”20 000 brott i Dalarna förblir ouppklarade varje år. Det betyder att bara en tredjedel av alla anmälda brott klaras upp.” Så löd inledningen på en motion som inlämnades under den allmänna motionstiden 1996. Den inledningen kan stå kvar också 1997.
Nu kan nya negativa uppgifter komplettera denna mörka bild. I slutet av juli 1997 presenterade Rikspolisstyrelsen en statistik som var föga smickrande för Dalarna:
Länet toppade en statistik som gällde brott, som det saknas resurser att ens utreda! Även om statistik kan vara missvisande måste underlaget, presenterat av statliga myndigheter, tas på största allvar.
Statistiken, som jämförde 30 juni 1996 mot 30 juni 1997, visade att det skett en ökning av de outredda brotten i Dalarna på 62 procent. En skrämmande uppgift som talar sitt tydliga språk.
Vi kan dagligen läsa om problem där polisens resurser inte räcker till. Under 1997 i interpellationer har till justitieministern problemen i Dalarna tagits upp, men svaren har inte varit lugnande. Det verkar som om den socialdemokratiska regeringen inte inser att polisen i dag har stora problem p.g.a. bristande resurser.
För en tid sedan kunde man åter läsa en rapport från polisfacket i Dalarna. ”Många poliser mår dåligt”, skulle en sammanfattning kunna bli av beskedet från polisfacket. Det talas om ”utbrändhet, om känslan av maktlöshet och att personalen glöms bort i all spariver och därtill bristande resurser”.
Från andra håll i landet har det kommit larmrapporter att utryckningar inte kunnat genomföras – p.g.a. stopp för övertid. Den positiva bild, som regeringen givit och ger, har många i poliskåren sagt sig inte känna igen.
Det är självklart glädjande att regeringen nu, i sin budgetproposition, äntligen reagerat på larm om otillräckliga resurser inom polisen. Läget är bekymmersamt inom många områden och distrikt där resurserna varit och är klart otillräckliga.
Vi skall komma ihåg att den s.k. satsning, som regeringen säger sig göra på poliskåren, är cirka tre procents uppräkning. Den summan kommer inte ens att täcka kostnadsökningar och ökningar av löner. Eftersom 79 procent av totalkostnaderna för polisen i Dalarna är löner, förstår alla att ”satsningen” kommer att leda till ytterligare minskning av resurserna. Detta är allvarligt.
Polisen, åklagarna och domstolarna har att se till att ett lands lagar efterlevs och att de som inte följer lagen infångas, döms och straffas. Fungerar inte detta, ligger kaos och anarki nära.
Uppklarningsprocenten är alltså dålig och då inte ens brotten kan utredas p.g.a. bristande resurser, är vi inne på en mycket farlig väg.
Antalet gripna, misstänkta för brott i Dalarna, var år 1993 totalt 1 370. 1995 och 1996 var antalet 1 020 respektive 970 gripna. Dessa uppgifter talar för sig själva.
Polisen arbetar ”i motvind” och risken är uppenbar att trovärdigheten hos allmänheten minskar, om tillräckliga resurser inte finns. Underskott i budgeten, nedskärningar, nedlagda utredningar och ständigt krympande personalstyrkor blir något vi får vänja oss vid om ingenting görs.
Vi kan ofta läsa att polisen inte haft resurser att rycka ut då larm kommit. Besparingarna har slagit så hårt, att det helt saknas poliser på vissa orter. Bristerna hos polisen är också något som snabbt sprider sig hos det s.k. buset. Indragningarna hos polisen har också gjort att det vid larm blir långa utryckningssträckor. Vi kunde i Dalapressen nyligen läsa om då polisen i Falun fick rycka ut till ett brott – i Leksand! Detta då det saknades polisresurser i Leksand/Rättvik. Detta är självklart inte tillfyllest.
Det kan ju knappast vara rimligt och inte ens vettigt att krympa polisens resurser i ett läge där brotten sexfaldigats sedan 50-talet!
I många områden, där man infört s.k. närpolisverksamhet, har detta inte fungerat, då dessa närpoliser kallats in för att tjänstgöra vid centrala polisstationer. Detta p.g.a. personalbrist. De bristande resurserna har starkt påverkat möjligheten att få närpolisverksamheten att fungera så som det var tänkt.
Vi har också kunnat ta del av larm från polisfacken om underbemanning och om den starka oro som finns där. Otillräckliga resurser har också gjort att polisen inte får den vidareutbildning, man har rätt att begära.
Många erfarna poliser i landet och även i vårt län, Dalarna, har lämnat sina tjänster med förtida pension. Bred och mångårig erfarenhet försvann. Några nyrekryteringar att tala om har inte gjorts och detta måste självklart visa sig. Det sägs också att det saknas pengar till relevant vidareutbildning. Luckorna efter de erfarna poliser, som lämnade sina tjänster, har blivit oerhört stora.
Det har blivit brutalare i vårt samhälle. Det som tidigare enbart var storstadsproblem, har nu spridit sig också ut i landet, till vårt län Dalarna. Där finns de största problemen i dag i Borlänge.
Det allt brutalare våldet oroar. Knivar, skjutvapen och karatesparkar har tyvärr blivit ett vanligt inslag i vardagen och folks oro är fullt förståelig. Vi får aldrig komma i det läget att vi accepterar detta våld.
För en tid sedan kunde vi i lokalpressen läsa om hur poliser misshandlats i Hedemora i ett läge då förstärkning inte fanns att tillgå på nära håll.
Naturligtvis är det så att det ökande våldet orsakas av en mängd faktorer och att problemet inte löses enkelt genom att vi inrättar flera polistjänster. Det krävs också insatser på en rad områden. Den viktigaste brottsförebyggande faktorn av allt, då det gäller ungdomsbrotten, är föräldrarna. Föräldrarna måste förmås att ta ett större ansvar för sina barn/ungdomar och samhälls- och förvärvsklimatet måste inrättas på ett sådant sätt att föräldrarna får mera tid för barnen. Den viktiga normöverföringen från generation till generation har blivit lidande i det socialistiska styressätt som dominerat Sverige under många år.
På kort sikt är det dock avgörande för människors trygghet att veta, att polisen har tillräckliga resurser för att kunna vara på plats inom rimlig tid om något händer. Det får inte bli sådana neddragningar att polisen vid larm tvingas till passivitet för att det saknas poliser.
Närpolisverksamheten skall i första hand inriktas på brottsförebyggande och problemorienterat polisarbete. En viktig del är att närpoliserna lär känna ”sina” ungdomar och därigenom får möjligheter att i tid upptäcka om någon håller på att ”spåra ur”.
Försöksverksamhet med aktiv närpolisverksamhet, som har bedrivits på flera håll i landet, har givit mycket goda resultat.
Vi i Sverige – och i Dalarna – måste kunna känna trygghet. Vi måste veta att om något händer, skall vi kunna få snabb hjälp av polisen. Därför måste det vara ett rättmätigt krav att vi i Dalarna tilldelas ekonomiska resurser, som ger en bra täckning av poliser i hela vårt geografiskt stora län.
Vi instämmer i att polisen noga – precis som i all annan offentlig verksamhet som finansieras av skattemedel – måste undersöka om dagens arbetstidsförläggning m.m. är den rätta och den effektivaste. Likaså kan det sättas frågetecken för prioriteringar inom poliskåren av de totala resurserna. Att det satsats oerhört stora resurser på fart- och trafikkontroller i ett läge där det saknas poliser som kan ingripa där t.ex. våldsbrott förekommer, kan självklart ifrågasättas. En sådan prioritering gagnar inte möjligheten att tillföra mera resurser till poliskåren.
Att, som anges i det senaste numret av tidningen Svensk Polis, 18 420 bilister rapporterats för fortkörning under juni och juli 1997 och att detta är en ökning på elva procent kan i en första anblick verka oerhört positivt. Men sett ur polisens totala verksamhetsbild – där rapporter kommit om att det saknas resurser att bl.a. göra utryckningar vid pågående brott och att utreda brott – får siffrorna en helt annan innebörd. Allt beror ju också till stor del på hur stora resurser som satsats på fartkontroller. Att se att antalet hastighetsöverträdare i Dalarna ökat från 182 ”syndare” 1995 till 682 år 1997, under juni och juli, kan tolkas på flera sätt, men mycket har självklart sin bakgrund i hur stora resurser som satsats på trafik- och fartkontroller under den aktuella tiden. Någon redogörelse för detta ges inte.
Trafik- och fartkontroller skall självklart ingå i polisens verksamhet, men de får icke vara för dominerande och ta för stora resurser, och i ett läge där brott inte kan utredas, bör de totala resurserna möjligen omfördelas.
Full medvetenhet finns att det är olika ”avdelningar” som exempelvis sköter fart- och trafikkontroller och utreder brott. Men troligtvis behövs i framtiden en mindre hierarkisk polisorganisation, som totalt sett kan ge mera och ökade totala resurser för polisen.
I budgetpropositionen heter det:
1. Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet skall prioriteras av polisen. Särskild uppmärksamhet skall ägnas den grova och gränsöverskridande brottsligheten, den mc-relaterade brottsligheten, brott med rasistiska inslag samt våld mot kvinnor.
2. Samhällets insatser mot vardagsbrottsligheten skall öka. Närpolisorganisationen, som skall vara den drivande kraften i detta arbete, skall förstärkas och utvecklas.
3. Den brottsförebyggande verksamheten skall växa och bli effektivare.
Det är lätt att instämma i den inriktningen.
De resurser som regeringen avser ställa till polisens förfogande kommer inte, oavsett nya arbetsformer, nya organisationer och andra nyordningar, att räcka. Detta såväl i Sverige – som i vårt hemlän Dalarna. Detta oroar starkt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska brottsligheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare resurser till polisen i Dalarna.
|
Rolf Gunnarsson (m) |