Inget samhälle som vill göra anspråk på att vara demokratiskt och byggt på respekt för allas lika värde, kan fortsätta att acceptera könshandeln.
Den kvinnosyn som kommer till uttryck i mäns våld mot kvinnor, prostitution, pornografi, incest och sexuella trakasserier på arbetsplatserna låter sig svårligen förenas med samhällets jämställdhetsmål som bl a innebär att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.
Så framsynt uttrycks det i direktiven till den stora utredning som fick namnet Kvinnofrid. Samtidigt har arbetet med den s k Prostitutionsutredningen pågått vilken nu lagt fram sina förslag till regeringen.
Vi ser kriminalisering av könsköparna som ett sätt för samhället att signalera att prostitution inte är något som vi accepterar. Därmed inte sagt att vi tror att det enbart går att lagstifta bort prostitutionen.
Vi har genom Prostitutionsutredningen erhållit goda kunskaper om hur prostitutionen ser ut i Sverige idag. Vi vet t ex att könshandeln, efter en nedgång under 80-talet och början av 90-talet, nu åter ökar. Vi vet att andelen kvinnor bland de prostituerade som lider av psykiska störningar ökat på senare år liksom andelen utländska kvinnor. Ungefär hälften av de gatuprostituerade är drogmissbrukare.
Forskning, information och uppsökande verksamhet måste fortsätta och gärna intensifieras. Däremot anser vi inte att det räcker att år ut och år in försöka informera bort könshandeln, det har samhället prövat länge utan resultat.
Kring könshandeln finns det mycket skam och skuld. Det är högst ovanligt att män öppet talar om att de går till prostituerade. Däremot talar män oftare, jämfört med kvinnor, om könshandel och pornografi som något acceptabelt. Underförstått att det handlar om andra flickor och kvinnor än de egna döttrarna, systrarna eller den egna hustrun.
Ett sätt för samhället att reagera är med lagstiftning. Ett bra exempel är lagen om förbud mot barnaga. Det fanns de som i den debatten gav uttryck för att det väl inte var någon idé att lagstifta mot något som ändå inte går att kontrollera på ett bra sätt. Trots det valde riksdagen att lagstifta om att det inte är tillåtet att slå barn i Sverige. Med facit i hand vet vi att den lagen har fungerat. Idag vet alla, både vuxna och de lite större barnen, att det inte är tillåtet att slå barn. Det sker tyvärr ändå men i betydligt mindre utsträckning än tidigare.
Ett argument som brukar användas mot kriminalisering av könshandel är att denna flyttar bort från gatan och blir mindre synlig och därmed blir det svårare att försöka hjälpa kvinnorna. Det är ett svagt argument då tre fjärdedelar av all prostitution redan idag sker inomhus i den mer osynliga lägenhetsprostitutionen, på massageinstitut, i eskortservice och callgirl-verksamhet. Könshandeln sker, till största del, således inte på gatan utan är redan osynlig.
Vi anser att det dröjt alldeles för länge och vill nu se en kriminalisering av könsköparna, de s k torskarna. Könshandeln har inte någon plats i vårt samhälle som bygger på respekt för allas lika värde. Könshandeln har heller inte någon plats i landet med världens mest jämställda parlament.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kriminalisera könsköparna, de s.k. torskarna.
|
Birger Schlaug (mp) |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Eva Goës (mp) |
Thomas Julin (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Annika Nordgren (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |
Elisa Abascal Reyes (mp) |
|
Ragnhild Pohanka (mp) |