Idag finns ingen tillfredsställande lagstiftning för att hindra utförsel av stöldgods.
Huvudregeln är att tullen ansvarar för varukontrollen och polisen för personkontrollen (och naturligtvis viss varukontroll, t ex vad beträffar narkotika). Tullen ingriper främst med stöd av tullagen och varusmugglingslagen. Uppgiften är att tillse att tullklarering sker och att det inte förekommer varusmuggling.
Utförsel av stöldgods är emellertid inget varusmugglingsbrott, utan är närmast att bedöma som häleri. Tullens enda stöd för att ingripa vid misstanke om detta brott är den allmänna regeln i RB 24:7 om envars rätt att på ”bar gärning eller flyende fot” gripa en misstänkt brottsling. Från tullens sida anser man sig emellertid inte kunna basera sin verksamhet på denna bestämmelse. Den ger för övrigt heller inte tullen möjlighet att genomföra visitation, förordna om beslag o s v. Bestämmelser om sådana befogenheter för tullen finns i tullagen och varusmugglingslagen.
I dag går det i praktiken till så att tullen vid misstanke om utförsel av stöldgods, t ex en bil, kontaktar polisen och i avvaktan på dess ankomst ”konstruerar” ett skäl för att kvarhålla godset. Detta sker dock bara i begränsad omfattning och vid mycket stark misstanke. Det finns inga ordnade former för detta samarbete mellan tull och polis. Organiserat samarbete förekommer däremot beträffande narkotika genom ett avtal som benämns ”trekanten”.
En möjlighet för att komma åt detta problem vore att införa ett generellt exportförbud för stulen egendom. Genom ett sådan förbud skulle tullen få stöd för att göra ingripanden och möjlighet att gå in i polisens register.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristande regelverk för utförsel av stöldgods.
|
Marie Granlund (s) |