Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken har varit föremål för upprepade översyner under årens lopp. År 1984 ändrades dessa på ett genomgripande sätt, efter ett långvarigt utredningsarbete. Så sent som år 1995 genomfördes ett antal ändringar. Dessa ändringar har skett på grund av att lagstiftaren fortlöpande har sett över bestämmelserna i syfte att utvidga det straffrättsliga skyddet mot sexuella övergrepp. Ändringar har emellertid fått till följd att kapitlet systematiskt och lagtekniskt kan behöva ses över igen.
Kvinnovåldskommissionen föreslår i sitt betänkande SOU 1996:60 vissa förändringar i 6 kap. brottsbalken. Ändringarna rör bl.a. frågan om vilka sexuella handlingar som skall krävas för ansvar för våldtäkt, och – när det gäller sexuella övergrepp mot barn – vilka handlingar i övrigt mot barnet som skall krävas för ansvar för våldtäkt.
Även om Kvinnovåldskommissionens arbete är lovvärt så har ingen systematisk översyn av hela kapitlet gjorts. Som exempel kan nämnas att det i sak inte föreslås någon ändring av rekvisitet för sexuellt utnyttjande. I detta avseende föreslår kommissionen endast en språklig ändring, nämligen att ordet vanmakt byts ut mot medvetslöshet.
Som rekvisit för den s.k. normalgraden av brottet sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § brottsbalken anges följande: ”Till straff döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja att denne befinner sig i 'vanmakt' eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Brottet förutsätter således inte något aktivt handlande från gärningsmannens sida som vid våldtäkt. Däremot krävs att den som har begått gärningen utnyttjat den andres ställning eller tillstånd.”
Mål om sexualbrott är ofta svåra, eftersom teknisk bevisning saknas. En kvinna anmäler en man för våldtäkt, men åklagaren kan kanske inte bevisa att mannen faktiskt använde våld. De höga straffen för våldtäkt gör att domstolen då skärper beviskraven, och hellre friar än fäller.
Södertälje tingsrätt dömde i det uppmärksammade ”Södertäljemålet” tre män som utnyttjat en berusad flicka sexuellt för sexuellt utnyttjande. Hovrätten friade dock männen eftersom det, enligt domstolen, inte fanns tillräckligt med bevis samt att flickan inte ”gjort tillräckligt starkt motstånd”.
Enligt hovrätten är den helt avgörande frågan om flickan befann sig i ”vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd”. Föreligger inte några av dessa tillstånd så har flickan inte blivit sexuellt utnyttjad, i lagens mening. Därmed har inte heller de tre männen gjort sig skyldiga till något brott. I domen skrivs bl.a. att flickan är trovärdig och att ”hennes förmåga att värja sig varit nedsatt på grund av alkoholförtäringen”. Men hon var, enligt domstolen, inte tillräckligt berusad för att anses vara i vanmakt.
Högsta domstolen, som ändrade hovrättens dom i ansvarsdelen, fann till skillnad från hovrätten att ”det prekära läge i vilket hon sålunda befann sig ” utgjorde ett sådan hjälplöst tillstånd som avses i 6 kap. 3 § brottsbalken. Justierådet Gregow var dock skiljaktig i ansvarsfrågan.
Fallet med flickan från Södertälje visar att det finns ett starkt behov av en lagändring avseende brottet sexuellt utnyttjande. Vår utgångspunkt är att de straffrättsliga bestämmelserna måste skydda varje person från att mot sin vilja bli utsatt för sexuella handlingar eller närmanden. Regeringen bör därför omgående återkomma med förslag om ändring i 6 kap. 3 § brottsbalken till riksdagen. Det skall räcka med att ett kvinna har sagt nej till sexuellt umgänge, eller att hon befunnit sig i en sådan hotfull situation att det inte var möjligt att neka till handlingen. I förslaget bör även ingå ett rekvisit att gärningsmannen/gärningsmännen har ett ansvar genom sitt omdöme.
I svensk rätt finns inte någon allmän skyldighet att vara verksam för att förhindra brott. Det finns inte heller någon generell skyldighet att avslöja brott. En sådan skyldighet föreligger endast om det har särskilt föreskrivits och under de förutsättningar i övrigt som anges i 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
Vi anser därför att bestämmelserna om underlåtenhet att avslöja eller hindra brott enligt 23 kap. 6 § brottsbalken – liksom för övrigt medverkaransvaret enligt 23 kap. 4 § brottsbalken – bör ändras. Vi föreslår att det under straffansvar skall finnas en skyldighet att vara verksam för att förhindra och avslöja brott.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 6 kap. 3 § brottsbalken i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 23 kap. 4 och 6 §§ brottsbalken att det under straffansvar skall finnas en skyldighet att vara verksam för att förhindra och avslöja brott.
|
Kia Andreasson (mp) |
|
|
Thomas Julin (mp) |
Annika Nordgren (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Barbro Johansson (mp) |