Det är allmänt känt att på åtskilliga anstalter i landet förekommer droger av olika slag. Antingen kan det vara så att internen efter en permission inför knark till fängelset eller att besökare har med sig knark. Naturligtvis anser många människor att detta inte kan accepteras, men tyvärr är verkligheten sådan.
Målet måste vara att samtliga anstalter skall vara drogfria. Vägen till att uppnå drogfrihet är med stor sannolikhet mödosam men måste vara en ledstjärna i kriminalvårdens arbete. Det är av största vikt att samtliga som arbetar inom kriminalvårdens anstalter gör allt för att uppnå drogfrihet inom fängelsets väggar. Inställningen och attityden hos ledning på olika nivåer och hos de anställda är oerhört betydelsefull om drogfrihet skall kunna uppnås. Inte minst viktigt är att lyssna på drogmissbrukarna själva. Många fängelsedömda narkomaner vill inget hellre än att få avtjäna sitt straff i en drogfri miljö, vilket inte alltid finns möjlighet att få göra eftersom det råder brist på drogfria fängelser.
Som exempel kan nämnas att Helsingborgsanstalten sedan lång tid tillbaka har arbetat för att vara en drogfri anstalt. Detta är väl känt inom drogmissbrukskretsar. För att möjliggöra strävan att vara ett drogfritt fänglse så skriver internen på ett kontrakt att avhålla sig från missbruket under fängelsvistelsen. Kontraktsförbindelsen är ett intyg till andra medinterner som vill och önskar få avtjäna sitt straff i en drogfri miljö. Det gör att motivationen finns när den fängelsedömde anländer till anstalten. Redan från början kan de anställda inrikta sin verksamhet med olika programverksamheter för att öka motivationen ytterligare till ett drogfritt liv utanför fängelset. Här ges även möjligheter att förbereda andra behandlingsformer efter avtjänad strafftid eller omvandla en del av fängelsestraffet enligt paragraf 34 till vård och behandling.
Svårigheten att hålla en anstalt drogfri tycks inte vara grundproblemet. Snarare tycks problemet ligga lite högre upp i kriminalvårdsorganisationen. Problem uppstår om en intern inte kan hålla sig drogfri utan börjar missbruka igen.
Då finns det ingenstans att ”göra av” vederbörande. För närvarande råder en regel att respektive anstalt skall lösa sina egna problem. Det medför att här finns en uppenbar risk att drogerna sprids vidare och därmed kan mycket arbete gå förlorat.
Här bör snabba ingripanden ske så att internen som inte uppfyller kraven omgående förflyttas till annan anstalt där icke behandlingsinsiktsfulla interner avtjänar straff. Detta förfaringssätt utgör en sorts rangordning inom de olika fängelserna, vilket kan leda till att internen blir mer medveten om sin egen situation. Denna särbehandling kan utgöra ett första led i att tydligt markera från politiskt håll att vi inte accepterar droger inom fängelsevärlden. Vi tror också att det skulle vara en god vägledning och stöd till kriminalvården att arbeta vidare med denna viktiga fråga.
För att komma till rätta med knarket på fängelserna måste ett första steg vara att inom varje kriminalvårdsregion skapa minst en drogfri anstalt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att som ett första steg skapa minst en drogfri anstalt inom varje kriminalvårdsregion.
|
Maud Ekendahl (m) |
Elizabeth Nyström (m) |