Samhällets grundläggande uppgift är att upprätthålla lag och ordning och därigenom skänka medborgarna trygghet mot våld och övergrepp i deras vardag. I denna uppgift brister det svenska samhället alltmer. Fler och fler brott begås och allt grövre våld utövas mot offren. För brottsoffren innebär detta utöver förlusten av egendom ofta ett långt fysiskt och psykiskt lidande. Ett lidande som accentueras p g a brist på stöd och hjälp från samhällets sida.
Efter att ha utsatts för ett brott har brottsoffret ett mycket tungt arbete framför sig.
Om anmälan överhuvudtaget leder till gripande och åtal av någon gärningsman, så leder detta sällan till tillräcklig ersättning för den skada som han eller hon lidit.
Detta av två skäl.
För det första är nivån på de skadestånd som döms ut låg i Sverige. Skadeståndet täcker inte stort mer än kvittobelagda utgifter för sjukvård, resor, m.m. Brottsoffret får liten eller ingen ersättning alls för det lidande och den långvarigt nedsatta arbetsförmåga som ofta följer på en sådan händelse.
För det andra får brottsoffret själv bevaka sina intressen och driva sitt skadestånd med hjälp av kronofogde då förövaren inte betalar. Oftast har denne ingen betalningsförmåga alls. Är den skadelidande företagare får han dessutom betala för den tjänsten.
Vi måste vända på detta synsätt.
Fastslaget att samhället har ett ansvar för att förhindra att brott begås, så skall varje brott som begås ses som ett misslyckande från samhällets sida. Varje sådant misslyckande måste staten följaktligen också ta ansvar för på ett annat sätt än idag.
Det borde vara en självklarhet att staten omedelbart när skadestånd till ett brottsoffer utdömts utbetalar av domstolen fastslaget belopp till brottsoffret. Därefter får staten utöva sin regressrätt gentemot gärningsmannen.
Med en sådan ordning skulle statens kostnader öka, särskilt om skadeståndsbeloppen sattes högre. Men det är inte detsamma som att samhällets kostnader ökar. Det skulle endast bli en rättvisare fördelning. De som utsätts för brottet bär denna kostnad idag.
Staten, och inte det enskilda brottsoffret, skulle på så vis i högre grad än idag bära kostnaderna för den misslyckade politiken på rättstrygghetens område. Samtidigt skulle det bli ett välgörande incitament för staten att öka insatserna på det rättsskyddande området för att på så vis minska de direkta kostnaderna för att kompensera brottsoffren.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att brottsoffrens ställning bör stärkas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten skall utbetala utdömt skadestånd till brottsoffren,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur skadestånd till brottsoffer skall höjas, så att de bättre avspeglar den skada som brottsoffer lider.
|
Peter Weibull Bernström (m) |
Ingvar Eriksson (m) |