2 Familjens roll som normöverförare
3 Brottsförebyggande arbete
3.1 Österåkersprojekt
3.2 Föräldrars rätt till polisstöd
4 Kampen mot narkotika
4.1 Provtagning vid misstanke om narkotikabruk
4.2 Information till föräldrar
5 Skolans ansvar
6 Sekretesslagen får inte försvåra samarbetet mellan myndigheter
7 Sanering av medievåldet
7.1 Effektivisera videohandlarnas ansvar
8 Åtgärder när brott har begåtts
8.1 Föräldrars roll under utredning och process
8.2 Registrering av minderåriga lagöverträdare
8.3 Familjegruppskonferens
9 Nytt påföljdssystem för unga brottslingar
9.1 Avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten
9.2 Ungdomsstraff bör införas för ungdomar i åldern 15–17 år
9.2.1 Villkorligt fängelse enligt ”ryggsäcksmodellen”
9.3 Inrätta särskilda kriminalvårdshem
9.4 Verkställighetsregler
9.4.1 Särskilda regler för ungdomsstraff
9.4.2 Placering i avskildhet
9.4.3 Vistelser utanför kriminalvårdshemmet
9.4.4 Disciplinär bestraffning
9.4.5 Kontrollåtgärder
9.5 Begränsa restriktionerna för att döma 18–21-åringar till
fängelse
10 Hemställan
En av kriminalpolitikens allra viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för att samhället skall kunna fånga upp och tillrättaföra unga människor som annars riskerar att fastna i drogmissbruk, annan brottslighet och misär. Det finns naturligtvis flera olika skäl till varför unga människor inleder en brottslig karriär, som i sin förlängning kan leda till allt grövre brott. En tänkvärd förklaring till varför en ung människa begår ett ödesdigert våldsbrott ges i följande citat:
Om vuxna tar sig rätten att leka sina liv, varför skulle då inte tonåringar låta sig luras att tro att man kan leka varandras död? Om vuxna behandlar varandra som leksaker, förverkar sina familjer för att förverkliga sig själva, varför skall man då förvånas över att tonåringar behandlar varandra som konsumtionsartiklar? Om vuxna tycker att rätt och orätt kan vara lika bra, varför skulle då inte också tonåringar ha rätt att bete sig som om det vore sant? (ur: Den leende mördaren, av Per Svensson)
I egenskap av föräldrar, lärare, politiker eller över huvud taget som vuxna har vi det yttersta ansvaret för att kommande generation får så goda förutsättningar som möjligt att kunna växa upp till laglydiga samhällsmedborgare med ordnade liv. För oss moderater är det en självklarhet att ta detta ansvar. Det är också mot den bakgrunden som våra förslag i denna motion skall ses. Vi föreslår bl.a. följande:
Kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare,
Ökat ansvarstagande för skolan,
Föräldrars rätt till polisstöd,
Provtagning vid misstanke om narkotikabruk även på personer under 15 år,
Förbättrad information till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom och verkning,
Sanering av medievåldet,
Registrering av ungdomsbrottslingar under 15 år,
Försöksverksamhet med familjegruppskonferenser,
Nytt påföljdssystem för unga brottslingar.
Ett gammalt ordspråk lyder ”Den som börjar med en knappnål kan lätt sluta med en silverskål.” Det är säkert inte svårt att få de flesta att hålla med om att detta talesätt ger en korrekt bild av verkligheten.
Trots att nämnda ordspråk ger uttryck för något vi vet är sant så har svensk politik i socialdemokratisk tappning inte tagit till sig dess innebörd. Stölden av ”knappnålen” bagatelliseras och vägen jämnas för en fortsatt färd mot ”silverskålen”. Det är hög tid att tänka om och inrikta krafterna mot våra unga. Skall vi lyckas fånga och återföra den svenska normen måste vi ta vara på de krafter som har störst möjligheter att forma och påverka våra barn. Bland dessa krafter är den viktigaste föräldrarna. Föräldrar – i stort sett hur de än ytligt fungerar – är oersättliga som normöverförare.
Familjen har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga människor begår brott. Föräldrar måste alltid ha huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig respektera andra människor till liv och lem, andra människors känslor och andra människors egendom. Som föräldrar – men även i övrigt som vuxna i kontakt med unga människor – har vi en skyldighet att dels fungera som goda förebilder för de unga, dels ”lägga oss i” så fort vi upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Familjen måste kunna fungera både som vårdare och förvaltare av det man byggt upp tillsammans. Familjen måste dessutom fungera som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet. Här brister det i dag. Många föräldrar upplever t.ex. att de saknar argument för att kunna övertyga sina tonåringar om faran med att pröva narkotika. Många föräldrar tenderar också att brista i sin förmåga att utöva tillräcklig uppsyn över sina barn. Oavsett vad det beror på så är detta ett faktum, i annat fall hade vi inte haft de problem med undomsbrottslighet och ökat narkotikabruk som vi faktiskt har.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra ungdomar från att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld är också av mycket stort värde. Aktioner av slaget ”Farsor och morsor på stan” är värda uppmuntran och stöd.
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste kriminalpolitiken utgå från föräldrarnas betydelse och måste också, kombinerad med t.ex. social-, skol- och familjepolitiken, bygga på en helhetssyn. Åtgärder som bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i brottsbekämpningen.
Den borgerliga regeringen gjorde en viktig markering i synen på föräldraansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1994, innebär att föräldrar eller annan vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldig om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet med lagändringen var främst preventivt, d.v.s. genom att tillerkänna föräldrar ett ökat ansvar för sina barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott som är vanliga bland ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar den moderata familjepolitiken till att generellt stärka föräldrars förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
Det offentliga systemet i regelverk och i tillämpning skall utformas efter samma principer som vi tillämpar i god uppfostran. Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare.
Vi är tre fångar. Alla med olika bakgrund, men med en gemensam nämnare: Ett förflutet i grov kriminalitet och missbruk.
Så börjar en rapport, som utarbetats av tre fängelsedömda i 30-årsåldern. De tre internerna önskade dra sitt strå till stacken för att färre unga i framtiden skulle fastna i kriminalitet och hade därför i samverkan med företrädare för olika myndigheter diskuterat vad som kunde ha gjorts annorlunda. I deras rapport kan vi också läsa:
Vi har gjort en del research på både äldre och yngre intagna. Frågorna vi ställt oss och andra är, vad som gjordes och vad som skulle ha gjorts på ett tidigt stadium i vår situation. ”Svaret är till 98% entydigt”. Det gjordes i princip ingenting när första kontakten med polis skedde. Det som eventuellt inträffar, samtal med sociala myndigheter och dylikt sker så pass lång tid efter gärningen, så att man som ung har svårt att koppla ihop konsekvenserna med handlingen. I många fall hinner man då göra sig skyldig till x antal brott innan man får ta konsekvenserna av det första. Så kan det fortsätta i någon form av ”konsekvenskredit” där man hela tiden får göra upp räkningen för sitt handlande i efterhand. Det i sin tur skapar då en likgiltighet inför lag och moral som i vissa fall kan få katastrofala följder för individen i fråga och dess omgivning.
På fråga två är svaret procentuellt lika entydigt, det skulle hänt något. ”Straffet/Läxan” skulle varit omedelbar. Man skall inte ges en chans att förtränga sina handlingar eller genom efterhandskonstruktioner kunna förringa sin del i dem.
De synpunkter de tre internerna för fram och som bygger på deras egna erfarenheter som ungdomsbrottslingar stämmer väl överens med de förslag som förs fram i denna motion.
Så gott som alla föräldrar önskar inget hellre än att se sina barn växa upp till hela människor med förmåga att leva ett så fullödigt liv som möjligt, men trots det upplever vissa föräldrar maktlöshet inför sin fostrande uppgift. Man misslyckas helt enkelt och barnet kan redan i mycket unga år uppvisa tendenser till ett socialt oacceptabelt beteende, som – om det inte bryts i tid – kan komma att leda rakt in i missbruk, våld och annan kriminalitet. Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare – som av olika skäl upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det ansvarstagande som fostrarrollen kräver – kan vara att införa en laglig rätt för vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att få hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av en rätt till polisstöd då föräldrar beslutat att barnet inte får vara ute skulle kunna framstå som ett komplement till det utökade skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet av ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle kunna tjäna två goda syften. Dels genom att ge föräldrar en bättre möjlighet att utöva kontroll över sitt barn, dels genom att verka brottsförebyggande. Frågan om vilken åldersgräns och vilka tider som skulle omfattas bör lämpligtvis överlåtas till den lokala nivån att avgöra.
Enligt vår uppfattning bör inte tanken på att ge ett extra polisstöd till föräldrar i deras fostrande roll kategoriskt avvisas. Regeringen bör i stället uppdra åt BRÅ att närmare utreda förutsättningarna och detaljerna.
Som ett svar på senare tids varningar från såväl medicinsk expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket successivt ökar bland unga människor måste samhällets positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt vår uppfattning bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov även på personer under 15 år när misstanke föreligger om att den unge använt narkotika. Regeringen bör skyndsamt utreda och lämna förslag till en sådan lagändring.
I dag kan knappast någon ung människa undgå att få information om narkotika och dess risker. Detta är positivt och får inte avbrytas. Samtidigt måste man vara medveten om att för den unge är frågan om narkotikabruk för egen del oftast avlägsen och förhoppningsvis främmande när informationen ges. Däremot har föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symptom och verkningar. Detta är en allvarlig brist eftersom föräldrarna är de som finns till hands när den unge eventuellt prövar på narkotikan. Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett bruk är störst om föräldrarna har tillräckliga kunskaper. Enligt vår uppfattning bör regeringen skyndsamt ta initiativ till att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom och verkningar.
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften då det gäller att förebygga brott. I vissa av de s.k. miljonprogramområdena kan vi i dag se att undermåliga kunskaper i svenska språket, som också innebär dålig skolunderbyggnad i övrigt, är en bidragande orsak till mycket ont i vårt samhälle. När förmågan att göra sig förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till hands. För oss moderater framstår det som ett rimligt krav att även barn och ungdomar med invandrarbakgrund skall lära sig svenska i skolan. Det var bl.a. mot denna bakgrund som den borgerliga regeringen i ”Utvecklingsplan för skolväsendet” 1993/94:183 slog fast behovet av kraftfulla insatser i svenskundervisningen. Målet bör vara lika kunskaper i svenska för alla elever. Om detta inte kan ske har vi ett grundläggande fel i det svenska skolsystemet. Från bl.a. brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga människor lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga kunskaper och dåliga betyg och därmed en i princip stängd arbetsmarknad framför sig. Skolans betydelse och ansvar för unga människors utveckling kan därför inte nog betonas.
Det är även fråga om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället och se till att skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av en tydlig reaktion är detta ett svek mot den normförmedling som familj och lagstiftare bedriver.
I detta sammanhang vill vi lyfta fram ett föredömligt intiativ som tagits av en gymnasieskola i Valdemarsvik. Läsåret 1995/96 införde Bäckadalsskolan ett system med ”studieavtal” som upprättades mellan skolan och samtliga elever. Skolledningens syfte med avtalet var att tydliggöra för eleverna att de nu hade valt en utbildning och att eleverna genom att underteckna avtalet också förväntades ta ansvar för sin egen utveckling och för fullföljandet av sin utbildning. Härutöver innehåller avtalet en rad punkter som bl.a. beskriver ordningen på skolan, vilka möjligheter till hjälp och stöd som finns samt – inte minst viktigt – att skolan är en arbetsplats på vilken det ställs samma krav på ömsesidig respekt och gott kamratskap som i livet i övrigt.
Det är av största vikt att de unga inser att samma regler gäller i skolans värld som i övrigt och det skall därför, enligt vår mening, finnas en skyldighet för skolan att anmäla brott som begås i skolan. Även skolans personal är ett komplement till föräldrarna och skolan skall därför ha en skyldighet att informera föräldrar om allt väsentligt som rör barnet.
Redan år 1990 konstaterade Brottsförebyggande rådet i en rapport (BRÅ:s utvärdering av ändringarna i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och av försöksverksamheten) att samarbetsproblem förelåg mellan polisen och socialtjänsten, framför allt beroende på de sekretessbestämmelser som var tillämpliga för de olika myndigheterna. Bl.a. hade polisen opponerat sig mot att man i det brottsförebyggande arbetet inte fick tillgång till viktiga uppgifter från socialtjänsten om unga personer. Även skolväsendet inklusive skolhälsovården hade påtalat att det fanns sekretessbestämmelser som försvårade det brottsförebyggande arbetet mellan myndigheterna.
Frågan om sekretessbestämmelsernas utformning har därefter uppmärksammats i olika utredningssammanhang. Ungdomsbrottskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1993:35) Reaktioner mot ungdomsbrott, att det var en synnerligen viktig uppgift att komma till rätta med samarbetssvårigheter som på sina håll fanns mellan polis och socialtjänst. Utredningens förslag resulterade i att den dåvarande moderata justitieministern uppdrog åt en särskild utredare att överväga vilka ändringar som skulle behöva göras i sekretessreglerna för att underlätta samarbetet mellan de myndigheter som handlägger ungdomsmål. Utredaren stannade vid en lösning som innebär att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras närstående skulle kunna lämnas till polisen om det fanns en påtaglig risk att den unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra till att förhindra brott, se Ju 1994:E, Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och ekobrott.
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att regeringen visar att den tar uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten och förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet på allvar. Detta kan ske bl.a. genom att sekretesslagen snarast ändras enligt det konkreta lagförslag som redan finns.
Det senaste årets brutala våldshändelser har på nytt väckt frågan om medievåldets betydelse för utvecklingen av våldstendenser bland barn och ungdomar. Det finns i samhället starka önskemål om att ta avstånd från yttringar som uppmuntrar till människoförakt och våld. Vi delar naturligtvis den uppfattning som kommer till uttryck i sådana önskemål. Speciellt känsligt är det förstås när barn och ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig moraluppfattning möter meningslöst våld i olika former.
Moderata samlingspartiet är motståndare till att införa censur eller förbud. Anledningen är att vi är övertygade om att förbud inte är bästa lösningen på den här sortens problem. Avgörande för hur man ställer sig i denna fråga är naturligtvis vilken människosyn man har – man tror på den enskilda människans förmåga att ta ansvar för sig själv eller på att makthavarna är bäst skickade att utforma och överföra normer.
När det t.ex. gäller videovåldsdebatten så anser vi att det primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors närhet försöker förstärka barns naturliga avståndstagande till våld och förklarar de orealistiska inslagen i de inspelade scenerna med s.k. underhållningsvåld. Andra tycker det är bättre att man förbjuder barn att se bilder av sådant våld. Men den stora nackdelen med förbud av detta slag är just att det många gånger lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte heller att utlova garantier för att det förbjudna inte existerar i samhället. Vi vill alltså även i detta sammanhang understryka betydelsen av att föräldrar tar ansvar för att överföra grundläggande normer om moral och etik till sina barn.
Samtidigt vill vi lyfta fram ett föredömligt initiativ som tagits av Åhléns varuhus mot våld som riktar sig mot barn och ungdom. Åhléns direktion har fastställt en "icke-våldspolicy" som syftar till att klargöra hur Åhléns skall bidra till att samhället totalt tar avstånd från människoförakt, förnedrande företeelser och våld. Policyn styr Åhléns agerande som stor detaljhandelskedja och verkar för ökad respekt för människors lika värde, demokrati och fred. Icke-våldspolicyn påverkar sortimentsvalet, varurepresentation och reklamutformning. Åhléns betonar dock särskilt att detta inte innebär att de tar avstånd från allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar utan från de skildringar där våld visas endast som något spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och upphöjs till något positivt. Detta är enligt vår mening en viktig markering. Det ligger nämligen ett värde i att barn och ungdomar genom god fostran blir medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld men att det gäller att motverka och ta avstånd från våld eller våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser.
Det initiativ som Åhléns har tagit utgör ett gott exempel på att en aktör på marknaden också är beredd att ta ansvar för saneringen av medievåldet. Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en utveckling i riktning mot en självsanering.
Ett annat viktigt bidrag för att stävja medievåldet är enligt vår uppfattning att effektivisera videohandlarnas ansvar i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller videogram. Enligt bestämmelsen är det bl.a. straffbart att till barn under 15 år lämna ut videogram med våldsskildringar, om inte biografbyrån godkänt visning för denna ålderskategori. Denna regel tillämpas emellertid knappast i praktiken. De skildringar som det här är fråga om kan få mycket allvarliga konsekvenser för ungas relationer till andra människor. Grova våldsskildringar utgör en fara för barns uppfostran och utveckling och därmed också för deras omgivning. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att åldersgränsen på 15 år iakttas i dessa sammanhang. Det åligger videohandlaren att kontrollera åldern men så sker dessvärre inte alltid. Detta är mycket oroande då det alltid är de vuxna som bär ansvaret för barnens fostran. Ett sätt att här ta ansvar är att respektera 15-årsgränsen och inte sprida videofilmer med våld eller osedligheter till de unga.
Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att verka för en effektivisering av de nuvarande straffbestämmelserna.
Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vårdnadshavare normalt informeras när en person under 18 år begått brott. Vårdnadshavaren skall kallas till förhöret och också informeras om tid och plats för rättegång. I samma lag stadgas även att företrädare för socialtjänsten skall närvara vid förhöret. Dessa stadganden ger uttryck för allvarliga brister i synen på föräldrar och deras roll. Den ena bristen, att det inte räcker att vara förälder för att få information eller bli kallad, är att föräldrar som inte är delaktiga i vårdnaden inte heller räknas som för den unge betydelsefulla personer. Den andra bristen är att lagen föreskriver att vårdnadshavare skall kallas till förhör men att tjänsteman från socialtjänsten skall vara närvarande. Den tredje bristen är att föräldrar inte behöver kallas till rättegång. Denna utformning ger lätt intrycket av att socialarbetare är viktigare än föräldrar/vårdnadshavaren. Den unge uppfattar inte detta förhållande ur den vuxnes perspektiv utan riskerar att se icke-vårdnadshavares frånvaro som ett bevis för förälderns bristande engagemang. Enligt vår uppfattning bör föräldrar kallas oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej och lagen bör uttryckligen föreskriva en skyldighet för föräldrar att närvara både vid förhör och vid rättegång.
Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att vårdnadshavare är berättigade till ersättning enligt samma regler som gäller för vittnen. Enligt vår uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt deltaga när barnet försatt sig i svårigheter. Föräldrarnas närvaro bör främst ses som väsentligt för barnet och icke för det allmänna. Rätten till ersättning för inställelse bör därför slopas för föräldrar.
Vad som i dag saknas i det samlade arbetet mot våld och annan brottslighet är förutsättningar för snabba ingripanden mot unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt beteende. Detta är en helt avgörande förutsättning för ett snabbt ingripande. Det har länge varit ett moderat krav att även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor betydelse för polisens kartläggning av brott och brottsbekämpning i stort att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare kan omfattas av polisens misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ur förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor brottsförebyggande betydelse. En 15-åring som i dag grips av polisen kan till synes ha ett alldeles "rent" förflutet, medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal brott. En möjlighet till registrering skulle ge polisen och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare bild av den gripne och den situation han befinner sig i. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är naturligtvis av stor betydelse vid planering av brottsförebyggande åtgärder i allmänhet och insatser mot ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det är förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse, särskilt som regeringen i proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering av påföljder uppgav att misstankeregister skall användas främst för samordning av olika brottsutredningar beträffande samma person. I konsekvens härmed bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger polisen möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan misstänkas för brott.
En viktig komponent i uppfostran är att lära sig ta ansvar för sina handlingar. Samtidigt är det viktigt att hindra unga från att skaffa sig en kriminell identitet. Ett sätt att motverka att unga människor som påbörjar ett asocialt leverne identifierar sig med vanekriminella är att låta de unga känna att de får ta ansvar för sina handlingar. Här brister den svenska modellen. Bristen består i att inget åtal väcks. I dag kan en unge uppleva att påföljder som döms ut är en icke-reaktion från vuxenvärlden. I stället tar socialtjänsten över och den unge får hjälp att finna skulden till sitt beteende utanför sig själv.
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system för unga lagöverträdare, som just syftar till att lära den unge att ta ansvar för sina handlingar utan att domstol och kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i form av s.k. familjegruppskonferenser. I en sådan, som skall äga rum kort tid efter brottet och som förutsätter att den unge erkänt brottet, deltar gärningsmannen, föräldrar och andra närstående samt offret (om denne samtycker) och offret närstående personer. En samordnare, utsedd av staten, deltar i den roll som framgår av ordet samordnare. Även polisen är företrädd genom den lokala ungdomspolisen. Vid familjegruppskonferensen kan en överenskommelse träffas, som sedan enbart stadfästs av domstol. En viktig komponent är att den unge skall be offret om ursäkt. Överenskommelsen kan innehålla olika sätt att gottgöra offret, samt vilka krav i form av exempelvis ideellt arbete för någon frivilligorganisation som den unge skall uppfylla. Samtliga närvarande vid familjegruppskonferensen skall komma överens och överenskommelsen skall sedan följas upp. Någon ansvarig på den unges sida utses. Om det brister i den unges genomförande av överenskommelsen skall normalt rättegång hållas.
Bland fördelarna med familjegruppskonferensen kan särskilt framhållas att den unge tvingas se sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvudaktörer i den unges liv och att andra personer i den unges närhet blir medaktörer i den unges liv.
På en del håll i Sverige har den nyzeeländska modellen blivit förebild för verksamhet. Enligt vår uppfattning bör regeringen nu gå vidare och ta initiativ till en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.
Den borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en modell för hur s.k. medlingsverksamhet skulle kunna bedrivas. Av olika skäl blev uppdraget inte redovisat förrän långt efter den angivna tiden. När väl redovisning skett avvaktade regeringen med att följa upp RÅ:s förslag. Den 9 april 1997 fattade riksdagen beslut om att inte avvakta ytterligare beredning från regeringen. Riksdagen uttalade att det bör ankomma på regeringen att genast utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt försöksverksamhet och denna försöksverksamhet bör inledas så snart som möjligt. Det är nu hög tid att regeringen verkställer riksdagens förslag.
Det borde vara en självklarhet att det allmänna med olika åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung människa från att fortsätta på en brottslig bana. Så är emellertid inte fallet. Reaktionen kommer ofta sent och saknar verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling enbart till socialtjänsten för vård. I sämsta fall saknar denna vård relevant innehåll och den unge upplever att han eller hon fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen allvarlig form upptäcker den unge att han eller hon dömts till fängelse. Ett sådant system är minst sagt otillfredsställande och det är därför mycket beklagligt att regeringen med stöd av bl.a. Vänsterpartiet i december 1994 motsatte sig planerade förändringar av straff för unga som regeringspartiet och de borgerliga partierna tidigare varit överens om. Vår förhoppning är nu att regeringen snarast inser betydelsen av att ändra påföljdssystemet för ungdomar. Inte för Moderata samlingspartiets skull utan för våra ungas skull.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria, Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32), enligt vilken överlämnande till vård enligt socialtjänstlagen skall finnas kvar. Departementets förslag innebär dessutom införande av en ny straffrättslig form, nämligen överlämnande till vård vid särskilt ungdomshem. Detta särskilda ungdomshem är inget annat än de redan existerande §12-hemmen. Beträffande den nya påföljden överlämnande till vård sägs i promemorian: ”Den unges behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse vid påföljdsbestämningen.” (a.a. sid.120) Det som även för en vuxen hittills varit otydligt blir med det nya förslaget från Justitiedepartementet totalt förvirrande, och att i fortsättningen tala om konsekvens och tydlighet i vårt straffsystem vad gäller påföljder för unga blir tyvärr rena självbedrägeriet. Stark kritik mot förslaget har bl.a. framförts från Brottsförebyggande rådet.
Det första steget som regeringen måste ta i det fortsatta arbetet med att minska ungdomsbrottsligheten är att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Reaktioner på brott som begås av unga människor skall främst vara en uppgift för rättsväsendet. Det finns många viktiga – inte minst pedagogiska – poäng att vinna med en sådan ordning. Framför allt innebär det tydligare signaler än hittills till de unga att samhället inte accepterar brott.
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning som möjligt. Den särbehandling av ungdomar som framgår av domstolarnas val av påföljder och straffmätning är ett utslag av tanken att ungdomar, och då framför allt ungdomar i åldern 15–17 år, bör dömas till fängelse endast i undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenade med ett fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer. Det anses inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna. För dem som döms till fängelse bör av samma skäl straffen vara kortare än för de vuxna.
Vi anser emellertid att det inte går att helt avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar. Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränsen går. Det bör också ta hänsyn till allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist.
Straffsystemkommittén hade bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen, med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under villkorligt fängelse, en s.k. ”hattmodell” under vilken en rad olika påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället hade varit fängelse.
Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse enligt hattmodellen, med en möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ, kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske någon gång ringa fall av misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Sten Levander. Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ”ryggsäck” under en löptid. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna tid förlängs löptiden. När den unge kommit upp i t.ex. två års ”ryggsäckstid”, d.v.s. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna utnyttjas meningsfullt vad gäller den unges rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer domstol att en månad skall avtjänas – för att ge den unge en föraning om hur obehagligt det är att vara frihetsberövad – och resterande sju månader stoppas i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde många gånger redan vara avtjänad i form av anhållande- och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller senare och då för avsevärd tid.
Enligt vår mening bör regeringen nu gå vidare med förslaget att införa villkorligt fängelse, antingen inom ramen för det pågående arbetet avseende påföljdssystemet för unga brottslingar, eller i det fortsatta beredningsarbetet med anledning av Straffsystemkommitténs förslag.
Ungdomsstraff kommer att skilja sig från vanlig verkställighet av fängelsestraff bl.a. genom att straffet bör verkställas på särskilt inrättade kriminalvårdshem. Vid utformningen av dessa hem bör man ta tillvara erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har särskild erfarenhet av att arbeta med ungdomar. Kriminalvårdshemmen bör också ha en högre personaltäthet än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna anstalter, beroende på säkerhetsgraden. Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste det även vid kriminalvårdshemmen finnas möjlighet att begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker. Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras under mer slutna förhållanden än vad som krävs i det enskilda fallet. Det begränsade antalet unga som kommer att omfattas av den nya påföljden gör att det knappast finns underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika säkerhetsgrad. I stället bör hemmen inrättas så att de kan utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att en avdelning inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den unges behov av behandling och utbildning. Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete med socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad behandling kan fullföljas efter frigivningen.
I augusti 1993 överlämnade Fängelseutredningen sitt huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76) till den dåvarande regeringen. I betänkandet föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). Av den nya lagen skall enligt förslaget framgå att kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa det av domstolen utmätta straffet så att det frihetsberövande som följer av domen upprätthålls och den dömde förhindras begå nya brott under verkställigheten. Verkställigheten får inte utformas så att det reella innehållet i straffet urholkas. Det är inom denna ram som vård- och behandlingsinsatserna skall vidtas för att förmå den intagne att leva ett liv utan kriminalitet och för att motverka skadliga följder av frihetsberövandet.
Vi förutsätter att regeringen kommer att förverkliga Fängelseutredningens förslag och ersätta KvaL med en ny fängelselag och att de grundläggande principer som kommit till uttryck i förslaget angående straffverkställigheten även kommer att gälla vid verkställighet av ungdomsstraff. Lagstiftningen om ungdomsstraff bör inte minst av praktiska skäl utformas i anslutning till arbetet med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff.
När det gäller ungdomar måste emellertid behandlingsaspekter tillmätas större betydelse. Det bör därför finnas ett större utrymme att ta hänsyn till sådana aspekter, utan att man för den skull kan säga att straffet urholkas. Vid kriminalvårdsanstalterna råder sysselsättningsplikt, men de intagna anses inte vara skyldiga att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En annan sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och motivera den intagne till att genomgå vård eller behandling. Vid verkställighet av ungdomsstraff bör däremot vård och behandling vara ett så grundläggande inslag att den unge, i likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör vara skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan anses vara i behov av eller som allmänt sett kan bedömas vara av stort värde för honom. Undantag bör dock göras för åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart skall den unge under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra eventuell skolplikt.
Som ovan anförts bör de flesta regler i KvaL gälla även för verkställighet av ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas speciella behov bör man dock på vissa områden ha särskilda regler för verkställighet av ungdomsstraff.
I likhet med vad som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt bör huvudregeln vara att de unga, bortsett från i anslutning med dygnsvilan, vistas i gemensamhet med de andra intagna på kriminalvårdshemmet. Det är dock ofrånkomligt att även unga ibland måste kunna placeras i avskildhet. Med hänsyn till de skadliga effekter som sådan placering kan medföra bör den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast om han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att han är våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering i avskildhet bör inte gälla mer än i 24 timmar.
I likhet med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt bör den som är intagen på kriminalvårdshem ha vissa möjligheter att vistas utanför hemmet. Med hänsyn till permissioners och andra former av utevistelsers stora betydelse för att motverka skadliga följder av frihetsberövandet och för att underlätta anpassningen i samhället bör reglerna kunna vara mer generösa för ungdomar än vad som gäller för vuxna intagna i kriminalvårdsanstalt. Fritidsvistelser har här stor betydelse. Den unge bör vidare kunna beviljas frigång för att delta i t.ex. undervisning eller arbetsträning. När det gäller ungdomar kan man alltid utgå från att det finns ett behov av särskilda stödåtgärder, som ibland kan tillgodoses genom frigång. För att underlätta den unges anpassning till samhället bör den unge också kunna placeras på behandlingshem, familjehem eller liknande. Under sådan vistelse bör den unge ha någon form av strukturerad sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt arbete eller deltagande i behandling. För alla utevistelser bör kunna ställas upp villkor, t.ex. beträffande anmälningsskyldighet och vistelseort.
Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det uppstå behov av disciplinära åtgärder. I arbetet med en ny fängelselag skall man ta ställning till om det behövs några ytterliga sanktionsformer. När det gäller ungdomar bör dock, förutom de nu befintliga sanktionsformerna varning och tidstillägg, endast avdrag på ekonomisk ersättning övervägas.
De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom intagna på kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att upprätthålla kontakten med sina anhöriga och andra, bl.a. genom brev och andra försändelser. I KvaL finns bestämmelser som gör det möjligt att av säkerhetsskäl granska försändelser till och från de intagna. Reglerna skiljer sig mellan öppna och slutna anstalter. När det gäller intagna på kriminalvårdshem bör försändelser få granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål eller meddelande om planläggning av brott, rymning eller liknande, när det finns anledning att anta att de innehåller något sådant föremål eller meddelande samt, när det gäller sökande efter otillåtna föremål, stickprovsvis.
Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge kroppsvisiteras när han anländer till kriminalvårdshemmet. Kroppsvisitation bör vidare få göras när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den unge, när han återkommer efter vistelse utanför kriminalvårdshemmet, när han skall ta emot eller har haft okontrollerade besök samt stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till. Utöver detta skall även ytlig kroppsvisitation kunna göras, om den bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och endast syftar till att söka efter vapen och andra farliga föremål.
Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. Den unge skall kunna kroppsbesiktigas när det finns anledning att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom. Ytlig kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som anges ovan beträffande kroppsvisitation.
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning den brottsliges ungdom beaktas vid straffmätningen enligt 29 kap. 7 § BrB och hur högt straffvärdet skall vara för att motivera ett frihetsberövande av unga människor. Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet med frihetsberövanden för unga lagöverträdare som lagstiftaren avsett. Någon anledning att anta att detta förhållande skulle ändras kan inte anses föreligga. Kravet på synnerliga skäl för att över huvud taget kunna döma någon i åldern 15–17 år till frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som behandlingsbehovet är mest uttalat. Vid bedömande av behovet av särbehandling förtjänar också att nämnas att personer under 18 år betraktas som barn i FN:s barnkonvention och att enligt artikel 37 punkt c i konventionen barn bör hållas åtskilda från vuxna vid avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta. Den nya verkställighetsformen, benämnd ungdomsstraff, bör därför i princip förbehållas denna åldersgrupp. Detta innebär i princip att reglerna om fängelse kommer att gälla för verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som fyllt 18 år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är över huvud taget inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför fullt ut ges ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 § tredje stycket och 7 § BrB följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är enligt vår mening fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas vid straffmätningen till att en person är under 21 år.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av fängelse följer att reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap. BrB kan tillämpas. Några skäl att nu skapa särskilda regler om villkorlig frigivning för unga lagöverträdare föreligger inte.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra informationen till föräldrar om narkotikamissbrukets symptom och verkningar,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans skyldighet att informera föräldrar,
att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sanering av medievåld,2
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller videogram i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att föräldrars roll under utredning och domstolsprocess stärks i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar ändra lagen om unga lagöverträdare så att rätten till ersättning för inställelse vid domstol slopas för föräldrar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15–17 år,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta särskilda kriminalvårdshem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begränsa restriktionerna för att döma 18–21-åringar till fängelse.
|
Gun Hellsvik (m) |
|
|
Göthe Knutson (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Christel Anderberg (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Lars Björkman (m) |
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 7 hänvisat till KU.
Gotab, Stockholm 1997