1994 beslutade riksdagen om ändringar i vapenlagen. Bl.a. infördes en rekommendation om att vapenhandlare som omsätter färre än 20 vapen per år skall mista sina rättigheter. Skälet var att komma åt bovarna, men som vanligt kommer några seriöst verkande näringsidkare i kläm.
I något fall drabbar det personer som behöver sitt tillstånd att handla med vapen som en förutsättning för sin huvudsakliga verksamhet. Ett sådant exempel är en tillverkare av högteknologisk ammunition. Hans verksamhet bedrivs med tillstånd och kontroll från Inspektionen för strategiska produkter. För att kunna sälja ammunitionen kräver köparna, i första hand polis samt jakt- och skytteklubbar, att ammunitionen är provskjuten. Utan tillstånd att få handla med de vapen till vilka ammunitionen tillverkas försvåras verksamheten avsevärt. Därmed hotas arbetstillfällen.
Lika omotiverat slår bestämmelserna i vapenlagen mot den vapensmed som tillverkar vapen på beställning i liten skala. Tillståndet att sälja vapen dras in. Detta görs trots att lagen i övrigt följs och vapensmeden är en allmänt aktad och seriös person.
Om vapenlagen är så otydligt (eller tydligt) skriven att den omotiverat drabbar seriös verksamhet bör regeringen se över lagstiftningen och återkomma till riksdagen. Alternativt bör regeringen förtydliga direktiven till tillståndsgivande myndighet för att undvika att seriösa näringsidkare kommer i kläm.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vapenlagen.
|
Ulla Löfgren (m) |