Våren 1997 lade regeringen fram ett förslag om att det alltid skulle krävas prövningstillstånd för mål och ärenden som överklagas från tingsrätt (prop. 1996/97:131, Prövningstillstånd i hovrätten). Förslagen blev – med all rätt – föremål för en massiv kritik. Sedan regeringen fått klart för sig att den inte skulle komma att få majoritet i riksdagen för sina förslag återkallades propositionen.
Det övergripande målet för reformen var, enligt regeringen, att skapa större garantier för riktiga domstolsavgöranden och dessutom att åstadkomma ett förfarande som är snabbare och inte kräver onödiga resursinsatser. Förslaget var naturligtvis betingat av besparingsskäl. Mot bakgrund av att Socialdemokraterna hittills under 1990-talet har genomdrivit besparingar inom rättsväsendet – som i Sverige alltid har levt under knapphetens kalla stjärna – på sammanlagt 1,2 miljarder kronor, varav en del drabbat även domstolsväsendet, råder det inga tvivel om att arbetssituationen i våra domstolar är ytterst ansträngd. Det gäller även hovrätterna. Ytterligare besparingar om cirka 200 miljoner kronor inom några år har dessutom aviserats.
Domstolsväsendet har en central roll i den demokratiska rättsstaten. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas uppgifter inte begränsade till att medverka i arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. Domstolarna utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti. För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och den enskildes värn mot en stark statsmakt.
Moderata samlingspartiet föreslår i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. att anslaget till domstolsväsendet höjs med 50 miljoner kronor för 1998 och med 80 miljoner kronor för åren 1999 och 2000. Trots dessa tillskott av resurser är det givetvis angeläget att pröva alla möjligheter att utnyttja resurserna på bästa sätt. Något som skulle leda till en betydande minskning av hovrätternas arbetsbörda vore att ompröva systemet med obligatorisk avräkning av häktningstid.
33 kap 5 § brottsbalken innehåller regler om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden när en person döms till fängelse eller rätten förordnar att ett tidigare ådömt fängelsestraff skall avse även nya brott. Enligt bestämmelsen skall domstolen när den dömer i målet i förekommande fall göra avräkning för den tid den dömde varit häktad och i domen ange det antal dagar som fängelsestraffet på grund av avräkningen skall anses verkställt i anstalt.
Det är allmänt omvittnat att okynnesöverklaganden är vanligt förekommande. Så länge häktningstiden obligatoriskt skall avräknas har ju den dömde allt att vinna och ingenting att förlora på att klaga. Försvarsadvokatens råd till klienten att nöjdförklara sig med tingsrättens dom förklingar därför ofta ohörda.
Från personal inom kriminalvården hävdas till exempel att ett mycket stort antal häktade personer överklagar tingsrättens dom enbart i syfte att fördröja överförandet från häktet till kriminalvårdsanstalt så länge som möjligt. Om förhållandena vid våra anstalter är sådana att många klamrar sig fast vid häktena så länge de kan så är det naturligtvis ett problem som måste åtgärdas med andra medel än att tillhandahålla ett dyrbart tvåinstanssystem. En annan företeelse är processabotage av olika slag. Som exempel kan nämnas det omskrivna Ausonius-målet, där den tilltalade misshandlade sina försvarsadvokater i syfte att få rättegången uppskjuten. Inte ens i sådana grava fall finns det några möjligheter att låta den dömdes beteende påverka avräkningsfrågan.
Den obligatoriska rätten till avräkning av häktningstid diskuteras av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Utredningen tror att ett system med fakultativ avräkning skulle minska belastningen på hovrätterna högst avsevärt (sid. 308). Den redovisar också erfarenheterna från England, där man år 1969 ändrade reglerna så att avräkning av häktningstiden sker endast i de fall då talan bifalls i överdomstolen. Inom 14 dagar dagar efter regeländringen hade antalet överklaganden halverats!
Domstolsutredningen lade inte fram något förslag i denna fråga emedan den låg utanför utredningens uppdrag. I stället tillsatte den dåvarande borgerliga regeringen en enmansutredning med uppgift att se över överrättsprocessen. Frågan om avräkning av häktningstid skulle tas upp där. I departementspromemorian (Ds 1997:7) Domstolsförfarandet, Förslag till förbättringar, föreslås inte någon omprövning av den obligatoriska avräkningen. Vad som föreslås är att avräkningsbesluten skall flyttas från domstolarna till Kriminalvårdsstyrelsen. Förslagen i promemorian har ännu inte förelagts riksdagen. Vad man möjligen kan hålla med om i utredarens resonemang är att en sådan ordning skulle göra det betydligt enklare – och därmed mindre kostsamt – att rätta till ett avräkningsbeslut som råkat bli felaktigt. Med nuvarande regler måste man använda sig av resningsinstitutet medan en förvaltningsmyndighet på ett smidigare sätt kan rätta felet.
Även om det uppstod dramatiska effekter av den av Domstolsutredningen redovisade regelförändringen i England – en halvering av antalet överklaganden till hovrätt – är en sådan ordning för långtgående för svenska förhållanden. Vad som däremot bör övervägas är en återgång till den ordning som gällde före vår lagändring år 1973. Dessförinnan gällde att en avräkning fick ske om det med hänsyn till omständigheterna så prövades skäligt (fakultativ avräkning). Motargumentet är naturligtvis att det öppnar för godtycke. Mot detta kan man i sin tur invända – kan inte all straffmätning i så fall ifrågasättas på samma grund? Vem kan med säkerhet i det enskilda fallet hävda att en dom på åtta månaders fängelse är mer ”rätt” än sex månader?
Ett alternativ som också bör prövas är att avräkning av häktningstid skall vara obligatorisk i första instans men fakultativ i övrigt. Då ges incitament att inte överklaga tingsrättsdomar av okynne, bara för att få sitta kvar i häkte. Skäl kan anföras för att i första instans, där det är en statlig myndighet som initierar och normalt styr över rättegången, full avräkning alltid skall kunna ske. Däremot bör avräkningsfrågan kunna användas som ett verksamt instrument i högre instans.
Det är angeläget att minska hovrätternas arbetsbörda i syfte att uppnå högre kvalitet och rättssäkerhet i den dömande verksamheten. Tanken på att införa prövningstillstånd i alla mål och ärenden som skall föras vidare från tingsrätt till hovrätt torde dessbättre vara avskriven för överskådlig tid. Jag anser mot denna bakgrund att frågan om avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden förutsättningslöst bör utredas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan om avräkning av häktningstid i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Christel Anderberg (m) |