Först genom Amsterdamfördraget blev Schengen formellt införlivat med EU-samarbetet.
Amsterdamfördraget innebär att EU successivt skall övergå till överstatlighet i fråga om asyl-, invandrings- och gränskontrollfrågor. Ensamrätt för kommissionen att lägga förslag kommer efter en övergångstid att gälla även på dessa områden.
Den nordiska gemensamma arbetsmarknaden och den nordiska passfriheten som fungerat i mer än fyrtio år har fungerat bra – utan att det funnits skäl att använda termen ”kompensatoriska åtgärder” eller något annat synonymt begrepp. Det nordiska samarbetet har gett stor personlig frihet för de nordiska medborgarna att resa och arbeta i de nordiska länderna utan nämnvärd byråkrati och utan att allvarligt störa ländernas möjligheter till suveränitet och effektiv gränsövervakning. Frågan måste ställas varför lösningarna ser så radikalt annorlunda ut när man inom EU skall försöka uppnå samma medborgerliga frihet.
Svaret är att Schengenavtalet är ytterligare ett exempel på en åtgärd som är framstressad av europeiska federalistiska aktivister trots att de regelmässiga och politiska förutsättningarna inte finns. Konstruktionen är uppenbarligen vald för att den skall tvinga fram ytterligare överstatlighet. De motsättningar som uppstod i januari mellan Tyskland och Österrike, å ena sidan, och Italien, å den andra, är en illustration av att motsättningar lätt kommer att uppstå i systemet och att systemet inte är stabilt.
Det är ett vällovligt syfte att underlätta personers rörlighet i största möjliga mån. Men det är ett faktum att den begränsning av tullens arbetsförutsättningar som EU-medlemskapet innebär redan nu, har inneburit en dramatisk ökning av inflödet av sprit, cigaretter och narkotika. Rådet för europeisk polis har gett ut en rapport som heter ”EU och konsekvenserna av att upphäva gränserna”. I denna framhålls bl.a. att beslagen av narkotika vid gränsen kommer att minska på ett avgörande sätt och att flertalet narkotikabeslag grundar sig på att passkontrollörerna tipsar tullpersonalen. En svensk anslutning till Schengenkonventionen innebär att detta flöde kommer att bli ännu större. Redan nu märks en markant uppluckring av respekten för införselreglerna. De så kallade kompensatoriska åtgärderna kommer inte att vara effektiva nog för att motverka detta. Schengenkonventionen präglas starkt av den byråkratiska överlast som i så stor utsträckning bidragit till den negativa synen på EU-samarbetet som råder i Sverige.
Schengenkonventionen lider som redan sagts av byråkratisk överlast vilket gör att den är komplicerad till sin struktur och därutöver är det komplicerade överväganden som måste göras, men detta är inte ett bekymmer för Sveriges riksdag eftersom konventionen skall godtas eller förkastas i sin helhet. Riksdagen har det fulla ansvaret inför medborgarna men saknar varje verklig påverkansmöjlighet, och ett sådant förhållande är självfallet inte demokratiskt acceptabelt. Därmed är det mindre intressant att gå in i detalj på vad konventionen innehåller, men vissa förhållanden måste ändå belysas.
Sveriges undertecknande av Schengenkonventionen ägde rum utan att frågan prövades av riksdagen.
Avtalet innebär ytterligare ett steg på vägen mot mera överstatlighet.
Sveriges riksdag kommer att ta ställning innan Danmark har folkomröstat om frågan.
Den parlamentariska insynen i verksamhet och styrning är för dålig.
Två av tre handböcker är hemligstämplade.
Det kan befaras att rättssäkerheten för asylsökande försämras.
Av artikel 38 punkt 7 borde det framgå hur en asylsökande skall få veta att han eller hon har rätt till information om vilka upplysningar om honom/henne som en Schengenstat har eller kan ha lämnat till en stat som begärt dem. Det klargörs inte heller hur sannolikt det är att en annan stat kommer att besluta att bevilja honom/henne om en annan Schengenstat väljer att ta upp en sökande på en spärrlista. I propositionens kap. 7, där regeringen gör en genomgång av konventionens artiklar ”artikel för artikel” med kommentarer, redovisas inte artikel 38.
Sekretessen är enligt min mening alltför omfattande, och det kan inte antas att den kommer att tillämpas på ett för svenska förhållanden acceptabelt sätt.
Det finns inget disciplinansvar för utländska polismän som opererar i annat land.
I propositionen sägs att ”Verkställande kommittén har hittills (min kursivering) inte skapat ny rätt ...” Denna skrivning torde innebära att så kan bli fallet. En likartad skrivning finns också på sidan 35.
Begreppet utlänning är inte använt på ett konsekvent sätt.
I propositionen redovisas inte kostnaden för Schengensamarbetet. ”Regeringen avser att återkomma med en helhetsbedömning i det ordinarie budgetarbetet.” Riksdagen har därmed inte underlag för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av det omfattande och långsiktiga åtagande som Schengensamarbetet innebär. Enligt uppgift från Österrike som genomfört förberedelserna är kostnaderna mycket höga.
Det är mycket angeläget att öka det polisiära samarbetet över gränserna eftersom det i kombination med effektiv gränskontroll kan vara ett mycket verksamt brottsbekämpande medel. Att framhålla Schengensamarbetet som en förutsättning för en effektiv polisiär samverkan är inte korrekt, vilket visas av de framgångar som det polsk-svenska samarbetet visar.
Enligt min uppfattning är det mycket otillfredsställande att fatta så långtgående beslut som Schengenavtalet innebär med så dålig nationell beredning som nu är fallet. Det måste ses som en provokation mot det svenska folket att gå in i ett så stort projekt på så lösa grunder och att öka överstatligheten i ett läge där en bastant majoritet är missnöjd med EU-medlemskapet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att inte godkänna avtalet om Sveriges anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet.
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |