I dagens debatt om rättssamhället diskuteras polisens budget och dess förändring över tiden. Vad som dock sällan diskuteras i den allmänna debatten är hur de medel polisen faktiskt har till sitt förfogande fördelas. Sambandet mellan fördelningsmetod och önskat utfall är också bristfälligt eller undermåligt utrett.
Genom en översyn över dagens system för medelstilldelning skulle flera gynnsamma effekter kunna uppnås. Dels skulle polisens resurser kunna optimeras, det vill säga användas för att varje samhällsmedborgare ska kunna känna maximal trygghet. Dessutom skulle en del av den debatt som idag sker om den totala medelstilldelningens storlek kunna undvikas. En reformerad medelstilldelning skulle stärka rättsstatens ställning och gynna en seriös debatt om polisiära prioriteringar.
Dagens system är ett fördelningssystem och bygger främst på fördelning efter folkmängd: det bygger på fem huvudposter:
1. Fördelning efter folkmängd, som utgör 73% av totalbudgeten.
2. Lokalkostnader, som utgör ca 10% av totalbudgeten.
3. Aspirantkostnader, som utgör ca 2% av totalbudgeten.
4. Beslutspaket(evenemang institutioner etc), som utgör ca 4,5 % av totalbudgeten.
5. Strukturfaktorer, som utgör ca 10,5% av totalbudgeten.
Dagens medelstilldelningssystem är i huvudsak ett så kallat fördelningssystem. Det leder till att resurstilldelningen till det egna länet, ur länets egna perspektiv endast kan ökas på bekostnad av något eller några andra län. Detta innebär att varje förändring av medelstilldelning leder till åtminstone skenbara "vinnare" och förlorare. Detta ger en fokusering på resurser istället för resultat, vilket i sin tur leder till att resurserna inte fördelas optimalt.
Fördelning baserad på folkmängd bygger på att sambandet mellan folkmängd och antalet utförda brott är linjärt. Detta orsakssamband har inte etablerats, och det är tveksamt om ett linjärt orsakssamband överhuvudtaget existerar. Flera jämförelser med andra länder styrker snarare motsatsen, det vill säga att linjärt orsakssamband saknas. En närmare granskning av svensk statistik ger samma resultat. Systemet missgynnar storstad och landsbygd.
Vid en granskning av dagens medelstilldelningssystem och utfallet för storstäder/huvudstad kan det konstateras att flera faktorer som påverkar brottsligheten, inte påverkar medelstilldelningen. Sådana faktorer är att :
Storstaden utgör en större "marknad" både vad avser tillgång på omsättningsbara värden och möjlighet till avsättning för produkterna.
Genomströmningen och anonymiteten gör att risken för upptäckt minimeras i storstaden.
Fler och större evenemang och demonstrationer arrangeras i storstaden.
Större andel psykiskt sjuka, socialt avvikande och socialt utsatta i storstaden.
Ett stort antal "huvudstadsinstitutioner" som kräver ökad bevakning, exempelvis riksdagen, regeringen, kommunikationscentraler, ambassader etc.
Samhället är beroende av att respekten för lagarna och tilltron till rättssystemet upprätthålls. Invånarna behöver skydd för liv och egendom, rättvis behandling av sin sak oavsett händelse eller motpart, möjlighet till att initiera prövning av sak eller förhållande gentemot lagarna samt möjlighet att få handlingar utfärdade t.ex. rörande sitt förhållande till nationen. Polisens uppgift är dels av servicekaraktär, en betjäning till allmänheten, dels myndighets- och maktkaraktär. En beslutsfunktion och en fullmakt att tillfälligt inskränka på personlig rörelsefrihet. Ur samhällets och invånarnas perspektiv, finns ett generellt behov av detta över hela nationen. Detta skulle kunna sägas utgöra ett basskydd för samhälle och individ. Detta skulle ligga på samma ambitionsnivå över hela landet. Beroende på skiftande förhållanden mellan och inom län, kan det komma att kräva varierande mängd resurser för att åstadkomma denna nivå. Möjligen skulle detta kunna vara konstruerat som en enkel fördelning med befolkningen som bas. Detta skulle då kunna utgöra under hälften av den totala fördelningsbudgeten.
Utöver detta basskydd finns behov av insatser som varierar beroende på en mängd olika faktorer. För detta ska medel tilldelas till identifierade uppgifter, ändamål eller syften som: bekämpa organiserad brottslighet, stävja ungdomsvåldet, bygga ut samverkansfunktioner inom EU etc. Dessa insatser kan vara utformade för riket, länet eller annat avgränsbart, mindre område och vara olika prioriterade mellan områden och över tiden.
En sådan modell skulle ge en direkt relation mellan tilldelade medel och måluppfyllelse. Så länge målen sätts i resultattermer finns egentligen enbart risken att alltför många och avgränsade områden identifieras som medför en alltför stor detaljstyrning. Modeller som fokuserar på resultat i stället för resurser kommer också att medföra konsekvenser på styrning, uppföljning och organisation av verksamheten.
Även då uppgifterna har identifierats kommer storleken på anslaget att påverkas av var någonstans uppgiften ska utföras. För detta ändamål kan ett antal "påverkansfaktorer" identifieras. Dessa kan vara exempelvis: "anonymitetsfaktor" som exempelvis kan bestå av antal inv/km², närhet till storstad, rörlighet bland befolkningen, "kriminoekonomiskt index" som kan innehålla företagstäthet, befolkningstäthet, bilantal, ekonomiska transaktionsflödet (antal,omfattning) och personrörlighet. En del faktorer kan vara multiplikativa, andra additiva. Dessutom finns påverkansfaktorer av typen komplexitet som ger uttryck för det ökade resursbehov som en organisation kräver, enbart genom att den når en viss storlek. En motsvarande simplexitetsfaktor kan användas i små organisationer för att kompensera upp till enheter och fungerande arbetslag.
Ett system enligt dessa principer skulle vara tydlig, beräkningsbar och förståelig. Den skulle i motsats till dagens modell jämställa regioner och städer i Sverige. Modellen skulle också bidra till att stärka fokuseringen på resultat och därmed såväl direkt som indirekt förstärka polisens arbete.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformerad metod för medelstilldelningen inom polisväsendet.
|
Anders Ygeman (s) |
|
|
Anita Johansson (s) |
Sylvia Lindgren (s) |
|
Sven-Åke Nygårds (s) |