Regering och riksdag har beslutat om en strategi för samhällets samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Kampen mot ekobrott är enligt strategin en prioriterad verksamhet för myndigheterna.
En av huvudpunkterna när det gäller inriktningen på det fortsatta reformarbetet är inrättandet av Ekobrottsmyndigheten. Tyvärr visar det sig nu att mycket av det som tidigare förespeglats riksdagen och det svenska folket är tomt prat, framför allt vad gäller miljöbrottsligheten.
I justitieutskottets betänkande 1996/97:JuU6 uttalar utskottet bl.a. följande:
”Utskottet vill för sin del framhålla att miljöbrottslighet i många fall kan utgöra en form av ekonomisk brottslighet. Enligt utskottets mening bör det bli en viktig uppgift för Ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om kvalificerad miljöbrottslighet. Utskottet utgår från att miljöbrottsfrågorna beaktas i erforderlig utsträckning i arbetet med att inrätta Ekobrottsmyndigheten.”
Vid debatten i kammaren den 12 februari 1997 försäkrade den socialdemokratiske företrädaren att det organisationsarbete som är i gång inför ekobrottsmyndighetens bildande och praktiska igångsättande också innefattar frågan om hur miljöbrottsligheten skall hanteras inom Ekobrottsmyndigheten.
Trots tidigare upprepade påpekande om att miljöbrottsligheten är ett problem som berör såväl enskilda som samhället i stort samt att omistliga värden hotas om inte staten förmår ingripa med kraft mot miljöbrottsligheten på alla de områden där den förekommer, ingår inte miljöbrotten som en viktig del i det åtgärdpaket som presenteras i skrivelsen. Miljöbrottsproblematiken lämnas åter igen utan åtgärd.
Miljöpartiet anser att regeringen inte följt utskottets anvisning och planerat för en utredningsverksamhet inom Ekobrottsmyndigheten. Detta är allvarligt.
Miljöpartiet kan konstatera att miljöbrotten i dag inte utreds på ett tillfredsställande sätt och att mycket få av dessa brott bestraffas. De resurser som satsas på miljöbrottsbekämpning är uppenbart otillräckliga. Eftersom miljöbrott i många fall utgör en form av ekonomisk brottslighet skulle det naturligtvis vara en viktig uppgift för Ekobrottsmyndigheten att ansvara för utredningar om miljöbrottslighet. Arbetet bör, för att bli effektivt och tillförsäkrat erforderliga resurser, bedrivas av särskilt utbildade poliser och åklagare placerade på en egen enhet inom Ekobrottsmyndigheten och i övrigt omfattas av den strategi som utarbetats gällande samordning av ekobrott. Det är oerhört viktigt att miljöbrotten ingår vid myndigheternas samverkan om mål och riktlinjer i det nationella Ekorådet liksom i de regionala samverkansorganen som ska finnas i varje län.
Regeringen har vid flera tillfällen inför riksdagen klargjort att den nya Ekobrottsmyndigheten skall inordnas som en självständig myndighet inom åklagarväsendet. Men nu har det kommit fram att Ekobrottsmyndigheten i vissa avseenden skall vara en myndighet under regeringen. Myndigheten kommer därför bl.a. att få en annan ordning när det gäller anslag och direktiv från regeringen. Miljöpartiet anser att regeringens svängning i denna fråga inger vissa betänkligheter. Vi vill ta del av analyser som ligger till grund för förändringen och skälen till den nya organisationen. Regeringen bör därför inom det snaraste återkomma till riksdagen med en skrivelse där Ekobrottsmyndighetens organisationsstruktur m.m. redovisas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljöbrott skall ingå i och samordnas inom Ekobrottsmyndigheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljöbrott skall ingå i det nationella Ekorådet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inom kort för riksdagen redovisar Ekobrottsmyndighetens organisationsstruktur m.m.
|
Kia Andreasson (mp) |
Gotab, Stockholm 1997