I en demokratisk rättsstat skall den offentliga makten utövas under lagarna. En av domstolarnas viktigaste uppgifter är att värna rättsstatens principer. För att kunna fullgöra denna uppgift har domstolarna fått en särställning i förhållande till andra myndigheter och samhälleliga organ, vilken uttrycks i grundlagen. I 1 kap. 8 § regeringsformen (RF) slås fast att det är domstolarna som svarar för rättskipningen. Enligt 11 kap. 2 § RF får ingen myndighet, ej heller riksdagen, bestämma hur domstol skall döma eller tillämpa en rättsregel i det enskilda fallet. Genom grundlagsbestämmelserna har domstolarnas betydelse för medborgarna kommit till klart uttryck. Alla vars sak prövas av domstol har rätt att kräva att domstolen enbart är till för att skipa rätt och inte för att gå samhällets, statens eller någon enskild parts ärende. Rättskipningen skall fullgöras av självständiga domare och domstolar, som skall vara oberoende av statsmakterna i sin rättstillämpande verksamhet. Om medborgarna inte kan lita på att rättskipningen är oavhängig och av hög kvalitet hotas tilltron till rättsstaten.
Mot denna bakgrund tillsatte den borgerliga regeringen en särskild utredning, den s.k. Domarutredningen, med uppdrag att kartlägga domstolarnas och domarnas ställning, samt lämna förslag till riktlinjer för fortsatt utredningsarbete avseende domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning. Utredningen, avgav 1994 betänkandet Domare i Sverige inför framtiden – utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete, SOU 1994:99.
Utredningen föreslog fortsatt utredningsarbete för bl.a. utnämningsförfarandet till de högre domartjänsterna, inklusive kallelseförfarandet, domarnas löner, nämndemännens framtida ställning, normgivningsförfarandet och domarnas bisysslor m.m.
Enligt Moderata samlingspartiet är det nu angeläget att regeringen hörsammar Domarutredningens rekommendationer till fortsatt utredningsarbete. Inte minst har behovet av en översyn av domarnas bisysslor fått förnyad aktualitet.
Generellt gäller att domare, med vissa undantag, har rätt att ha bisysslor i samma utsträckning som gäller för övriga statsanställda. Något formellt tillståndsförfarande föreligger inte. Däremot finns en möjlighet för domare att i frågor rörande bisysslor få förhandsbesked från Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
Frågan om domarnas bisysslor diskuteras tämligen ingående av 1993 års Domarutredning. Utredningen stannade vid att något generellt förbud för domare att inneha bisysslor inte borde införas. Som skäl anfördes framför allt hänsynen till rättsutvecklingen och domarnas rent professionella intresse av att kunna ta sig an olika offentliga uppdrag.
Utredningen diskuterar även frågan om att införa krav på tillstånd för domarna att ha skiljemannauppdrag, liksom justitierådens och regeringsrådens rätt att ha sådana uppdrag. Enligt utredningen bör det inte införas något förbud för domare i första och andra instans att ta emot och utöva uppdrag som skiljeman. Däremot anser utredningen att det fordras särskilda överväganden beträffande de högsta domarnas bisysslor som skiljemän, med hänsyn till deras ställning i samhället. I detta sammanhang lyfts särskilt förtroendefrågan fram, liksom löneregleringen. Som utgångspunkt för fortsatta överväganden nämns bl.a. möjligheten att återinföra det förbud mot denna typ av bisysslor som rådde fram till 1970, att införa en begränsning av antalet skiljemannauppdrag, eller att införa en inkomstgräns beträffande dessa för respektive domare. Utredningen framhåller att om något av alternativen ovan väljs, eller om nuvarande ordning bibehålls, så bör övervägas att i lag – och inte endast i avtal som i dag – ange en skyldighet för justitieråd och regeringsråd att för respektive domstols ordförande eller för regeringen redovisa bisysslor i former som möjliggör insyn för allmänheten. I sammanhanget diskuteras också lämpligheten av att införa en lagstadgad ordning för arbetsgivaren att på eget initiativ ta ställning till bisysslans tillåtlighet, se SOU 1994:99 s. 280.
För att inte riskera allmänhetens förtroende för domarna och rättskipningen i våra domstolar är det enligt Moderata samlingspartiet angeläget att regeringen snarast tar initiativ till ett klarläggande av domares möjlighet till bisysslor. En sådan översyn bör inte begränsas till justitierådens och regeringsrådens bisysslor. Den generella utgångspunkten bör vara att bisysslor som innebär risk för att en framtida jävssituation kan uppstå inte skall förekomma. Detta måste prövas från fall till fall. Det bör i sammanhanget understrykas att bisysslor kan tillföra domarämbetet värdefulla erfarenheter. Det bör ankomma på den i motionen föreslagna parlamentariska utredningen att föreslå hur en sådan prövning bästa kan utformas.
Regeringsformens regler innehåller skydd för domstolarnas självständighet. På vissa punkter, t.ex. i fråga om ingripanden i dömandet i enskilda mål, är skyddet mycket starkt, medan det i andra avseenden är fragmentariskt eller obefintligt. En oklar punkt är t.ex. i vad mån riksdagens normgivningsmakt kan delegeras till myndigheter av lägre rang. Regeringsformen är tämligen otydlig när det gäller att förbehålla riksdagen normgivningsmakten beträffande rättskipningen och domstolarna. Detsamma gäller regleringen av domstolsorganisationen och utnämningsmakten.
Ett sätt att stärka domstolarnas konstitutionella ställning skulle kunna vara att i regeringsformen ge domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna arbetsordningar, dvs. rättskipnings- och domstolsfrågor. I dag kan sådana föreskrifter som inte enligt 8 kap. RF måste beslutas enligt lag meddelas av myndighet under regeringen som regeringen överlåtit denna befogenhet till, se 8 kap. 13 § RF. Efter delegering kan således även andra myndigheter (främst Domstolsverket) än domstolarna besluta om bindande normer för domstolarnas verksamhet. Utifrån den moderata synen på domstolarnas ställning framstår denna ordning som otillfredsställande.
1993 års Domarutredning behandlade bl.a. den här aktuella frågan och lämnade också ett förslag till grundlagsändring, se SOU 1994:99, s. 213 ff. Utredningen framhöll att domstolarnas och domarnas ställning skulle kunna stärkas också på andra sätt än genom ändringar i regeringsformen och att en parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att närmare överväga på vilket sätt detta skulle kunna ske. Enligt Moderata samlingspartiet bör regeringen följa Domarutredningens förslag.
När det gäller domarnas konstitutionella ställning spelar utnämningsförfarandet en central roll. Utnämningen av ordinarie domare är konstitutionell till sin natur och regleras i 11 kap. 9 § RF. Av grundlagen framgår att vid tillsättning av tjänst vid domstol skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. I och med grundlagsregleringen får utnämningar av domare ytterst sin legitimitet av folket. En berättigad fråga är därför om folkstyret – Sveriges riksdag – har tillräcklig insyn i utnämningsförfarandet med den ordning som vi har i dag, dvs. att regeringen ensam ansvarar för domarutnämningarna.
Enligt Moderata samlingspartiet bör närmare övervägas om dagens utnämningsförfarande verkligen är det mest lämpade för att förse landet med de bäst kvalificerade domarna. Ett alternativ till nuvarande ordning skulle kunna vara att låta riksdagen eller företrädare för denna i någon form medverka i utnämningsförfarandet beträffande domare och därmed tillskapa ett slags medborgerlig garanti för att domarutnämningarna sköts med saklighet och utan ovidkommande hänsyn. Samtidigt skulle en utnämning som sanktionerats av Sveriges riksdag kunna ge ett starkare uttryck för den viktiga funktion som är förenad med domarämbetet.
Ett annat alternativ kan vara att inrätta ett särskilt organ med uppgift att utse domare, exempelvis en nämnd bestående av både domare och företrädare för medborgarna.
I enlighet med Domarutredningens förslag anser Moderata samlingspartiet att nuvarande utnämningsförfarande och det s.k. kallelseförfarandet, dvs. tillsättning av högre domartjänster utan föregående anmälnings- eller beredningsförfarande, bör bli föremål för fortsatt utredning, vilket kan ske inom ramen för ovan föreslagna utredning.
I samband med att riksdagen behandlade regeringens proposition 1996/97:133 om domstolarnas framtida sammansättning föreslog bl.a. Moderata samlingspartiet att frågan om nämndemännens rösträtt, rekrytering, framtida ställning m.m. borde bli föremål för utredning. Riksdagsmajoriteten avvisade dock vårt förslag.
Regeringen bör nu följa upp Domarutredningens förslag även i denna del.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om domarnas bisysslor och domstolarnas ställning m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Anders Björck (m) |
|
|
Birger Hagård (m) |
Jerry Martinger (m) |
|
Inger René (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Ola Karlsson (m) |