1 Sammanfattning
2 Kriminalpolitikens framtida inriktning
2.1 Bakgrund
2.2 Mirakelkur i New York?
2.3 Handlingskraft och vilja behövs också i Sverige
3 Förutsättningar för en kriminalpolitisk samsyn
4 Moderata samlingspartiets kriminalpolitiska utgångspunkter
4.1 Återupprätta respekten för grundläggande värden
4.2 Polisen skall finnas på plats när den behövs
4.3 Brott skall klaras upp
4.4 Brottslingar skall dömas
4.5 Fängelsestraff skall verkställas
4.6 Straffsystemet måste vara och uppfattas som rättvist
5 Brottsförebyggande arbete
5.1 Familjen – den viktigaste brottsförebyggaren
5.2 Föräldrars rätt till polisstöd
5.3 Skolans ansvar
5.4 Närpolisverksamhetens betydelse
6 Unga brottslingar
6.1 Bakgrund
6.2 Krav som måste ställas på ett nytt påföljdssystem
6.3 Registrering av minderåriga lagöverträdare
6.4 Sekretesslagen får inte försvåra samarbetet mellan
myndigheter
6.5 Familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet
7 Narkotikapolitiken
7.1 Bakgrund
7.2 Strängare syn på knarket
7.3 Stoppa försöksverksamheten med fria sprutor
7.4 Provtagning även på personer under 15 år
7.5 Kräkmedel åt knarklangarna
7.6 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet
7.7 Möjlighet till hemlig teknisk avlyssning
8 Återupprätta förtroendet för rättsstaten
8.1 Bakgrund
8.2 Polisväsendet
8.3 Åklagarväsendet
8.4 Domstolsväsendet
9 Kriminalvården
9.1 Regeringen drar ner på kriminalvården
9.2 Kvinnliga fängelsedömda
9.3 Narkotikafria fängelser
9.4 Fängelsetiden skall användas till något meningsfullt
9.5 Allvarligt med rymningar från slutna anstalter
9.6 Strikta permissionsregler
9.7 Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
9.8 Medicinsk behandling och terapi för sexualbrottslingar
10 Alternativa påföljder
10.1 Fängelse – inte allenarådande
10.2 Elektronisk övervakning
10.3 Samhällstjänst
10.4 Villkorligt fängelse
11 Psykiskt störda brottslingar
12 Åtgärder mot internationell brottslighet
12.1 Bakgrund
12.2 Narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet
12.3 Brott mot miljön
13 Hemställan
Rättsstatens viktigaste uppgift är att upprätthålla en god rättsordning och att skydda medborgarna mot våld, intrång och andra övergrepp från såväl enskilda som det allmänna. För Moderata samlingspartiet är det en självklarhet att polisen och det övriga rättsväsendet även i ekonomiska kristider måste tilldelas tillräckliga resurser så att medborgarnas krav på rättstrygghet och rättssäkerhet kan garanteras. Människor måste kunna känna trygghet i sina egna hem och på gator och torg. Enligt Moderata samlingspartiet är det statsmakten som har det yttersta ansvaret för att brott mot medborgarnas hälsa, liv och egendom förhindras och beivras utan att rättssäkerheten eftersätts, dvs. att krav på bl.a. opartiskhet, förutsebarhet och likabehandling uppfylls. Härutöver måste även initiativ och engagemang från organisationer och enskilda personer tas tillvara i det brottsförebyggande arbetet.
Moderata samlingspartiet föreslår bl.a. följande åtgärder som alla direkt syftar till att skapa ökad rättstrygghet i Sverige:
Ökat ansvarstagande av familj och skola
Föräldrars rätt till polisstöd
Nytt påföljdssystem för unga brottslingar
Skärpta insatser mot narkotika
Livstids fängelse för grova narkotikabrottslingar
Möjlighet till buggning vid misstanke om mycket allvarlig brottslighet
Bättre rustat rättsväsende
fler poliser
förstärkt åklagar- och domstolsväsende
fler fängelseplatser
Fängelsetiden skall användas till adekvat vård och utbildning
Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
Fler alternativa påföljder
Effektiva åtgärder mot internationell brottslighet
En vanlig källa till otrygghet och vanmakt är rädslan för brott. Hösten 1996 genomförde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en opinionsundersökning om svenska folkets attityder till brott och brottsförebyggande åtgärder. Av undersökningen framgår att svenska folket anser att våldsbrottsligheten är det i särklass största samhällsproblemet efter arbetslösheten.
Av 1 477 utfrågade personer, födda mellan 1922 och 1977, oroade sig 40 procent, motsvarande 2,5 miljoner personer uppräknat till hela befolkningen, för att de själva eller någon i deras hushåll skulle utsättas för misshandel. Närmare två miljoner vågade inte gå ut ensamma efter mörkrets inbrott.
Brottsligheten i vårt land utövas i stor utsträckning av ungdomar mot andra ungdomar, vilket också framgår av undersökningen. Ju yngre de tillfrågade var, desto större var andelen som uppgav att de kände någon som hade utsatts för misshandel eller hot om våld eller skadegörelse.
Den alltmer utbredda rättsotryggheten i Sverige måste ses mot bakgrund av senare års stora besparingar på rättsväsendet. Medborgarna upplever att deras berättigade krav på rättssäkerhet och rättstrygghet inte längre tillgodoses. För att kunna återupprätta medborgarnas förtroende för rättssamhället krävs skärpta kriminalpolitiska mål och ett stärkt rättsväsende.
New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani, som tillträdde 1993 på ett program om lag och ordning, insåg att städer aldrig skulle överleva ekonomiskt och kulturellt om människor drog sig undan innerstaden och fortsatte att flytta på samma sätt som sker i många amerikanska storstäder. Giuliani hämtade sin polischef Bratton från tunnelbanepolisen, där denne genom kraftfulla ingripanden mot ordningsstörningar och småbrott hade lyckats minska brottsligheten markant under loppet av några år.
Ett viktigt led i borgmästarens arbete blev att rusta upp förfallna miljöer utifrån teorin att förfall, klotter och skadegörelse inverkar på människors benägenhet att uppföra sig på ett korrekt sätt. Ett annat viktigt led utgjordes av ökade resurser till polisen. Vidare förändrades polisutbildningen så att den i högre grad förlades ute på gator och torg, i direkt polisiärt arbete. Samtidigt gick order ut om att inga fler åtalseftergifter fick ske, och att alla brott skulle beivras, vilket fick en avskräckande effekt särskilt på unga tillfällighetsbrottslingar. Härigenom har man kunnat minska underlaget för rekryteringen av yrkesförbrytare och därmed också positivt påverkat brottsutvecklingen på både kort och lång sikt.
I takt med att brottsligheten sjunkit och den allmänna ordningen märkbart förbättrats har invånarna i New York fått ett ökat engagemang för sin närmiljö. På ett helt nytt sätt tar newyorkborna nu sin del av ansvaret för att ordningen upprätthålls. Man håller uppsikt och reagerar när man ser något som väcker misstanke och man vänder sig i ökad utsträckning och med större förtroende till polisen för att anmäla brott eller för att tipsa om vapen eller om misstänkta händelser och personer. Sådana bidrag från allmänheten är naturligtvis till stor hjälp i polisens arbete att förebygga och bekämpa brott. En viktig förklaring till denna positiva utveckling är att polisen finns ute bland människorna och har tid att lyssna och ställa frågor. Det är med andra ord inte som i Sverige där vi nyligen kunnat höra att polisen uppmanat väktare som ringt och berättat att de gripit en tjuv, att de skulle släppa honom eftersom polisen inte hade tid att komma. Eller att polisens budget inte räcker till för nattliga utryckningar om det ”bara” handlar om inbrott eller misshandel.
Självfallet är det inte så enkelt att om vi i Sverige bara tar efter New York-polisens sätt att arbeta så löser vi våra egna problem. Det amerikanska samhället är i flera avseenden annorlunda än det svenska och polisens arbetsmetoder har utvecklats därefter. Faktum kvarstår dock att även vi kan öka människors trygghet mot brott och förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet genom att se till att det finns tillräckligt med poliser ute bland människor på tider och platser då brott vanligtvis begås. Bara genom att synas i t.ex. stadsmiljön eller bostadsområdet kan polisen åstadkomma en stark brottsförebyggande och ordningsskapande effekt som håller brottsligheten nere. Samtidigt finns polisen tillgänglig för medborgare som antingen behöver information för egen del eller som vill lämna tips och upplysningar till polisen. Det var också dessa tankar som låg bakom den borgerliga regeringens arbete med att få till stånd en effektiv och trygghetsskapande närpolisverksamhet.
Härutöver krävs att vi alla är med att skapa ökad trygghet mot brott genom att aktivt visa intresse för vad som pågår i vår omgivning. Att vi reagerar om grannens egendom utsätts för skadegörelse eller stöldförsök – eller om grannen själv blir utsatt för hot eller våld. Vi måste försöka återskapa det bästa i gamla tiders bygemenskap, där man kände ansvar för och solidaritet med sin medmänniskor.
Stora delar av svenska folket är också intresserat av att i mer organiserade former verka för ökad trygghet. Av den ovan refererade opinionsundersökningen framgår att närmare hälften av de tillfrågade är beredda att avsätta tid för att delta i arbete som syftar till att minska brottsligheten och öka tryggheten. Drygt 80 procent av dem som ställde sig positiva till att medverka i brottsförebyggande arbete kunde tänka sig att avsätta en eller ett par timmar en kväll i veckan. Bland de brottsförebyggande aktiviteter som man kunde tänka sig att engagera sig i nämndes att informera polisen om misstänkta personer och händelser, organisera och delta i grannsamverkan, driva fritidsverksamhet för barn och ungdomar, att efter utbildning informera om brottslighet och brottsförebyggande åtgärder, föräldravandringar och organiserad bevakning av egen och andras egendom. Människors vilja att bidra i kampen mot brottsligheten måste naturligtvis tas tillvara. Ett sätt kan vara att i varje närpolisområde finna former för hur detta engagemang bäst kan komma till användning för att möta de olika lokala problem som finns.
Som vid allt brottsförebyggande arbete åvilar det alla vuxna att reagera och ingripa när unga människor i vår omgivning uppvisar tendenser till ett brottsligt eller på annat sätt osunt beteende. En grundförutsättning för att vi skall lyckas bryta utvecklingen mot alltfler brott är nämligen att vi lyckas minska rekryteringen av grova vanebrottslingar. Detta kan främst ske genom att se till att barn redan i unga år får lära sig grundläggande normer om vad som är rätt och fel. Vidare gäller det att omvända de unga som ändå kommer in på brottets bana till laglydiga personer. Det är på så sätt vi kan påverka den framtida brottsutvecklingen i rätt riktning. För att kunna förbättra människors livsvillkor i närmiljön krävs bl.a. en väl fungerande närpolisverksamhet och att vi alla tar ett större ansvar för att förebygga brott. På detta sätt kan vi uppnå ett tryggare samhälle för alla.
Den alltmer hotande brottsutvecklingen i vårt land och rättssamhällets tilltagande oförmåga att skydda människor mot brott har satt spår också i den allmänna kriminalpolitiska debatten. Under senare tid har uttalanden från olika politiska partiers företrädare kunnat tolkas som att det nu föreligger en samsyn om behovet av att öka människors trygghet mot brott. Bland annat har Socialdemokraterna vid upprepade tillfällen uttalat att det inte föreligger någon egentlig skillnad mellan Moderaternas och Socialdemokraternas kriminalpolitik. I linje härmed föreslår regeringen i 1998 års budgetproposition ökade resurser till framför allt polisen. Härutöver har regeringen aviserat ett förslag om att halvtidsfrigivningen skall avskaffas även för grova brottslingar. En nyhet i den kriminalpolitiska debatten är att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet numera efterfrågar fler poliser och ökad trygghet på gator och torg.
Moderata samlingspartiet välkomnar en utveckling i riktning mot ökad kriminalpolitisk samsyn om vad som måste göras för att öka människors rättstrygghet och rättssäkerhet. För att verklig samsyn skall kunna uppnås – och leda till resultat – förutsätts dock att vissa grundläggande krav är gemensamma.
I sammanhanget bör nämnas att Moderata samlingspartiet under innevarande mandatperiod hittills inte har fått tillräckligt politiskt stöd för att kunna förverkliga viktiga kriminalpolitiska förslag som skulle ha skapat stora möjligheter att motverka den negativa brottsutveckling som vi har i dag. Om den politiska viljan hos berörda partier nu är en annan är det naturligtvis mycket glädjande. Hur det faktiskt förhåller sig härmed återstår dock för oss att se.
Mot denna bakgrund presenteras Moderata samlingspartiets förslag till hur framtidens kriminalpolitik bör utformas för att vi skall kunna minska brottsligheten och öka människors trygghet mot brott.
Helt centralt för den moderata politikens utformning – oavsett vilket område det gäller – är tilltron till människors förmåga och vilja att ta ansvar för sina egna val och sitt eget liv. Överfört till moderat kriminalpolitik innebär det att varje människa som är i stånd att ansvara för sina handlingar och beslut också har både rätt och skyldighet att göra det.
Anledningen till att flertalet av oss inte begår brott som vuxna är att vi redan i unga år har fått lära oss betydelsen av att visa respekt för andra människors liv, hälsa och egendom. Sådana grundläggande normer har större betydelse för människors beteende än varje slag av lagstiftning även om sådana också måste finnas. Samtidigt måste respekten för straffsystemet, som just är grundat i sådan värderingar, upprätthållas genom en konsekvent reaktion vid brott. Brister medborgarna i respekten för grundläggande normer och värderingar hotas rättstryggheten och hela fundamentet för det civiliserade samhället, vilket påverkar landets brottsnivå. Av den samlade brottsstatistiken i Sverige från efterkrigstiden och framåt framgår att antalet anmälda brott har ökat från 200 000 år 1950 till 1 200 000 år 1996, en ökning med 600 procent.
Om vi skall kunna förhindra att den redan utbredda normlösheten rotar sig ännu mer och återupprätta ett samhälle grundat på fasta moraliska och rättsliga värderingar krävs en opinion för dessa grundläggande värden. En av Moderata samlingspartiets största framtidsuppgifter är att driva denna opinionsbildning bland såväl enskilda individer som förtroendevalda och beslutsfattare. Det är framför allt på detta sätt som vi kan uppnå ett samhälle grundat på lag och ordning, där en av flertalet medborgare omfattad uppfattning om vad som är rätt och orätt fungerar som ett sammanhållande värdekitt.
Utgångspunkten för polisen skall vara att förebygga och beivra all brottslighet. För detta krävs ett stärkt polisväsende med en utbyggd närpolisverksamhet, väl anpassad efter de olika lokala behov som kan finnas, samt en väl fungerande utryckningsverksamhet. Närpolisen skall fungerar som brottsförebyggare och brottsbekämpare, vilket bl.a. innebär att medverka som normöverförare, och måste därför finnas tillgänglig för medborgarna på tider och platser då polisen behövs. Då de flesta brott begås av unga människor är det av stor vikt att närpolisen finns på de platser där ungdomar uppehåller sig. Effektivt brottsförebyggande arbete innebär att polis i samverkan med föräldrar, skola och andra vuxna riktar särskild uppmärksamhet mot barn och ungdomar som riskerar att utveckla eller fastna i en kriminell livsstil. På detta sätt kan rekryteringen av grova vanebrottslingar avstanna och brottsligheten på sikt minska.
I den fortsatta utbyggnaden av närpolisverksamheten bör inspiration hämtas från det framgångsrika polisarbetet i New York. Enbart genom att synas i t.ex. stadsmiljön eller i bostadsområdet kan polisen åstadkomma en stark brottsförebyggande och ordningsskapande effekt som håller brottsligheten nere. På samma gång finns polisen tillgänglig för medborgare som antingen behöver information för egen del eller som vill lämna tips och upplysningar till polisen, dvs. polisen finns på plats när den behövs.
Allt färre anmälda brott klaras upp trots att brottslingarna i många fall är kända för polisen. År 1950 klarades 58 procent av alla anmälda brott upp. Under perioden 1990–1994 klarades drygt 30 procent av alla anmälda brott upp. År 1995 klarades 25 procent av alla brott upp. Vad som framför allt har minskat är uppklaringen av brott i mellanskiktet, dvs. den s.k. vardagsbrottsligheten som drabbar folk i allmänhet i form av stölder och inbrott. Utvecklingen har gått dithän att människor som faller offer för brott i vårt land inte längre kan lita på att polisen gör vad som krävs för att brottslingen skall kunna gripas och brottet klaras upp.
När staten inte längre mäktar med att uppfylla en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att skydda medborgarna mot brott, brister själva fundamentet för det civiliserade samhället. I den situationen befinner sig det svenska samhället i dag.
För att vända utvecklingen i riktning mot att fler brott klaras upp krävs att de organisatoriska omställningsproblem som sedan några år finns inom polis- och åklagarväsende skyndsamt avhjälps genom resursförstärkning, metodutveckling och återanställning av administrativ personal inom såväl polisen som åklagarväsendet. När det gäller de kvalificerade brotten, t.ex. ekobrottslighet, måste åklagarna ges ett tydligt ledningsansvar och också få möjlighet att anlita ekonomiska experter och andra utanför åklagar- och polisväsendet.
För dem som utsätts för brott måste statsmakterna visa att det finns en kraft och en vilja att gripa och bestraffa brottslingen. Detta förutsätter att polisen har tid och resurser både att gripa och höra den misstänkte gärningsmannen och att den misstänkte infinner sig i rättssalen när det är dags för huvudförhandling. I dag brister det i båda leden, vilket avspeglar sig i statistiken. Antalet lagförda brottslingar sjönk från 66 procent 1992/93 till 56 procent år 1996 trots att antalet brott i själva verket har ökat. Nerdragningar inom polisen har bl.a. lett till att gripna brottslingar släppts fria i brist på resurser att anhålla dem. I domstolarna har antalet inställda rättegångar ökat de senaste åren till olägenhet både för brottsoffren och statskassan. Denna utveckling måste snabbt brytas om förtroendet för rättssamhället skall kunna räddas. För detta krävs ett förstärkt polisväsende och en systemförändring för att komma till rätta med inställda huvudförhandlingar.
En obestridligt positiv effekt av ett fängelsestraff är att den fängelsedömde under viss tid är fysiskt oförmögen att begå nya brott. Att detta förhållande ger kriminalpolitiska effekter avspeglar sig bl.a. i brottsstatistiken. Under perioden 1983 och 1993 minskade rättstryggheten påtagligt i vårt land. Under denna tioårsperiod släpptes fängelsedömda ut efter halva strafftiden och det oavsett uppförande under anstaltsvistelsen. Under samma tid begicks
10 000 till 30 000 fler brott per år inom de dominerande brottskategorierna, dvs. stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp. På den borgerliga regeringens initiativ avskaffades den obligatoriska halvtidsfrigivningen för huvuddelen av alla fängelsedömda från och med den 1 juli 1993. Sedan dess avtjänar notoriska återfallsförbrytare, i den mån de grips och lagförs, längre tid i fängelse. För fängelsedömda som döms till långa straff föregås den villkorliga frigivningen i dag av en noggrann prövning av återfallsrisken. Den kriminalpolitiska vinsten består i att brottsligheten minskar och att ett stort antal människor slipper att bli brottsoffer. Vårt mål med ett förstärkt polisväsende, en väl fungerande åklagarorganisation och ett mer effektivt och rättssäkert domstolsväsende är att minska antalet brottsoffer och få fler brottslingar dömda. För detta krävs att också fängelsestraff utdöms och verkställs i tillräcklig omfattning. Halvtidsfrigivningen skall avskaffas helt och hållet, i enlighet med de direktiv som den borgerliga regeringen gav till Straffsystemkommittén (SOU 1995:91), och fler brottslingar avtjäna längre tid i fängelse.
För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig fordras att straffsystemet och de påföljder som utdöms inte bara är utan också uppfattas som rättvisa och att de står i proportion till brottets allvar. Inte minst för dem som utsätts för brott måste de rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Genom straffet ger staten brottsoffren en principiellt viktig upprättelse vid sidan om den kompensation som skadeståndet skall utgöra.
En mängd faktorer kan naturligtvis ha betydelse för brottsutvecklingen, och värdet av brottspreventiva åtgärder kan inte nog betonas. Kvar står dock det faktum att vi inte känner någon bättre form än straffet, där fängelse bör vara den strängaste formen, för att möta en hotande brottsutveckling. Det råder enighet om att straffets allmänpreventiva betydelse, dvs. dess funktion att verka brottsavhållande på andra än dem som drabbas av straffet, genomsyrar, och måste genomsyra, varje straffsystem och dess tillämpning. Denna allmänpreventiva effekt hör också nära samman med straffets betydelse för den samhälleliga moralbildningen. För Moderata samlingspartiet är det angeläget att även i detta sammanhang särskilt framhålla familjens och skolans betydelse som överförare av goda normer.
För att straffsystemet skall uppfattas som effektivt och rättvist måste det anpassas efter de nya krav som den alltmer komplexa samhällsutvecklingen för med sig. En allvarlig brist i vårt nuvarande straffsystem är att det inte är anpassat till unga brottslingars behov av tillrättaförande och rehabilitering. De senaste årens många brutala våldsdåd, där unga människor kallblodigt har mördat jämgamla eller äldre personer, understryker betydelsen av att unga människor möts av en omedelbar reaktion när de begår brott.
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste kriminalpolitiken samverka med andra samhälleliga områden och bygga på en helhetssyn. Åtgärder som bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i brottsbekämpningen. Av särskild betydelse är familjens roll. Familjen måste kunna fungera både som vårdare och förvaltare av det man byggt upp tillsammans inom familjen. Familjen måste dessutom fungera som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet.
På grund av den ekonomiska stagnationen i vårt land, med hög arbetslöshet, höga skatter och ett allt större bidragsberoende, har många familjer drabbats av såväl ekonomisk som social otrygghet. Långtidsarbetslösa, ekonomiskt och socialt svaga familjer har inte alltid den styrka som behövs för att kunna tillrättavisa ett besvärligt barn i tonåren som t.ex. genom sitt asociala beteende signalerar att allt inte står rätt till eller som kanske redan har tagit steget in i kriminalitet. Det finns här skäl att också ur ett brottsförebyggande perspektiv framhålla landets behov av fler riktiga arbeten och lägre skatter så alla familjer får en verklig möjlighet att bygga upp en ekonomisk och social grundtrygghet för framtiden. Även om det inte finnas något starkt direkt samband mellan hög arbetslöshet och stigande brottslighet – större delen av alla brott begås av ungdomar, narkomaner och vuxna återfallsförbrytare, dvs. av personer som även i tider med låg arbetslöshet oftast står utanför arbetsmarknaden – så riskerar arbetslösheten att indirekt påverka brottsutvecklingen på ett negativt sätt.
Många föräldrar upplever att de saknar argument för att kunna övertyga sina tonåringar om faran med att pröva narkotika. Ett tydligt tecken på detta är att alltfler unga människor i dag prövar narkotika. Många föräldrar tenderar också att brista i sin förmåga att utöva tillräcklig uppsyn över sina barn. Oavsett vad det beror på så är detta ett faktum, i annat fall hade vi inte haft de problem med ungdomsbrottslighet som vi faktiskt har.
Som föräldrar – eller över huvud taget som vuxna – har vi en skyldighet att dels fungera som goda förebilder för de unga, dels ”lägga oss i” så fort vi upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Den borgerliga regeringen gjorde en viktig markering i synen på föräldraansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1994, innebär att föräldrar eller annan vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldiga om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin skyldighet att se till att barnet står under uppsikt eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet med lagändringen var främst preventivt, dvs. genom att tillerkänna föräldrar ett ökat ansvar för sina barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott som är vanliga bland ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar den moderata familjepolitiken till att generellt stärka föräldrars förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och brottsförebyggare.
Så gott som alla föräldrar önskar inget hellre än att se sina barn växa upp till hela människor med förmåga att leva ett så fullödigt liv som möjligt, men trots det upplever vissa föräldrar maktlöshet inför sin fostrande uppgift. Man misslyckas helt enkelt, och barnet kan redan i mycket unga år uppvisa tendenser till ett aggressivt och våldsamt beteende som – om det inte bryts i tid – kommer att leda rakt in i missbruk, våld och annan kriminalitet.
Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare – som av olika skäl upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det ansvarstagande som fostrarrollen kräver – kan vara att införa en laglig rätt för vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att få hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av en rätt till polisstöd då föräldrar beslutat att barnet inte får vara ute skulle utgöra ett komplement till det utökade skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet av ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle tjäna två goda syften. Dels genom att ge föräldrar en bättre möjlighet att utöva kontroll över sina barn, dels genom att verka brottsförebyggande. Frågan om vilken åldersgräns och vilka tider som skulle omfattas bör lämpligtvis överlåtas till den lokala nivån att avgöra.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning skulle införandet av en laglig rätt till polisstöd för föräldrar i deras fostrande roll också korrespondera väl med den möjlighet som polisen i dag har att omhänderta personer under 18 år enligt 12 § polislagen. Regeringen bör närmare utreda förutsättningarna och detaljerna för en sådan lagstiftning.
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här inte endast fråga om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om vad som är rätt och fel i samhället. Det gäller i lika hög grad att se till att skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot de elever som drabbas och mot den normöverföring som familj och lagstiftare bedriver. Det är av största vikt att den unge inser att samma regler gäller i skolans värld som för samhället i övrigt.
Skolans personal och ledning måste ta på sig ansvaret för att grundläggande moraliska normer förmedlas till eleverna och att brott som begås i skolan leder till anmälan. Att så sker är av stor betydelse för att nedbringa brottsutvecklingen.
En av närpolisens viktigaste uppgifter är att fungera brottsförebyggande. Närpoliser kan t.ex. informera de boende om hur de skall göra hemmen mer inbrottssäkra. Samtidigt kan de boende informera närpolisen om sådant som försiggår i området och därmed underlätta för polisen att upptäcka och ingripa när något egendomligt eller avvikande sker. En stor del av vardagsbrottsligheten skulle därmed kunna förebyggas och upptäckas.
Närpolisverksamheten skulle enligt den borgerliga regeringens intentioner främst inriktas på att öka polisens synlighet på gator och torg genom fotpatrullering. Även brottsutredningsarbetet skulle i stor utsträckning skötas av närpolisen. Brottsuppklaringen antogs bli mer framgångsrik när polisen fick bättre möjligheter att i sina dagliga kontakter med de boende direkt fånga upp tips och iakttagelser om inträffade brott och misstänkta personer. Närpolisverksamheten förväntades också bli framgångsrik i det viktiga brottsförebyggande arbete som går ut på att i tid upptäcka unga människor som är på väg att spåra ur i allmän stökighet, narkotikamissbruk eller annan brottslighet.
Den socialdemokratiska regeringens tunga sparkrav på den lokala polisverksamheten har emellertid lett till att utbyggnaden av närpolisverksamheten allvarligt försvårats eller rent av stannat av. Landets länspolismästare, som var för sig har att svara för utbyggnaden av respektive läns närpolisverksamhet, har vid upprepade tillfällen påtalat att polisverksamheten inte kan fungera som den borde med de otillräckliga resurser som står till buds. I detta sammanhang måste beaktas att närpolisverksamhet inte är en billig verksamhet som på kort sikt kan ersätta annan polisverksamhet, som t.ex. utrednings- och utryckningsverksamhet. Regeringens besparingar på framför allt närpolisverksamheten har därför kommit att påverka alla delar inom polisen.
I åtskilliga polisdistrikt lever man i dag på sparlåga, och under helger och semestertid är bemanningen minimal, ibland obefintlig. I strid mot allt brottsförebyggande tänkande tvingas närpoliser i dag lämna kända orosområden obevakade under kvällar och nätter. Så ser verkligheten ut.
I dag verkar det finnas en stor politisk enighet om att den framtida brottsutvecklingen är beroende av hur det framtida brottsförebyggande arbetet kommer att utvecklas, dvs. vilka faktiska möjligheter som närpolisen i framtiden kommer att ha att arbeta brottsförebyggande ute bland folk, på tider och platser då bråk uppstår och brott begås.
I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) behandlas regeringens budgetförslag avseende polisväsendet. Redan här måste dock understrykas att för Moderata samlingspartiet framstår inte regeringens ökade anslag till polisen som tillräckliga för att kunna garantera en effektiv och brottsförebyggande närpolisverksamhet.
I BRÅ:s undersökning om vilka omvärldsfaktorer som kan vara styrande för brottsligheten i landet vid sekelskiftet (Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys, BRÅ 1994:1) understryks behovet av att ingripa mot en liten grupp (pojkar till 90 procent) i nedre tonåren som, om ingenting görs, så småningom blir den kärna på ett par hundra återfallsförbrytare som svarar för den övervägande delen av den grövre brottsligheten.
Av detta kan vi alla dra slutsatsen att det är bättre att reagera nu, än att behöva låsa in dem när de passerat vissa åldersgränser och lämnat socialtjänsten för gott. Så som det är i dag kommer reaktionen ofta för sent och saknar dessutom ofta verkan. Den unge upplever att han har fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen allvarlig form och han dömts till fängelse upptäcker den unge plötsligt att samhället har reagerat på hans brottslighet. En sådan ordning är minst sagt otillfredsställande. Det är ett i högsta grad inhumant system att låta unga människor slippa ifrån ansvaret för brottsliga handlingar. Som straffsystemet i dag är utformat sviker samhället den unge när man tydligt visar att man misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina handlingar.
I en rad uppmärksammade fall de senaste åren har tonårspojkar som hamnat i bråk gått långt utöver gränserna för ett vanligt slagsmål och brutalt misshandlat sin antagonist till döds. I vissa fall har domstolen dömt till vård enligt socialtjänstlagen, i andra fall har man dömt till fängelse. Att domstolarna i dag enligt vårt nuvarande påföljdssystem tvingas döma personer under 18 år till fängelsestraff är ett nederlag för rättssamhället och också av andra skäl tveksamt. Bl.a. har ifrågasatts om Sverige bryter mot FN:s barnkonvention, vars regler rör personer under 18 år. Konventionen uppställer inte något absolut förbud mot frihetsberövande av barn under 18 år, men om det sker skall barnet inte placeras tillsammans med vuxna om detta inte är till barnets bästa, vilket det självfallet sällan är. Sverige har förbundit sig att följa konventionen även om den inte är direkt tillämplig som svensk lag.
I regeringens brottsförebyggande program tillmäts insatserna mot unga lagöverträdare en viktig brottsförebyggande roll. Inom Regeringskansliet har under ett antal år pågått en översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Något förslag har dessvärre ännu inte överlämnats till riksdagen. I årets budgetproposition utlovas dock att nya påföljdsregler för ungdomar kommer att presenteras nästa år. Trots att något lagförslag ännu inte föreligger har justitieministern redan klargjort att huvudansvaret för ungdomar som begår brott även fortsättningsvis skall ligga inom socialtjänsten.
Kritiken mot nuvarande ordning kräver dock att vi skapar ett nytt, bättre påföljdssystem för unga människor som både är tydligt för den unge och tar hänsyn till allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Hur illa vi än tycker om att låsa in unga människor i fängelse så måste vi vara realister och inse att vi även i framtiden kommer att behöva beröva personer under 18 år friheten på grund av brott. Det rör sig om en förhållandevis liten grupp som det oaktat måste mötas av en handfast och tydlig reaktion från samhället.
Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang angående ungdomsbrottsligheten utvecklat vad som behöver göras. Bl.a. kräver vi följande förändringar. I ett första steg avskaffas påföljden vård enligt socialtjänstlagen och i stället överlåts till domstolen att bestämma längden av ett frihetsberövande. Även om den lösning som regeringen har aviserat kommer att innehålla ett ökat domstolsinflytande, är den inte tillräckligt distinkt utformad.
När frihetsberövande inte kan undvikas, dvs. då det föreligger synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, skall ungdomar under 18 år kunna avtjäna straffet, benämnt ungdomsstraff, på särskilt inrättade kriminalvårdshem i kriminalvårdens regi. Härigenom undviks eventuella konflikter med FN:s barnkonvention. För de personer som är 18–20 år skall i fortsättningen påföljdsvalet i större utsträckning ske i överensstämmelse med de regler som gäller för vuxna lagöverträdare. Är man myndig nog att rösta, bör man vara vuxen nog att svara för sina handlingar i övrigt.
Vid verkställighet av ungdomsstraff bör straffrabatter (villkorlig frigivning) kunna ges av domstol, men aldrig i förskott utan först när den unge har visat prov på gott uppförande under strafftiden.
Kriminalvårdshemmens personal skall ha särskilda erfarenheter av arbete med ungdomar och personaltätheten skall vara högre än inom kriminalvården i övrigt. Vidare är det angeläget att inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet också tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Det handlar både om att erbjuda relevant vård och rehabilitering samt om att ta igen förlorad skolgång.
Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste det finnas möjlighet att begränsa rörelsefriheten. Kriminalvårdshemmen bör därför utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att hålla en avdelning inom hemmet låst. Utformningen och lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att dessa förslag beaktas inom ramen för det arbete som nu pågår inom Regeringskansliet med att se över påföljdssystemet för unga brottslingar. Härutöver behöver det alternativa påföljdssystemet ses över och kompletteras för att bättre anpassas till unga brottslingar. Det moderata förslaget i denna del behandlas nedan.
Vad som i dag saknas i det samlade arbetet mot våld och annan brottslighet är förutsättningar för snabba ingripanden mot unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt beteende. Detta är en helt avgörande förutsättning för ett snabbt ingripande. Det har länge varit ett moderat krav att även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor betydelse för polisens kartläggning av brott och brottsbekämpning i stort att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare kan omfattas av polisens misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ur förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor brottsförebyggande effekt. Ofrånkomligen skulle en möjlighet till registrering ge polisen och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare bild av den gripne och den situation han befinner sig i. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande statistik över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är naturligtvis av stor betydelse vid planering av brottsförebyggande åtgärder i allmänhet och insatser mot ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast ta fram lagstiftning som ger polisen möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan misstänkas för brott.
Redan år 1990 konstaterade BRÅ i en rapport (BRÅ:s utvärdering av ändringarna i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och av försöksverksamheten) att samarbetsproblem förelåg mellan polisen och socialtjänsten, framför allt beroende på de sekretessbestämmelser som var tillämpliga för de olika myndigheterna. Bl.a. hade polisen opponerat sig mot att man i det brottsförebyggande arbetet inte fick tillgång till viktiga uppgifter från socialtjänsten om unga personer. Även skolväsendet hade påtalat att det fanns sekretessbestämmelser som försvårade det brottsförebyggande arbetet mellan myndigheterna.
Frågan om sekretessbestämmelsernas utformning har därefter uppmärksammats i olika utredningssammanhang. Ungdomsbrottskommittén framhöll i sitt betänkande SOU 1993:35, Reaktioner mot ungdomsbrott, att det var en synnerligen viktig uppgift att komma till rätta med samarbetssvårigheter som på sina håll fanns mellan polis och socialtjänst. Utredningens förslag resulterade i att den dåvarande moderata justitieministern uppdrog åt en särskild utredare att överväga vilka ändringar som skulle behöva göras i sekretessreglerna för att underlätta samarbetet mellan de myndigheter som handlägger ungdomsmål. Utredaren stannade vid en lösning som innebar att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras närstående skulle kunna lämnas till polisen om det fanns en påtaglig risk att den unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra till att förhindra brott (Ju 1994:E, Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och ekobrott).
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att regeringen visar att den tar uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten och förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet på allvar. Detta kan ske bl.a. genom att sekretesslagen snarast ändras enligt det konkreta lagförslag som redan finns.
Ett förslag som vi moderater fört fram under senare år, och som också närmare beskrivs i en motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) angående åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, är införandet av familjegruppskonferenser efter förebild från bl.a. Nya Zeeland. I dag kan vi också med glädje konstatera att det inom vissa kommuner pågår eller planeras olika projekt med denna inriktning. Bl.a. har Svenska Kommunförbundet inlett en försöksverksamhet med s.k. familjerådslag som i mångt och mycket påminner om den nyzeeländska modellen, dvs. man samlar den unges nätverk och försöker gemensamt komma fram till en plan för tillrättaförande.
Förutom familjegruppskonferenser anser vi moderater, att s.k. medling kan vara ett effektivt sätt att tydliggöra för den unge vilka skador han orsakat genom sitt brott samtidigt som brottsoffret och den unge får en möjlighet att komma överens om hur skadan bäst kan kompenseras. På vissa platser i landet pågår försöksverksamhet med medling. Från Moderata samlingspartiets sida ser vi med tillfredsställelse på det uppdrag riksdagen nyligen givit regeringen att snarast utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt försöksverksamhet med medling. Regeringen bör skyndsamt se till att den fortsatta utvecklingen av medlingsverksamheten kan genomföras samt ta initiativ till en utveckling av familjegruppskonferenser.
Regeringen bör beakta dessa förslag inom ramen för det pågående arbetet med att ta fram ett nytt påföljdssystem för ungdomsbrottslingar.
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste och samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar stort lidande för missbrukaren och dennes anhöriga. Med missbruket följer ofta en grov kriminalitet, som drabbar enskilda och förorsakar samhället stora kostnader. Moderata samlingspartiet har därför alltid förordat en restriktiv politik på detta område. Den strikta hållningen gentemot narkotikamissbruk har också varit framgångsrik jämfört med andra länders sätt att hantera narkotikaproblemet.
Den som missbrukar narkotika finansierar ofta sin drogkonsumtion genom stölder och annan brottslighet. Det finns således ett klart samband mellan att bekämpa missbruket och att bekämpa brottsligheten. Många finansierar också sitt eget missbruk genom att sälja till andra. Det innebär att vi också måste föra en målmedveten politik mot dem som för in narkotika i vårt land och mot dem som distribuerar narkotika till missbrukare. Narkotikabekämpningen måste inriktas mot både grossistled och användarled för att vara effektiv. Narkotika är och förblir ett dödande gift, och det finns därför inga skäl för oss att kompromissa med den som vill sprida den vidare.
I och med att Sverige fick en borgerlig regering 1991 infördes en ny narkotikapolitik. I den nytillträdda regeringens regeringsförklaring stod att läsa:
Regeringen kommer att tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse, men den inriktas i ökad utsträckning mot vålds- och narkotikabrott. Narkotikamissbruk kan aldrig accepteras. För att stoppa missbruket tidigt och kunna sätta in erforderligt stöd skärps straffskalan vid ringa narkotikabrott. Arbetet med patt bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna tillmäts stor vikt.
Fängelse infördes som möjlig påföljd för eget bruk av narkotika och ringa narkotikabrott. Socialdemokraterna visade här samma motvilja att införa fängelse för eget bruk av narkotika som de visade i regeringsställning 1982–1988 när de vägrade gå med på kriminaliseringen av narkotikakonsumtion. Några nya initiativ till att ytterligare skärpa synen på narkotika har heller inte tagits efter det att Socialdemokraterna tog över regeringsansvaret hösten 1994. I 1998 års budgetproposition aviseras dock att regeringen under nästa år avser att presentera en strategi för kampen mot narkotika.
I en tid då unga människors tidigare så stränga attityd mot narkotika håller på att luckras upp och såväl läkare som polisen varnar för att narkotika och nya kemiska droger sprider sig allt längre ner i åldrarna så behöver åtgärder sättas in. Moderata samlingspartiet har förslag till effektiva åtgärder som regeringen snarast bör ta i bruk i kampen mot narkotika.
I Sverige bedrivs sedan 1986 en försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. Trots att Socialstyrelsen, som haft i uppdrag att utvärdera verksamheten, inte kunnat påvisa några positiva effekter från smittospridnings- och narkotikasynpunkt pågår försöksverksamheten än i dag. Enligt Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika.
I EU-sammanhang har Sverige tydligt markerat sitt avståndstagande mot legaliseringsivrarna och i stället framhållit Sveriges restriktiva syn på narkotika. Vi motsätter oss utdelning av rena sprutor i Europa men tillåter det här hemma. Detta är ett dubbeltydigt budskap som vi moderater inte ställer oss bakom. En fortsatt utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare i Sverige kan rent av skapa osäkerhet både här hemma och i Europa om vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.
I regeringens nationella brottsförebyggande program framhålls att det i dag finns en oroande tendens till en mer drogpositiv hållning och ett ökat experimenterande med droger i vissa ungdomsgrupper (s. 40). Enligt regeringen medför denna tendens ett ökat behov av förebyggande arbete, främst i form av information och opinionsbildning. Detta är naturligtvis sant och lovvärt, men när regeringen samtidigt sanktionerar en försöksverksamhet som ger signaler i diametralt motsatt riktning blir budskapet tvetydigt.
Det är hög tid att regeringen avbryter den nu pågående försöksverksamheten med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare.
Som ett svar på senare tids varningar från såväl medicinsk expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket successivt ökar bland unga människor måste samhällets positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt Moderata samlingspartiet bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov även på personer under 15 år när misstanke föreligger om att den unge tagit narkotika. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att ta fram förslag till en sådan lagändring.
Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen får tillgång till effektiva instrument att sätta in mot narkotikan. Under senare år har framkommit att heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går ut på att heroinet säljs i kapslar inlindade i plast. Heroinlangaren förvarar kapslarna i munnen, och då affären gjorts upp och kapseln överlämnats till köparen stoppar denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker ingripa mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta mycket raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen som helst chans att komma åt. Från polisens sida har man därför framfört önskemål om att svensk polis, i likhet med exempelvis polisen i Norge, skall kunna ingripa mot denna form av langning genom att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges kräkmedel av sjukhusets personal för att säkra bevisningen för brottet. Enligt vår uppfattning bör användandet av kräkmedel på det sätt som sker i Norge kunna tillämpas även för knarklangare i Sverige.
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv – och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet – är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Framväxten av grov, organiserad brottslighet ställer nya krav på polisens arbetsmetoder. För att polisen skall kunna bedriva ett framgångsrikt brottsbekämpningsarbete i kampen mot den kvalificerade brottsligheten bör polisen ges en laglig rätt att använda hemlig teknisk avlyssning, s.k. buggning, vid spaning efter grova narkotikabrottslingar. Det är väl känt att grov narkotikabrottslighet ofta utgör ett centralt moment i bl.a. den mc-relaterade brottsligheten och i annan gränsöverskridande brottslighet. Även vid brott mot rikets säkerhet, t.ex. vid grovt spioneri, bör buggning vara tillåten. Hemlig teknisk avlyssning är ett grovt intrång i den personliga integriteten och måste därför användas med stor försiktighet och restriktivitet. Metoden innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas, utan även att oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den information som framkommer vid buggning är generellt sett betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid telefonavlyssning. Buggning bör därför få ske endast i strikt avgränsade situationer och med iakttagande av de krav som rättssäkerheten ställer. Det ligger i sakens natur att man måste vara mycket restriktiv med all överskottsinformation. Allt material som inte är av betydelse för den aktuella brottsundersökningen skall därför omgående förstöras på ett betryggande sätt.
För närvarande pågår ett utredningsarbete om bl.a. hemlig avlyssning, som skall presenteras i mars 1998. Moderata samlingspartiet anser dock att frågan redan har utretts tillräckligt av den s.k. SÄPO-kommittén (SOU 1990:51). En lagändring med ovan angivna begränsningar bör därför kunna föreslås riksdagen inom kort. Vad som däremot kräver ytterligare överväganden är frågan om polisens rätt till hemlig teknisk avlyssning bör omfatta även andra mycket allvarliga brottstyper. Denna fråga kan lämpligen övertas av den nu pågående utredningen, vilket i så fall förutsätter att utredningstiden förlängs.
Av erfarenhet vet vi att tunga besparingar på polisen drabbar även det övriga rättsväsendet. Färre poliser leder till färre brottsutredningar, som i sin tur leder till att färre åtal väcks. Antalet brottslingar som lagförs vid domstolarna minskar, vilket i sin tur leder till att antalet intagna på fängelser och häkten minskar och att medborgarnas rättstrygghet hotas. Detta är precis vad som har skett i Sverige under de tre senaste åren.
Resultatet av senare års stora besparingar på rättsväsendet har medfört att framför allt polisen, men även övriga led i kedjan av rättsvårdande myndigheter, allvarligt försvagats med en alltmer utbredd rättsotrygghet för medborgarna som följd.
Nedskärningarna inom polisen, 780 miljoner kronor under de senaste åren, har lett till att antalet poliser minskat med ungefär tusen personer. Någon antagning till Polishögskolan har inte skett sedan hösten -95. De äldre, mest erfarna brottsutredarna har fått gå i förtida pension med allvarliga konsekvenser för polisens brottsutredande verksamhet. Till detta skall läggas att antalet civilanställda inom polisen kommer att minska med 1 100 fram till 1999. Detta innebär att ett stort antal poliser i dag måste avsätta tid till att t.ex. utfärda pass, ombesörja postgången och andra kontorsgöromål i stället för att förebygga och bekämpa brott. Denna misshushållning med polisens kompetens och bristande resurser innebär att polisen tvingas avskriva ett stort antal brottsutredningar eller samla anmälningar och utredningar på hög, i stället för att utreda brotten och skicka över brottutredningarna till åklagare.
Förutom resursfrågan är polisens organisation av central betydelse för att polisen effektivt skall kunna möta de krav brottsutvecklingen ställer. Mot den bakgrunden påbörjade den borgerliga regeringen ett omfattande reformarbete av polisen på såväl nationell som internationell bas. Nationellt infördes närpolisreformen. Vad gäller arbetet mot den internationella brottsligheten så är det under utveckling inom ramen för Europolsamarbetet. För Moderata samlingspartiet är det nu angeläget att utvecklingen av polisens organisation och arbetsmetoder kan fortsätta i riktning mot effektivt polisarbete både på nationell och internationell nivå. I detta arbete bör IT-användningen utgöra ett självklart arbetsredskap. På sikt möjliggör IT-utvecklingen att rationaliserings- och effektivitetsvinster kan göras inom såväl polisen som åklagarmyndigheter och domstolar. För att polisens verksamhet skall kunna bli mer effektiv krävs goda möjligheter till specialisering och kompetensutveckling, en minskad byråkrati och kompetenta chefer. Härutöver krävs en både till form och innehåll reformerad polisutbildning. Riktlinjerna för en reformerad framtida polisutbildning beskrivs närmare i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Vid en samlad bedömning av den situation som polisväsendet i stort befinner sig i och med en utveckling mot alltfler brott, varav allt färre klaras upp, är det enligt Moderata samlingspartiet nödvändigt att stärka resurserna till polisen. Det är av stor vikt att polisverksamheten inriktas och bedrivs med utgångspunkt i behoven av polisiära insatser. Resurserna skall i största möjliga utsträckning koncentreras till tider, platser och verksamheter där de ger bäst resultat i form av minskad brottslighet och ökad trygghet. Sammanfattningsvis gäller att de problem som finns inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet skyndsamt måste avhjälpas genom resursförstärkning, metodutveckling och återanställning av administratörer och övrig kanslipersonal.
Vad gäller resursfrågan så kan vi med 1998 års budgetproposition konstatera att regeringen delvis har tagit till sig den massiva kritik som framförts mot regeringens tidigare besparingar på bl.a. polisen. Vad regeringen nu gör är att anslå 200 mkr årligen till rättsväsendet för de tre kommande åren, dvs. 600 mkr är nya pengar. Härutöver avlövas kriminalvården 444 mkr som fördelas ut till bl.a. polisen under 1998–2000. I regeringens budgetförslag framställs detta som en total satsning på 1 044 mkr. Vad det i praktiken är fråga om är en nivåhöjning av rättsväsendets ekonomiska ram med 200 mkr per år. Regeringens budgetförslag avseende rättsväsendet är inte tillräckligt. För rättsväsendet föreslår Moderata samlingspartiet en 1,8 miljarder kronor högre ekonomisk ram än regeringens för de kommande tre åren. I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) preciseras Moderata samlingspartiets budgetförslag avseende rättsväsendet.
Åklagarväsendet har nyligen genomgått en omfattande organisationsförändring samtidigt som cirka hälften av åklagarnas kanslister sagts upp till följd av besparingskrav. På samma sätt som inom polisen tvingas åklagarna nu utföra den uppsagda kanslipersonalens kontorsgöromål med färre väckta åtal som följd. På grund av anställningsstopp har åklagaraspiranter inte kunnat ersätta åklagare som går i pension.
Samtidigt som antalet inkomna ärenden till åklagarväsendet har minskat med 12 procent eller 30 712 ärenden under perioden 1992/93 till 1995/96 så har antalet avskrivna ärenden ökat. Även om åklagarna har fått drygt 30 000 färre ärenden att ta itu med så har hittills fler ärenden skrivits av. Från 1992/93 till 1995/96 sjönk antalet inkomna brottmål till tingsrätterna med 25 procent. När färre åtal väcks ställs färre brottslingar inför rätta, vilket innebär att färre brottslingar döms till fängelse.
Moderata samlingspartiets ambition är att skapa en åklagarorganisation med hög grad av effektivitet. Detta förutsätter både metodutveckling och organisatoriska förändringar. Vidare är ett tydliggörande av åklagarens roll som förundersökningsledare i brottmål av central betydelse. I en tid då utredningsarbetet präglas av en alltmer komplicerad brottslighet på såväl nationell som internationell nivå måste tyngdpunkten ligga på den juridiska kompetensen. Enbart juridisk kompetens räcker emellertid inte vid utredning om avancerad brottslighet. Åklagaren bör därför ges befogenhet och särskilda resurser för att vid behov kunna kalla in och leda också experter från andra discipliner.
I regeringens budgetproposition föreslås att åklagarväsendet för 1998 tillförs ett engångsanslag på 33 mkr, vilket uppges möjliggöra anställning av ca 30 åklagaraspiranter. Moderata samlingspartiets förslag avseende åklagarväsendets framtida organisation och resursbehov behandlas närmare i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Under perioden 1992/93 till 1995/96 har måltillströmningen till landets tingsrätter minskat med 20 000 mål eller 25 procent. År 1993 uppgick antalet fängelsedömda till 16 100, tre år senare hade antalet brottslingar som dömts till fängelse minskat till 13 100. Minskningen av antalet fängelsedömda beror dessvärre inte på att brottsligheten i vårt land minskat utan på att rättsväsendet blivit sämre på att utreda och beivra brott, vilket ytterst drabbar brottsoffren.
Ett annat påtagligt problem inom domstolsväsendet är det stora antalet inställda brottmålsrättegångar. När den misstänkte gång på gång kan förhala rättegången genom att inte infinna sig till utsatt förhandling leder detta inte bara till resursslöseri för domstolen utan också till negativa konsekvenser för brottsoffret. Om brottet hinner preskriberas förlorar brottsoffret rätten att föra skadeståndstalan. Även om brottet inte hinner preskriberas kan gärningsmannens förhalningstaktik leda till att brottsoffret förlorar möjlighet att erhålla brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten, då brottsskadeersättning inte betalas ut om mer än två år förflutit från det gärningen begicks.
Missförhållandet med inställda brottmålsrättegångar kan inte accepteras i en rättsstat. I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m), som närmare belyser problemet med inställda domstolsförhandlingar, lämnas bl.a. föreslag till skärpta delgivningsregler. I en annan motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) ges förslag som alla syftar till att stärka brottsoffrens ställning.
Flera domare i svenska domstolar har under senare tid begått och åtalats för tjänstefel men undgått straff med motiveringen att arbetsbördan ansetts vara orimligt stor. Den ökade arbetsbelastningen i domstolarna beror, som framgått ovan, varken på att polisen klarar upp fler brott eller på att åklagarna väcker fler åtal utan på att domstolsväsendet ålagts besparingar. Besparingar som tvingat fram uppsägningar av kanslipersonal, stängningar av domstolsavdelningar, minskning av antalet notarier och vakantsatta domartjänster. Minskningen av notarier har fått dubbla negativa effekter. Notariernas funktion i domstolarna innebär avlastning för domarna. Färre notarier innebär också att det framtida rekryteringsunderlaget till domaryrket påverkas både till kvantitet och kvalitet.
De domare som i dag finns kvar måste arbeta desto mer, vilket i klartext innebär ett hot mot rättssäkerheten i de svenska domstolarna. På underbemannade domstolar hinner man inte med att döma av ärendena i en takt som är rimlig. Samtidigt har människors rätt att få sin sak prövad inom skälig tid nyligen tydliggjorts och bekräftats i svensk rätt genom införlivandet av Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (artikel 6).
Mot denna bakgrund skall ställas att domstolsväsendet har en central roll i den demokratiska rättsstaten. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas uppgifter inte begränsade till att medverka i arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. Domstolarna utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti. För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt.
Den stora arbetsbelastningen inom domstolarna kan få allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten. Inte nog med att dömandet drar ut på tiden. När domen väl avkunnats riskerar den att inte hålla tillräckligt hög kvalitet. Domaren hinner helt enkelt inte med att utveckla domskälen, vilket är särskilt allvarligt eftersom det är genom dessa som domstolens ställningstagande i målet förklaras. Vidare är det genom domskälen som parterna skall få vägledning om ett överklagande av domen kan vara framgångsrikt eller ej. Sist men inte minst har noggrant preciserade domskäl den viktiga funktionen att tvinga domaren att själv pröva hållfastheten i domstolens resonemang.
Med hänvisning till att domstolsväsendet har ett anslagssparande på 196 mkr, varav 78 mkr kommer att tas i anspråk under 1997, gör regeringen i 1998 års budgetproposition bedömningen att domstolsväsendet inte är i behov av något resurstillskott för att klara verksamheten under 1998. Däremot kommer ett resursbehov att uppstå 1999 på grund av att två reformer fallit under riksdagsbehandlingen, dels införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd, dels minskningen av antalet nämndemän. Regeringen saknar i dag möjlighet att finansiera resurstillskottet avseende 1999, på grund av de uteblivna reformerna, varför domstolsväsendet får invänta 1998 års vårproposition för besked om framtida resurstilldelning. När vi nått dit skall 1995 års Domstolskommitté ha avgivit förslag till en ny domstolsorganisation som medger en besparing på 200 mkr avseende domstolsväsendet.
Vad som inger stark oro är att regeringen synes låta sig nöjas med att domstolarna ”klarar” sin verksamhet under 1998. När vi nu vet hur svårbemästrad arbetssituationen är i vissa av våra domstolar framstår regeringens förslag som ett reellt hot mot rättssäkerheten. Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det inte heller rimligt att indirekt låta domstolarna bära konsekvenserna av att regeringen inte får igenom sina reformer i Sveriges riksdag. Riksdagen sade nej till reformerna bl.a. därför att de uppfattades som hot mot rättssäkerheten. Nu blir effekten densamma utan reformer.
Moderata samlingspartiets förslag avseende domstolsväsendets framtida organisation och resursbehov behandlas närmare i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m). Redan här kan dock tillkännages att vi inte delar regeringens njugga syn på domstolarnas framtida resursbehov.
Under den borgerliga regeringen gjordes stora satsningar på kriminalvården. Det handlade bl.a. om att höja den fysiska säkerheten vid anstalterna, minska drogmissbruket inom anstalterna, se till att skapa förutsättningar för att kunna tillhandahålla adekvat vård och rehabilitering under fängelsetiden samt planera för nybyggnation i syfte att säkerställa antalet anstaltsplatser till följd av avskaffandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Målet var att det skulle finnas 5 200 anstaltsplatser den 1 januari 1997. Parallellt bedrevs ett viktigt arbete med att finna nya, alternativa påföljdsformer. Bl.a. påbörjades en försöksverksamhet med elektronisk övervakning för brottslingar som dömts till fängelse upp till två månader.
När riksdagen beslutade om försöksverksamheten var det mot Socialdemokraternas vilja. De ansåg att elektronisk övervakning kränkte den dömdes integritet. Nu har Socialdemokraterna emellertid tänkt om och försöksverksamheten har utvidgats till att omfatta hela landet och även dem som döms till tre månaders fängelse. Av hänsyn till framför allt brottsoffren och den allmänna rättstryggheten i samhället motsatte sig Moderata samlingspartiet en sådan utvidgning.
Syftet med utvidgningen torde primärt vara att skapa utrymme för ytterligare besparingar på rättsväsendet. Dygnskostnaden för straffverkställighet i det egna hemmet är bara en tiondel av en fängelseplats. Om Straffsystemkommitténs förslag blir verklighet kommer antalet brottslingar i fängelse att minska ytterligare. Förslaget innebär att fängelsestraff t.o.m. 11 månader skall kunna verkställas med elektronisk övervakning och antalet elektroniskt övervakade kan då öka från nuvarande 400 till 800. Moderata samlingspartiets ledamot i utredningen reserverade mot denna utvidgning av skäl som anförts ovan.
År 1996 minskade antalet inskrivna i fängelse med 1 500 jämfört med 1995. Härutöver var 500 personer elektroniskt övervakade i stället för intagna i fängelse. Beläggningen av antalet tillgängliga platser vid våra kriminalvårdsanstalter har minskat från 87 procent 1995 till 78 procent första halvåret 1997. Eftersom brottsligheten inte minskar utgör den minskade beläggningen en tydlig indikation på hur illa det står till inom svenskt rättsväsende. Högst var beläggningen 1994 med 4 349 utnyttjade fängelseplatser, att jämföra med 1996 då medelbeläggningen var 4 045. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen bedöms medelbeläggningen under 1998 och de närmaste åren ligga på omkring 3 500 personer.
I takt med att beläggningen har minskat har även antalet tillgängliga fängelseplatser minskat. År 1991/92 fanns det 4 087 platser. En topp nåddes 1994/95 med 5 003 platser. Under 1997 beräknas sammanlagt omkring 700 anstaltsplatser försvinna, drygt hälften till följd av den utvidgade försöksverksamheten med elektronisk övervakning och resterande platser som en del av redan beslutade besparingar under innevarande mandatperiod.
Utvecklingen mot allt färre anstaltsplatser reser dessutom frågor med anledning av regeringens aviserade förslag om att avskaffa halvtidsfrigivningen fullt ut, dvs. att alla fängelsedömda brottslingar skall avtjäna 2/3 av fängelsestraffet innan frigivning kan komma i fråga. I den allmänna debatten har förslaget lanserats som ett Socialdemokratiskt exempel på ”hårdare tag” mot brottsligheten. Som stöd för vårt antagande att Socialdemokraterna inte eftersträvar någon reell förlängning av strafftiderna hänvisas till ett uttalande från riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén (s). I samband med att den borgerliga regeringens halvtidsreform debatterades i kammaren den 25 mars 1993 uttalade Lövdén bl.a. följande:
Vi förordar ett avskaffande av halvtidsfrigivningen och vill ha en övergång till en i huvudsak obligatorisk frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. För att detta inte skall medföra generellt längre anstaltstider och en kraftigt ökad anstaltsbelastning, menar vi att en sådan ordning måste kombineras med en kraftig utökning av användandet av alternativa påföljder, som samhällstjänst och kontraktsvård och möjligen också någon form av frigivningspermission.
Det finns således starka skäl som talar för att regeringens aviserade förslag om hårdare tag kommer att innebära att halvtidsfrigivningen i och för sig upphör men att den ersätts av en form av obligatorisk frigivningspermission, som i sak medför att de fängelsedömda kommer ut lika tidigt som tidigare. Om man avser att avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen även för de grövsta brottslingarna i akt och mening att dessa skall avtjäna längre fängelsestraff måste man också vara beredd att betala de ökade kostnader som en sådan reform för med sig. Det är inte Socialdemokraterna då de förnekar fängelsestraffet som ett viktigt brottsavhållande medel.
I regeringens budgetproposition föreslås i stället att kriminalvården skall få ett 444 miljoner kronor lägre anslag för åren 1998–2000. Enligt regeringens bedömning är den stora neddragningen inom kriminalvården möjlig dels beroende på det minskade antalet fängelsedomar, dels genom utvidningen av försöksverksamheten med elektronisk övervakning. Härutöver framhålls kriminalvårdens stora anslagsbesparingar. Moderata samlingspartiet kan inte ställa sig bakom denna besparing.
Vi anser inte att det minskade antalet fängelsedomar kan åberopas som stöd för att minska antalet fängelseplatser. Som redan framhållits har senare års tunga besparingar på polisen inneburit att även det övriga rättsväsendet försvagats. Någon koppling mellan senare års försvagning inom framför allt polisväsendet och det minskade antalet fängelsedomar görs emellertid inte av regeringen. Tvärtom har regeringen i årets budgetarbete, liksom i förra årets, valt att ta den mest allvarliga konsekvensen av tidigare besparingar på polisen till intäkt för att göra ytterligare neddragningar på kriminalvården. I regeringens budgetförslag avseende kriminalvården bortses också helt från regeringens egna syfte med att tilldela polis och åklagare ökade resurser. Vi utgår från att regeringen har förhoppningar om att resursökningen skall leda till en effektivare brottsbekämpning, med fler uppklarade och beivrade brott. En sådan gynnsam utveckling leder ofrånkomligen till att fler brottslingar kommer att dömas till fängelse. Det betyder att ju effektivare polis- och åklagarväsendet blir, desto fler fängelseplatser kommer att behövas.
I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) ger Moderata samlingspartiet sin syn på hur resurstilldelningen mellan kriminalvården och övriga delar av rättsväsendet måste samspela.
Kvinnor som döms till fängelse har ofta i hela sitt liv dominerats och utnyttjats av män. Inte sällan har manliga fängelsedömda en kvinnosyn som inte är acceptabel i ett samhälle som ser män och kvinnor som jämlika. När kvinnliga brottslingar placeras på blandade anstalter, dvs. tillsammans med män, bemöts de av männen på samma nedvärderande och respektlösa sätt som de ofta tvingas uppleva ute i samhället.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör inte kriminella kvinnor och män avtjäna straff tillsammans. Det nuvarande systemet gagnar oftast männen men dessvärre inte kvinnorna, som riskerar att utsättas för såväl fysiska som psykiska övergrepp.
På regeringens initiativ pågår nu en radikal minskning av antalet fängelseplatser och anstalter, som ytterligare kommer att försämra möjligheterna att skydda kvinnliga intagna mot övergrepp. Enligt Moderata samlingspartiet bör åtgärder snarast vidtas i syfte att låta kvinnliga och manliga fängelsedömda avtjäna fängelsestraff på skilda anstalter. Regeringen bör nu ta de initiativ som behövs för att komplettera kriminalvården med ytterligare ett kvinnofängelse på lämplig plats i Sverige.
Det är oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som försöker sluta med sitt missbruk, skall komma i kontakt med narkotika under den tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna att bekämpa drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på fängelserna inte är tillfredsställande. Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent förekommande. Kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är helt avgörande för den intagnes möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv. Moderata samlingspartiets målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i fortsatt hög grad vara ett prioriterat område för kriminalvården.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med varandra (kontrollerade besök). En förutsättning för denna form av besök är att den intagne och besökaren skiljs åt, t.ex. genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren.
I flera länder i Europa används – liksom i USA – speciella narkotikahundar i långt större utsträckning än i Sverige. Välutbildade narkotikahundar är sannolikt ett bland de mest effektiva medlen mot narkotika i fängelser varför även svensk kriminalvård bör ha tillgång till sådana.
Vidare bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att redovisa narkotikasituationen på samtliga anstalter. En sådan redovisning bör också innehålla respektive anstalts planerade åtgärder för att minska narkotikaförekomsten inom anstalten. I detta sammanhang bör regeringen även komma med förslag till ökad användning av narkotikahundar.
I en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m) ger Moderata samlingspartiet fler förslag till hur narkotikamissbruket inom kriminalvården kan bekämpas.
Det är av stor betydelse för den framtida brottsutvecklingen att fängelsetiden kan utnyttjas på bästa sätt och fyllas med meningsfull sysselsättning så långt det är möjligt utan att syftet med fängelse som ett straff går förlorat. Bl.a. måste intagna som är narkomaner eller har andra missbruksproblem beredas tillgång till adekvat vård och behandling. Kriminalvårdens insatser på detta område är helt avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter avtjänat straff. Därför är det av central betydelse att det reformarbete som inleddes under förra mandatperioden och som bl.a. innebär att de intagna skall differentieras efter vård-, behandlings- och terapibehov ges förutsättningar att vidareutvecklas.
Bland dem som döms till fängelse finns det många som, när de tas in på en anstalt, inte kan läsa och skriva och aldrig har haft en anställning. Möjligheten till grundläggande skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en förutsättning för att de intagna skall ha en rimlig chans till en ny start i samhället efter avtjänat straff. Det är därför av stor vikt att kriminalvården har de resurser som krävs för att fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt och meningsfullt sätt för de intagna. I detta sammanhang bör dock understrykas att för brottslingar som skall utvisas efter avtjänat straff torde det inte vara meningsfullt med undervisning i svenska eller med rehabilitering som syftar till en återanpassning till det svenska samhället. Denna grupp bör i stället använda tiden i fängelse till att förbereda sig för ett normalt liv i det land han eller hon skall utvisas till.
Det skall i princip vara omöjligt att rymma från de slutna anstalterna, där de allra farligaste förbrytarna avtjänar sina straff. Den borgerliga regeringen satsade cirka 50 miljoner kronor på säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta anstalterna, d.v.s. Kumla, Hall och Tidaholm. Säkerhetsarbetet har varit framgångsrikt och rymningarna från de slutna riksanstalterna har minskat under de senaste åren. De säkerhetshöjande åtgärder som den föregående regeringen investerade i har således gett god utdelning i form av ökad säkerhet för framför allt allmänheten. Det är angeläget att säkerheten bibehålls och även i framtiden ligger på en hög nivå. Allmänhetens skyddsintresse måste alltid sättas i främsta rummet.
Reglerna om permission måste vara restriktiva i den bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella vårdplan som styr tilldelningen av permissioner. När det är fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av om obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende.
Livstidsdömda brottslingar behöver i dag inte riskera någon direkt kännbar disciplinär bestraffning om de uppför sig illa eller begår brott under den tid de sitter i fängelse. Endast varning kan komma i fråga för dessa fall. Övriga fängelsedömda som bryter mot ordningen kan däremot åläggas både varning och tidstillägg. För livstidsdömda har tidstillägg ansetts omotiverat i och med att den intagne ådömts livstidsstraff. Det finns till och med fall där åklagare avstått från att väcka åtal för brott med motiveringen att den misstänkte redan avtjänar livstidsstraff.
Enligt Moderata samlingspartiet är detta en oacceptabel ordning som snarast bör rättas till. Framför allt är det inte ett uttryck för human kriminalvård att frånta människor ansvaret för deras handlingar. Även den som är dömd till livstidsstaff och som begår brott eller missköter sig på annat sätt under tiden i anstalt måste enligt vår mening mötas av en reaktion som står i proportion till vad han gjort sig skyldig till.
Varning och tidstillägg behöver enligt vår mening inte som i dag utgöra de enda alternativen till disciplinåtgärder. Ungefär en 1/3 av alla livstidsdömda beviljas permission. Även livstidsdömda tar emot besök och har möjlighet att utföra t.ex. förtroendearbete inom ramen för Förtroenderådens (de intagnas motsvarighet till fackförening) verksamhet. Redan härigenom finns enligt vår mening möjligheter att skapa adekvata disciplinåtgärder även för livstidsdömda. Ett annat alternativ till disciplinåtgärd skulle kunna vara att under viss bestämd tid höja nuvarande 20-procentiga avdrag på den intagnes ersättning och förslagsvis överföra frigjorda medel till Brottsofferfonden.
Grundläggande moraliska och etiska regler om hur människor bör bete sig mot varandra skall inte – och får inte – vara annorlunda inom kriminalvården än vad som gäller för samhällslivet i stort. Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att nuvarande system med disciplinåtgärder för livstidsdömda snarast blir föremål för utredning. Regeringen bör således få i uppdrag att ta initiativ till en sådan utredning.
Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering. Kriminalvården har dock ingen möjlighet att ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller under verkställighetstiden. Enligt Moderata samlingspartiet kan det finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk behandling bör användas mer frekvent inom kriminalvården, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag. En grundförutsättning måste dock vara uppfylld, nämligen att den dömde samtycker till behandling under hela behandlingstiden.
För att den medicinska behandlingen skall vara meningsfull förutsätts att den kombineras med erforderlig terapeutisk behandling i syfte att bearbeta de starka känslor som vid en förlust av sexualdriften kan komma att kanaliseras på annat våldsamt sätt. Det terapeutiska inslaget måste således utgöra en central del parallellt med den rent medicinska behandlingen av sexualbrottslingen.
Enligt vår uppfattning bör regeringen i enlighet med vad som här anförts överväga hur den framtida användningen av medicinsk behandling av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas.
Fängelse är och kommer även i framtiden att vara den mest väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Enligt Moderata samlingspartiet finns det dock ett stort behov av nya, alternativa påföljder såväl för ungdomsbrottslingar som för vuxna brottslingar. Tre exempel är elektronisk övervakning, samhällstjänst och villkorligt fängelse.
Som redan nämnts ovan motsatte sig Socialdemokraterna – av hänsyn till den dömdes integritet – den borgerliga regeringens initiativ att påbörja en försöksverksamhet med elektronisk övervakning. Efter 1994 har riksdagsmajoriteten i enlighet med regeringens förslag beslutat att den pågående försöksverksamheten med intensivövervakning med elektronisk kontroll skall förlängas till utgången av 1998 och utvidgas till att omfatta hela landet. Av bl.a. ekonomiska skäl – dygnskostnaden för straffverkställighet i det egna hemmet är bara en tiondel av en fängelseplats – har försöksverksamheten dessutom utvidgats till att avse även personer som döms till fängelsestraff på högst tre månader, mot tidigare två månader. Av skäl som framgår nedan motsatte sig Moderata samlingspartiet denna utvidgning.
Enligt vår mening går det inte att bortse från det faktum att brottslighet som renderar tre månaders fängelse ofta är av betydligt allvarligare beskaffenhet än brottslighet som leder till två månaders fängelse. Det är fråga om en 50-procentig höjning av strafftiden. Särskild hänsyn måste fästas vid att cirka hälften av de personer som under 1994 dömdes till fängelse i tre månader hade gjort sig skyldiga till våldsbrott (24 procent) och tillgreppsbrott (23 procent). Motsvarande siffror för dem som dömts till två månaders fängelse under samma tidsperiod var 18 procent för våldsbrott och 10 procent för tillgreppsbrott (se kriminalvårdens statistik avseende intagna på kriminalvårdsanstalt under 1994).
I den tidigare försöksgruppen ligger tyngdpunkten på rattfylleribrott (41 procent). Med den nya gruppen ökar både andelen våldsbrott och tillgreppsbrott, brottslighet som ofta medför ett stort fysiskt och psykiskt lidande för den som drabbas av brottet. Även när det gäller den nya gruppens belastning jämfört med den tidigare gruppens, dvs. om de har varit dömda till fängelse tidigare, kan stora skillnader påvisas. I den nya gruppen är det cirka 50 procent som någon gång har varit intagna i anstalt under de senaste fem åren. I den tidigare gruppen var det hela 70 procent som inte har någon tidigare anstaltsvistelse bakom sig. Det är också fler med upprepade anstaltsvistelser i den nya gruppen, vilket i sin tur innebär ökade risker för verksamheten som sådan. I den utvidgade försöksverksamheten kan således ett betydligt tyngre belastat klientel komma att ingå. Med beaktande av detta och med hänsyn till brottsoffrens situation och allmänhetens berättigade krav på rättstrygghet måste man, enligt vår uppfattning, vara mer restriktiv när det gäller att ge även dessa brottslingar möjlighet att avtjäna sitt straff utanför anstalt. I annat fall kan en framtida permanentning av försöksverksamheten riskeras på grund av alltför många misslyckanden, vilket vore mycket beklagligt för den framtida utvecklingen av svensk kriminalvård.
Som redan berörts i motionen överväger regeringen nu att använda elektronisk övervakning under sista delen av ett fängelsestraff, dvs. den period som närmast föregår villkorlig frigivning, ”back-door”-system. Från moderat håll vi vill redan nu markera vårt avståndstagande till en sådan ordning. Den elektroniska övervakningen bör under överskådlig tid ha sin plats i systemet som en ersättning för verkställighet i anstalt, dvs. som ”front-door”. Allmänhetens tilltro till straffsystemet skadas om den nuvarande fakultativa tvåtredjedelsfrigivningen urholkas med ett ”back-door”-system. På samma sätt kommer förtroendet för straffsystemet att minska om regeringens aviserade förslag om hårdare tag för långtidsdömda brottslingar i praktiken kommer att innebära att den dömde friges lika snabbt som tidigare, om än med elektronisk övervakning.
En försöksverksamhet med samhällstjänst påbörjades den 1 januari 1990. Försöksverksamheten har därefter utvidgats till att omfatta hela landet och successivt förlängts till att pågå till utgången av 1998. Samhällstjänst utgör i dag ett alternativ till fängelse och är utformat som en speciell föreskrift vid skyddstillsyn. För att en domstol skall kunna döma till skyddstillsyn med föreskrifter om samhällstjänst i stället för till fängelse måste domstolen bedöma att föreskrifterna om samhällstjänst är av avgörande betydelse. I praktiken har detta kommit att innebära att de unga brottslingarna inte har nåtts i den utsträckning som försöksverksamheten åsyftade. Skälet är att det är ovanligt att ungdomsbrottslingar begår så pass grova brott att fängelse kan komma i fråga, då det krävs synnerliga skäl för att kunna döma en person under 18 år till en frihetsberövande påföljd. De ungdomsbrottslingar som ådöms fängelsestraff är å andra sidan oftast så hårt belastade att de inte kan visa den stabilitet som är nödvändig för att genomföra samhällstjänst.
Målsättningen med samhällstjänst, dvs. att främst vara avsedd för unga lagöverträdare, har enligt vår uppfattning inte kunnat uppnås främst beroende på den lagtekniska konstruktion som valts. I avsikt att bättre ta till vara samhällstjänstens förtjänster – genom att den dömde åläggs att utföra visst samhällsnyttigt arbete får påföljdsformen även ett tydligt reparativt inslag – och potential som påföljdsform anser Moderata samlingspartiet att samhällstjänst bör införas som en självständig påföljdsform. Detta var också vad den s.k. Straffsystemkommittén kom fram till (SOU 1995:91).
Mot denna bakgrund bör regeringen uppdra åt regeringen att lämna förslag till en reformerad samhällstjänst med ovan angivna inriktning.
Straffsystemkommittén hade bl.a. i uppdrag att närmare överväga om någon form av villkorligt fängelse borde införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt fängelse i första hand inriktas på att de olika icke frihetsberövande påföljdsalternativen, med undantag för böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under villkorligt fängelse, en s.k. hattmodell under vilken en rad olika påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande till ett system med villkorligt fängelse har för övrigt redan skett genom att domstolen när den dömer till kontraktsvård eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit fängelse.
Efter en summarisk utredning av frågan avvisade majoriteten tanken på att införa villkorligt fängelse. Enligt majoriteten var förslaget bl.a. behäftat med tekniska svårigheter och hade enbart skenbara fördelar, en uppfattning som Moderata samlingspartiets ledamot reserverade sig emot. Enligt vår uppfattning är det eftersträvansvärt med ett varierat utbud av olika påföljder så att en så lämplig påföljd som möjligt kan väljas i varje enskilt fall. Särskilt angeläget är detta när det gäller valet av påföljder för unga brottslingar. Å andra sidan är det viktigt att påföljdssystemet är klart och överskådligt uppbyggt. Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse enligt hattmodellen, med en möjlighet att kombinera med ett icke frihetsberövande påföljdsalternativ, kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga vanekriminella, som återfaller i relativt sett mindre allvarliga brott, som t.ex. bostads- och bilinbrott, stölder och kanske någon gång ringa misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Sten Levander. Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning, kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ”ryggsäck” under en löptid på t.ex. fem år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under dessa fem år förlängs löptiden med ytterligare fem år. När den unge kommit upp i t.ex. två års ”ryggsäckstid”, dvs. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna göra något meningsfullt vad gäller den unges rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer domstol att en månad skall avtjänas – för att ge den unge en föraning om hur obehagligt det är att vara frihetsberövad – och resterande sju månader stoppas i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde många gånger redan vara avtjänad i form av anhållning och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr eller senare och då för avsevärd tid.
Enligt vår mening bör regeringen nu gå vidare med förslaget att införa villkorligt fängelse, antingen inom ramen för det pågående arbetet avseende påföljdssystemet för unga brottslingar eller i det fortsatta beredningsarbetet med anledning av Straffsystemkommitténs förslag.
Brottslingar som lider av allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. De överlämnas i stället till rättspsykiatrisk vård. Om det finns risk för att brottslingen återfaller i brottslighet kan rätten besluta om särskild utskrivningsprövning. Moderata samlingspartiet är starkt kritiskt till denna ordning. Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Till saken hör att det är mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten på mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen anser vi att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så allvarligt störd att han över huvud taget inte är medveten om vad han gör sig skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att straffriförklara och inte utdöma fängelsestraff. Vård måste vid straffriförklaring dock alltid ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, dvs. det stora flertalet, bör i stället dömas till straff. Denna effekt har till viss del uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992 med lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård har de facto minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i fängelse i dag jämfört med tidigare år. Om de som döms till straff är i behov av psykisk vård skall de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande del av straffet i vanligt fängelse. På motsvarande sätt skall den som fortfarande är psykiskt sjuk vid tiden för frigivning med tvång kunna överföras till psykiatrisk vårdinrättning för att där vårdas och bli frisk innan det kan bli aktuellt med ett liv i frihet. En sådan ordning skulle gagna såväl den psykiskt sjuke som den allmänna tryggheten i samhället. Mot denna bakgrund bör regeringen snarast lämna förslag till erforderliga lagändringar.
Den internationella brottsligheten – narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet, illegal handel med utrotningshotade djur och växter m.m. – omsätter oerhörda kapitalsummor. Den är dessutom välorganiserad. För att möta detta hot måste bl.a. åklagarnas och polisens arbetsmetoder effektiviseras. Det räcker inte med vad som görs i Sverige utan svenska brottsbekämpande myndigheter måste utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i EU-länderna och – inte minst – med motsvarande myndigheter i de östeuropeiska länderna.
Så gott som all narkotika i Sverige smugglas in. Därför har också tullen en stor betydelse för narkotikabekämpningen. Den traditionella tullbevakningen motsvarar emellertid inte kraven på effektiv bekämpning i ett framtida samhälle, där smugglingsmetoderna blir alltmer raffinerade. Mot denna bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiet angeläget att reformering av de nuvarande myndighetsstrukturerna kommer till stånd. Vårt förslag, som närmare utvecklas i en kommittémotion av Gun Hellsvik (m.fl.), innebär att tullkriminalen och tullens bevakningspersonal integreras med polisorganisationen på de platser och inom de områden där en inre gränskontroll kommer i fråga, dvs. i Skåne, Tornedalen, Stockholm samt de övriga hamnar och flygplatser där trafik till och från EU-land förekommer. Formellt skulle tullens verksamhet vid den inre gränsen upphöra med en sådan ordning, men endast för att ersättas av en utbyggd brottsbekämpning, under polis- och åklagaransvar med inriktning på de varor som är undantagna från kravet på fri rörlighet enligt EU:s regler (artikel 36 i Romfördraget), bl.a. narkotika, vapen, krigsmaterial, djur, alkohol och kulturföremål.
Den gränsöverskridande narkotikabrottsligheten har ofta starka kopplingar till den internationella ekonomiska brottsligheten. Insatser mot narkotika träffar således också den ekonomiska brottsligheten. Vårt främsta vapen mot den internationella brottsligheten är en effektiv myndighetssamverkan på såväl nationell som internationell nivå. Mot den bakgrunden är det särskilt angeläget att inrättandet av den nya Ekobrottsmyndigheten inte leder till splittring av nuvarande myndighetssamverkan mellan polis- och åklagarväsendet och övriga inblandade myndigheter. Enligt Moderata samlingspartiet får det därför inte råda några tvivel om var Ekobrottsmyndigheten skall placeras in i myndighetsstrukturen, nämligen under Riksåklagaren.
Svensk tull och polis måste ha både ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar för att aktivt kunna delta och driva på det internationella brottsbekämpningssamarbete som nu är under uppbyggnad inom ramen för Schengen och EU:s tredje pelare.
I detta sammanhang bör även brott mot miljön och den illegala hanteringen av växter och djur tas upp. Både dessa brottstyper är intimt förknippade med internationell brottslighet. Miljöbrottsligheten har inte sällan kopplingar till internationell ekonomisk brottslighet. Illegal handel av växter och djur har visat sig ha förgreningar till bl.a. narkotikabranschen. Även om miljöbrott och illegal handel med växter och djur hos oss hittills inte blivit föremål för polisiära insatser i någon större utsträckning så är Sverige inte förskonat från denna typ av brottslighet. Svensk tull och polis bör därför – av samma skäl som gäller för annan gränsöverskridande brottslighet – ges en fastare organisation för bekämpningen av miljöbrott och den illegala handeln med växter och djur. För detta krävs – som vid bekämpandet av alla annan brottslighet – både tillräckliga ekonomiska resurser och förstärkta utbildningsinsatser.
Moderata samlingspartiets samlade förslag avseende den ekonomiska brottsligheten, med koppling till såväl narkotikabrottslighet som miljöbrottslighet, utvecklas närmare i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för en kriminalpolitisk samsyn,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkter för kriminalpolitiken,
att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning om hur lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föräldrars rätt till polisstöd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolans roll som brottsförebyggare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närpolisverksamhetens betydelse,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
att riksdagen beslutar att försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare skall avbrytas i enlighet med vad som anförts i motionen,1
att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör användning av kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att använda hemlig teknisk avlyssning vid spaning om grov narkotikabrottslighet och brott mot rikets säkerhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om polisens rätt att använda hemlig teknisk avlyssning vid spaning även mot andra mycket allvarliga brottstyper i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisväsendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarväsendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolsväsendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens neddragning av kriminalvården,
att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att manliga och kvinnliga fängelsedömda skall avtjäna fängelsestraff åtskilda i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikafria fängelser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de intagna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rymningar från slutna anstalter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strikta permissionsregler,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om disciplinåtgärder för livstidsdömda,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur medicinsk behandling för sexualbrottslingar skall kunna utvecklas i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om alternativa påföljder, som elektronisk övervakning, samhällstjänst och villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om psykiskt störda brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende brott mot miljön, växter och djur.
|
Carl Bildt (m) |
|
|
Lars Tobisson (m) |
Gullan Lindblad (m) |
|
Anders Björck (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Knut Billing (m) |
Birger Hagård (m) |
|
Gun Hellsvik (m) |
Bo Lundgren (m) |
|
Inger René (m) |
Karl-Gösta Svenson (m) |
|
Per Unckel (m) |
Per Westerberg (m) |
1 Yrkande 11 hänvisat till SoU.