En stor del av dem som begår grova brott i Sverige är utländska medborgare. Av de 155 inskrivna klienter som nu avtjänar straff på Kumlaanstalten är 89 utländska medborgare. Så många som 65 av dessa har utvisningsbeslut som ska fullföljas efter avtjänat straff.
Många av dessa är dömda för grova narkotikabrott därför att de gjort tjänst som kurirer eller smugglare utan avsikt att stanna i Sverige. De har varken motivation att lära sig svenska eller att på andra sätt anpassa sig till de svenska reglerna och normerna. Också de som av andra skäl är dömda för grova brott till utvisning saknar ofta motivation att anpassa sig till svenska förhållanden.
Språksvårigheter, dålig motivation och andra omständigheter innebär att tillvaron både för anstaltspersonalen och intagna blir dålig. Möjligheterna att anpassa övriga brottslingar till ett normalt och laglydigt leverne försvåras. Kostnaderna för svenska staten och därmed skattebetalarna är mycket höga och genom en ökad grov brottslighet tenderar de att öka.
Det finns därför starka skäl varför de som är dömda till utvisning bör avtjäna sina straff i respektive hemland. Det skulle minska belastningen på svenska fängelser. Det skulle minska kosnaderna för kriminalvården. Det skulle bli lättare att arbeta med övriga intagna för att anpassa dem till ett laglydigt liv efter avtjänat straff.
Utvisning får emellertid inte leda till att vederbörande frisläpps direkt efter hemkomsten, om brottet i hemlandet inte betraktas som lika grovt som här. Då riskerar vi att få en ökad knarkkurir-trafik som utförs av utländska brottslingar. Regeringen bör därför ges i uppdrag att arbeta för överenskommelser med andra länder så att det blir möjligt att överföra avtjänandet av straffet till respektive land.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utländska medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.
|
Ola Karlsson (m) |
Gotab, Stockholm 1997