I denna motion återkommer jag (se tidigare 1996/97 JU805) med förslag om lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten för parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsanktionerar processbedrägeri.
I ”Undervisning i Christendomskunskapen”, Schartaus katekes, återfinns under åttonde budet frågan och svaret: ”Hwilket är det grofwaste falska vittnesbördet? Svar: Det som sker inför domstol.
I Rättegångsbalken 43 kap 6 § föreskrivs att parterna vid en rättegång skall tala sanning, uttala sig om vad motparten anför samt besvara frågor. I praktiken kan emellertid en part ljuga hur mycket som helst om han lyckas bli trodd. Att bedra en domstol, s k processbedrägeri, är nämligen inte straffbart enligt svensk lag. Exempelvis anges i Brottsbalkskommentaren (Beckman m.fl. 4 uppl s. 366) att man inte kunde straffa en person som genom lögnaktiga uppgifter förmått rätten att åsätta för låg dagsbot.
Att någon sanningsplikt inte föreligger för den tilltalade i brottmål kan man väl beklaga ur rent moralisk synpunkt men knappast ändra. När det gäller civila tvister ställer det sig emellertid annorlunda. Både motparten och rätten har uppenbart den moraliska rätten att kräva och förutsätta att parten talar sanning och inte far med lögn. Utskottet beskriver även i sitt yttrande över min motion i fjol rättsläget (1996/97 JuU 08) och noterar att det finns hinder att ljuga så snart en sanningsförsäkran avges. Utskottet påtalar själv att möjligheten att i ett tidigt skede i en rättegång få en sådan avgiven är begränsad.
Vad som fattas i svensk rätt är just sanktionsmöjligheten mot dem som t ex i tvistemål far med uppenbar osanning. Man kan alltså ljuga så länge man inte avlagt ed eller sanningsförsäkran. Ed eller sanningsförsäkran avläggs normalt inte under just sakframställning.
I detta hänseende skiljer sig svensk rätt oförmånligt i förhållande till vad som i allmänhet gäller i Europa. Jag valde i fjolårets motion att exemplifiera med tysk rätt.
En jämförelse mellan tyska rättegångsordningen (ZPO) 138 § och vår egen rättegångsbalk 43 kap 6 och 7 §§ utfaller inte till svensk förmån. I den tyska lagen, med rubriken Förklaringsplikt över faktiska förhållanden, anges:
Parterna har att lämna sina uppgifter fullständigt och sanningsenligt.
Varje part har att yttra sig över motpartens uppgifter.
Faktauppgifter som inte uttryckligen bestrids skall anses som vitsordade, såvida inte ur partens egna övriga uppgifter framgår att han önskar bestrida.
En förklaring att man inte vet godtas bara beträffande sakförhållanden som varken rör egna handlingar eller föremål för egen iakttagelse.
Internationellt gäller också som en grundläggande regel att ett ombud inte får göra erkänt oriktiga uppgifter till sina egna.
Sanningsplikten är i Tyskland (och även i andra kontinentala länder) självfallen, oavsett om sanningsförsäkran eller ed föreligger eller ej. Intressant nog gäller detsamma för vittnen, som då inte så ofta bringas till edgång eftersom straffbarhet för lögn ändå föreligger.
Brott mot sanningsplikten, som en part gör sig skyldig till i Tyskland, ger straff för processbedrägeri. Motparten har efter en sådan dom tillgång till ett särskilt rättsmedel – närmast resning. I Sverige fordras i motsvarande fall att lögnen uttalats under ed eller sanningsförsäkran. Möjligen kan i Sverige sägas åtminstone i regel föreligga en motsvarande möjlighet genom resningsbestämmelsen i rättegångsbalken 58 kap 1 § punkt 3.
Vid en fortsatt integration i det mellanfolkliga samarbetet skall vi inte skilja ut oss genom bevarande av gamla dåliga traditioner. I fråga om sanningsplikten för parter och deras ombud, vilka i allt större omfattning kommer att vara parter i rättegångar inför utländska domstolar, måste kunskapen om vår i detta hänseende egendomliga domstolssed påverka synen på oss svenskar. Redan har vissa misshälligheter i den riktningen försports när Sverige fört talan i europeisk domstol. Som torde vara bekant för de invigda har EU-kommissionens avdelning för mänskliga rättigheter hos europeiska domstolen föreslagit en ny rättslig prövning i målet Konungariket Sverige vs Tomas Gustafsson p.g.a. att den tidigare domen varit grundad på oriktiga uppgifter som förts fram av svenska regeringen.
När detta skrivs har ännu inte avgjorts om resning skall beviljas. Omständigheterna är dock talande.
Det är illa om vi i vårt land vidmakthåller en kultur att kunna fara med osanning i t.ex. tvistemål. Utskottet verkar i sitt yttrande över motionen vid förra riksmötet inta en märklig hållning härtill då man efter att ha gått igenom rättsläget uttalar: ”Enligt utskottets mening är det inte sannolikt att ett straffansvar som omfattade även uppgifter som en part lämnat vid fritt partsförhör eller under sakframställning skulle medföra att större tilltro kunde sättas till parters uppgifter än vad fallet är idag.” Utskottet tycks sålunda inta attityden att det ljugs i rätten och att det knappast skulle påverkas av om straffansvar för detta infördes! Jag kan inte finna detta synsätt tillfredsställande, speciellt mot bakgrund av gällande menedslagstiftning
Enligt min mening är det starkt påkallat – inte minst när vi nu åser svensk ”kultur” i internationella sammanhang – att det i svensk lag starkare inskärps nödvändigheten av att alltid tala sanning i domstol, åtminstone när det inte är fråga om brottmål. Därför bör processbedrägeri vara straffbart som vilket bedrägeri som helst.
Att en sådan reform tillfredsställer moralens krav är självklart. Vidare är det en reform som skapar rent praktiska fördelar – större rättssäkerhet, större benägenhet för alla att självmant göra rätt för sig och inte i onödan belasta domstolarna. För att tala med den moderna nationalekonomins teoretiker: Om alla talar sanning så sjunker transaktionskostnaderna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten för parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsanktionerar processbedrägeri i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Lennart Hedquist (m) |