Domstolsväsendet utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti. För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt.
Domstolsväsendet befinner sig i ett intensivt utvecklingsskede och står inför omfattande organisatoriska och processuella förändringar. Reformarbetet påbörjades under den borgerliga mandatperioden och fullföljs nu av regeringen. 1993 års Domarutredning presenterade sitt betänkande 1994 (SOU 1994:99). 1995 års Domstolskommitté, som behandlar det framtida domstolsväsendets organisation, beräknas lägga fram sitt förslag i april 1998.
För Moderata samlingspartiet är ledstjärnan i reformarbetet att renodla domstolarnas uppgifter till rättsskipning och avlasta förvaltningsuppgifter som av ålder ankommit på dem. Tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i första instans, och överprövning – inte omprövning – bör vara andra instansens uppgift, medan de högsta domstolarna skall ha mera rättskipande och prejudikatsbildande uppgifter.
Moderata samlingspartiet tar i denna motion upp ytterligare frågor om det framtida domstolsväsendet. Hit hör bl.a. betydelsen av närhet till tingsrätterna och frågan om ett närmande mellan de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.
Ett annan fråga som behandlas är problemen med det stora antalet inställda brottmål och svårigheten att delge misstänkta. Vidare tar vi upp behovet av att se över den snart 50-åriga rättegångsbalken i sin helhet.
Den ökade arbetsbelastningen i domstolarna beror varken på att polisen klarar upp fler brott eller på att åklagarna väcker fler åtal utan på att domstolsväsendet ålagts besparingar som tvingat fram uppsägningar av kanslipersonal, stängningar av domstolsavdelningar, minskning av antalet notarier och oersatta domartjänster. Domstolarnas resursbehov behandlas emellertid i en särskild motion (1997/98:Ju923) av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Enligt direktiven till 1995 års Domstolskommitté skall utredningen lämna förslag till sådana organisatoriska förändringar av domstolsväsendet att 200 miljoner kronor kan sparas in åt regeringen. Enligt regeringspartiets företrädare i utredningen skall besparingarna tas ut genom en minskning av antalet tingsrätter till ungefär hälften.
En utveckling mot en halvering av tingsrätterna är enligt Moderata samlingspartiets uppfattning helt oacceptabelt. För oss är närhet mellan de enskilda medborgarna och domstolarna av stor vikt. Enligt vår uppfattning kan våra domstolar bli effektiva utan att de rent fysiskt slås samman. Den lilla domstolens sårbarhet kan motverkas om vi tar tillvara de möjligheter som den nya informationstekniken (IT) erbjuder. Ökad användning av den nya tekniken öppnar möjligheterna för effektivare domstolar samtidigt som den fysiska närheten till människorna ute i landet bevaras i långt större utsträckning än vad som intentionerna bakom direktiven till 1995 års Domstolskommitté ger vid handen.
De allmänna domstolarna har en mycket lång historisk tradition, medan de allmänna förvaltningsdomstolarna, med något undantag, i stort sett tillhör 1900-talet. Förvaltningsdomstolarna har i allt väsentligt fått sin struktur klarlagd från mitten av 1970-talet. Först för knappt tjugo år sedan bröts länsrätterna ut ur den statliga regionala förvaltningen, dvs. länsstyrelserna, och blev fristående och oberoende. Förvaltningsdomstolarnas utveckling har gått allt snabbare i riktning mot rättskipare mellan två parter och inte som en överordnad myndighetsinstans. Flera reformer under 1990-talet har gått i denna riktning.
Inom framför allt familjerätten, men också när det gäller brottmål finns det måltyper som på ett olyckligt sätt är splittrade i behörighetshänseende: vårdnadsmål respektive verkställighetsmål, administrativa frihetsberövanden när det gäller ungdomar och missbrukare respektive påföljdsval i brottmål, psykiatrimål respektive vissa brottmål samt skattemål och mål om ekonomisk brottslighet. Flera jämförelser mellan olika måltyper kan nämnas. Det borde vara en styrka om vissa måltyper inte behövde splittras på olika domstolsslag utan kan ges en sammanhållen bedömning i en domstolstyp. En sammanhållen bedömning i en domstol behöver inte förutsätta en ändring i processform.
Centralt för organisationen av den framtida organisationen av domstolsväsendet bör vara den rättssökande allmänheten. En utgångspunkt för framtiden är en nätverksmodell, där tekniken på sikt tillåts att för såväl parter som domare upphäva geografiska och fysiska begränsningar. Denna väg förefaller, enligt Moderata samlingspartiets uppfattning, vara en mera framkomlig väg än att laborera med kraftiga indragningar av domstolar och därmed minskad närhet till den rättssökande allmänheten.
Det stora antalet inställda huvudförhandlingar vid domstolarna har blivit ett växande och dyrbart problem. Av Riksrevisionsverkets (RRV) rapport, Inställda förhandlingar i brottmål (RRV 1994:16), framgår att en fjärdedel av alla huvudförhandlingar i brottmål ställs in. Detta försenar rättsprocessen, orsakar omfattande effektivitetsförluster, belastar statsbudgeten och inte minst viktigt, orsakar än mer lidande för brottsoffren.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det angeläget att skyndsamt komma till rätta med problemet. Vi föreslår därför vissa lagändringar som just syftar till att minska antalet inställda huvudförhandlingar. Vi förutsätter också att RRV:s rekommendationer och förslag till ändrade rutiner kommer att följas. Härigenom frigörs resurser som vi menar kan utnyttjas på ett mer effektivt sätt inom domstolsväsendet. Med våra förslag, som föreslås träda i kraft vid årsskiftet, beräknar vi att domstolsväsendet kan förstärkas med 50 miljoner kronor redan under 1998, vilket framgår av Moderata samlingspartiets budgetalternativ avseende domstolsväsendet, se ovan nämnda motion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
RRV skriver bl.a. att ”inställda huvudförhandlingar ... får stora konsekvenser för samhället och påverkar rättssäkerheten...”. Genom ett antal kostnadsexempel summerade RRV år 1994 ca 67 förlorade miljoner kronor under ett genomsnittsår. Eftersom antalet inställda domstolsförhandlingar ökat under de senaste två–tre åren torde kostnaden vara avsevärt högre för närvarande. Därtill kommer de samhällsekonomiska kostnaderna till långt högre belopp.
Om andelen inställda huvudförhandlingar minskas från nuvarande 25 procent till 7 à 8 procent bör besparingen för rättsväsendet nästa budgetår bli minst 50 miljoner kronor.
Orsakerna till att domstolsförhandlingar ställs in i brottmål indelas av RRV i två grupper. Den ena är personer som begår nya brott, håller sig undan delgivning eller uteblir trots att de nåtts av delgivning. Den andra gruppens orsaker är sådana som rättsväsendets myndigheter själva kan påverka. RRV lämnar i ovan nämnda rapport förslag till en rad åtgärder. Bl.a. föreslås att alla tingsrätter bör få tillgång till nödvändiga register, att stämningsverksamheten avgiftsbeläggs, att stämningsmännen placeras lokalt, t.ex. i närpolisområden m.m. RRV lämnar också förslag till hur samordningen mellan de rättsvårdande myndigheterna kan förbättras och hur tingsrätternas rutiner i olika avseenden bör skärpas. RRV:s rekommendationer kan i princip omgående förverkligas. Regeringen bör därför på olika sätt verka för att så också blir fallet.
Enligt vår bedömning och efter samtal med domare, annan personal och nämndemän vid tingsrätter, krävs en systemförändring för att resolut komma till rätta med inställda huvudförhandlingar. Genom lagändring kan det civilrättsliga systemet med tredskodomar införas även i brottmål, förslagsvis där det rör sig om strafftider upp till tre månaders fängelse. I de fall där den åtalade inte infinner sig skall det vara möjligt för domstolen att tillämpa tredskodom, ett utslag som den åtalade givetvis skall kunna överklaga genom att söka återvinning inom viss angiven tid. Det torde sedan ligga i den tredskodömdes intresse att inställa sig till en ny förhandling.
När det gäller gruppen svårsökta personer som tidigare uteblivit till huvudförhandlingar bör en lagändring ske beträffande domstolens och Polisens rätt att hämta vederbörande med polistransport i god tid till en förhandling. Redan nu har Polisen möjlighet att hålla en sådan åtalad person i förvar upp till 20 timmar. I de fall där långt fängelsestraff kan utdömas är det möjligt att häkta den åtalade för att säkra genomförande av en huvudförhandling.
Hämtningsförfarandet anses i och för sig dyrbart men blir klart mycket billigare än då en huvudförhandling inställs. Hämtningen bör enligt vår uppfattning som huvudregel ske med ”målad” polisbil. Härmed uppnås även den fördelen att Polisen under färden också kan tillgodose behovet av ökad synlighet av Polisen i trafiken, vilket har uppenbart goda effekter på trafiksäkerheten.
Vi föreslår således införande av tredskodomar i vissa, här berörda brottmål, samt vissa lagändringar som effektiviserar hämtningsförfarandet av åtalade. Härutöver förutsätter vi att regeringen aktivt verkar för att RRV:s rekommendationer och förslag om hur antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål kan minskas efterföljs.
Med anledning av proposition 1994/95:188, Effektiviseringar på delgivningsområdet, motionerade Moderata samlingspartiet. I två avseenden var vi beredda att gå längre än det förslag som sedan antogs av riksdagen. Vi har fortfarande samma uppfattning som vid tidpunkten för riksdagsbehandlingen. Enligt vår uppfattning borde ett ökat delgivningsansvar för kärande utökas till att även omfatta de enklare delgivningsfallen och förordar en lagändring som innebär att kärande i dispositiva tvistemål har ansvar för att delgivning sker även i enklare delgivningsfall.
Vidare anser vi att det är dags att överväga att utvidga stämningsmannabehörigheten på delgivningsområdet. Enligt vår uppfattning bör även privat arbetande stämningsmän, som står under offentlig kontroll, kunna godtas och ges samma behörighet som nuvarande stämningsmän, när det gäller att överlämna handlingar och intyga att så har skett.
Svårigheten att delge vissa misstänkta gärningsmän är ett problem. Förutom att det innebär kostnader och merarbete för rättsväsendet, orsakar det onödigt lidande för brottsoffren. I vissa fall har det t.o.m. gått så långt att misstänkta brott hunnit preskriberas på grund av att gärningsmannen hållit sig undan delgivning. För brottsoffret innebär detta – förutom frustrationen över att gärningsmannen går fri – att möjligheten att få bistånd från åklagare vid talan om skadestånd på grund av brottet går förlorad. Om brottet preskriberas återstår för brottsoffret att väcka skadeståndstalan enligt reglerna för civilprocessen. I dessa fall får brottsoffret med eller utan ombud själv föra sin skadeståndstalan mot gärningsmannen. En möjlig åtgärd för att komma till rätta med detta otillfredsställande förhållande – för både brottsoffer och för rättsordningen i stort – vore att ändra delgivningsreglerna så att den misstänkte skulle anses delgiven och preskriptionen därmed bruten redan när den misstänkte delges förundersökningsprotokollet.
Införandet av tredskodomar även i brottmål, enligt vårt förslag, innebär att rättegångsbalken behöver ändras. Härutöver anser vi att rättegångsbalken bör bli föremål för en mer övergripande översyn i syfte att stärka rättssäkerheten och effektiviteten i domstolsprocessen. I detta sammanhang bör även nämndemännens medverkan i olika mål ses över. Översynen bör i denna del ta utgångspunkt i 1993 års Domarutrednings förslag och riktlinjer för framtida utredning om nämndemännens ställning m.m.
Förslag till förbättringar och effektiviseringar av domstolsförfarandet har också lämnats vid seminarier som hållits i Domstolsverkets regi. Rapporter med förslag härrörande från seminarieverksamheten har fortlöpande tillställts Justitiedepartementet. Några av dessa förslag har beaktats i en departementspromemoria, Domstolsförfarandet, förslag till förbättringar (Ds 1997:7). I en rapport från Domstolsverket, 1996 års idéseminarier – en sammanfattande redovisning, DV 1997:2, finns dock ytterligare förslag, som enligt vår mening bör ligga till grund för regeringens fortsatta arbete med att effektivisera domstolsförfarandet.
Det är angeläget att svenskt domstolsväsende ges bästa möjliga förutsättningar att leva upp till de nya krav som samhällsutvecklingen ställer på våra domstolar och domare. Ytterligare förslag rörande domstolsväsendets framtid behandlas i en motion av Anders Björck m.fl. (m), vari särskilt domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning tas upp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en framtida integration mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det framtida antalet tingsrätter och de möjligheter som den moderna tekniken kan erbjuda,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändringar som krävs för att komma till rätta med inställda domstolsförhandlingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för delgivning i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgning av stämningsmannabehörigheten i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade delgivningsregler i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättegångsbalken i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Gun Hellsvik (m) |
|
|
Göthe Knutson (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Christel Anderberg (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Lars Björkman (m) |