I Socialdemokraternas Sverige är trygghet på väg att bli en klassfråga. Många människor som har råd köper sig fria från brott och problem genom att flytta till tryggare bostadsområden utan sociala problem. Andra köper sig skydd genom att larma sina bostäder, åka taxi på kvällar och anlitar vaktbolag för extra bevakning. Detta är en ohållbar utveckling. Människor skall kunna åka buss och tunnelbana när de vill – det skall inte dikteras av ungdomsgäng, missbrukare eller brottslingar. Stadskärnor och miljonprogramsområden skall inte tillåtas få sina egna lagar.
Det allvarliga är, att om allmänhetens förtroende för statens förmåga att förhindra, avstyra och lösa brott avtar – ja, då avtar förtroendet för staten som helhet. Rättstryggheten är en kärnuppgift för staten. När det gäller
polis-, åklagar- och domstolsväsende samt inom kriminalvården skall staten vara så stark att den klarar sina uppgifter fullt ut. Allt annat är oacceptabelt.
Människor har rätt att få hjälp i rimlig tid, det är människors rättighet att brottet de utsatts för utreds på bästa sätt och sedan prövas rättsligt inom rimlig tid.
I många människors ögon är brottsligheten ett av de största problemen i Sverige idag. Många har själva varit utsatta för brott i sin vardag, eller har anhöriga som råkat illa ut. Redan oron för brott påverkar människors liv och förändrar vardagen. Föräldrar kan känna olust när barnen skall gå ut på helgkvällar, äldre drar sig för att ensamma vara ute när det är mörkt, kvinnor vågar inte motionera på egen hand av rädsla för att råka illa ut, familjer oroar sig för att resa bort och lämna bostaden utan bevakning, barn vet att deras cyklar lätt kan bli stulna – låsta eller inte.
Under 1994 minskade antalet brott som anmäldes i Sverige med 12 procent jämfört med året innan. Sedan har utvecklingen gått åt fel håll. 1995 ökade antalet brott igen. I mitt hemlän – Örebro – ökade det totala antalet brott med 7 procent jämfört med 1994.
Värst i alla avseenden är våldsbrott som inte sällan innebär att offren får fysiska och psykiska skador för livet. Men också ”vardagsbrott” som inbrott och stölder lämnar efter sig en känsla av att vara kränkt hos dem som drabbas.
Länge har uppfattningen vårdats att det är brottslingen det egentligen är synd om. Offren har i alldeles för hög grad lämnats därhän. Samhället skall stå på offrens sida. Oavsett alla andra värdefulla insatser som kan göras för brottsoffren, som t.ex. Brottsofferjourernas verksamhet, är det kanske bästa stödet brottsoffren kan få att polisen seriöst utreder anmälan och lyckas lösa brotten i fråga. Idag är andelen lösta brott i många fall oroväckande låg.
Legitimiteten i polisens arbete skadas av att människor upplever att anmälningar läggs åt sidan, eller avskrivs, utan att några egentliga ansträngningar gjorts för att lösa brottet ifråga. Uppklarningsprocenten för olika brott ses som en indikator på hur väl polisen fullgör sitt arbete. Den som idag stjäl en bil i Stockholm har 96 procents chans att gå fri. Om ingen kan peka ut gärningsmannen avskrivs brottet.
I mitt hemlän klarades cirka 20 procent av samtliga brott upp året 1995. Det innefattar alltså brott anmälda både 1995 och tidigare. När det gäller brott som stöld och rån var uppklarningsprocenten så låg som 12 procent. En högre andel av våldtäkterna och de grova våldtäkterna klarades upp, nämligen 43 procent. Sammantaget klarades 36 procent av sexualbrotten upp. Två tredjedelar av mordfallen, dråpen och fallen av dödlig misshandel klarades upp. Uppklaringsgraden för brott mot liv och hälsa var 43 procent.
Polisens anseende skadas när brist på resurser förhindrar polisen från att rycka ut när människor misshandlats, som beskrivits i medierna. Också de rapporter som förekommit om problem med polisens schemaläggning och arbetstider skadar förtroendet. Det upplevs självklart att ett tillräckligt antal poliser skall vara i tjänst när behovet av dem är störst, som på helgkvällar.
Till del är förmågan att förhindra och lösa brott en resursfråga. Polisen kan aldrig vara bättre än de förutsättningar som ges den. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna trots människors oro och de stora behoven har valt att skära ner på polisens resurser. 780 miljoner kronor har sparats på polisen mellan budgetåren 93/94 och 95/96. I Sverige har både polisen, åklagarväsendet och domstolarna tvingats säga upp människor av besparingsskäl. Mellan juli 1995 och samma månad 1996 minskade polisens personal med 1 000 personer. 700–800 av dessa personer som slutade var poliser. Socialdemokraterna stoppade dessutom Polishögskolans antagning av nya elever. Den operativa verksamheten har minskats. Det är färre poliser synliga på gator och torg. Det är knappast fel att påstå att polisen idag är en organisation i kris.
Till del är statens förmåga att förhindra brott också en fråga om organisation och attityd bland de politiker som styr kriminalpolitiken och bland rättsväsendets medarbetare. Självklart spelar också människors inställning och toleransnivå i vardagen stor roll. Förtroendet för rättsstaten och rättsväsendet måste återupprättas.
I Sverige har vi länge förfasat oss över brottslighetens utveckling i USA. Nyhetsmedier, filmer och tidningar har speglat en verklighet som alltmer tyckts genomsyras av våld. Till del är den bilden sann. Våldsfrekvensen i USA har vida överstigit den svenska.
De senaste åren har dock bilden börjat nyanseras. Det har uppmärksammats att trenden i USA:s storstäder har vänt, våldet ökar inte längre. I flera av dem har grövre våldsbrott som bl.a. mord, rån och överfall minskat successivt de senaste åren. 1995 sjönk brottsligheten i USA för fjärde året i rad. Den minskade då med 8 procent. Den positiva utvecklingen har varit särskilt påtaglig i New York. Där sjönk kriminaliteten med 14,5 procent samma år. 1996 var antalet mord det lägsta sedan 1968, även om siffran – ca 1 000 mord – är hög med svenska mått mätt. Den samlade brottsligheten i New York har sjunkit med 37 procent under de tre senaste åren. Antalet mord har gått ner med 61 procent under samma tid.
Det finns tecken som tyder på att unga amerikaner, t.o.m. barn, begår fler och grövre brott nu än tidigare. Även på detta område avviker dock utvecklingen i New York på ett positivt sätt. Mord begångna av unga människor mellan 16 och 24 år har minskat stadigt sedan 1991.
Vad är det då som hänt i New York och som nu ger dessa positiva resultat?
I början på 1990-talet infördes vad som kommit att kallas New York-modellen för att vinna tillbaka staden från brottsligheten. Modellen infördes i en tid då polisen ansågs vara i kris. Den hade drabbats av flera mutskandaler och staden präglades i alldeles för hög grad av grov kriminalitet. På den tiden mördades fler än 5 personer om dagen, bara i New York City.
Innan jag kommer in på själva New York-modellen kan det vara på sin plats att nämna att det också finns andra förklaringar till varför brottsligheten i New York gått ner så tydligt. Många av de grövre brottslingarna sitter numera i fängelse och är därmed förhindrade att begå nya brott. Crack-explosionen har bedarrat liksom krigen mellan rivaliserade narkotikahandlare och gatugäng. Befolkningens åldersstruktur är för närvarande sådan att gruppen unga män – som är den vanligen mest brottsbenägna – är relativt liten. Ytterligare en förklaring är att ekonomin går bättre och att invandringen till staden resulterat i utveckling och framtidstro. Dessa kompletterande förklaringar förtar dock inte intrycket av New York-modellens hittillsvarande framgångar.
Den krossade fönsterrutan har fått symbolisera strategin för att få ned brottsligheten i New York. Tanken är att reaktionen på små brott sänder en signal om hur samhället ser på brott i stort. Reagerar inte samhället på små brott är det alltför lätt att det skapas onda cirklar i en stad eller ett bostadsområde. Om ungdomar tillåts slå sönder rutor utan att någon vuxen reagerar och om värden sedan låter fönstren stå olagade, blir ofta fler rutor sönderslagna. Allmän skadegörelse och nedskräpning kommer sedan att öka – då blir människor otrygga, de stänger dörren och tar hand om sitt. Sammantaget kommer ”buset” då att få dominera ett bostadsområde. Lämnar vi småbrotten och småbrottslingarna i fred kommer de att växa till grova brott och grova brottslingar. Reagerar samhället inte mot småbrott uppfattas detta som att småbrott accepteras. I Sverige skulle vi kanske beskriva sammanhanget med uttrycket: det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Istället bör det omvända förhållningssättet gälla. Goda cirklar skall skapas genom att signalen sänds att inga brott accepteras. Utgångspunkten i New York-modellen är därför att inga brott är för små för polisen att gripa in emot. Tidiga och tydliga reaktioner skall prägla samhällets förhållningssätt. En dålig utveckling skall brytas innan den får fäste.
Om samhället kommer tillrätta med de små brotten, om människors rättsmedvetande tas till utgångspunkt för polisen agerande kommer detta att påverka hela samhällsklimatet. Grova brott kommer att minska när de små brotten bekämpas. Det är ofta samma personer som står för båda sorternas brott. Människors moral är utgångspunkten. Det är inte fel att reagera över ”ungdomens förfall”, det är fel att inte bry sig. Människor skall kunna åka buss och i förekommande fall tunnelbana när de vill – det skall inte dikteras av ungdomsgäng, missbrukare eller brottslingar.
När småbrott eller vardagsbrott börjar tolereras sänder det signalen att samhället accepterar dem. Klarar man inte av att ta tag i småbrottsligheten försvinner småningom förmågan att agera mot grövre brott. Allmänhetens förtroende avtar när det blir tydligt att polisen inte förmår göra något åt brottsligheten. Polisens befogenheter att gripa in mot vad som tidigare betraktas som småbrott har utökats i New York. Man har fått större möjligheter att ta med sig misstänkta till polisstationen samt att arrestera och visitera sådana personer. Konkret har polisen i New York börjat förhöra alla misstänka mycket noggrannare än tidigare. Det har lett till att man börjat få välkommen information om personer och händelser som inte direkt har att göra med det brott man förhör den misstänkte för. Straffsatserna för vissa mindre brott har skärpts.
Förr var det hög status att vara polis på mordroteln i New York. Däremot var gatupatrullering inget att stå efter. Nu ändras denna syn genom att arbete direkt med människor på gatan eller i tunnelbanan ger möjlighet till bättre lönevillkor och finare karriärmöjligheter än förr. Polisen skall vara synlig på gator och torg. Känslan av att polisen åstadkommer ett bra resultat har enligt uppgift lett till en bättre anda och en ny stolthet inom polisen. Jobbet känns mer meningsfullt. Polisen har stöpts om till en mer resultatorienterad organisation. Stadsledning och central polisledning sätter hård press på polisens distriktschefer att uppnå resultat. Varje chef inom polisen görs personligen ansvarig för hur hans enhet klarar att nå framgång. En gång varje månad kallas cheferna samman och får redogöra för sitt distrikts brottsstatistik, arbetsinsatser och resultat den gångna månaden. Den chef som inte klarar att nå resultat får lämna sitt arbete. Mellan en tredjedel och hälften av distriktscheferna har bytts ut sedan den nya modellen infördes.
Pressen uppifrån och kravet att nå resultat fortplantas via cheferna ut i polisorganisationen. Alla vet att den egna enhetens resultat följs och granskas. Alla vet att de måste göra en god insats för att chefen skall klara sitt ansvarsområde. Detta har lett till en ny syn på den egna verksamheten. Den betraktas nästan som ett företag, där metoderna är under ständig omprövning och eget ansvarstagande krävs av varje medarbetare. Ett nytt datoriserat system för statistik och uppgifter om brott i New York, kallat Compstat, har inrättats. Där kartläggs och följs brottsligheten i New York; var den äger rum, när den äger rum osv. Det görs noggranna dataanalyser av alla brott som rapporteras. Analyserna resulterar i bästa fall i en beskrivning av vilka mönster brottsligheten följer. Polisen får en bild av vilka platser som börjar bli tillhåll för kriminella. Polisen kan därmed gripa in för att motverka att brottsligheten kan slå rot på dessa platser. Man motar, med ett svenskt uttryck, Olle i grind. En satsning på utbildning för poliser i allt från problemlösning, grundlagarna till ”team-building” genomförs.
Polisen i New York samarbetar med skolorna, som en del i ett uppgraderat brottsförebyggande arbete. Vissa poliser deltar i eller t.o.m. ordnar aktiviteter för barn och ungdomar. Det bidrar till ungdomarnas normbildning. Det ger också förutsättningar för goda kontakter mellan polisen och ungdomar. Polisen skall vara en del i hela samhällets satsning på att vinna tillbaka gatorna, är tanken.
I Sverige menar polisen att mobbning är ett första tecken på att en person håller på att komma på glid. Man bedömer att risken för kriminalitet och drogmissbruk är ”betydligt förhöjd” för dem som mobbar andra i skolan. Ungdomsvåldet hänger samman med mobbning. Detta sagt utan att förringa andra faktorer bakom våldet, som alkoholintag, dåliga hemförhållanden och bristande kontakter med vuxna. De som mobbar andra är överrepresenterade i våld på fritiden. Det finns en påfallande kunskapsbrist i skolan om vilka beteenden som är brottsliga, enligt polisen. Misshandel och olaga hot är just misshandel och olaga hot också när det äger rum i skolan.
Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig på andra. Undfallenhet eller passivitet ger problem både på kort och lång sikt. Samtidigt är det i unga år som samhället kan hjälpa ungdomar som hamnat på glid rätt igen. Alltför ofta försöker skolan hantera våld internt, men det sänder fel signaler. Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Våld skall alltid polisanmälas. Trots detta anmäls inte de flesta våldsbrott som begås i skolan av skolan själv. Istället är det föräldrar och barn som polisanmäler våldet. Skolorna bör i lag åläggas att polisanmäla rena våldshandlingar. Mer om detta kan läsas i motion 1997/98:Ub202.
Det har talats om att det finns en risk för att enskilda poliser i överambition, eller som följd av en hårdnande intern syn och kultur, kan bli brutalare mot människor. Anmälningarna om polisbrutalitet har också ökat. Vidare har en del av de kvantitativa mål som satts upp för polisen kritiserats för att mana fram manipulering av statistiken och för att polisen skulle börja ”leta” fel hos människor. Även om den typen av kritik förekommer kan man inte undgå bilden av att många människor uppskattar de hårdare tagen från polisens sida. 46 procent av de tillfrågade menade i en undersökning i våras att polisen var hjälpsam och artig. Två tredjedelar av de svarta och latinamerikaner som var med i undersökningen ansåg dock att polisen var hotfull och elak. New York-polisen har medgett att det finns vissa problem med rasism inom den egna organisationen. Ca 15 procent av New York-poliserna är svarta och lika många är av latinamerikanskt ursprung.
Situationen i Sverige är på många sätt annorlunda än i New York. Städerna är betydligt mindre här, brottsligheten likaså. Samhällsklimatet är inte lika hårt i Sverige, som i USA. Skjutvapen är betydligt mindre vanliga i Sverige än i USA. Knarket är förmodligen inte lika utbrett i det svenska samhället. Men det finns också likheter. Den viktigaste är kanske att det är samma mänskliga natur här som där.
I Eskilstuna arbetar man i det s.k. Eskilstunaprojektet enligt principer som liknar New York-polisens. Det innebär att man griper in också mot småbrott. Man griper t.ex. in mot störiga ungdomsgäng, fylleri, offentlig urinering och gruff i krogköer. Inledningsvis är polisen vänlig i dessa ingripanden, men tilltagande sträng beroende på reaktionen från den de konfronterar. Det som börjar som ett tillrättavisande samtal kan sluta med ett regelrätt omhändertagande. Resultatet av Eskilstunaprojektet verkar vara gott. Misshandelsfallen i centrum helgkvällar och nätter har minskat med nära 50 procent. Samtidigt och kanske på grund av detta har allmänhetens förtroende för polisen ökat med 10 procent. Poliserna själva verkar tycka att modellen fungerar bra och att de fått en bättre kontakt med allmänheten. Notabelt är att i Eskilstuna, precis som i New York, efterlyser man fler poliser för att kunna använda modellen långsiktigt. Den intensitet som den nya arbetsmetoden innebär sliter på medarbetarna. I New York har antalet poliser utökats sedan den nya linjen för brottsbekämpning sjösattes. Dessutom har anslagen till övriga delar av rättsväsendet, t.ex. kriminalvården, förstärks.
En god tanke är att man i ”Eskilstunaprojektet” ändrat polisarbetets inriktning från reagerande, när brott har skett, till förebyggande, för att hindra att brott förekommer. Det gäller, menar man, att i förväg analysera var i staden brott begås och vem som begår dem. Man skall ingripa så tidigt mot brott att de helst aldrig skall kunna begås. Förvånande nog verkar detta förhållningssätt vara ganska oprövat i Sverige. Resultaten av försöken i Eskilstuna bör noggrant följas upp. Vissa bedömare menar att det tar 6 till 8 år innan resultatet av det närpolisarbete som bedrivs i landet kan börja märkas på allvar. Ett problem är dock att målet – en polis per 1 000 invånare – inte uppfylls. Det finns områden i landet där en polis svarar för det dubbla antalet medborgare.
I Sverige finns det tecken som tyder på att ansvar ibland faller mellan stolarna därför att närpolisen tycker att den har till uppgift att arbeta för närliggande, trygghetsorienterade mål, samtidigt som ordningspolisen bara känner sig ansvarig för grövre brott och allvarligare händelser. I New York-modellen trycker man på vikten av samarbete mellan olika kategorier av polisen, t.ex. kriminalpolis och gatupatrullerande polis. Sådant samarbete bör naturligtvis finnas även i Sverige.
Även om mycket skiljer situationen i Sverige från den i New York när den nya linjen för att bemöta brottsligheten infördes, så finns det ändå mycket att lära av New York-modellen. Det är ett problem i Sverige att samhällets reaktioner i regel kommer för sent och är alltför otydliga. En ung brottsling kan hinna lägga ett mycket stort antal brott till sin lista innan han möter en fast reaktion. Redan det första mindre brottet måste leda till kraftfulla åtgärder.
Grundtanken i New York-modellen är att alla brott skall beivras. Polisen skall gripa in mot fylleri, stökigt beteende och skadegörelse. Om samhället låter sådant passera uppfattas det som en signal om att det är fritt fram att vara störande, eller förstöra saker. De människor som ser eller småningom märker effekterna av det som sker förlorar gradvis förtroendet för statens vilja och förmåga att förhindra, stoppa och beivra brott. Det allmänna rättsmedvetandet hamnar i konflikt med det offentligas agerande.
Också den svenska polisen bör ges i uppdrag att gripa in mot alla brott, tidigt och tydligt. För att detta skall vara möjligt måste polisens resurser förstärkas i enlighet med vad Moderata samlingspartiet anför i sina parti- och kommittémotioner. Det är orimligt att beskära polisens resurser och förmåga i en tid när människor ifrågasätter samhällets förmåga att skydda dem mot brott mot person och egendom. Regeringens anslag är för litet.
Det finns inslag i New York-modellens syn på polisens organisation och arbetssätt som är väl värda att studera närmare, med syfte att ta lärdom av framgångsrika delar. Synen på polischefernas och medarbetarnas personliga ansvar samt användning av IT för bearbetning och analys av information är exempel på detta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att staten har förmåga att upprätthålla rättstryggheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillämpning i Sverige av överförbara delar av New York-modellen för brottsbekämpning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens resurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av anmälningsplikt för våld i skolan.1
|
Sten Tolgfors (m) |
1 Yrkande 4 hänvisat till UbU