Polisen behöver identifieringsregister som snabbt kan ge en koppling mellan spår på en brottsplats och en person. Ett DNA-register är ett värdefullt komplement till fingeravtrycksregistret. Regeringen föreslår i rubricerade proposition att två register med uppgifter om DNA-analyser skall få inrättas, ett som skall innehålla uppgifter om identifierade personer (DNA-registret) och ett som skall innehålla uppgifter som inte har kunnat hänföras till viss person (spårregistret). Ändamålet med registren skall vara att underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott. Propositionen innehåller emellertid förslag som avsevärt begränsar effektiviteten av DNA-registret. Dels får en person som dömts för vissa allvarliga brott föras in i registret endast om DNA-analys använts under utredningen av brottet, dels får prover inte sparas för de personer som finns i registret, vilket medför stora svårigheter att utnyttja DNA-teknikens snabba utveckling.
Trots den höga brottsligheten är det ett relativt begränsat antal människor som begår det stora flertalet av alla brott. Detta innebär att sannolikheten för återfall i brott är hög för dem som dömts, se tabellen nedan. Man vet också numera att det inte finns några ”brottsspecialister”. Brottslingarna begår alla slags brott och håller sig inte till en enda brottskategori. För en effektiv brottsutredande verksamhet är det därför nödvändigt att samla information om denna begränsade grupp. Information som kan leda direkt från brottet till en person är självfallet särskilt värdefull. Hittills har detta egentligen varit möjligt enbart med hjälp av fingeravtryck, men nu har ett komplement tillkommit som visat sig ge mycket goda resultat, nämligen DNA-profiler. Med DNA-teknikens utveckling har dels möjligheten att finna analyserbara DNA-spår ökat markant, dels har kostnaden för analys blivit så låg att den närmast kan försummas i varje brottsutredning.
Tabell
|
Brottskategori |
Antal lagförda 1982 |
Andel av dem som lagförts 1982 och som återfallit i brott |
|
|
Samtliga brott |
Grövre brott* |
||
|
Mord, grovt våld BRB 3:1–3, 6, 4:1 |
398 |
68% |
57% |
|
Sexualbrott BRB 6:1–6 |
264 |
63% |
49% |
|
Stöld, rån BRB 8:1, 4–5 |
16 296 |
80% |
66% |
Brott som föranlett strängare påföljd än böter.
Det nationella DNA-registret för England och Wales är det idag bäst fungerande registret. För närvarande är DNA-profiler för nästan 300.000 personer inlagda och personregistret ökar med ca 150.000 personer per år. Cirka 30.000 brottsplatsspår finns också i spårregistret. Från starten den 10 april 1995 till den 21 februari 1998 hade man funnit 17.945 överensstämmelser mellan brottsplatsspår och personer i registret. En relativt liten andel av dessa träffar härrör från det som vanligtvis associeras med DNA-analys, nämligen de allra grövsta brotten: Mord/ dråp 18, Våldtäkt/Grova sexuella övergrepp 89. Man hade också funnit 4.315 kopplingar mellan brottsplatser.
En av anledningarna till att detta register blivit en sådan succé är att det används också för vardagsbrottslighet. Detta har blivit möjligt genom att den engelska polisen har rätt att ta prov för DNA-registret oberoende av brottstyp. DNA-registret fungerar på samma sätt som det svenska fingeravtrycksregistret. Enligt uppgift från engelska myndigheter är DNA-registret i dag effektivare än fingeravtrycksregistret även när det gäller vardagsbrottslighet.
Registerutredningens förslag (SOU 1996:35) innebär i korthet att två register inrättas, ett personregister och ett spårregister, som fungerar på samma sätt som det nationella registret för England och Wales. Dock föreslås en begränsning beträffande vilka personer som skall få införas i personregistret. Enbart dömda för vissa brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet eller vissa allmänfarliga brott skall kunna ingå i registret om det på brottet kan följa fängelse i två år eller mer. För spårregistret föreslås inte några begränsningar. Dessutom föreslår utredningen att det skall införas bestämmelser om obligatorisk provtagning för DNA-analys av den som är anhållen eller häktad för ett brott som kan föranleda registrering i DNA-registret.
Europarådet har 1992 antagit en rekommendation No. R (92) 1 om användningen av DNA-analys inom straffprocessen. Registerutredningen har medvetet funnit det nödvändigt att avvika från rekommendationen i vissa avseenden för att tillgodose polisens behov av att registrera alla dem som dömts för vissa allvarliga brott och som av erfarenhet kan antas återfalla i brott. Registerutredningen påpekar särskilt att rekommendationen inte är folkrättsligt bindande. Som angivits ovan föreslår utredningen att prov för DNA-analys skall få tas av alla misstänkta för vissa brott oberoende av om detta i och för sig behövs för utredningen. Uppgifterna får enligt förslaget dock inte införas i registret förrän lagakraftvunnen dom föreligger.
Vidare föreslår utredningen att prover som har tagits från en person för DNA-analys får sparas för att ge möjlighet att ta i bruk nya metoder för DNA-analys, utan att tidigare upprättade register blir oanvändbara.
De rekommendationer som utredningen frångår finns i punkt 8 som behandlar förvaring av data och prover. Det kan noteras att när rekommendationen antogs och åberopande artikel 10.2c i arbetsordningen för biträdande ministermöten
– förbehöll sig Danmarks representant å sin regerings vägnar rätten att själv avgöra om man ska efterkomma rekommendationen i dess helhet,
– förbehöll sig Tysklands, Nederländernas och Norges representanter å sina regeringars vägnar rätten att själva avgöra om man ska efterkomma punkt 8 i rekommendationen.
Sverige har anslutit sig till rekommendationen utan någon reservation, vilket är något förvånande med hänsyn bl a till att rekommendationen stadgar att åtgärder bör vidtas för att resultat av DNA-analys och de uppgifter som erhållits genom sådan analys, skall kasseras när de inte längre behövs för de ändamål de använts för. Detta torde strida mot svensk arkivlagstiftning genom att man därmed skulle bli tvungen att förstöra vartenda papper med uppgifter om DNA-analyser. Dessutom minskar möjligheterna för en oskyldigt dömd person att exempelvis erhålla resning.
Regeringens proposition följer i stort sett det förslag som avgivits av Registerutredningen. Dock avviker den på två punkter, där Registerutredningens förslag innebär avsteg från Europarådets rekommendation.
Utredningen föreslår att det skall införas bestämmelser om obligatorisk provtagning för DNA-analys av den som är anhållen eller häktad för ett brott som kan föranleda registrering i DNA-registret. Regeringen vill däremot inte göra någon ändring av nuvarande regler som innebär att prov för DNA-analys enbart får tas om det behövs för utredningen av brottet.
Utredningen föreslår vidare att prover som har tagits för DNA-analys skall bevaras för att möjliggöra ny analys i takt med att DNA-teknik och DNA-metoder utvecklas. Enligt regeringens uppfattning bör sådana regler inte införas.
Regeringen motiverar sitt ställningstagande med att utgångspunkten bör vara att rekommendationer av ovan nämnda slag skall följas och att de skäl utredningen anfört för att med hänsyn till betydelsen för det brottsutredande arbetet frångå rekommendationerna inte är tillräckliga. Vidare anser regeringen att de avvägningar mellan effektivitets- och integritetshänsyn som ligger till grund för de slutgiltiga ställningstagandena i rekommendationerna har grundats på goda kunskaper både om DNA-analysers känslighet ur integritetssynpunkt och om vad som krävs för effektivt polisarbete.
Regeringen menar vidare att det redan med gällande rätt finns goda möjligheter för polisen att företa DNA-analys och att det även i fall där den misstänkte har erkänt kan finnas skäl att göra DNA-analys under utredningen eftersom ett erkännande inte är tillräckligt för en fällande dom och bevisläget kan ändras innan den rättsliga prövningen är slutförd. Även om ”ytterligare ett antal personer” skulle komma att registreras till följd av regler om obligatorisk provtagning, kan det förhållandet inte anses öka effektiviteten så mycket mer att det utgör tillräckligt skäl för att Sverige inte skall följa Europarådets rekommendation i den delen, skriver regeringen.
Dock måste ifrågasättas om den arbetsgrupp som förberedde rekommendationen verkligen hade tillräckligt underlag för att göra en bedömning som även innefattar kunskap om vad som krävs för effektivt polisarbete. Ett sådant ifrågasättande bekräftas av de reservationer som anförts av vissa länder ävensom det sätt på vilket t ex England och Wales tolkat angivna rekommendation.
Ordvalet ”ytterligare ett antal personer” leder också till slutsatsen att regeringen inte haft ett i sak riktigt underlag för sitt ställningstagande. Utredningen har bedömt att ca 3.000 personer per år skulle komma att införas i registret med deras förslag. Med regeringens förslag kan antalet personer uppskattas till mindre än 1.000.
I propositionen anför regeringen att det är tveksamt om ett frångående av rekommendationen skall bygga på så osäkra antaganden som det i föreliggande fall är fråga om. Exempelvis anser regeringen att det inte kan sägas huruvida gamla analysresultat verkligen kommer att bli användbara eller om man kommer att kunna utveckla tekniker för att göra jämförelser av analysresultat som har tagits fram med olika metoder.
Enligt vad som kan inhämtas från vetenskapligt håll grundas inte denna uppfattning på fakta. Den hittillsvarande utvecklingen av DNA-tekniken har, om man uttrycker det enkelt, bestått i att man läser av på olika ställen på DNA-molekylen och att man med tiden läst av allt mindre men fler bitar. Det finns alltså ingen koppling mellan nuvarande metoder och de som använts i tidigare tekniker. Det är troligt att detsamma kommer att gälla i framtiden och innebörden av vad regeringen föreslår är att Sverige till skillnad från många andra nationer kommer att få arbeta med flera registersystem utan inbördes koppling, vilket i sin tur kommer att medföra sämre effektivitet, kraftigt ökade kostnader och längre handläggningstider.
Grundläggande erfarenhetssatser är att
flertalet brott begås av en relativt liten mängd människor som kan betraktas som mer eller mindre professionella brottslingar,
ett identifieringsregister behövs för att effektivt kunna sammankoppla brottsplatser med personer,
effektiviteten ökar med antalet personer som införs i ett register,
en så tidig registrering som möjligt under brottskarriären kan bidra till att stävja denna.
Registerutredningen har gjort en rimlig avvägning mellan effektivitets- och integritetshänsyn genom att föreslå att personer som får införas i registret skall begränsas till dömda för vissa brott om det på brottet kan följa fängelse i två år eller mer. Regeringen instämmer i denna bedömning.
tillfälligheter kommer att avgöra vem som skall ingå i registret eftersom det är tillfälligheter som avgör om DNA-analys kommer att behövas under utredningen av brottet. Det beror på var i Sverige brottet inträffar och vem som är förundersökningsledare eftersom olika åklagare ofta kommer till olika resultat på frågan om det behövs DNA-analys eller ej,
antalet personer som införs i registret per år kommer att vara mindre än en tredjedel av det antal som skulle införas med utredningens förslag,
man avsevärt försvårar en rationell och effektiv hantering av DNA-registret beroende på att prover inte får sparas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att samtliga personer som dömts för brott för vilka registrering i DNA-register får göras, skall införas i registret,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att obligatorisk provtagning för DNA-analys skall ske beträffande den som är anhållen eller häktad för brott som kan föranleda registrering i DNA-registret,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att prover skall få sparas för dem som införts i DNA-registret.
|
Jerry Martinger (m) |