Själva kärnan i Europatanken är den fria rörligheten över gränser som spelar en allt mindre roll. På inget område har detta visat sig så konvulsionsartat som för människors fria rörlighet över gränserna. Mindre än tio år efter murens fall i Berlin framstår människors fria rörlighet över gränserna i Europa – särskilt om de kommer utifrån – som det största hotet för regeringarna i EU – väl i klass med narkotika och terrorism.
Förverkligandet av artikel 7a i EG-fördraget ligger fortfarande i en fjärran framtid. De europeiska regeringarnas panikåtgärder inför ett tusental kurdiska asylsökande, smugglade i båtar över Medelhavet under julhelgen 1997, gav verkligheten i ett nötskal. Europatanken är inte till för att delas med fler än absolut nödvändigt. Det framgår med stor tydlighet av många EU-regeringars vånda inför den kommande EU-utvidgningen.
Schengensamarbetet kom till i mitten av 80-talet för att harmonisera de interna och externa gränskontrollerna inom EU, d v s för att skapa de s k kompensatoriska åtgärder som krävs för att avskaffa de interna gränskontrollerna, så att människor inom EU kan röra sig fritt utan onödiga passkontroller. Till detta hör också att åstadkomma en harmoniserad asyl- och invandringspolitik inom EU.
I själva verket har de senaste tio-tolv åren präglats av en allt mer restriktiv syn på asyl- och invandringspolitiken. I takt med att de gamla kommunistiska diktaturernas gränser blivit möjliga att röra sig fritt över, har det blivit allt svårare att ta sig in i EU-staterna också för att söka asyl i enlighet med gällande internationella överenskommelser. Här spelar EU-staternas samarbete inom ramen för Schengen-avtalet en viktig roll. Terrorism, narkotika och asylinvandring skall hållas utanför Europa.
Med den också av Sverige ratificerade Dublinkonventionen har frågan om i vilken stat en asylansökan skall prövas förts in i EU-rätten. Detta tar över Schengensamarbetet i det avseendet. I Amsterdamfördraget misslyckades man emellertid helt att föra in Schengensamarbetet inom ramen för den demokratiska insyn och kontroll som EU:s institutioner som Europaparlamentet och Europadomstolen är till för. Frågan om en harmonisering av asylrättens innehåll sköts i Amsterdamfördraget utan några garantier fem år framåt i tiden.
Genom att nu godta Schengensamarbetet köper vi formerna för att hålla Europas gränser täta utåt utan att veta om vi någonsin får en liberal tolkning av asylrätten i det framtida Europa. Det ena förutsätter det andra. Utan gemensam asylrätt får vi bara ett gemensamt polis- och gränsskyddssamarbete – det enda EU-staternas regeringar idag önskar.
Ett grundinslag i Schengensamarbetet är den gemensamma och mycket omfattande viseringspolitiken, genom vilken det görs mycket svårt – om möjligt omöjligt – för den som behöver skydd för sitt liv och sin säkerhet, att kunna söka detta skydd i Europa. Redan inom dagens EU-samarbete är viseringsplikten omfattande. Genom en svensk anslutning till Schengensamarbetet utökas antalet viseringspliktiga stater i tredje världen med ytterligare drygt tjugo. Stater med väl känd förföljelse och förtryck av oliktänkande. Det är en utveckling i fel riktning.
Viseringsinstrumentet får aldrig användas för att göra det svårare för människor att söka asyl i ett land i enlighet med Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning. Det är i dag ett av huvudinstrumenten i Schengensamarbetet. Därför vill EU-staternas regeringar hålla samarbetet utanför EU-rätten. Därför vill man inte komma överens om en EU-gemensam syn på asylrättens innehåll.
Den svenska flyktingpolitikens utveckling sedan regeringsskiftet i oktober 1994 går mot en allt större likformighet med den i övriga EU-stater förda. Det är konsekvensen av att inte ha en gemensam EU-politik vad gäller asylrättens innehåll. Den av Socialdemokraterna förda och av Moderaterna och Centern understödda flyktingpolitiken står i samklang med denna utveckling. Den svenska regeringens passivitet inför dessa frågors hantering inom den i Amsterdam avslutade regeringskonferensen är uppenbar.
Schengensamarbetet innehåller också krav på sanktioner mot civila transportörer av asylsökande som saknar erforderliga resedokument som t.ex. inreseviseringar. Det innebär att privata flyg- och båttransportörer, ofta genom lokalanställd personal, tvingas utföra utresekontroll också från stater som dokumenterat bryter systematiskt mot grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Den svenska regeringen nöjde sig i Schengenförhandlingarna med att hänvisa till att Sverige bara ålägger transportörerna att på egen bekostnad återsända oönskade resenärer. Den svenska regeringens ambitioner och Schengensamarbetets utveckling lämnar inga garantier mot en framtida svensk anpassning vad gäller sanktioner mot transportörer.
Med hänvisning till tidsaspekten avstår regeringen från att nu förelägga riksdagen förslag om de ändringar av svensk utlännings- och asylrätt som Schengensamarbetet kräver. Först ett rejält beslut om anslutning. Därefter tar vi de inskränkningar i svensk lag som erfordras, när vi då ändå gått med i samarbetet. De samlade effekterna av Schengensamarbetets restriktiva instrument mot asylinvandring, oviljan att föra hela Schengensamarbetet in under den demokratiska insynen och kontrollen inom EU och den politiska oviljan att ta ett samlat ansvar för asylrättens innehåll inom EU gör det omöjligt att nu och i de former som regeringen föreslår godkänna Sveriges anslutning till Schengensamarbetet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1997/98:42 Schengensamarbetet.
|
Lennart Rohdin (fp) |