Medborgarna måste kunna skydda sig mot myndigheter med ”Storebrorsfasoner”, dvs. med överdrivet intresse av att insamla och hantera så många uppgifter som möjligt om så många medborgare som möjligt och särskilt på känsliga områden.
En mänsklig rättighet av stor betydelse för varje medborgare är den personliga integriteten. Ett starkt skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle. Alla medborgare har rätt till skydd av privatlivet mot intrång från alla håll. Det må vara genom privatpersoners brottsliga angrepp, från en statsmakt med ”storebrors”-ambitioner eller i medier genom publicistiska övergrepp.
Integritetsskyddet har successivt urholkats i takt med växande ”storebrors”- ambitioner, senast genom personuppgiftslagen. Men det kanske största hotet kommer från nuvarande förslag till polisens register. Därigenom kan alla medborgare registreras och detta utan varje misstanke.
Ett rättssamhälle karaktäriseras av både ett personligt integritetsskydd och en effektiv brottsbekämpning. Ett integritetsskydd får inte utformas så att brottsbekämpningen blir ineffektiv. Men effektiviteten får inte uppnås på integritetsskyddets bekostnad. Därför gäller det att finna den fint avstämda balansen mellan dessa delvis motstridiga faktorer.
I propositionen anför regeringen att denna lagstiftning inte bör hindra polisen från att på ett effektivt sätt använda informationsteknik samtidigt som viktiga samhällsintressen som bl.a. skyddet för den personliga integriteten noga beaktas. Enligt regeringen fyller nuvarande polisregisterlagstiftning uppenbarligen inte de krav som bör ställas i dagens samhälle och att därför en reformering av lagstiftningen är nödvändig. Europol- och Schengenkonventionerna kräver ingen ny svensk lagstiftning. Vidare tillägger regeringen att det bör ges rimliga möjligheter att kontrollera att registrering inte bedrivs i strid mot regeringsformen eller andra registerbestämmelser. Därför menar regeringen att det är angeläget att möjligheten till insyn i polisens register ökar. Det är därför viktigt att den enskilde garanteras någon form av möjlighet till kontroll av registren. De nu tillgängliga kontrollmöjligheterna genom Datainspektionen, Justitieombudsmannen och Justitiekanslern anses inte vara en fullgod garanti. Därför har regeringen övervägt att låta även Registernämnden utöva tillsyn i vart fall över kriminalunderrättelseregistren, men tanken hänskjuts till framtida utredning.
Emellertid måste det av regeringen nu framlagda förslaget anses obalanserat. Det företer uppenbara brister genom dels dålig precisering av rekvisiten för införande av personuppgifter i registren, dels otillräcklig medborgerlig insyn genom exempelvis RN.
Effektiviteten i brottsbekämpningen är naturligtvis angelägen men kan uppnås utan att totalt kvadda skyddet för den personliga integriteten. Regeringens förslag passar inte in i ett rättssamhälle.
I min tidigare motion med anledning av propositionen om personuppgiftslagen anfördes följande om lagstiftning på integritetsområdet, vilket alltjämt är gällande.
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på att förstärka detta skydd och då även på mediaområdet. Den självklara utgångspunkten måste vara följande: Huvudregeln ska vara att ge skydd för den personliga integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan göras vid befogat samhällsintresse, då alltså personlig integritet måste få genombrytas. I flera länder finns en lagstadgad personlighetsrätt och Sverige borde överväga en svensk integritetslagstiftning. På mediasidan bör en sådan reglering kompletteras med den svenska modellen som bygger på en fungerande självsanering. Under flera år har jag genom flera motioner försökt att lagstiftningsvägen åstadkomma förbättringar av skyddet för den personliga integriteten. Senast föreslog jag en generell integritetslagstiftning (se motion 1996/97:K430).
Frågan om personlig integritet är ett omfattande, mångfasetterat och svårreglerat rättsområde. Därför är det särskilt angeläget att anlägga ett helhetsperspektiv och ta ett samlat grepp över problematiken. Det är både omotiverat och olämpligt med en särbehandling av nu aktuella delfrågor som faktiskt i hög grad berör medborgarnas personliga integritet. Vi lever ju inte heller på ett laglöst område eftersom det ju faktiskt finns både registerlag och datalag. Mot denna bakgrund bör regeringen följa den enda rätta lagstiftningsordningen. Först fastlägger man den övergripande integritetslagstiftningen, vilket också stämmer med justitieministerns löfte enligt 1997 års verksamhetsplan. Därefter och i harmoni med den generella lagen kan lagstiftningen vid behov kompletteras med specialregler. Naturligtvis måste de svenska medborgarna ha ett integritetsskydd som är likvärdigt med övriga EU-medborgares. För övrigt måste det gå att uppnå en acceptabel balans mellan ett personligt integritetsskydd och en försvarbar offentlighetsprincip.
Problematiken kring integritetsskyddet har också aktualiserats i regeringen, men dess hantering ger närmast en bild av dubbelmoral. Å ena sidan har behovet av en förstärkning av skyddet för personlig integritet uppmärksammats inom Regeringskansliet. I en studie har man låtit kartlägga rättsläget i Sverige och ett antal europeiska länder. Därefter har i en särskild rapport till Justitiedepartementet rekommenderats en generell integritetslagstiftning. Å andra sidan har inget förslag presenterats av regeringen. Detta stämmer illa med justitieministerns offentliga och uttryckliga uttalande om behovet av ett starkt integritetsskydd för medborgarna. Detta står i bjärt kontrast till att regeringen i åtgärd efter åtgärd har minskat skyddet för den personliga integriteten. Så har exempelvis skett genom lagarna om personregister och hemlig kameraövervakning samt kommande lagstiftning om allmän kameraövervakning utan tillstånd även med dold kamera. Allra tydligast framstår dubbelmoralen i integritetsfrågan mot följande bakgrund. I regeringens verksamhetsplan för 1997 har justitieministern angivit att en utredning med uppdrag att – förutom att kartlägga etiska regler för massmedier – förstärka skyddet för privatlivets helgd skulle tillsättas under våren 1997. Men så har ännu inte skett, trots att riksdagen uttryckligen överlämnat ansvaret till regeringen och krävt att regeringen skall vidta erforderliga åtgärder för att motverka publicitetsskador. I stället kommer nu lagförslag som undergräver skyddet för den personliga integriteten, nämligen förslaget till personuppgiftslag, och ännu värre blir det genom det redan signalerade förslag till polisregisterlag.
En översyn av det svenska skyddet för enskilda personers privatliv ligger helt i linje med FN:s förklaring och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
I Sverige bör införas en generell integritetslagstiftning för att förstärka skyddet för den personliga integriteten och i avvaktan därpå är det naturligtvis orimligt att införa delreformer som verkar i motsatt riktning. Rimligheten i detta krav har med all önskvärd tydlighet förstärkts genom det nu framlagda förslaget om polisens register.
Slutsatsen blir då att regeringens förslag om polisens register bör stoppas, helst genom återkallande från regeringen eller i vart fall genom avslag i riksdagen. Därefter bör regeringen återkomma – i rätt lagstiftningsordning – med en övergripande lagstiftning och sedan vid behov med med detaljreglering.
Avslutningsvis måste – för det fall att propositionen bifalls – den medborgerliga insynen i de nu aktuella polisregistren förstärkas genom Registernämnden med en bred parlamentarisk sammansättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen – vid bifall till propositionen – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgerlig insyn i polisregistren.
|
Bengt Harding Olson (fp) |