Ibland finns anledning att fundera över vilka värderingar som genomsyrar samhällslivet. Är det så att flertalet politiker, främst män, men också förbluffande många kvinnor, bär på ett nedärvt kvinnoförakt i handling? Speciellt märks detta när det gäller att värna kvinnor och barn mot våld och övergrepp. 1996 anmäldes 18 400 (preliminär siffra) fall av misshandel mot kvinnor, därav 12 350 utförda av nuvarande eller f d make, sambo eller annan bekant.
Endast en tredjedel av all misshandel leder till rättegång och dom. Alltför ofta kommer åklagaren fram till ”att brott ej kan styrkas” och behöver inte heller redogöra för hur han/hon kommit fram till det. Varje vecka dödas en kvinna i Sverige genom våld och misshandel. Mörkertalet är stort, vissa uppgifter säger att för varje fall som anmäls finns tre som inte anmäls.
I Uppsala finns Rikskvinnocentrum med syfte att praktiskt hitta modeller för hur misshandlade kvinnor skall tas om hand. Centret skall erbjuda sin kunskap till andra myndigheter och de skall hitta ny kunskap genom forskning och utvecklingsarbete. En erfarenhet från centret är att rättssystemet, till exempel domare, ofta värjer sig mot kvinnoperspektivet och anser att objektiviteten hotas om de får ökade kunskaper om hur våld mot kvinnor manifesteras. Men nog behövs kunskaper när till exempel en nämndeman anför som förmildrande omständighet i ett våldtäktsmål ”att hon blev ju inte med barn”.
Vi behöver kvinnofrid. Och eftersom våldet i huvudsak drabbar kvinnor missgynnar förment objektiva lagar kvinnorna.
Vi behöver också se över föräldrabalken. I vissa fall är den omodern. Fadern får umgängesrätt med barnen, även den pappa som dömts för misshandel av mamman. Och det är mammorna ofta jätterädda för eftersom han oftast är ”hårdhänt” även mot barnen. (Åtminstone enligt amerikanska undersökningar – på denna punkt saknas svenska sådana.)
Nya lagar kräver nytänkande och det finns i betänkandet Kvinnofrid som lämnades av Kvinnovåldskommissionen under ledning av folkpartisten Brita Bjelle. När justitieministern menar att förslagen i Kvinnofrid inte är användbara visar det på att ministern inte inser hur viktigt kvinnoperspektivet är även i rättssystemet.
Kvinnor tvingas ännu 1997 leva i ofrihetens och den konstanta rädslans fångenskap därför att deras makar/sambor inte respekterar deras självklara rätt att såväl inleda som avsluta förhållanden. Som det nu är tvingas kvinnor ofta fly hals över huvud och byta adress och hemort gång på gång. Men de kan inte vara trygga. Mannen har ett övertag. Kvinnan går nästan alltid att hitta i vårt genomregistrerade samhälle.
Det saknas kunskaper hos sjukvårdens personal, socialtjänstens, polisens och hos allmänheten. Misshandlade kvinnors berättelser anses ej trovärdiga och det är minst sagt beklämmande hur män kan hålla på år efter år och misshandla och förfölja kvinnor och barn. Media är till bredden fyllda med kvinnomisshandel och det är allt för många män som inte avskräcks utan får sin självpåtagna rätt att misshandla och förtrycka bekräftad därigenom.
Är det inte dags att vi i slutet av nittiotalet gör allvar av grundlagens rättigheter även för kvinnor och inför kvinnofrid?
Kriminologiska studier har visat att vissa män är ”besatta” av behovet att kontrollera den kvinna som de tidigare sammanbott med. Denna besatthet är en psykisk störning som sannolikt endast kan hävas med psykiatrisk eller psykologisk behandling.
Den man som är besatt av att hämnas på sin f d hustru eller sambo lyckas ofta bryta igenom alla sekretesskydd och bryter självklart också mot ett besöksförbud. Identitetsbyte är inte heller något realistiskt alternativ för de flesta kvinnor. En berättigad fråga är: Varför skall kvinnan och barnen tvingas bryta med hela sin familj och miljö när det är mannen som är problemet? Verkningarna av ett identitetsbyte är så omfattande att få vill eller orkar genomföra ett sådant.
Varför kan inte de kvinnor som är så förföljda att de uppfyller kraven på identitetsbyte erbjudas skydd i form av en ABAB- eller Securitasvakt (eller motsvarande)? Skyddet skall alltså vara lika professionellt som det en företagsledare eller politiker har när de är utsatta för hot.
Denna rätt till livvakt skall utgå så länge som kvinnan uppfyller kraven på identitetsbyte. Detta innebär att skyddet utgår under en tidsbegränsad period men förlängs om hotet fortfarande kvarstår.
Bara den kvinna som verkligen vill ha det och som gör en aktiv insats för det skall få en livvakt. Jag är inte ute efter att utveckla något slags polisstat. Polisen bör ges i uppdrag att förmedla denna rättighet eftersom de är inkopplade redan på ett tidigt stadium.
Omfattningen över dygnet bör utformas i samråd med kvinnan. Det är ju fullt möjligt att hon känner sig trygg så länge hon är på jobbet. Ibland kan ett överfallslarm vara ett tillräckligt skydd. Poängen med förslaget är att skyddet skall vara så omfattande att kvinnan känner sig helt säker på att inget kan hända henne.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till kvinnofrid.
|
Margitta Edgren (fp) |