I propositionen föreslås ett stort antal åtgärder i syfte att myndigheterna framdeles bättre skall kunna motverka misshandel och andra former av fysiskt eller psykiskt våld riktade mot kvinnor. Förslagen härrör framför allt från Kvinnovåldskommissionens förslag som presenterades i juni 1995 (SOU 1995:60 Kvinnofrid).
Regeringen föreslår bl.a. att ett kvinnofridsbrott införs i brottsbalken (4 kap. 4 a §). Brottet tar sikte på män som begår upprepade/systematiska straffbara kränkningar mot närstående kvinnor (kvinnofridskränkning). Straffet föreslås bli fängelse mellan lägst sex månader och högst sex år. Brottet omfattar även upprepade kränkningar mot barn och andra närstående personer men benämns då fridskränkning. Vidare föreslås att våldtäktsbrottet utvidgas till att även omfatta brott som i dag utgör sexuellt tvång. I propositionen straffbeläggs även underlåtelse att avslöja eller anmäla vissa grova sexualbrott, vilket enligt regeringen är ett sätt att komma åt den som t.ex. funnits med vid en gruppvåldtäkt men som inte kan fällas för att ha deltagit i våldtäkten. Vidare föreslås att kvinnlig omskärelse framgent kallas könsstympning i lagtexten, och att straffet för könsstympning skärps. Brottet skall även omfatta den som förbereder eller låter bli att anmäla en könsstympning.
Vidare föreslås att språket i centrala bestämmelser i brottsbalkens bestämmelser i 3–6 kap. görs könsneutralt (”han”, ”hans” eller ”honom” ändras till ”han eller hon”, ”hans eller hennes” osv.).
Genom en särskild lag om förbud mot sexuella tjänster förslås det bli förbjudet att mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse. Även försök att skaffa sig en sådan förbindelse föreslås bli kriminaliserat. Enligt regeringen kan förslaget i denna del beräknas öka polisens kostnader för bl.a. spanings- och utredningsarbete med 10 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma i finansieringsfrågan i samband med vårens budgetarbete.
Vad gäller de sociala myndigheternas insatser föreslås bl.a. att socialtjänstlagen kompletteras med en ny paragraf om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp i syfte att kunna förändra sin situation.
Härutöver skall berörda myndigheter genom s.k. myndighetsgemensamma uppdrag utarbeta åtgärdsprogram för sitt förebyggande arbete mot våld mot kvinnor. Av propositionen framgår vidare att regeringen avser att tillsätta en sexualbrottsutredning i syfte att se över hela sexualbrottslagstiftningen och domstolarnas bedömning av sådana brott. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har vidare fått i uppdrag att göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud. BRÅ:s redan pågående arbete med att utveckla och förfina brottsstatistiken över våldsbrott mot kvinnor skall bedrivas skyndsamt. Parallellt härmed föreslås Brottsoffermyndigheten anvisas särskilda resurser för att genomföra en särskild brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor.
Kriminalvårdsstyrelsen har i sin tur fått i uppdrag att kartlägga vilka behandlingsmetoder som finns för män som dömts för våldsbrott mot kvinnor samt överväga behovet av att utveckla befintliga behandlingsmetoder. Särskilda resurser skall även avsättas för en utvärdering av befintlig behandling. Totalt beräknar regeringen avsätta 41 miljoner kronor med anledning av de i propositionen föreslagna lagändringarna, utvecklings- och utbildningsinsatser m.m.
Moderata samlingspartiet ställer sig bakom merparten av regeringens förslag och precis som regeringen anser vi att våld mot kvinnor inte hör hemma i ett modernt och jämställt samhälle utan så långt möjligt måste förebyggas och beivras. Samtidigt måste vi dock understryka att vi värjer oss mot den underliggande värderingen om orsakerna till mäns våld mot kvinnor som med några få undantag genomsyrar regeringens förslag. Vi kan inte heller ställa oss bakom regeringens förslag att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster eftersom vi i likhet med majoriteten av alla remissinstanser – och som synes även regeringen – ifrågasätter om en sådan kriminalisering över huvud taget kan bli effektiv. Som regeringen själv antyder är förslaget mer symboliskt betingat än motiverat av effektivitetshänsyn.
I princip alla propositionens förslag tar sin utgångspunkt i maktförhållandet mellan könen. Enligt regeringen är det mest extrema exemplet på obalans i maktförhållandet mellan män och kvinnor det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till (prop. s. 20 f.).
Samtidigt som jämställdheten mellan könen successivt har ökat i vårt land har kvinnors anmälningar mot män som misshandlat dem eller begått sexuella övergrepp mot dem ökat under den senaste tioårsperioden. Utvecklingen i riktning mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män urholkar regeringens antaganden om att det framför allt är obalansen i maktförhållandet mellan könen som lett till kvinnornas ökade antal brottsanmälningar mot män. I propositionen saknas dessvärre redovisning av vilka källor och vilken forskning som regeringens antaganden bygger på varför vi från moderat håll inte okritiskt kan ansluta oss till regeringens ställningstaganden i frågan om vilka orsaker som ligger bakom våld i relationer mellan män och kvinnor. Detta innebär inte att vi anser att regeringen nödvändigtvis har fel utan bara det att frågan om de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer mellan olika eller lika kön bör studeras djupare än vad som hittills skett. Inom ramen för den av regeringen aviserade forskningen bör enligt vår mening även uppmärksammas frågor som t.ex. vilka män det är som slår, vilken inverkan alkohol och andra droger har på våldet, vad det är som gör att kvinnor i så stor utsträckning inte vill hålla fast vid sin anmälan mot mannen och hur kvinnors våld i hemmet ser ut. Enligt vår uppfattning är det först när vi har svaren även på bl.a. dessa frågor som vi på allvar kan börja dra slutsatser om det relationsnära våldets bakomliggande orsaker.
I enlighet med Kvinnovåldskommissionens förslag föreslår regeringen att en ny bestämmelse skall införas i socialtjänstlagen om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialstyrelsen har enligt propositionen redan fått i uppdrag att utarbeta allmänna råd för socialtjänstens arbete med anledning av den nya bestämmelsen.
Som regeringen själv påpekar innebär socialtjänstlagens bestämmelse redan i dag att kommunerna har det yttersta ansvaret för att de människor som finns i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. De brister som Kvinnovåldskommissionen pekade på vad gäller socialtjänstens arbete med kvinnor som utsätts för våld torde således bero på andra omständigheter än brist på lagstiftning. Å andra sidan innebär regeringens förslag ett klargörande av att det faller inom socialnämndens ansvarsområde att stödja och hjälpa kvinnor som är eller har varit utsatta för våld i hemmet.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det angeläget att landets kommuner blir bättre på att hjälpa och stödja inte bara misshandlade kvinnor utan brottsoffer generellt sett. Med den utgångspunkten framstår det som mer konsekvent att låta ett tydliggörande av socialtjänstlagen utsträckas till att omfatta brottsoffer i allmänhet. Innebörden av en sådan lagändring torde också stå i bättre samklang med de synpunkter som Brottsoffermyndighetens generaldirektör framförde vid Brottsofferriksdagen den 23 februari i år och som just gick ut på att socialtjänstens roll i brottsofferarbetet borde tydliggöras. Regeringens förslag i denna del är enligt vår mening ett steg i rätt riktning, men frågan om att utvidga den nu föreslagna lagändringen till att omfatta brottsoffer i allmänhet bör snarast tas upp till prövning inom Regeringskansliet. I detta sammanhang bör även socionomers och övrig berörd socialtjänstpersonals behov av utbildning i brottsofferfrågor övervägas. Exempelvis skulle socionomutbildningen kunna kompletteras med ett ämne benämnt brottsofferkunskap, vari utbildningsmoment om våld mot kvinnor i hemmet skulle utgöra ett självklart inslag. En utvidgad lagändring och en utbildningssatsning i enlighet med vad som anförts ovan står inte på något sätt i motsats till regeringens nu lagda föreslag utan skall enligt vår mening i stället ses som en breddning och förlängning av det kvinnoinriktade brottsofferarbete som nu föreslås.
”Det räcker förstås inte bara med ett förbud och vi förstår att det blir bekymmer med bevisningen och annat.” (Kommentar från justitieministern till TT den 18 december 1997).
I Lagrådets yttrande över regeringens förslag till en särskild lag om förbud mot köp av tillfälliga sexuella tjänster noterades särskilt att förslaget lades fram trots att en rad tunga remissinstanser ställt sig negativa till en kriminalisering, även om kriminaliseringen begränsades till att omfatta endast den som köper tillfälliga sexuella tjänster. Påföljden för brottet föreslås bli böter eller fängelse i högst i sex månader. Även försök till köp av en sexuell tjänst föreslås kriminaliseras.
Lagförslaget tar sikte på köp av tillfälliga sexuella tjänster varför frågan infinner sig hur köp av mer långvariga sexuella tjänster, t.ex. ett par dagar, skall bedömas. Här ger regeringen inget svar.
I likhet med bl.a. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren (RÅ) och Socialstyrelsen har Moderata samlingspartiet i och för sig förståelse för förslaget, men i likhet med den socialdemokratiska partistyrelsens yttrande över motioner till Socialdemokraternas partikongress 1997 med krav på en kriminalisering av ”torskarna” kan vi också konstatera att det redan i dag finns lagstiftning (socialtjänstlagen, LVU, LVM) som möjliggör stöd och hjälp till prostituerade. Vid bedömningen av nödvändigheten av att införa den nu föreslagna kriminaliseringen måste således närmare övervägas vilka effekter en sådan lagstiftning kan förväntas få i förhållande till vad som gäller i dag. RÅ bedömde i sitt yttrande över förslaget att de kriminalpolitiska effekterna av en kriminalisering var osäkra eller obefintliga samtidigt som RÅ strök under att myndigheternas brottsbeivrande arbete på området kunde förväntas ställa ökade krav på resurser och utveckling av komplicerade arbetsmetoder. Vidare påpekades att den föreslagna straffskalan för brottet, som i normalfallet skall vara böter, innebär att brottet vid en prioritering av samhällets resurser för brottsbekämpning kommer att få stå tillbaka för brott med högre straffvärde. Den socialdemokratiska partistyrelsen anförde som skäl mot en kriminalisering att prostitutionen troligtvis skulle bli ännu mer osynlig än vad den är i dag och därigenom bli svårare att kontrollera. Detta antogs leda till en ökad risk för våld och övergrepp mot de prostituerade. Vidare antogs hallickarnas makt öka samtidigt som bl.a. polisens möjligheter att upptäcka och bekämpa köpen av sexuella tjänster antogs bli utomordentligt små, vilket enligt partistyrelsen bekräftades av erfarenheterna från andra länder. Efter att ha avvägt en kriminaliserings för- och nackdelar fann slutligen partistyrelsen att det inte förelåg tillräckligt starka skäl för en kriminalisering.
Moderata samlingspartiets motstånd till att kriminalisera köp av tillfälliga sexuella tjänster grundas framför allt på uppfattningen att lagstiftningen inte kommer att bli effektiv med hänsyn till bl.a. svårigheterna med att kontrollera och bevisa brott. Vidare befarar vi i likhet med flera remissinstanser och den socialdemokratiska partistyrelsen att socialtjänstens och polisens arbete för att förhindra nyrekrytering till gatuprostitution, vilket enligt tillgängliga uppgifter synes vara relativt framgångsrikt, kommer att försvåras genom att prostitutionen i högre utsträckning kan antas komma att ”gå under jorden” vid en kriminalisering. Vi anser också att omständigheten att det finns en marknad för sexuella tjänster mer är ett socialpolitiskt problem än ett kriminalpolitiskt, och vi vänder oss mot att bemöta sociala problem med kriminalpolitiska instrument. Den förstärkning av inte minst de sociala myndigheternas insatser som regeringens förslag i övrigt syftar till utgör enligt vår mening det bästa sättet för att så långt möjligt försöka motverka förekomsten av prostitution i vårt samhälle. Mot bakgrund av vad som anförts ovan avvisar vi regeringens förslag att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster.
Av propositionen framgår att Kriminalvårdsstyrelsen har fått i uppdrag att, i samråd med Socialstyrelsen, kartlägga vilka metoder som används för behandling av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor och överväga vilka behov som finns för en utbyggnad av behandlingen för dessa män. Vidare uppges att regeringen kommer att avsätta resurser för en kommande utvärdering av i vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder för män som begått våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och verkningsfulla.
Moderata samlingspartiet ser mycket positivt på dessa initiativ och utgår från att regeringen inom ramen för det arbete som nu pågår inom Regeringskansliet med att finna formerna för en sådan utvärdering också kommer att beakta vårt tidigare framställda motionsyrkande, mot. 1997/98:JuU904, av Carl Bildt m.fl. (m), om hur den framtida användningen av medicinsk behandling (s.k. kemisk kastrering) av sexualbrottslingar skall kunna utvecklas. Beroende på vad en utvärdering resulterar i kan det enligt vår uppfattning finnas skäl att närmare överväga om inte medicinsk behandling bör användas mer frekvent inom kriminalvården under förusättning att samtycke föreligger, särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt behandling och därefter återfallit i brott av samma slag.
Samtliga förslag i propositionen syftar till att minska brott som våld och sexuella övergrepp riktade mot kvinnor. I syfte att göra förslagen effektiva aviserar regeringen att 41 miljoner kronor kommer att avsättas för att stärka kvinnofriden och för att kompensera polisen för ökade kostnader som förväntas uppstå till följd av förslaget om att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Moderata samlingspartiet har inga invändningar mot regeringens aviserade resursförstärkning utan vill istället betona vikten av att t.ex. befintliga jourverksamheter kan fortsätta och utveckla sitt ideella arbete med att ge stöd och hjälp till såväl kvinnor som män. Vi tycker också att det är angeläget att de olika utbildningsinsatser och forskningsinsatser som föreslås verkligen kommer till stånd om än med i vissa avseenden breddad inriktning i enlighet med våra kompletteringar. Vad gäller den aviserade resursförstärkningen till polisen på 10 miljoner kronor att sätta in i kampen mot män som köper tillfälliga sexuella tjänster så anser vi – även om vi inte stödjer regeringens förslag till kriminalisering – att polisen bör tillföras ytterligare resurser i kampen mot brott. I likhet med regeringen avser vi att återkomma i denna fråga i samband med vårens budgetarbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om det relationsnära våldets bakomliggande orsaker,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i socialtjänstlagen klargöra brottsoffrens behov av stöd och hjälp,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstpersonalens behov av utbildning i brottsofferfrågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att komplettera socionomutbildningen med utbildning i brottsofferkunskap,
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning och utvärdering av behandlingsmetoder för män som dömts för våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens resursbehov i kampen mot brott.
|
Gun Hellsvik (m) |
|
|
Göthe Knutson (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Åke Sundqvist (m) |
Christel Anderberg (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Lars Björkman (m) |