I ett rättssamhälle måste finnas ett effektivt skydd för den personliga integriteten. Ingen människa ska mot sin vilja behöva acceptera kränkningar. Detta gäller inte minst vid sexuella övergrepp som utgör särskilt allvarliga integritetskränkningar.
Gällande lagstiftning för sexualbrottsligheten fungerar i dag otillfredsställande enligt mångas mening. Efterhand har alltfler brister uppdagats, senast genom flera uppmärksammade gruppvåldtäkter. Kritiken har nu sådan omfattning och intensitet att den knappast längre kan nonchaleras.
Här ska några problem belysas och förslag till lösningar lämnas.
Sexualbrottsligheten är kriminaliserad i brottsbalken. Detta gäller dock inte alla sådana övergrepp. Sexuellt umgänge med någon mot dennes vilja är inget brott, med mindre våld, hot eller tvång utnyttjas. Denna allvarliga integritetskränkning kan på sin höjd bedömas som en sedlighetssårande förseelse.
I 6 kap. brottsbalken kriminaliseras olovligt könsumgänge främst genom brotten våldtäkt och sexuellt tvång. Innebörden är i huvuddrag att det är straffbart att förmå eller tvinga någon till samlag eller annat könsligt umgänge med utnyttjande av våld eller hot.
Nuvarande lagstiftning är enligt mångas uppfattning otillfredsställande.
Straffansvar för sexuella övergrepp förutsätter uppsåt hos gärningsmannen även beträffande det förhållandet att gärningen skett mot kvinnans vilja. Det innebär att det inte räcker med att så skett utan mannen måste också ha begripit detta. I annat fall ska åtal inte väckas eller åtalet ogillas. I ett uppmärksammat fall i Malmö frikändes två män för våldtäkt mot en 16-årig flicka, enär rätten ansåg att männen inte uppfattat flickans motstånd som allvarligt menat.
Bevisproblemen tenderar till att bli i det närmaste oöverstigliga i mål om sexuella övergrepp. Härigenom har kriminaliseringen av sexualbrotten kommit att bli allvarligt urholkad.
Den s.k. uppklarningsprocenten är visserligen otillfredsställande beträffande all brottslighet. Men för sexualbrottsligheten är den särskilt upprörande därför att det gäller allvarliga brott med ofta känd ”gärningsman”.
En närmare analys pekar på att det föreligger ett rättsligt ”systemfel” där grundproblemen främst synes ligga i brottskatalogen och bevisreglerna.
Utgångspunkten måste ändras på följande sätt för att stämma med den allmänna rättsuppfattningen.
Könsligt umgänge med en person mot dennes vilja skall vara en kriminell handling även om vare sig våld eller hot förekommit. Det är självklart att den enskilda människans vilja skall respekteras inte minst av integritetsskäl. Respekten för den enskildes egen vilja bör förstärkas. Åsidosätter någon annan person en sådan viljeyttring skall detta medföra risk för straff.
Den grundläggande utgångspunkten är att ett nej till sexuellt umgänge fullt ut ska respekteras. Denna grundtanke finner också stöd i den tidigare sexualbrottsutredningen ”Sexualbrottskommittén” som skriver: ”I och med att kvinnan klargör för mannen att hon inte vill vara med om samlag eller annat sexuellt umgänge har mannen att rätta sig efter detta.”
En sådan ståndpunkt bygger på en naturlig tankegång. Sexuellt umgänge måste vara ett uttryck för parternas ömsesidiga önskningar. Detta bygger då i sin tur på att samtycke föreligger. Om handlingen utförs mot någons vilja – uttryckt verbalt eller kroppsligen – brister det naturligtvis i samtycke. I en sådan situation måste villkorslöst skydd ges för den personliga självbestämmanderätten. Åsidosättandet av denna rätt måste då straffsanktioneras, dvs. förenas med risk för straff.
Härav följer att lagen entydigt måste fastslå att sexuellt umgänge med en person mot dennes vilja är en kriminell handling även om vare sig våld eller hot förekommit. En sådan portalregel bör inleda kapitlet om sedlighetsbrotten för att tydligt markera lagstiftarens grundsyn på de sexuella övergreppen.
Mot denna bakgrund bör en ny regel införas i brottsbalken. Lagrummet skulle kunna ha följande lydelse: Den som har sexuellt umgänge med någon mot dennes vilja dömes för olaga sexuellt umgänge till fängelse i högst två år. Denna portalregel bör inleda kapitlet för att tydligt markera lagstiftarens grundsyn på de sexuella övergreppen. Övriga brott får sedan betraktas som allvarligare grader av grundbrottet och då genom utnyttjande av våld eller hot av varierande styrka.
Denna regel kan naturligtvis få vissa tillämpningssvårigheter, men dessa svårigheter kan inte anses större än i andra motsvarande straffrättsliga situationer. Det går att upprätthålla grundläggande rättssäkerhetskrav och så kommer självklart också att ske. Under alla omständigheter får regeln en viktig preventiv verkan beträffande sexuella övergrepp.
Däremot uppkommer uppenbarligen bevisproblem. Det kan bli svårt att bedöma om handlingen varit ”lovlig” eller ”olovlig”. Sådana problem har dock inte hindrat införande av regler om olovliga tillgrepp eller olovligt brukande av exempelvis personbilar. Ibland står ord mot ord och då måste de grundläggande rättssäkerhetskraven upprätthållas. Principen om hellre fria än fälla ska naturligtvis gälla även sexuella övergrepp. Trots allt är dock bevisproblemen mycket stora och den nya brottsregeln måste kanske kombineras med en särskild bevisregel.
En väg för att effektivisera denna brottsbekämpning är att införa en särskild bevisregel. Innebörden skulle vara att det är tillräckligt att mannen borde ha förstått för att kvinnans samtycke saknas. En liknande bevisregelskonstruktion finns beträffande offrets ålder vid exempelvis sexuellt umgänge med barn.
Berättigade krav på rättssäkerhet får inte åsidosättas och så ska inte heller behöva ske med en rimlig rättstillämpning. Fortfarande ska gälla – förutom principen om att hellre fria än fälla – att åklagaren ska bära hela bevisbördan i samtyckesdelen.
Nuvarande rättsläge står i strid med den allmänna rättsuppfattningen och hotar att undergräva förtroendet för rättsväsendet. I förlängningen handlar det om vårt rättssamhälle.
Den nu beskrivna problematiken har aktualiserats i motioner för tio år sedan (1986/87:Ju623 och 1989/90:Ju608). Det blev visserligen då avslag men nu är bifall desto mer angeläget och då med förtur.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken som i motionen anförts för kriminalisering av olaga sexuellt umgänge.
|
Bengt Harding Olson (fp) |