Polisens verksamhet spelar en avgörande roll för människors trygghet. Många enskilda poliser arbetar hängivet för att erbjuda medborgarna ordning och säkerhet och för att ge enskilda skydd och hjälp. Trots detta upplever allmänheten stora brister i polisverksamheten.
Massmedierna har under det senaste året rapporterat om åtskilliga enskilda fall där poliser av olika skäl avstått från att ingripa eller situationer där polisingripande varit självklart motiverade men där de ändå av olika skäl uteblivit. I stora delar av landet finns under långa tider, speciellt nätter och helger, inga lokala polisresurser. Ingripande kräver i sådana fall mycket långa transporter av fåtaliga poliser med ett mycket stort bevakningsområde.
I proposition 1997/98:1 konstateras att det ”i vissa fall är svårt att utifrån polisväsendets årsredovisning för budgetåret 1995/1996 bedöma hur väl polisväsendet lyckats med sin verksamhet”. Detta förefaller vara ett ”understatement”. För de folkvalda i riksdagen är möjligheterna att bedöma polisens arbete och utifrån detta påverka verksamheten mycket små. Den redovisning som ändå görs är på flera punkter alarmerande. Det gäller exempelvis redovisningen av uppklaringsprocenten, andelen obearbetade ärenden och den försämrade produktiviteten mätt i antalet ärenden som överförts till åklagare i förhållande till antalet utredningstimmar.
Flertalet brott som allmänheten utsätts för tillhör den så kallade vardagsbrottsligheten. Att åtgärda sådan brottslighet, exempelvis bostadsinbrott, butiksstölder, bilstölder och skadegörelse har låg prioritet. Detta trots att det för den stora mängden av individer som drabbas av brottslighet utgör den allvarligaste kränkningen av deras medborgerliga rättigheter. Den dystra sanningen är att många upplever det som meningslöst att idag ens anmäla denna typ av brottslighet och när de anmäls upplever många att polisen av olika skäl inte verkar bry sig om att åtgärda dem överhuvudtaget.
Många enskilda poliser, och chefer på lägre nivåer, upplever det som oerhört påfrestande att de trots en stark medborgaropinion tvingas avstå från att arbeta med denna typ av vardagsbrottslighet. Det är oerhört alarmerande att två av tre polischefer inom polisväsendet saknar stöd från Rikspolisstyrelsen enligt en undersökning verkställd på Juseks uppdrag (Dagens Nyheter DN.Debatt 1997-10-05). Som noteras i artiklen är budskapet från polischeferna entydigt: ”Minska den centrala styrningen och öka den lokala.”
Polisväsendet har under senare år utsatts för stora påfrestningar genom de beslut statsmakten tvingats till på grund av tillståndet för statsfinanserna. Dessa besparingar, som politikerna och inte poliserna bär ansvar för, har säkerligen medverkat till de problem som såväl upplevs internt inom poliskåren som bland den stora allmänheten. Polisen får nu ett visst resurstillskott.
Det är också förståeligt om de som jobbar inom polisen, många gånger hängivet och på allt sätt hedervärt, nu längtar efter en period utan politiskt initierade omorganisationer eller nya omprioriteringar av det ena eller det andra politiska skälet. Polisväsendet har helt enkelt stressats av täta förändringar i den politiska styrning som utgår från regering och riksdag. Också för detta bär vi som folkvalda ett ansvar och det är angeläget att inte vi som politiker smiter ifrån detta ansvar när allmänheten kritiserar förhållanden som främst orsakas av politiska beslut. Att medverka till att det finns ett gott förtroende mellan polis och allmänhet är definitivt inte en uppgift som endast ska skötas av polisen. Det är ett ansvar för regering och riksdag – enskilda poliser ska aldrig utelämnas att ta ansvar för förhållanden som har sin grund i resurstilldelning eller politiskt fastställd organisation.
Vi vill dock ifrågasätta om medborgarnas rätt att påverka polisens verksamhet alls kan lösas med nuvarande centraliserade struktur. I propositionen påpekas också att polisverksamheten i ökad utsträckning borde styras av de lokala förutsättningarna. Detta talar enligt vår mening för en radikal decentralisering av inflytandet över polisen. Det räcker enligt vår mening inte med den säkerligen i sig nödvändiga decentraliseringen inom polisväsendets beslutsstruktur. Även maktdelningen när det gäller den helt nödvändiga samhällsstyrningen över polisen behöver decentraliseras radikalt. Detta ligger också i linje med vad den tidigare citerade Jusekundersökningen redovisar som polischefernas bedömning.
I många länder är ordningspolisen en kommunal angelägenhet. En sådan organisation fanns också i Sverige ända in på 1960-talet. Principiellt finns inget bättre sätt att öka anpassningen till lokala förhållanden och se till att verksamheten är effektiv i förhållande till de lokala förhållandena än att kommunalisera främst den del av polisverksamheten som ägnar sig åt s.k. vardagsbrottslighet.
Det som en gång motiverade förstatligandet av all polisverksamhet var främst tron på att ökad centralstyrning skulle förbättra effektiviteten genom ökad samordning. Det skedde vid en tidpunkt då tron på storskalighet och enhetlighet i organisationsform var ohämmad i hela samhällslivet.
Framgångsrika och moderna organisationer i dagens samhälle har för länge sedan övergivit den hierarkiska form med centralstyrd detaljreglering som alltjämt präglar statlig verksamhet i alltför stor utsträckning. Det finns såväl i dagens organisationsteori som i beprövad erfarenhet kunskap om att lokala, självständiga enheter är överlägsna när det gäller att lösa sina uppgifter. Det finns ingen anledning att hävda att polisväsendet skiljer sig på ett sådant sätt att vi även framgent bör hålla fast vid en organisationsform som i andra delar av samhällslivet övergivits av effektivitetsskäl.
Vi vill därför att en kommunalisering av en betydande del av polisverksamheten nu sätts på dagordningen som en angelägen reformfråga. Självklart krävs en utredning som visar vilka delar av verksamheten som bör hänföras till den lokala nivån och vilka delar som alltjämt bör vara statliga. Självklart krävs ett statligt ansvar för en viss del av verksamheten, exempelvis Säkerhetspolisen. Att det även i framtiden krävs andra centrala och därför statliga polisresurser, exempelvis Rikskriminalen och Riksmordskommissionen är uppenbart. Grunden för en kommunal polis finns i dagens närpolisväsende men vi är övertygade om att även andra funktioner kan och bör knytas till denna organisation.
Regeringen anmäler i sin proposition att den under hösten 1997 avser att tillsätta en utredning för att se över polisens styrsystem och skapa en enkel, entydig och därmed effektivare och mer ändamålsenlig beslutsstruktur. Med tanke på denna frågas vikt förutsätter vi att utredningen blir parlamentarisk och att den får sådana resurser och tidtabell att den kan göra ett genomgripande och brett förankrat arbete. Polisen är inte betjänt av nya snabbutredningar och nya organisationsförändringar som än en gång visar sig brista i hållbarhet. Vi anser att Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Vi anser att det i direktiven till utredningen bör anges att en kommunalisering av ordningspolisen bör belysas som ett prioriterat alternativ. Utredningen bör belysa hur arbetsuppgifterna mellan statlig och kommunal polis lämpligen bör fördelas, hur samordning mellan statlig och kommunal nivå lämpligen sker och hur kommunerna ska tillföras de erforderliga ekonomiska resurserna. Det är en självklarhet att finansieringsprincipen ska tillämpas vid den här aktualiserade förändringen i uppgiftsfördelning mellan stat och kommun.
Utredningen bör studera hur en kommunaliserad polis är organiserad i andra länder. Det är inte minst viktigt att dra lärdom av den betydelse som det lokala inflytandet över polisväsendet haft i det uppmärksammade reformarbetet i olika delar av USA. Dagens centraliserade och hierarkiska struktur har misslyckats. Om förtroendet för polisen, och arbetsglädjen inom polisen, ska skapas krävs enligt vår mening en radikal decentralisering. Vi vill att detta ska utredas och övervägas noga innan polisen än en gång kastas in i en omorganisation. Alternativet med en kommunaliserad ordningspolis bör ingå i detta arbete. Vi anser att en omorganisation med bibehållande av den hierarkiska organisationen riskerar att visa sig ohållbar än en gång – och att en sådan omorganisation därför gör skada. Ur demokratisk synpunkt är det också på det sättet att politiska prioriteringar fastställda av regering och riksdag aldrig kan anpassas till de lokala förhållanden i vilken såväl allmänheten som det stora flertalet poliser lever och arbetar i. Sådana prioriteringar görs, i synnerhet när det gäller åtgärder mot den så kallade vardagsbrottsligheten, överlägset bäst på kommunal nivå. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk utredning om styrningen av framtidens polisarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kommunalisering av väsentliga delar av polisväsendet främst för att bekämpa vardagsbrottsligheten.
|
Elving Andersson (c) |
Anders Svärd (c) |