Våldet mot kvinnor och flickor är det allvarligaste brottet mot mänskliga rättigheter i världen just nu. Detta slås fast i Unescos rapport: ”The progress of nations” 1997. Vidare framhålls att innan detta våld synliggörs och elimineras kan man överhuvudtaget inte tala om en utveckling mot fred och säkerhet för mänskligheten.
Våld mot kvinnor och barn har förekommit i alla tider och är dessvärre fortfarande vanligt förekommande i vårt samhälle. Det finns ett antal kännetecken som skiljer misshandel av kvinnor från andra typer av våld. I nästan alla fall är kvinnorna offer och männen förövare. En stor del av de kvinnor som blir misshandlade lever tillsammans med eller känner den som misshandlar. I de flesta fall sker misshandeln i det egna hemmet. Många gånger är misshandel av kvinnor förenad med svartsjuka och sexuellt förtryck. De män som misshandlar eller begår sexuella övergrepp på kvinnor och barn kommer från alla miljöer och alla åldersgrupper.
Våldsbrott mot kvinnor och barn kommer inte till myndigheternas kännedom i samma utsträckning som annan våldsbrottslighet, eftersom detta våld oftast sker inom hemmets väggar. Även om det under senare tid har skett en ökning av antalet anmälningar, finns det ett stort mörkertal när det gäller omfattningen av våldet mot dessa grupper. Den tillgängliga statistiken om brott mot kvinnor är dock ingen upplyftande läsning: 1995 anmälde 17 965 kvinnor sina misshandlade män. Det är nästan 40 % av det totala antalet misshandelsfall i Sverige. Behovet av åtgärder, liksom debatten om våldet mot kvinnor och barn, måste ses mot denna bakgrund. 1996 anmäldes totalt 1 608 våldtäkter och 1 466 fall av sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av minderårig.
Ytterst få våldtäktsmän blir dömda. Enligt en studie vid Stockholms universitet ledde endast 11% av de våldtäkter som anmäldes mellan 1986 och 1994 i Stockholms län, där offer och gärningsmän var obekanta, till fällande dom. Av dessa dömdes endast 45 % för våldtäkt. Totalt avskrevs under samma period 86 % av alla våldtäkter, där okända män var förövare.
Vi anser att lagstiftningen måste ses över både vad gäller brottet våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Reglerna måste utformas så att det tydliggörs vilka gärningar som faller under dessa stadganden. Regeringen bör skyndsamt utreda frågan och därefter återkomma till riksdagen med förslag till ändringar av lagstadgandena. Detta bör ges regeringen till känna.
Statistiken över anmälda brott och hur rättsväsendet hanterar brott mot kvinnor är en av de viktigaste källorna till kunskap om våldet mot kvinnor. Riktiga beslut om vilka åtgärder som måste vidtas kan bara fattas om vi har tillräcklig kunskap om brottslighetens nivå, struktur och utveckling. Därför behövs bättre kriminalstatistik på området. Det går inte idag att uttala sig om nivå eller utveckling vad gäller våld som utövas av män mot kvinnor i hemmet utan att göra specialundersökningar. Vi vet t ex inte om det våld mot kvinnor som i ökad utsträckning anmäls till polisen har utövats av män mot kvinnor som de lever eller har levt tillsammans med, eller om det i ökande utsträckning är unga kvinnor som utsätts för våld av män de är flyktigt bekanta med. Det behövs därför en ökad könsuppdelning av statistiken om våld mot kvinnor. Det krävs också bättre kunskap om skadestånd vid våldsbrott och omfattningen av frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor. En brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör också genomföras i enlighet med vad Kvinnovåldskommissionen föreslog.
I centermotioner har år efter år krävts ytterligare insatser för att motverka våldet mot kvinnor och barn. En särskild kommission tillsattes 1 juli 1993 för att utifrån kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kommissionen, som blev färdig med sitt arbete för lång tid sedan, har avlämnat två betänkanden: SOU 1994:56 Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats, samt SOU 1995:60 Kvinnofrid. Det är nu angeläget att de förslag till åtgärder som kommissionen föreslagit övervägs och att riksdagen snarast ges möjlighet att ta ställning till dessa förslag.
Kvinnojourerna och kvinnoforskningen, i såväl Sverige som utomlands, har bidragit till ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte minst frågor om makt och inflytande som konfliktorsak mellan kvinnor och män. Våldtäkter, misshandel och andra övergrepp mot kvinnor har inom forskningen alltmer kommit att uppfattas som ett uttryck för bristande jämställdhet, såväl i förhållandet mellan kvinnor och män som i samhället i stort. Forskning om våld mot kvinnor måste utvecklas. En kartläggning bör också göras av sambandet mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor.
Centerpartiet har länge krävt att särskilda kliniker för våldtäktsoffer upprättas i landet, något som även kvinnokommissionen föreslagit. Kommissionens förslag innebär att det inom hälso- och sjukvården inrättas särskilda sådana centrum. Syftet med klinikerna är att praktiskt bistå utsatta kvinnor. Ett sådant centrum har byggts upp vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot utsatta kvinnor för medicinsk undersökning och behandling. Man erbjuder också krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. På centrumet bedrivs även forskning och utveckling av metoder för omhändertagande av kvinnor som misshandlats och våldtagits. Ett heltäckande handlingsprogram har utarbetats för bemötande och behandling av misshandlade kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram och kliniker bör upprättas runt om i landet.
Det föreligger ett behov av ett datoriserat informationssystem som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera upprepningsvåld och följa upp sådana fall på ett effektivt sätt. Ofta får polisen rycka ut till t ex lägenhetsbråk eller liknande utan att ha kännedom om att andra polismän varit på samma plats vid tidigare tillfällen i samma ärende. Ett datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m m skulle underlätta för polisen att vidta relevanta åtgärder.
Kvinno- och brottsofferjourer utför ett mycket värdefullt arbete och utgör ett mycket viktigt stöd för dem som utsatts för brott. Jourerna har länge haft små resurser till sitt förfogande trots omfattande och behövliga insatser: Jourerna bör få ökade medel från bl a Brottsofferfonden.
Lagen om besöksförbud, som Centerpartiet motionerat om, är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller trakasseras. Besöksförbudet ska förebygga hotfulla och farliga situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart ingripa i en situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet avser skydda. 1990 krävde Centerpartiet att lagstiftningen om besöksförbud skulle skärpas, vilket också gjordes. Det vore intressant att närmare studera det system som tillämpas på Irland där mannen kan få besöksförbud i sitt eget hem. I avvaktan på beslut om vem som ska ha rätt att bo kvar i det egna hemmet bör den misshandlade kvinnan ha rätt till detta. Införandet av ett sådant system bör utredas.
Centerpartiet har tidigare föreslagit att bättre rutiner och kortare handläggningsperioder införs vid våldtäktsfall. Även Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande föreslagit förbättringar på området. Man föreslår bl.a. att ärenden som rör våld mot kvinnor i nära relationer bör prioriteras. Domstolars handläggning av ärenden om våld och andra övergrepp mot kvinnor bör utvecklas närmare i policydokument. Kommissionen föreslår helt i linje med tidigare centerkrav att Domstolsverket utformar lämplig fortbildning för domstolspersonal i frågor som gäller våld mot kvinnor.
För att brottsoffren ska garanteras sitt utdömda skadestånd, det kan ofta ta lång tid att överhuvudtaget få utdömt ett sådant, anser vi att staten inom rimlig tid ska gå in och förskottera de utdömda lagakraftvunna skadestånden i de fall där gärningsmannen inte betalar. Sedan får det bli statens uppgift att driva skadeståndskravet gentemot gärningsmannen, i likhet med vad som sker i Norge.
Lagen om målsägandebiträden innebär att målsägande har rätt till ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång vid vissa typer av brott. Reglerna har sedan lagen trädde i kraft 1988 ändrats så att det numera är en rättighet att erhålla biträde i alla mål rörande sexualbrott. Även för andra brott, som t.ex. misshandel och olaga hot har möjligheterna att ha ett biträde förbättrats. Det bör enligt vår mening även vara möjligt att förordna om målsägande vid tredjemansskada. Detta ska gälla t ex då efterlevande till någon som bragts om livet har åsamkats personskada som gett medicinska effekter. Målsägandebiträde ska enligt förslaget kunna förordnas om följande kriterier är uppfyllda:
Brottet ska gälla mord eller dråp
Möjligheten till målsägandebiträde ska gälla närstående
Den närstående ska ha bevittnat händelsen eller konfronterats med händelsen.
Verksamhet som kan sägas gå ut på att ”importera” kvinnor till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de inblandade parterna. Den som i vinningssyfte ägnar sig åt sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och osäkerhet bör på något sätt utsättas för sanktioner från samhällets sida. Kopplerilagstiftningen kan här enbart bli tillämplig i fall där någon förmår en kvinna att komma till Sverige för att prostituera sig. Om kvinnan utsätts för tvång eller liknande kan frågan om ansvar för brott enligt 4 kap. BrB aktualiseras. Straffansvar enligt BrB:s regler för sexuellt tvång kan också aktualiseras. När det gäller prostitution anser vi att en kriminalisering bör ske av kunderna. En kriminalisering av kunderna är en viktig signal från samhällets sida att könsköp inte hör hemma i ett jämställt samhälle. Förutom lagstiftning krävs ökad information och uppföljande social verksamhet.
Den s k tvåårsregeln bör ändras. Denna regel, dvs möjligheten till uppskjuten invandringsprövning, har i många fall medfört svåra hemförhållanden för invandrarkvinnor. Regeln innebär att när en utländsk man eller kvinna kommer till Sverige för att gifta sig med en svensk medborgare, ges först uppehållstillstånd för sex månader. Består förhållandet efter två år får kvinnan eller mannen permanent uppehållstillstånd.
Regeln som syftar till att minska antalet skenäktenskap har dock inneburit att många kvinnor hamnat i en tvångssituation. De har av rädsla för att bli utvisade inte vågat bryta ett förhållande, trots att de utsatts för misshandel och övergrepp. Efter motionskrav bl a från Centerpartiet, används tvåårsregeln idag mindre restriktivt än tidigare. Dock utgör tvåårsregeln fortfarande problem för många misshandlade kvinnor. Det bör därför prövas om tvåårsregeln kan ändras till en ettårsregel i likhet med vad som gäller i t ex Storbritannien.
Kvinnor har svårt att kunna värja sig mot män som vill misshandla och förgripa sig mot dem, eftersom män är ”naturligt beväpnade” med större muskelstyrka. I de trygghetslarm som idag finns för utsatta kvinnor finns i viss utsträckning möjlighet att få inneha tårgasspray. Vi anser att försöksverksamheten med möjlighet att inneha tårgasspray måste utökas och utvärderas. Frågan om ett enklare licensförfarande för att få inneha tårgasspray bör också utredas. I flera länder, bl a Tyskland, kan man köpa tårgasspray även utan licens, vilket vi dock anser olämpligt. Risken att sprayen ska användas i brottslig verksamhet istället för att bekämpa brott går inte att bortse ifrån.
Kränkande reklam är oacceptabel. Det saknas för närvarande direkt förbud mot könsdiskriminerande reklam i Sverige, men sådan lagstiftning finns bl a i Norge. Något förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam lades inte fram i samband med den nya marknadsföringslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1996. Många remissinstanser däribland centerkvinnorna tillstyrkte lagstiftningen, men framhöll samtidigt att om inte näringslivets egenåtgärder klarade av att stävja den diskriminerande reklamen fanns anledning att ta upp frågan på nytt. Många upplever idag övertrampen som allt grövre. Samhället måste reagera kraftigare på alla plan mot reklam som är kränkande, nedvärderande och som förmedlar en oacceptabel kvinnosyn. Då det visat sig att branschens självsanering inte varit tillräcklig anser vi att frågan bör prövas på nytt.
Varje dag runt om i världen blir fler och fler barn utsatta för sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Det är därför nödvändigt med effektiva åtgärder för att i enlighet med barnkonventionen ta barnens rättigheter på allvar. Effektiva åtgärder krävs på lokal, nationell och internationell nivå för att barnen ska kunna fredas. Vi gläds därför åt att en enig utredning nu vill förbjuda all befattning med barnpornografin. Vi anser dock att barnens rätt att inte bli kränkta måste vara utgångspunkten för hur lagen utformas. Inga luckor får finnas i lagen. Barnens fri- och rättigheter måste i denna fråga ges företräde framför rätten att befatta sig med material som kränker barns rättigheter. Därför måste barnpornografin lyftas ur grundlagen och ett heltäckande förslag snarast presenteras som förbjuder all hantering av barnpornografi.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen måste ses över vad gäller brotten våldtäkt och sexuellt utnyttjande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsuppdelad våldsstatistik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kunskap om skadestånden vid våldsbrott förövade mot kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Kvinnovåldskommissionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott mot kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera upprepningsvåld,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten inom rimlig tid skall gå in och förskottera de utdömda lagakraftvunna skadestånden i de fall där gärningsmannen inte betalar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontaktförmedling och kvinnoimport,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kriminalisering av kunderna vid könsköp,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av tvåårsregeln,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att försöksverksamheten med möjlighet att inneha tårgassprej måste utökas och utvärderas liksom frågan om ett enklare licensförfarande för att få inneha tårgassprej,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnpornografin lyfts ur grundlagen.3
|
Ingbritt Irhammar (c) |
Görel Thurdin (c) |
1 Yrkande 5 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 15 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 17 hänvisat till KU.