2 Inledning
3 Rättsväsendets myndigheter – kriminalpolitikens spjutspets
3.1 Polisen
3.2 Närpolisverksamhet
3.3 Åklagarväsendet
4 Ett segregerat samhälle skapar kriminalitet
5 Brottsförebyggande arbete
5.1 Lokala trygghetsplaner – en del i det brottsförebyggande
arbetet
6 Brotten
6.1 Olaga vapeninnehav och vapenanvändning vid
våldsbrottslighet
6.2 Knivlagen
6.3 Stöld och snatteri
6.4 Mc-brottslighet – ett problem som kräver särskilda insatser
6.5 Möjligheten att använda övervakningskameror och s.k. buggning
7 Påföljdssystemet
7.1 Påföljdssystemets utformning
7.2 Påföljder för unga brottslingar
7.3 Medling, återställande och familjegruppskonferenser
7.4 Engagera storfamiljen
8 Alkohol, narkotika och kriminalitet
8.1 Jämställ alkohol och läkemedel/narkotika i trafiken
8.2 Kriminalvården
8.3 Narkotikafria kriminalvårdsanstalter
8.4 Vård av intagna med psykiska problem
8.5 Permissioner bör beviljas restriktivt
9 Samhället måste engagera sig för brottsoffren
9.1 Brottsoffers vårdkostnader
9.2 Samarbete mellan brottsoffer, polis och åklagare
9.3 Kvinno- och brottsofferjourer
9.4 Förskottera utdömda skadestånd
9.5 Målsägendebiträde vid s.k. tredjemansskada
9.6 Vittnesskydd
9.7 Identitetsbyte för våldshotade personer
10 Hemställan
Centerpartiet anser att den viktigaste kriminalpolitiska uppgiften för samhället är att minska brottsligheten och därigenom öka människors trygghet. Brottsutvecklingen kan inte enbart stävjas genom de traditionella åtgärderna inom rättsväsendets ram, d.v.s. ingripande och reaktion på redan begångna brott. Det brottsförebyggande arbetet måste prioriteras och förstärkas. För att lyckas med detta måste alla goda krafter samverka. Engagemanget från allmänheten och ideella organisationer måste tas tillvara. Samordningen och samarbetet mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas. Lokala trygghetsplaner är ett sätt att öka detta samarbete. Brottsoffrens ställning måste stärkas.
Polisen har en nyckelroll i arbetet med att motverka och stävja våldstendenser i samhället. Speciellt den förebyggande verksamheten är viktig och måste prioriteras. Det är mycket viktigt att människor kan lita på att poliser finns till hands. Centerpartiet anser även att en fortsatt decentralisering av polisverksamheten och en omfattande satsning på närpolisverksamhet är av största vikt. Samtidigt får inte närpolissatsningen innebära att annan verksamhet, t. ex. utredningsverksamhet prioriteras ned.
Det är viktigt att människor känner trygghet i samhället och att människors rättsmedvetande återspeglas i rättsväsendet. Likhet inför lagen är en värdering som med kraft måste hävdas.
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att forma gemensamma spelregler och säkra att de efterlevs. Att skydda medborgarna mot våld och övergrepp och att garantera individens rättssäkerhet är avgörande för tilltron till systemet. Det personliga ansvaret måste tydliggöras. Många upplever idag att normer och värderingar håller på att upplösas och få har mod att ta personligt ansvar. Många s.k. affärer har bidragit till denna bild. Det gör det extra angeläget att stärka dialogen kring etiska frågor och värderingar för att återskapa respekt för grundläggande värden. Samtidigt är det viktigt att påpeka att de allra flesta personer är hederliga och att de flesta allvarliga brott begås av en liten grupp människor.
Nya samverkansformer måste skapas för att bryta unga lagöverträdares beteende och livsmönster. Samhället måste reagera med tydliga signaler på oacceptabla beteenden. Ökad tolerans mot droger är farligt. Centerpartiet prioriterar drogbekämpningen. Föräldrarna har det viktigaste ansvaret för att lära de unga medborgarna var gränserna går. Föräldrarna måste samtidigt få stöd i sin uppgift att vara goda förebilder och delaktiga i sina barns liv. Detsamma gäller för såväl skola som samhälle. Ytterst handlar det om människors kraft att själva välja ett liv utan droger och kriminalitet.
Den viktigaste kriminalpolitiska uppgiften för samhället är att minska brottsligheten och därigenom öka människors trygghet. Brottsutvecklingen kan inte enbart stävjas genom de traditionella åtgärderna inom rättsväsendets ram, d.v.s. ingripande och reaktion på redan begångna brott. Det brottsförebyggande arbetet måste prioriteras och förstärkas. För att lyckas med detta måste alla goda krafter samverka. Engagemanget från allmänheten och ideella organisationer måste tas tillvara. Samordningen och samarbetet mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas. Lokala trygghetsplaner är ett sätt att öka detta samarbete. Brottsoffrens ställning måste stärkas.
Under senare år har den grövre brottsligheten ändrat karaktär. I och med förändringarna i Östeuropa och det forna Sovjetunionen har den organiserade brottsligheten i dessa länder i allt större utsträckning förgrenat sig till Sverige. Dessutom har den organiserade brottsligheten i s.k. mc-gäng slagit rot i Sverige. Karakteristiskt för dessa organisationer är att de är välorganiserade och att de sysslar med mycket grov brottslighet. Från samhällets sida krävs särskilda åtgärder för att bekämpa denna brottslighet.
Ett stort förtroende för polis, åklagare och domstolar från allmänhetens sida är en av hörnstenarna i ett fungerande rättssystem. Närhet mellan medborgarna och de rättsvårdande myndigheterna är viktig för att detta förtroende ska kunna skapas. Centerpartiet har i en särskild motion utvecklat sin syn på utvecklingen av ett decentraliserat rättsväsende.
Polisen har en nyckelroll i arbetet med att motverka och stävja våldstendenser i samhället. Speciellt den förebyggande verksamheten är viktig och måste prioriteras. Det är mycket viktigt att människor kan lita på att poliser finns till hands. Deras närvaro verkar i hög grad brottsförebyggande och skapar förtroende mellan polis och allmänhet. Tyvärr har utvecklingen gått åt ett annat håll. I media rapporteras dagligen om hur allt färre brott klaras upp. Detta skriver även regeringen om i budgetpropositionen. Polisen hinner inte utreda alla fall. Uppklarningsprocenten är mycket låg. Mindre än 10 % av alla anmälda stölder och inbrott klaras upp. Denna andel sjunker dessutom stadigt. Polismyndigheterna prioriterar bekämpningen av våldsbrott, men den s. k. småbrottsligheten försummas i allt för stor utsträckning. Åklagarna lägger ned allt fler fall och domstolarna får följaktligen färre mål att handlägga.
Förra året presenterade Statskontoret i rapporten ”Staten i omvandling” oroväckande fakta om polisens effektivitet. Rapporten visar att produktiviteten inom polisen stadigt har minskat sedan 1970. Kostnaden för att utreda och klara upp ett brott har ökat och varje enskild polis utreder idag färre brott än tidigare. I genomsnitt har polisens verksamhet blivit 50 % dyrare sedan 1965. I Statskontorets rapport har man inte kunnat finna någon kvalitetsförbättring av verksamheten som uppväger fördyringen. Sedan 1990 har personalen inom polisväsendet minskats. Detsamma gäller för rättsväsendet i övrigt. Endast inom Justitiedepartementet har personalen ökat. Sedan 1990 har personalen på departementet ökat med 24 %.
Inför de kommande tre budgetåren tillförs polisen en förstärkning med sammalagt 862 miljoner kronor. Dessa medel ska, enligt regeringen, främst användas till att finansiera anställningar av 400 nya poliser, vidareutbildning, bekämpa mc-brottslighet och för att modernisera datatekniken. Det är bra att det nu tillförs medel till verksamheten. Samtidigt måste dessa nya medel användas på ett operativt sätt i organisationen. De omorganisationer som gjorts har inte inneburit att polisväsendet har blivit effektivare. Polisens närvaro i samhället har inte förbättrats. Många gånger finns det t.ex. enbart en rörlig polispatrull i vissa län på helger och kvällar. Polisens bemanning stämmer inte alltid överens med när behoven av polisresurser är som störst. De operativa ledningsfunktionerna minskar i varje län. Detta är oacceptabelt. Polisväsendet behöver på många håll ett tydligare och effektivare ledarskap. Dessutom krävs en betydligt bättre målstyrning än vad som är fallet idag. Regeringen bör följaktligen tillsätta en parlamentariskt sammansatt utredning i syfte att skapa ett effektivt polisväsende med närhet till medborgarna i hela landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser även att en fortsatt decentralisering av polisverksamheten och en omfattande satsning på närpolisverksamhet är av största vikt. Samtidigt får inte närpolissatsningen innebära att annan verksamhet, t. ex. utredningsverksamhet, prioriteras ned.
Idag fördelas medel till polisverksamhet efter kriterierna brottsstatistik, folkmängd och eventuella storstadsproblem. Vid medelstilldelningen till polisen ute i landet bör även särskilda hänsyn tas till glesbygdsverksamhetens behov. Det bör ges regeringen till känna.
Närpolisverksamhet är ett av de viktigaste vapnen i kampen mot våldsbrottsligheten och då speciellt ungdoms- och gängvåld. Närpoliser har större förutsättningar att arbeta problemorienterat än kollegor med primärt ansvar för utryckningsberedskap. De arbetar dessutom med all typ av polisverksamhet, vilket ger dem många olika verktyg att lösa problemen i närområdet. Då de är stationerade i närområdet har de goda möjligheter att bygga upp kontakter med lokala institutioner, organisationer och allmänheten. God personkännedom mellan polis och allmänhet är värdefull, då det ger möjlighet för naturliga kontakter att utvecklas.
Närpoliser har ofta god kunskap om situationen i sitt arbetsområde. De känner ofta till vilka ungdomar som är eller ligger i riskzonen för brottsligt beteende. Dessa poliser har även naturliga möjligheter att ta kontakt med ungdomarna och arbeta brottsförebyggande. I detta arbete är det viktigt att de tar föräldrar till hjälp. Med en ökad satsning på närpolisverksamhet, som vi förordar, blir också förutsättningarna större för samarbete mellan familjen, skolan, andra myndigheter och polisen. Det är av största vikt att besök av polis blir ett naturligt och positivt inslag i undervisningen och det dagliga livet på våra skolor.
Antalet innevånare i närpolisområdena får inte vara alltför stort. I ett stort område finns det liten möjlighet för närpolisen att få den personkännedom som utgör basen för verksamheten. Det måste göras noggranna områdesanalyser för att bestämma hur stort område en ensam närpolis kan klara av. Det avgörande för denna bedömning måste dock vara strukturen på ansvarsområdet och de problem som där finns att lösa. Centerpartiet anser att närpolisverksamheten ska vara den naturliga basen för all polisverksamhet. Det är av största vikt att närpolisverksamheten prioriteras även i ett kärvt ekonomiskt läge för polisen. Vad som ovan sagts om närpolisverksamheten bör ges regeringen till känna.
När det gäller åklagarorganisationens omorganisation, vilken Centerpartiet motsatte sig, har inte heller där reformerna inneburit en ökad effektivitet av ärendehanteringen. Dessutom har åklagarverksamhet försvunnit från ett stort antal platser runt om i landet. Den för samarbetet mellan polis och åklagare så viktiga närheten, ofta har man varit lokaliserade i samma byggnader, har i och med detta brutits. Samverkansformerna för polis och åklagare måste följaktligen utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Segregation skapar i sig inte utanförskap. Det finns dock segregerade områden i Sverige med stor arbetslöshet och omfattande sociala problem, vilket ofta leder till ett ökat utanförskap och i förlängningen till en ökande kriminalitet. I sådana områden tappar människor framtidstron och tilltron till samhällets förmåga och vilja att avhjälpa problemen. Det finns en stor risk för att samhällets normer inte överförs på de boende i dessa områden. I ett läge där tilltron till samhället går förlorad finns uppenbara risker att grupper skapar egna normsystem, normsystem som inte är förenliga med det övriga samhällets normer och lagar. Det är främst i dessa miljöer som gängbildning, drogproblem och grov kriminalitet kan få fäste bland ungdomar.
Det finns två viktiga skäl till ökad brottslighet. Det är dels det ökade antalet tillfällen till brott i samhället, dels bristande social kontroll. Därför krävs ett omfattande arbete med att öka både självkontrollen och den sociala kontrollen. Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar, välfärd och fördelningspolitik. Centerpartiet har i särskilda motioner utvecklat resonemangen om bostads- och integrationspolitiken.
Samhällets viktigaste uppgift för att stävja våldstendenser är att bygga upp en väl fungerande brottsförebyggande verksamhet. Arbetet måste utformas så att den breda kompetensen som finns hos olika myndigheter och organisationer tas tillvara. Brottsförebyggande verksamhet kan i sin vidaste mening omfatta all samhällsverksamhet.
Varje samhällssystem bygger på en normbildning som reglerar rätt och fel i umgänget mellan människor. Såväl oskrivna som skrivna regler är viktiga för ett samhälles funktion och påverkar dess utformning.
Det viktigaste ansvaret för denna normbildning och därigenom den grundläggande brottsförebyggande verksamheten ligger naturligtvis i första hand hos familjen. Det är främst genom familjen, som barn erhåller de värderingar och normer som avhåller dem från brott. Det är också familjen och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att avhålla barn och ungdomar från att begå brott eller som kan, då brott redan begåtts, hjälpa till att sätta gränser och reda ut orsakerna till att brott begåtts. Barn behöver vuxenkontakt för att kunna utvecklas till trygga individer.
Även skola och barnomsorg har ett stort ansvar för normbildning. Diskussionen om rätt och fel måste börja tidigt. Skolans personal har goda möjligheter att följa barns och ungdomars utveckling. De kan tidigt upptäcka sociala problem och begynnande kriminella tendenser.
Det utvecklade svenska föreningslivet har också stor betydelse för normbildningen. Genom att barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär de sig att respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet skapar också möjligheter till meningsfulla fritidssysselsättningar, vilket är viktigt för att barn inte ska känna utanförskap i samhället.
För att effektivisera det brottsförebyggande arbetet behövs en gemensam policy mellan olika myndigheter. Därutöver krävs bättre samordning mellan de myndigheter som har ansvar för barn och ungdomar. Skola, sociala myndigheter, polis och kriminalvård måste engageras på ett tidigt stadium i detta arbete. Ofta leder bristande samordning till att ungdomar inte tas om hand på ett tillfredsställande sätt, vilket skulle ha kunnat förhindra fortsatt brottslighet. Detta beror ofta på oklara ansvarsförhållanden mellan olika myndigheter. Vad som ovan sagts om principer för det brottsförebyggande arbetet bör ges regeringen till känna.
En stor del av ansvaret för det brottsförebyggande arbetet bör ligga på lokal nivå. Det är lokala myndigheter och organisationer, som bäst har möjlighet att analysera vad som bör genomföras för att förebygga våldsbrottslighet i deras geografiska område.
Centerpartiet anser att det är viktigt att varje kommun upprättar en lokal trygghetsplan för kommunen som kan innehålla särskilda trygghetsplaner för speciellt utsatta områden. Dessa planer ska upprättas i samverkan med de myndigheter som verkar i det aktuella området (polis, socialförvaltning, skol- och fritidsverksamhet o.s.v.) samt andra berörda som t.ex. butiksägare, kyrkan, föreningar och boende. Förutom kommunala trygghetsplaner bör även varje fristående enhet, förskola och dagis stimuleras att göra egna brottsförebyggande åtgärdsprogram.
Målet med de lokala trygghetsplanerna ska vara att minska den våldsrelaterade brottsligheten i området och skapa tryggare bostadsområden och offentliga miljöer. Planerna ska behandla frågor om ren brottsprevention men även frågor som rädsla för brott och problem med skadegörelse, bråk och busliv i grannskapet. Det är rimligt att planerna lägger tyngdpunkten på åtgärder för barn och ungdomar, för att stödja familjer och stärka de lokala myndigheterna och organisationerna, d.v.s. främst sociala åtgärder.
Ett sätt att samarbeta vid utformningen av den lokala trygghetsplanen kan vara att tillsätta ett samarbetsorgan med representanter från aktuella myndigheter och organisationer för att utarbeta planen och dess mål. Därefter får varje myndighet och organisation självständigt utarbeta de metoder som ska användas för att uppnå de fastställda målen. Det övergripande ansvaret för att samordna utarbetandet av planen bör ligga på kommunerna och de lokala polismyndigheterna. Under genomförandetiden av planen bör det samarbetsorgan, som har utarbetat planen, kontinuerligt följa upp och utvärdera resultatet av verksamheten.
De statliga myndigheter, som deltar i utarbetandet av stödåtgärder för lokala trygghetsplaner, bör i sin planering gå djupare in på vad som krävs i deras verksamhet för att boende och verksamma inom kommunen ska kunna erhålla de förbättringar som trygghetsplanen pekar ut. Polisen måste därför i sin planering särskilt uppmärksamma samverkan med kommunen och ange i vad mån polisen ska medverka i de projekt i kommunen som är föremål för lokal trygghetsplanering. Vad ovan sagts om lokala trygghetsplaner bör ges regeringen till känna.
Det kan antas att det idag finns ett större antal illegala vapen ute i vårt samhälle än någonsin tidigare. Som en följd av detta är det mycket enkelt att komma över vapen, även om man inte har erforderliga tillstånd för innehav. Varifrån alla dessa illegalt innehavda vapen kommer är ofta oklart men det är alldeles klart att samhället har ett stort ansvar när det gäller att minska tillgången.
Enligt 29 § vapenlagen får tillstånd att inneha vapen återkallas om innehavaren missbrukat vapnet eller visat oaktsamhet med det eller på annat sätt visat att han är olämplig att inneha vapen, t.ex. genom upprepade rattfylleribrott. Det är viktigt att den person, som döms för våldsbrott, samtidigt bedöms om han är lämplig att inneha eventuell licens för vapen. Tillstånd för enskilda att inneha skjutvapen får enligt vapenlagen endast ges om personen har behov av vapnet för ett särskilt angivet ändamål. Här aktualiseras frågan hur uppföljning ska ske av licensinnehav för personer som t.ex. erhållit licens då de var aktiva i en skytteklubb och därefter behåller licensen då de inte längre aktivt medverkar i föreningens verksamhet. Vi anser att en noggrann uppföljning av licensinnehav bör göras kontinuerligt. Vad ovan sagts om vapenlagen bör ges regeringen till känna.
Under senare tid har ett antal händelser visat, att det finns behov av att skärpa knivlagen och dess tillämpning. Knivlagen måste enligt vår mening utvidgas till att gälla, inte bara på allmän plats och i skolor, utan även på andra platser där många människor vistas.
Det bör även införas ett förbud mot att medföra skjutvapen på de platser som anges i knivlagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Brottstypen stöld är indelad i tre svårighetsgrader. För den lindrigare graden, snatteri, föreskrivs böter eller fängelse i högst tre månader. I praxis behandlas dock snatteri som ett rent bötesbrott. Om gränsen mellan normalgraden för brottet, d.v.s. stöld och den lägre graden, snatteri, förskjuts så att en större andel hänförs till den lägre graden kommer bötesstraffets tillämpningsområde att utvidgas i motsvarande mån. Vi föreslår att detta sker och att snatteribrottsrubriceringen ändras till ringa stöld. Bötesstraffet har vissa fördelar i förhållande till andra straffrättsliga sanktioner. Bötesstaffet kan anpassas efter brottets svårighetsgrad och ett högt bötesstraff torde allmänt uppfattas som ett kännbart straff. Vad ovan sagts om stöld och snatteri bör ges regeringen till känna.
Under senare år har den organiserade brottsligheten i s.k. mc-gäng slagit rot i Sverige. Karakteristiskt för dessa organisationer är att de är välorganiserade och att de sysslar med mycket grov brottslighet. Trots att den verksamhet dessa organisationer bedriver sällan riktar sig mot allmänheten kommer ofta grannar till organisationerna i kläm vid de, ofta våldsamma, uppgörelser som har skett organisationerna emellan. Detta är inte acceptabelt. Från samhällets sida krävs särskilda åtgärder för att bekämpa denna brottslighet.
Statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av befintlig lagstiftning för att stoppa den mc-relaterade brottsligheten. Samtidigt krävs det enligt vår mening alltså särskilda åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Det finns ett flertal sådana åtgärder som bör övervägas och införas.
En annan lagstiftning som är av betydelse för kriminella mc-klubbars etablering inom planlagt område är plan- och bygglagen. Det finns anledning att se över denna lagstiftnings regler rörande bygglov med sikte på att göra det möjligt att stoppa denna typ av, i vidaste mening, miljöfarliga verksamhet att etablera sig i tätbebýggda områden. Vad ovan sagts om utredning av plan- och bygglagen bör ges regeringen till känna.
De kriminella mc-klubbarna är uppbyggda efter militärt mönster. De har klart uttalat att de ställer sig utanför lagen och att deras gemensamma fiende är staten. Brottsbalkens bestämmelser om olovlig kårverksamhet tar sikte på sammanslutningar som militär trupp eller polisstyrka. Bestämmelserna bör ses över i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till att avse även kriminella mc-gäng. Detta bör ges regeringen till känna.
När medlemmar av mc-gäng döms till fängelsestraff är det viktigt att de placeras ut på olika anstalter så att de inte kan umgås under strafftiden. Det har nämligen visat sig att dessa personer ofta har en tendens att skapa nya gängbildningar om de tillåts att umgås. Vad ovan sagts om placering av dömda mc-gängmedlemmar på kriminalvårdsanstalt bör ges regeringen till känna.
Användningen av övervakningkameror har en brottspreventiv effekt. För många butiker är det ett effektivt sätt att övervaka lokalerna för att minska svinnet på grund av stölder och snatterier. Enligt dagens regler är det svårt att erhålla tillstånd för sådan utrustning. Det krävs i princip att den tillståndssökande ska ha utsatts för brottslighet för att tillstånd ska ges till att installera övervakningskameror, vilket är otillfredställande. Det är givetvis viktigt att stor hänsyn tas till integritetsaspekter även i fortsättningen, vid utplaceringen av denna utrustning. Vi anser att möjligheterna att använda sådan utrustning bör förenklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Under senare år har den grova brottsligheten ändrat karaktär. Den grova narkotikabrottsligheten och de s.k.mc-gängen använder sig av metoder som innebär att polisen har svårt att med traditionella metoder kunna agera på ett rationellt sätt mot denna brottslighet. Det har visat sig att det föreligger ett behov från polisens sida att kunna avlyssna sådana grupper för att samla information som kan leda till gripande. Vi anser att detta ska bli möjligt under förutsättning att reglerna för tillstånd till detta utformas så att risken för olämpliga integritetskränkningar minimeras. En utredning ser för närvarande över denna fråga. Regeringen bör så snart denna utredning är klar återkomma till riksdagen med ett lagförslag som gör sådan hemlig avlyssning, s k buggning, möjlig. Detta bör ges regeringen till känna.
När brottsbalken trädde ikraft 1965 innehöll den ett påföljdssystem, som till stora delar byggde på att påföljdsbestämningen skulle tillgodose den tilltalades behov av vård och behandling i det enskilda fallet. Valet av påföljd skulle grundas på en prognos av vårdbehov. Den brottsliga gärningen och dess straffvärde tillmättes mindre betydelse när det gällde det straffrättsliga ingripandet. Detta tänkande har sedan delvis reformerats, bl.a. i och med de förändringar som gjordes i brottsbalken 1989. Ändringarna har inte varit heltäckande och påföljdssystemet präglas fortfarande av behandlingstanken.
1992 tillsattes den s.k. Straffsystemkommittén, som i oktober 1995 presenterade sitt slutbetänkande: Ett reformerat straffsystem. Kommittén har presenterat en övergripande översyn av brottsbalkens påföljdssystem. I detta arbete har man tagit avstånd från behandlingstanken och prognostänkandet, som tidigare präglade systemet. Kommittén har fortsatt på den väg, som utstakades genom 1989 års påföljdsbestämningsreform. Centerpartiet anser att regeringen bör ges till känna att reformeringen av påföljdssystemet bör fortsätta i enlighet med vad Straffsystemkommittén har föreslagit.
Ett viktigt mål för en reform av straffsystemet måste vara att skapa ett sammanhållet system med olika straff, vars användning i enskilda fall styrs av samma typ av kriterier. Det övergripande målet måste vara ett påföljdssystem, som tillgodoser de krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och konsekvens som måste ställas, samt att det präglas av humanitet.
Att bryta mot lagen någon gång i ungdomen är vanligt. De allra flesta ungdomar fortsätter dock inte med brottslig verksamhet. Flerparten av de ungdomar som begår brott kommer inte att bli kriminella som vuxna. Ett fåtal unga behöver dock tydligare signaler från samhället för att förstå att de är inne på fel väg. För dem är obehaget vid brottsupptäckt inte tillräckligt, särskilt om denna inte kompletteras av andra åtgärder.
Samhällets reaktion på ungdomsbrott måste präglas av snabbhet och ett fast och konsekvent agerande. Första gången ett brott upptäcks, kan det ofta vara tillräckligt med en tillrättavisning av polis eller åklagare. I detta ingår t.ex. att fordra att den unge bidrar med att ställa tillrätta efter sig och gottgöra den skada som handlingen orsakat. Om den brottsliga verksamheten fortsätter, krävs dock att samhället reagerar med skarpare sanktioner. Det är viktigt för ungdomar att påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Speciellt för unga lagöverträdare är det viktigt att sambandet mellan brott och påföljd klart framgår. Barn och ungdomar ska inte gång på gång kunna ertappas med brottslig verksamhet utan att de riskerar ingripande påföljder.
Det rättsliga förfarandet vid misstanke om ungdomskriminalitet måste förbättras och effektiviseras. Principen att ungdomar inte utan synnerliga skäl ska dömas till fängelsestraff är viktig att upprätthålla. Det svenska påföljdssystemet är idag huvudsakligen utformat för vuxna lagöverträdare. När det gäller ungdomar över 15 år, som bryter mot lagen, behövs nya former av påföljder som kan användas i stället för de traditionella påföljderna. Centerpartiet föreslår därför att påföljdssystemet, i samband med en reformering, kompletteras med påföljder som är särskilt utformade för gruppen unga lagöverträdare mellan 15 och 21 år. Detta bör ges regeringen till känna.
En av de alternativa sanktionsformer, som är intressant att utveckla, är medling mellan gärningsman och brottsoffer. Sanktionsformen har i andra länder främst kommit till användning vid brott av unga. Vilka brott som kan resultera i medling varierar i de länder som använder sig av sanktionen men förfarandet har vissa gemensamma drag. Gärningsmannen och brottsoffret träffas och diskuterar det skedda under ledning av en medlare. Syftet med mötet är att ingå ett avtal om hur gärningsmannen kan gottgöra brottsoffret. Gärningsmannen kan t.ex. åta sig att betala ett skadestånd till offret eller att utföra ett visst arbete för att reparera den skada som orsakats. Avtalet kan även bestå i att gärningsmannen helt enkelt ber offret om ursäkt. Grundläggande för att medling ska komma till stånd är att brottsoffret frivilligt går med på ett medlingsförsök.
Initiativet till medling bör enligt Centerpartiets mening ske under ett tidigt stadium av det rättsliga förfarandet. Initiativ till medlingsförsöket bör tas av polisen i samråd med sociala myndigheter. Här har närpoliserna en mycket viktig funktion att fylla. Lyckas medlingsförsöket och resulterar det i att den unge lagöverträdaren gör rätt för sig, bör förfarandet resultera i en åtalsunderlåtelse. Riksdagen uttalade förra riksdagsåret att medlingsverksamhet bör införas på försök i hela landet. Vi är därför förvånade att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder. Mot denna bakgrund är det motiverat att begära att regeringen skyndsamt återkommer med förslag till åtgärder. Detta bör ges regeringen till känna.
En annan sanktionsmöjlighet, som det enligt Centerpartiets mening är viktigt att utveckla, är de bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, som ger polis och åklagare möjlighet att verka för att den unge återställer de skador denne har åsamkat. Dessa återställningsmöjligheter bör främst utnyttjas när det gäller skadegörelsebrott, där skadegöraren rent fysiskt kan återställa de skador denne har åsamkat.
På Nya Zeeland har man under ett antal år tillämpat ett system med s.k. familje-gruppskonferenser. Det är en typ av medling som vi anser bör prövas i Sverige. I en familjegruppskonferens deltar en av samhället utsedd konferensledare, någon från den sociala myndigheten, någon från polisen, den unge brottsförövaren och dennes familj samt brottsoffret. Familjegruppskonferensen går ut på att alla deltagande parter ska bli eniga om vad den unge lagöverträdaren ska göra för att gottgöra målsäganden för den uppkomna skadan. Om inte alla parter lyckas bli eniga överlämnas målet till polis och åklagare för avgörande i vanlig domstol. Detta är alltså en form av medling där kretsen av deltagare i försöket att komma överens om gottgörelse för målsäganden har vidgats. Centerpartiet anser att regeringen bör ges till känna att denna modell på försök bör prövas i Sverige.
Sambandet mellan alkohol, droger, doping och brottslighet har påvisats i ett stort antal forskningsrapporter. Merparten av alla gärningsmän vid våldsbrott på offentliga platser är påverkade, liksom hälften av alla manliga offer för den typen av våld. Under senare år har ungdomar börjat dricka alkohol i allt lägre åldrar. Många elever på högstadiet dricker sig ordentligt berusade minst en gång i månaden. Även statistiken när det gäller droganvändning bland ungdomar är mycket alarmerande. Allt fler ungdomar prövar droger i unga år. Erfarenheter visar på ett ökat experimenterande med tunga droger bland ungdomar. Många av dem som idag missbrukar droger har en gång börjat med alkohol. Alkohol och rökning är ofta en inkörsport till vidare missbruk. Beroendet leder ofta till kriminalitet eller prostitution, som för många är enda sättet att få pengar till drogerna.
Minskade satsningar i kommunerna på drogfria aktiviteter för ungdomar kan komma att medföra högre kostnader för samhället på sikt. Därför är det viktigt att landets kommuner satsar på drogfria aktiviteter. Föräldrar, skola och ansvariga myndigheter bör samverka för att på ett tidigt stadium sätta in resurser för att minska ungdomars alkoholintag. Skolan måste tidigt informera om alkoholens medicinska effekter. Skolan får ofta tidigt signaler om ungdomars alkoholkonsumtion. Genom tidiga reaktioner minimeras risken för att någon elev hamnar i alkoholproblem. Skolan bör meddela socialtjänsten vid varje misstanke om missbruk och polisen då langning kan misstänkas.
Den bästa förebilden för ungdomar är givetvis de egna föräldrarna och deras förhållningssätt till alkohol. För ungdomar är föräldrars upptäckt eller myndigheters ingrepp starkare hindrande faktorer än risken för medicinska skador. Obehaget som uppstår när föräldrar upptäcker, skolan agerar eller polisen ingriper är omedelbart kännbart. Det är därför viktigt att det blir en omedelbar reaktion från samhällets sida när ungdomar ertappas berusade. Polisen bör även, särskilt vid storhelger, genomföra riktade insatser för att motverka langning till minderåriga. Vad ovan sägs bör ges regeringen till känna.
I år har rekordbeslag gjorts av växtdrogen kat. Den smugglas i första hand in via Storbritannien och Tyskland, där drogen ännu inte är narkotikaklassad. Detta är mycket olyckligt. Centerpartiet anser därför att regeringen med kraft bör driva på EU så att denna drog blir narkotikaklassad inom hela unionen. Detta bör ges regeringen till känna.
Användningen av dopingpreparat ökar och har allmer blivit ett samhällsproblem. Tidigare var nyttjandet av dessa preparat begränsat till elitidrotten. Numera används preparaten av personer som står långt utanför idrottens organisationer och användandet sprids allt längre ned i åldrarna. Centerpartiet anser att dopinglagen bör ändras så att även konsumtionen av dessa medel kriminaliseras. Dessutom bör gränsdragningen mellan ringa och normalt brott konkretiseras ytterligare och ett grovt brott med högre straffskala införas. Detta bör ges regeringen till känna.
För att effektivisera bekämpningen av narkotika bör möjligheterna att kunna ta i beslag och förverka de tillbehör som behövs för att bruka narkotika utökas även till fall när inte denna utrustning hittas av polisen i samband med beslag av narkotika. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
Trafikbrott är ett allvarligt problem i samhället. Varje år dödas och skadas ett stort antal människor i trafiken. Många gånger orsakas olyckorna av alkohol- eller narkotikapåverkade förare. Narkotikapåverkade förare utgör sannolikt en lika stor fara som de alkoholberusade förarna. Trots detta är det ofta svårt att lagföra dessa på grund av bevissvårigheter. Det är inte tillräckligt att konstatera att en bilist har höga halter narkotika i kroppen. Polis och åklagare måste bevisa att föraren har framfört fordonet på ett trafikfarligt sätt. Enligt vår mening bör bilförare som är narkotikapåverkade dömas på samma sätt som de som är berusade av alkohol. Narkotika bör juridiskt likställas med alkohol i trafikhänseende. Det bör vara tillräckligt att den drogpåverkade föraren har en viss halt narkotika i kroppen. Teknik och analysmöjligheter för att säkerställa droghalterna finns redan idag utvecklade. Det finns också internationellt accepterade tröskelvärden som Sverige kan använda som riktmärke för detta. Centerpartiet anser att det bör införas en principiell nollgräns för narkotika i trafiken. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller framförande av båtar måste det införas såväl en promillegräns som en principiell nollgräns för narkotika i likhet med vad vi föreslår bör gälla för framförande av motorfordon. Antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss är allför många och införandet av dessa gränser skulle ge polisen möjlighet att på ett tidigare stadium ingripa. Centerpartiet har utvecklat detta i en särskild motion.
Det övergripande målet för den svenska kriminalvården är att minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvården måste verka för att intagna ges möjlighet att få förutsättningar för att efter verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv. Det är glädjande att antalet interner har minskat det senaste året. En delförklaring till detta är att alltfler avtjänar straffen hemma med elektronisk boja. Centerpartiet anser att den utökade användningen av denna verkställighetsform bör bejakas och om möjligt utökas.
Rehabilitering av intagna med missbruksproblem är mycket viktigt för att underlätta återgången till ett vanligt liv efter anstaltsvistelsen. En stor del av de som tas in på landets kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått drogrelaterade brott. Ofta fortsätter missbruket även under fängelsevistelsen, vilket innebär att den intagne mycket lätt återgår till brottslig verksamhet efter frigivandet. Vi anser att arbetet för att göra landets kriminalvårdsanstalter narkotikafria måste ges högre prioritet. Intagna som underkastar sig dagliga kontroller om de är drogfria bör kunna ges möjlighet att vistas i en drogfri anstaltsmiljö. Ett annat problem, som måste uppmärksammas i samband med narkotikabekämpningen på landets kriminalvårdsanstalter, är det utbredda bruket av dopingpreparat. Vi anser att det regelbundet bör göras ”dopingkontroller” på landets kriminalvårdsanstalter för att utröna hur stort problemet är och hur det ska angripas. Vad ovan sagts om narkotikafria kriminalvårdsanstalter bör ges regeringen till känna.
Antalet intagna på landets kriminalvårdsanstalter med psykiska problem är stort och kan förväntas öka ytterligare. Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård och behandling för dessa är ofta begränsade. Kriminalvården bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett normalt liv efter anstaltsvistelsen. Vid bedömningen av hur denna vård ska utformas, ska hänsyn tas till såväl den enskilde vårdbehövande som till verksamheten på anstalten i övrigt. När det gäller behandling av psykiskt sjuka är det viktigt att skilja på dem som inte begått brott och dem som begått brott. Dessa olika kategorier ska inte behandlas på samma avdelningar. Vad ovan sagts om vård av intagna med psykiska problem bör ges regeringen till känna.
Vid utformningen av kriminalvårdspolitiken måste även allmänhetens skyddsintresse beaktas. Reglerna om permission måste därför vara restriktiva och vid bedömningen huruvida permission ska beviljas eller inte, måste allmänhetens skyddsintresse vara en viktig del i avvägningen. För dem som dömts för mycket grova brott bör permissioner beviljas mycket restriktivt. Systemet med elektronisk fotboja bör även utvecklas så att det kan användas vid permissioner för fångar som avtjänar längre fängelsestraff. Vad ovan sagts om permissioner bör ges regeringen till känna.
Elektronisk fotboja bör även användas i slutfasen av fängelsestraff när personer ska slussas ut i samhället, ett s.k. back-door-system. Detta bör ges regeringen till känna.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste prioriteras. Vid avvägningen mellan offrets och gärningsmannens rätt liksom vid bedömningen av allmänhetens rätt till skydd måste skyddsaspekterna tillmätas allt större vikt.
De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta men för livet. Tyvärr har samhället hittills inte alltid ansett sig ha råd att hjälpa och stödja dessa. Stora summor satsas på att rehabilitera gärningsmän medan man många gånger glömmer bort det stöd och den hjälp som brottsoffren är i behov av för att komma över de smärtsamma minnena och att kunna komma tillbaka till ett normalt liv.
Brottsoffer är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. Idag är möjligheterna att få stöd till detta begränsade. Centerpartiet anser att de som drabbas av brott måste kunna få stöd och hjälp att komma över sina plågsamma minnen. Brottsoffer har idag inte någon självklar rätt att få sina kostnader för psykologisk hjälp och terapi täckta. Vi anser att terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.
Oftast är det polisen som den brottsdrabbade först kommer i kontakt med. Det är därför mycket viktigt att polisen vid första kontakten ägnar brottsoffren tid, omsorg och intresse. Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda rutiner inom polisen är viktiga för att ytterligare förbättra hjälpen till brottsoffren. Informationen till brottsoffren är viktig. Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informeras av polismyndigheten om brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli kontaktade av polisen eller få besök av polisen kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur stöd och information till brottsoffren sker. Målsägande bör fortlöpande informeras om sitt ärendes gång i rättsmaskineriet. Vad ovan sagts om samarbete mellan brottsoffer och polis bör ges regeringen till känna.
Normalt är att åklagare och målsägande möts strax före huvudförhandling. Så är det, oberoende om det finns målsägandebiträde eller ej. Ett personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör kunna ske, när målsäganden uttryckt önskemål om detta. Särskilt vid grova brott kan det finnas behov av detta. Då kan åklagaren gå igenom vilka obehagligheter som kan uppträda, vilka frågor som kan ställas och varför.
När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas, bör åklagaren beskriva skälet till beslutet, om målsäganden så önskar, för att skapa bättre förståelse för beslutet. Vad ovan sagts om samarbete mellan brottsoffer och åklagare bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att domstolarna tar väl hand om målsägande i samband med rättegången. T.ex. kan en vaktmästare eller någon annan person möta målsäganden, visa till rätta och informera.
Ofta kan det kännas obehagligt eller skrämmande för brottsoffren att tvingas möta gärningsmännen i väntan på rättegången i domstolen. Det är helt nödvändigt att ett eget väntrum kan erbjudas, alternativt att en person som stöder brottsoffret finns närvarande hela tiden. Domstolarna bör utarbeta trygghetsplaner med åtgärder som ska vidtas för att tillgodose dessa behov. Detta bör ges regeringen till känna.
Brottsoffer- och kvinnojourer gör ett mycket värdefullt arbete och utgör ett viktigt stöd för dem som har utsatts för brott. För att brottsoffrens behov ska kunna tillgodoses på ett bra sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara minst en brottsofferjour i varje polisområde och en kvinnojour i varje kommun. Jourerna har trots sina omfattande och behövliga arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande. Kommuner och landsting har förutom staten bidragit med visst ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning men detta stöd börjar på många håll minska från kommuner och landsting, efterhand som ekonomin försvagas. Det är därför av stor betydelse att brottsofferfondens medel kan användas till denna verksamhet. Vad ovan sagts om kvinno- och brottsofferjourer bör ges regeringen till känna.
För att öka anslagen till brottsofferfonden anser vi att alla som döms för brott ska bidra till denna fond, oavsett om fängelse ingår i straffskalan eller inte. Detta bör ges regeringen till känna.
Nya regler om ersättning för lidande, som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller annat integritetskränkande brott, har nyligen antagits. Det innebär att domstolarna måste meddela kronofogdemyndigheten om det utdömda skadeståndet, för att den omgående ska försöka driva in skadestånd till brottsoffren. Detta är en viss förbättring mot tidigare regler men garanterar inte att brottsoffren får sitt utdömda skadestånd. För att detta ska ske, måste staten inom rimlig tid också gå in och förskottera de utdömda, lagakraftvunna skadestånden, när gärningsmannen inte betalar. Därefter får det bli statens uppgift att fortsätta att driva skadeståndskravet gentemot gärningsmannen. Detta är bästa sättet att garantera att brottsoffren får sitt utdömda skadestånd. Centerpartiet anser att ett sådant förslag bör införas i enlighet med norsk modell. Detta föreslås i en annan motion.
Det föreligger ett behov av att förordna målsägandebiträde även vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till någon som bragts om livet åsamkats personskada som gett medicinska effekter. De anhöriga, ofta tyngda av sorg, har många gånger svårt att föra sin egen talan. De vågar inte anlita advokat utan att säkert veta att de själva slipper att stå för kostnaderna. Lagstiftningen bör ses över så att målsägandebiträde kan förordnas även vid tredjemansskador.
En hörnsten i funktionen av ett rättssamhälle är att brott beivras och att domstolarna kan verka och fylla sin viktiga funktion i rättsstaten. Under senare år har det funnits en allvarlig tendens till störningar i rättssamhället. Detta gäller inte minst det förhållandet att målsägande och vittnen inte vågar anmäla brott eller yttra sig av fruktan för repressalier från en misstänkt eller personer med anknytning till en misstänkt. Exempel på fall där vittnen tagit tillbaka vittnesmål vid rättegångar finns bl.a. i de uppmärksammade mål som förekommit mot personer tillhörande diverse mc-gäng. De kända fallen ger anledning att se mycket allvarligt på nuläget. Centerpartiet anser därför att samhället nu måste ingripa kraftfullt för att begränsa och om möjligt förhindra en fortsatt negativ utveckling. De åtgärder som kan vidtas är sådana som riktas dels mot den som utövar hotet eller våldet, dels den som utsätts för hotet eller våldet. Nyligen har lagstiftningen skärpts. Detta är inte tillräckligt. Vi anser att det i princip alltid ska följa fängelsestraff om man hotar vittnen. Detta bör ges regeringen till känna.
Under senare år har åtgärder vidtagits för att ge särskilt skydd åt våldshotade personer. I folkbokföringen har det införts en markering för särskild sekretessprövning för att hindra att någon kan utnyttja uppgifterna i syfte att utöva våld eller hot. En hotad person kan också begära s.k. kvarskrivning på den gamla folkbokföringsorten vid flyttning eller att bli folkbokförd med fingerade personuppgifter enligt en lag från 1991. Dessa regler bör förbättras. I särskilt utsatta fall bör övervägas om det inte i stället för fingerade personuppgifter ska ges möjlighet till permanent identitetsbyte. Sådana särskilda fall kan t.ex. vara då skyddsbehovet kommer att föreligga under en lång tidsperiod eller när hotbilden är särskilt allvarlig. Samhället bör även stödja dessa personer genom att hjälpa dessa med flyttkostnader. Vad ovan sagts om identitetsbyte bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentariskt sammansatt utredning i syfte att skapa ett effektivt polisväsende med närhet till medborgarna i hela landet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilda hänsyn bör tas till en glesbygdsfaktor vid medelstilldelning till polisen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närpolisverksamheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samverkansformerna mellan polis och åklagare bör utvecklas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för det brottsförebyggande arbetet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala trygghetsplaner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vapenlagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att medföra skjutvapen på de platser som anges i knivlagen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöld och snatteri,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av plan- och bygglagen i syfte att hindra etableringar av kriminella mc-gäng i tätbebyggt område,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om olovlig kårverksamhet och mc-gäng,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placering av dömda mc-gängmedlemmar på kriminalvårdsanstalt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kameraövervakning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. buggning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Straffsystemkommittén,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljder för unga lagöverträdare,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om försöksverksamhet med medling i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet rörande familjegruppskonferenser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar och droger,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att drogen kat kriminaliseras i hela EU,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalisering av innehav av dopningspreparat,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot narkotikatillbehör,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nollgräns för narkotika i trafiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikafria kriminalvårdsanstalter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård av intagna med psykiska problem,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restriktiv användning av permissioner i kriminalvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fotboja i ett s. k. back-door-system,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om terapiverksamhet för brottsoffer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan polis och brottsoffer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan åklagare och brottsoffer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trygghetsplaner på landets domstolar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinno- och brottsofferjourer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anslagen till brottsofferfonden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vittnesskydd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om identitetsbyte för våldshotade personer.3
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
1 Yrkande 10 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 19 hänvisat till SoU.
3 Yrkande 36 hänvisat till SkU.
Gotab, Stockholm 1997