Straffsystemkommittén hade till uppgift att göra en övergripande översyn av straffsystemet. Men i stället för att förenkla och göra systemet tydligare byggde förslaget vidare på dagens system. Förstahandsuppgiften – att pröva ett system med villkorligt fängelse där frivårdspåföjderna inordnades – blev aldrig föremål för en förutsättningslös behandling.
Enligt Folkpartiets uppfattning måste ett straffsystem vara logiskt konsekvent och förhållandevis enkelt för att allmänhetens tilltro till systemet skall kunna upprätthållas. De svenska reglerna om straffmätning och påföljdsval är komplicerade och redan för domstolsjuristerna mycket krångliga att tillämpa och är – för medborgarna – inte särskilt logiskt och klart uppbyggda. Till exempel måste det framstå som i det närmaste obegripligt för de flesta medborgare att den förstagångsförbrytare som begår en stöld vars straffvärde motsvarar fängelse i 10 månader inte skall dömas till fängelse (utan till villkorlig dom eller skyddstillsyn), medan den förstagångsförbrytare som begår en oprovocerad gatumisshandel med straffvärde motsvarande en månad skall dömas till fängelse.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts hälsar vi med tillfredsställelse att regeringen avser att ta initiativ till en fortsatt analys av möjligheterna att skapa ett tydligare och mer lättillgängligt system och gå vidare i utredandet av tankarna om villkorligt fängelse. I avvaktan på en sådan fortsatt utredning av påföljdssystemet kan vi acceptera de av regeringen i propositionen föreslagna förändringarna vad gäller de frågor om påföljdssystemet som har behandlats av Straffsystemkommittén.
När det gäller förslagen i propositionen som härrör från promemorian Påföljder för unga lagöverträdare vill Folkpartiet liberalerna framhålla att synpunkterna ovan om att påföljdssystemet måste vara klart, enkelt och överskådligt också gäller för ungdomar. Inte minst för dem är det av största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden framgår. Om den verkliga grunden för det straffrättsliga ingripandet inte tydligt anges, kan ungdomarna få den felaktiga uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att den unge berövas ansvaret för sina handlingar, och det gagnar enligt vår uppfattning inte hans fortsatta utveckling mot ett ordnat liv. De principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna bör alltså i ökad utsträckning också vara vägledande för det fortsatta utformandet av påföljder för unga. Detta bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.
Det nu sagda innebär dock inte att unga människor inte kräver en viss särreglering i brottsbalken. Även om myndigheterna måste reagera snabbt och bestämt då ungdomar begår brott är det klart att fängelse för unga lagöverträdare kan bli inkörsporten till livslång kriminalitet. Påföljdssystemet skall vila på humanitär grund och alla möjligheter till hjälpande, stödjande och rehabiliterande åtgärder måste tas tillvara – inte bara inom ramen för socialtjänstens verksamhet utan även under verkställigheten av en påföljd. Vi välkomnar därför regeringens förslag till att en ny frihetsberövande påföljd skall verkställas under ledning av Statens institutionsstyrelse: sluten ungdomsvård, vilken i praktiken ersätter fängelsestraffet för ungdomar under 18 år.
En särskild fråga är om de som tas in på ett särskilt ungdomshem på straffrättslig grund (dvs. enligt brottsbalken på grund av brott) för sluten ungdomsvård bör hållas åtskilda från dem som omhändertas på administrativ grund (dvs. enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU). Som regeringen konstaterar finns det såväl praktiska som behandlingsmässiga motiv för att hålla dessa grupper åtskilda. Av samma skäl som fängelse kan bli inkörsporten till livslång kriminalitet för unga lagöverträdare bör de unga som omhändertas med stöd av LVU hållas åtskilda från de ungdomar som har begått så grova brott att domstolen har funnit att det finns synnerliga skäl att döma dem till fängelse (dvs. sluten ungdomsvård).
Om regeringen hade beslutat att verkställigheten av sluten ungdomsvård inte skulle ske på särskilda ungdomshem enligt 12 § LVU så skulle vi därför inte ha motsatt oss det. Vi är emellertid ändå beredda att acceptera förslaget i denna del under förutsättning att effekterna av att ungdomar som tas in på särskilt ungdomshem som påföljd för brott inte åtskiljs från dem som tagits in efter beslut i administrativ ordning, noga följs upp och utvärderas. Det bör också vara Statens institutionsstyrelses ambition att i största möjliga utsträckning hålla dessa båda grupper åtskilda på de särskilda ungdomshemmen. Vad som nu anförts om utvärdering och Statens institutionsstyrelses ansvar bör riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att straffsystemet är logiskt, konsekvent och förhållandevis enkelt för att allmänhetens tilltro till systemet skall kunna upprätthållas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning också bör vara vägledande för det fortsatta utformandet av påföljder för unga,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och Statens institutionsstyrelses ansvar beträffande den nya påföljden sluten ungdomsvård.
|
Siw Persson (fp) |
|
|
Bengt Harding Olson (fp) |
Ola Ström (fp) |