualundervisning är inte ett ämne, det är en del av många ämnen och måste behandlas ur många olika aspekter för att ge den växande människan ett gott stöd i hans eller hennes livssituation. Det ökande antalet tonårsvåldtäkter utförda av jämnåriga pojkar, som inspirerats av porrtidningarnas bild av kvinnor som objekt, måste diskuteras och vederläggas av vuxna. Sexualundervisningens status i skolan måste därför höjas. En första förutsättning för att uppnå detta är att sexualundervisning blir ett obligatoriskt inslag i lärarutbildningen. Lärarna måste också garanteras fortbildning.
Vänsterpartiet anser därför att ämnet sexualkunskap skall integreras i alla de ämnen det berör och att detta ska skrivas in i dessa ämnens kurs- och läroplaner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den utredning om en översyn av sexualbrottslagstiftningen som tillsatts skall ta ställning och komma med förslag kring problematiken om sexuellt utnyttjande eller våldtäkt enligt vad i motionen anförts,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att i brottsbalken föra in en regel om underlåtenhet att anmäla eller avslöja sexualbrott,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i den tvååriga prövotiden i anknytningsärenden enligt vad i motionen anförts om kvinnor som blivit utsatta för våld,1
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättsväsendets kompetens enligt vad i motionen anförts om bättre utbildning av jurister när det gäller våld mot kvinnor ocn sexuella övergrepp mot barn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den våldsutövande mannen skall få sin frihet inskränkt och inte som nu kvinnan,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en regel som ger kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp kostnadsfri läkarvård och behandling,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ämnet sexualkunskap skall integreras i alla allmänna ämnen i skolan och skrivas in i kurs- och läroplaner.3
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |
1 Yrkande 3 hänvisat till SfU.
2 Yrkande 6 hänvisat till SoU.
3 Yrkande 7 hänvisat till UbU.