Under 1996 polisanmäldes drygt 1 600 våldtäkter och över 12 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige. Varje år misshandlas mellan 30 och 40 kvinnor till döds av sin partner eller före detta partner. Enligt kriminologerna är detta endast toppen på isberget. I verkligheten är siffrorna flera gånger högre. För de utsatta kvinnorna kan följderna bli katastrofala både på kort och lång sikt. Självmordstankar, psykiskt illamående, knäckt självkänsla och förstört sexualliv är exempel på vad som kan bli följden för de utsatta kvinnorna.
Vid Rikskvinnocentrum i Uppsala tas kvinnor emot akut dygnet runt av särskilt utbildade kvinnliga gynekologer och sjuksköterskor. Fyra vårdplatser finns för korttidsvård av kvinnor som behöver vård på sjukhus. En jourtelefon finns öppen dygnet runt. Fyra dagar i veckan har kvinnliga läkare och kuratorer en tidsbeställd mottagning, dit kvinnor kan komma för psykosocialt stöd. Man kan söka anonymt om man så önskar. Vid Rikskvinnocentrum samlas mycken kunskap dels genom det patientarbete som bedrivs där, dels genom den forskning som utförs där. Men detta centrum täcker inte på långa vägar det behov som finns bland kvinnor som misshandlats. Ett centrum borde inrättas vid varje universitetsklinik för att möta de behov av hjälp, stöd och rehabilitering som finns bland kvinnor som utsatts för olika former av våld.
Kvinnoimport och kvinnomisshandel är ett problem som börjat uppmärksammas alltmer. Omfattningen av kvinnoimport är inte närmare känd men vi vet att det finns både företag och enskilda som lockar hit kvinnor från Baltikum, Ryssland, Asien och Afrika med löfte om giftermål och guld och gröna skogar. För en del kanske tillvaron blir bra men för alltför många har det blivit något av ett helvete. Detta är ett problem som vi inte kan blunda för.
Framför allt från landets kvinnojourer kommer rapporter om kvinnor som brutit upp från förhållandet på grund av misshandel samt utnyttjande och förnedring av olika slag. Kvinnor söker ofta hjälp sent eftersom de saknar sociala kontaktnät, är helt isolerade. På grund av såväl isolering som språksvårigheter har de svårt att få tag på information om sina rättigheter och var hjälp finns att få. Det händer också att deras män förbjuder dem att ta del av den svenskundervisning de har rätt till.
Kvinnorna utvisas om de vistats mindre än två år i Sverige. Orsaken är att misshandel enligt praxis inte får utgöra ensam orsak för permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det måste nämligen föreligga också andra problem av social art om kvinnan skall få stanna men dessa problem kan vara mycket svåra att få fram i samband med utredning av kvinnans situation.
Kvinnorna möter vid återkomsten till sina hemländer problem av flera slag. De har svårt att bli accepterade inte minst genom att skilsmässor ofta inte accepteras i deras kulturer och att frånskilda har låg status.
Detta innebär i sin tur att invandrade kvinnor som misshandlas av sina män inte vågar anmäla misshandeln eftersom de är rädda för utvisning. Männen kan också använda det som hot mot kvinnan.
Regeringen beslöt 1996 02 15 att tillsätta en utredning om möjligheter att i s.k. anknytningsärenden använda belastningsuppgifter om i Sverige bosatta personer. Denna utredning skulle ha varit färdig 1997 03 31 men är tyvärr ännu inte avslutad. Förhoppningsvis presenterar den lösningar på ovanstående problem.
Vi ser det som en självklarhet att rättsskyddet för en kvinna som kommer till Sverige genom en ”äktenskapsförmedling” eller motsvarande måste förbättras. Hon får inte betraktas enbart som bihang till en man. Prövningen om hon skall få stanna måste genomföras utan dröjsmål. Svenskundervisning borde vara obligatorisk så att hon får möjlighet att kommunicera med omvärlden. Tolkhjälp måste också vara obligatorisk när hon söker hjälp. Att på främmande språk beskriva vad man utsatts för kan vara mycket svårt.
Det borde inte heller vara möjligt för en man att ta hit flera kvinnor efter varandra, misshandla dem för att sedan se dem utvisas. Inte heller skall en man kunna ta hit kvinnor för att tvinga dem till prostitution under ett antal månader för att sedan få dem hemskickade. Vi anser att kvinnor som hamnat i den här situationen skall få stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det inte rör sig om ren skeninvandring.
Hittills har man när det gäller våld mot kvinnor främst försökt skydda den våldsutsatta kvinnan genom larmpaket, skyddat boende m.m. Det innebär att man inskränker kvinnans frihet. Om mannens frihet skall begränsas krävs ofta en mycket allvarlig misshandel för att polisen skall gripa mannen och för att åklagaren senare skall besluta om anhållan och yrka på häktning. Mannen är i många fall den som får bo kvar på brottsplatsen medan den skadade och livrädda kvinnan får lämna sitt hem. Eftersom det ofta finns barn med i bilden får det allvarliga konsekvenser även för dem.
Vi anser att med den kunskap vi har idag om dessa mäns farlighet borde det skapas ett system där det blir den våldsutövande mannen som får sin frihet begränsad och inte som nu den våldsutsatta kvinnan.
Handläggningstiden mellan anmälan och förhör och mellan åtal och domstolsprocess drar ofta ut på tiden med den press på den våldsutsatta kvinnan det innebär. Vi anser att prioritering av sexualbrotts- och misshandelsärenden är av yttersta vikt för att förbättra samhällets omhändertagande av brottsoffren och att förebygga våld och rädda hotade kvinnors liv.
Den paragraf i vår lagstiftning som reglerar sexuellt utnyttjande är förlegad. Den är alltför mycket fokuserad på hur mycket våld som används. I uppmärksammade fall har domstolar tolkat lagen så att om man inte gjort motstånd i samband med sexuellt utnyttjande/våldtäkt så har man sagt ja till samlag och förövaren eller förövarna kunnat gå fria. Det här visar på grav okunnighet om hur man kan reagera när man känner sig hotad till liv och hälsa. Man kan i det läget välja att vara helt stilla för att inte reta upp våldsverkaren.
I en nyligen avkunnad dom har HD givit lagen en något mer precis tolkning när det gäller definitionen av hjälplöst tillstånd. HD var dock inte enig. Mot bakgrund av detta anser vi att lagen måste skrivas om så att den tydliggör att man måste anlägga en helhetssyn på fallen och att frånvaro av motstånd vid sexuellt övergrepp inte behöver betyda att det rör sig om ett frivilligt samlag.
Vi anser således att paragraferna i 6 kap. brottsbalken, som reglerar sexualbrotten, skall bli föremål för omformulering och precisering så att kvinnor och i förekommande fall män som utsatts för sexuellt utnyttjande skall kunna få sitt fall prövat utifrån en kunskap och en helhetssyn om hur människor uppträder i sådana situationer.
Sexuella trakasserier är ovälkomna, nedsättande och förnedrande för den drabbade. Ofta leder de till rädsla, skuldkänslor och osäkerhet hos den som utsatts för dem. Det är viktigt att kunskapen sprids om att den som blir utsatt för sexuella trakasserier kan vända sig till sin fackliga representant, sin närmaste chef eller till JämO om det inträffade. Om det som inträffat är brottsligt bör polis och åklagare kopplas in. JämO har givit ut information om vad som gäller. Denna bör få en vid spridning på arbetsplatser, inom ideella organisationer och i skolan och kopplas till seminarier eller andra överläggningar om hus sexuella trakasserier skall kunna förebyggas.
Tills för några år sedan betalades våldtäktsoffrens sjukhusräkningar av polisen men nu är det enligt rådande bestämmelser kvinnan som skall betala. Vanligtvis har kvinnorna inga pengar med sig när de kommer till sjukhuset eftersom de är i ett chocktillstånd och lämnat platsen för övergrepp i stor brådska. Samtidigt är det viktigt att de får genomgå undersökning för bevisföringens skull. Att då nekas undersökning eller att efter ett par månader få en påminnelse om räkningen i brevlådan är något av en chock. Vi anser att det är polisen som skall stå för dessa räkningar, och om detta inte är möjligt måste det utredas hur man på annat sätt skall finansiera besöket. Att kvinnan skall betala anser vi uteslutet.
Kvinnojourernas verksamhet ute i kommunerna har visat sig vara en ovärderlig resurs för kvinnor som utsatts för våld av olika slag. Signaler kommer nu om en förändring av kommunernas syn på kvinnojourernas verksamhet. Det ekonomiska stödet minskar och har i en del fall dragits in med hänvisning till att socialtjänsten kan klara att hjälpa de drabbade kvinnorna. Andra kommuner villkorar bidragen och har synpunkter på öppettider, verksamhetsprioritering m.m. Man vill också inordna kvinnojourerna i kommunens verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Detta är i strid med ursprungsidén för kvinnojourerna som bygger på ideellt engagemang och fristående från myndigheter. Genom denna fristående ställning har man möjlighet att nå alla kvinnor. Kvinnojourernas verksamhet måste därför få utvecklas och stärkas i linje med ursprungsidéerna och inte utsättas för administrativ klåfingrighet.
Det är viktigt att den erfarenhet som kvinnojourerna och Rikskvinnocentrum samt andra som möter kvinnor som utsatts för våld i olika former sprids och används i utbildningen av polis, åklagare och tjänstepersonal vid sociala myndigheter m fl. Vi anser att en myndighet som Socialstyrelsen här har en viktig roll dels i insamlandet av kunskap och erfarenheter, dels i spridandet av denna kunskap till alla som möter kvinnor utsatta för våldsövergrepp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rikskvinnocentrum,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnoimport och kvinnomisshandel,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mäns våldsutövning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolsprocessen i sexualbrotts- och misshandelsärenden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftningen om sexuellt utnyttjande och våldtäkt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sexuella trakasserier,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäktsoffer och sjukvårdsavgifter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnojourerna,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om erfarenhetsspridning och utbildning.1
|
Barbro Westerholm (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
1 Yrkandena 1, 8 och 9 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 6 hänvisat till AU.