För ett fungerande domstolsväsende är den lokala och folkliga förankringen viktig. Ett stort förtroende för polis, åklagare och domstolar är i själva verket en av hörnstenarna i ett fungerande rättssystem. Närhet mellan medborgare och de rättsvårdande myndigheterna är en förutsättning för att detta förtroende skall kunna skapas. Även möjligheterna till samarbete mellan polis och åklagare är av stor betydelse.
Den utveckling som för närvarande sker inom rättsväsendets organisation ger därför anledning till oro. Den domstolsutredning som tillsatts av regeringen har enligt direktiven fått till uppgift att presentera förslag till ny organisation av domstolsväsendet innebärande att det bör finnas en tingsrätt i varje residensstad eller större stad. Tingsrätter och länsrätter har föreslagits slås samman till en organisation. Utredningen skall vidare enligt direktiven utgå från att domstolarnas sidofunktioner på sikt skall avskaffas, vilket av flera skäl vore mycket olyckligt.
Resultatet av en sådan minskning av antalet domstolar kan bli att ungefär hälften av dagens tingsrätter läggs ner, vilket i så fall innebär en fortsatt centralisering av rättsväsendet, till stor skada för rättssäkerheten. Ogenomtänkta reformer och centralisering av rättsväsendets verksamhet får som konsekvens rättsosäkerhet och minskat folkligt förtroende för de rättsvårdande myndigheterna.
Inte enbart förmodade ekonomiska konsekvenser för den enskilda verksamhetsgrenen bör beaktas vid större organisationsförändringar. Övriga statsfinansiella och samhällsekonomiska effekter måste medtas i underlaget för beslut om eventuella omorganisationer.
Tidigare verkställda och tänkta sammanslagningar visar att besparingseffekten ofta är marginell. I vissa fall ökar t.o.m. kostnaderna beroende på ombyggda lokaler, ökade utgifter för resor och tidsspillan för advokater, vittnen, nämndemän m.m.
Några effektivitetsvinster vid sammanslagning av tingsrätter torde vara svårt att påvisa, eftersom tingsrätternas arbete och arbetsmetoder i så hög grad styrs av lagstiftningen. Tingsrätten kan inte påverka vad den skall syssla med, och i stor utsträckning inte heller hur. Den måste behandla allt som kommer in och på av lagstiftaren anvisat sätt. Mängden arbete torde inte minska i tingsrätterna på grund av en sammanslagning.
I Kalmar län finns idag tre tingsrätter: Kalmar, Oskarshamn och Västervik.
Kalmar omfattar Torsås, Nybro, Emmaboda, Kalmar, Borgholm och Mörbylånga kommuner.
Oskarshamns domsaga omfattar kommunerna Mönsterås, Högsby, Oskarshamn och Hultsfred medan tingsrätten i Västervik omfattar kommunerna Vimmerby och Västervik.
Invånarantalet i länet är ca 240 000. Avstånden i länet, inklusive Öland, är på grund av länets långsträckthet mycket långa.
En reducering av antalet tingsrätter i länet skulle, av bl.a. ovan nämnda skäl, innebära en betydande försämring av den folkliga och lokala förankring, som är en förutsättning för ett effektivt domstolsarbete.
Det skulle också få kraftiga kostnadseffekter på grund av ökat resande och längre resande för exempelvis advokater, utredare, poliser, vittnen, nämndemän m.fl. Nya lokaler torde också innebära en avsevärd fördyring.
Kalmar län har under en längre period drabbats av ”sektorssjukan”, d.v.s. när allt fler myndigheter, utan några krav på helhetssyn, omorganiserar, rationaliserar, lägger ner verksamhet eller flyttar ut från länet.
Kalmar län är därmed ett av de två län i landet som, i jämförelse med andra län, har den lägsta andelen statlig verksamhet.
Det betyder att ett bevarande av länets nuvarande tingsrätter också ur regionalpolitisk synpunkt är oerhört viktigt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bevarande av nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län.
|
Sivert Carlsson (c) |
Agne Hansson (c) |