Under den borgerliga regeringen inrättades brottsofferfonden i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Finansieringen skulle ske genom att fångarnas ersättning minskades med ett 20-procentigt avdrag samt genom en avgift på 300 kronor, som tas ut av åtalad som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna motsatte sig detta med motiveringen att fångarna behövde sina pengar för eget bruk.
Trots sin tidigare inställning bibehölls dock avdraget från fångarnas ersättning efter den socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1994. Regeringen gjorde en förändring så att influtna medel ställdes till regeringens disposition för brottsförebyggande arbete, vilket har varit gällande från den 1 juli 1995.
Brottsförebyggande rådets övergripande mål är att främja brottsförebyggande insatser genom att arbeta med utveckling, utvärdering och information och därigenom bidra till att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Brottsoffermyndighetens uppgift är däremot att främja brottsoffrens rättigheter och deras behov och intressen. Myndigheten skall särskilt prova frågan om brottsskadeersättning.
Enligt vår bestämda uppfattning bör den ursprungliga finansieringsformen av Brottsofferfonden skyndsamt återställas. Härigenom skulle vi på ett påtagligt sätt ånyo lyfta fram brottsoffren och tydligt markera att statsmakten står på brottsoffrens sida, vilket också var det bakomliggande syftet med att inrätta Brottsofferfonden. Inte minst är det angeläget att förbättra förutsättningarna för ekonomiskt bidrag till olika ideella organisationer, t.ex. brottsofferjourer och kvinnojourer, som utgör ett värdefullt socialt och stödjande arbete på brottsofferområdet.
Enligt vår uppfattning framstår regeringens omdisposition av de frigjorda medlen från brottsofferinriktad verksamhet till brottsförebyggande insatser som missriktad. Brottsförebyggande arbete ligger inom polismyndighetens ansvarsområde varför medlen till detta arbete bör inbegripas i den budget, som ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.
Ett påtagligt problem inom domstolsväsendet är det stora antalet inställda brottmålsrättegångar. När den misstänkte gång på gång kan förhala rättegången genom att inte infinna sig till utsatt förhandling leder detta inte bara till resursslöseri för domstolen utan också till negativa konsekvenser för brottsoffret.
Svårigheten att delge vissa misstänkta gärningsmän innebär inte bara kostnader och merarbete för rättsväsendet utan orsakar onödigt lidande för brottsoffren. I vissa fall har det t.o.m. gått så långt att misstänkta brott hunnit preskriberas på grund av att gärningsmannen hållit sig undan delgivning. För brottsoffret innebär detta – förutom oron och frustrationen över att gärningsmannen går fri – att möjligheten att få bistånd från åklagare vid talan om skadestånd på grund av brott går förlorad. Om brottet preskriberas återstår för brottsoffret att väcka skadeståndstalan enligt reglerna för civilprocessen. I dessa fall får brottsoffret med eller utan ombud själv föra sin skadeståndstalan mot gärningsmannen. En möjlig åtgärd för att komma till rätta med detta otillfredsställande förhållande – för både brottsoffer och för rättsordningen i stort – vore att ändra delgivningsreglerna så att den misstänkte skulle anses delgiven och preskriptionen därmed bruten redan när den misstänkte delges förundersökningsprotokollet.
Även om brottet inte hinner preskriberas kan gärningsmannens förhalningstaktik på grund av nuvarande delgivningsproblem leda till att brottsoffret förlorar möjlighet att erhålla brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten, då brottsskadeersättning som huvudregel inte betalas ut om mer än två år förflutit från den tidpunkt då brottet begicks.
Även av det skälet är det således angeläget att delgivningsreglerna ändras enligt ovan angivna förslag. Förslag till ändrade regler för att komma till rätta med inställda huvudförhandlingar i brottmål återfinns i en särskild motion, 1997/98:Ju407, av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Vittnen spelar en central roll för det svenska rättsväsendet, vilket blir särskilt påtagligt i brottmål då uppgifterna som framkommer vid vittnesförhören ofta är av stor vikt för utgången i målet. Av bl.a. det skälet tog den förra justitieministern initiativ till en utredning om hur vittnens och målsägandens situation i domstol skulle kunna förbättras. Utredningen redovisade sina förslag till justitiedepartementet 1995, Ds 1995:1 Vittnen och målsägande i domstol. Därefter har regeringen propositionsvägen endast följt upp ett förslag, prop. 1996/97:135 Skärpning av straff för övergrepp i rättssak. Ett förslag som enligt bl.a. Moderata samlingspartiet inte var tillräckligt långtgående, se 1996/97:JuU34.
I en tid då vittnens benägenhet att fullgöra sin vittnesplikt minskar på grund av rädsla för repressalier från misstänkta gärningsmän, och då brottsoffrens ställning – trots de initiativ som tagits för att på olika sätt stärka brottsoffrens situation – fortfarande är svag är det enligt vår mening angeläget att regeringen skyndsamt går vidare med de förslag som lämnades i ovan nämnda departementspromemoria.
I detta sammanhang bör också understrykas att det är angeläget att Brottsofferutredningens förslag, som ännu inte föreligger men som enligt direktiven skulle ha presenterats senast den 1 september 1997, leder till skyndsam beredning inom Regeringskansliet och att regeringen därefter tar de initiativ som behövs för att ytterligare stärka brottsoffrens ställning generellt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen avseende finansieringen av Brottsofferfonden i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inställda huvudförhandlingar i brottmål,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av delgivningsreglerna i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättringar av vittnens och målsägandens situation i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam beredning av Brottsofferutredningens förslag.
|
Gun Hellsvik (m) |
|
|
Göthe Knutson (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Christel Anderberg (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Lars Björkman (m) |
Gotab, Stockholm 1997