Grävlingen förekommer över nästan hela den europeiska
kontinenten. I Sverige finns den i hela landet från Skåne till
Norrland, dock inte på Gotland. Grävlingen har mycket lätt
för att anpassa sig och kan t.o.m. påträffas inne i tätorter.
Bäst trivs den där skogar omväxlar med öppna marker.
Grävlingens gryt är dess hem och dess borg, där den
tillbringar större delen av dagen. Grytet är ett omfattande och
sinnrikt system av gångar och rum. Det kan bli fem till sex
meter djupt och kan användas i åtskilliga år av generationer
djur.
En naturligt mänsklig inställning borde vara att grävlingen lämnas i fred i
sitt gryt. Så är dock tyvärr inte fallet. Under förevändning att grytjakt behövs
för att träna grythundar och för uppsökande av skadade grävlingar pågår på
sina håll i vårt land en veritabel "klappjakt" på grävlingar. Förutom jakt på
grävlingar i deras naturliga gryt försiggår s.k. grytanlagsprov i konstgryt.
Dessa används för träning av hundar, vilka egentligen avses att användas vid
praktisk grytjakt. Anlagsproven motiveras med behov av att testa hundens
skärpa, något som ofta leder till regelrätta slagsmål, vilket inte sällan
innebär
otäcka bitskador hos både hunden och "provdjuret". I flera fall har grävlingar
lämnats lemlästade i sina gryt efter att ha attackerats av jakthundar. På senare
år har bl.a. terrierklubbar fått för sig att det är en fin sport att bedriva
grytjakt. Denna jakt får ibland formen av något slags "gladiatorspel" med ett
utslag av primitivt leklynne på djurens bekostnad, präglat av brutalitet och
känslokyla.
För de s.k. grytanlagsproven används viltfångad grävling. Enligt djur-
skyddslagen skall djur som hålls i fångenskap behandlas väl och skyddas mot
onödigt lidande och sjukdom. Jordbruksverket framhåller i en rapport att det
är viktigt att grythundar tränas och testas under ordnade former innan de
börjar användas för praktisk jakt. Detta kan tolkas som en motivering från
verkets sida att godkänna ett förfarande som innebär ett visst lidande, dvs.
lidandet skulle inte vara onödigt. Sveriges Veterinärförbund har riktat starka
invändningar mot detta synsätt och gör bedömningen att det ingalunda är
nödvändigt att använda levande grävling vid grytanlagstestning av hundar.
Det bör enligt förbundet vara möjligt att testa hundars lämplighet med andra
metoder, t.ex. genom användande av attrapper. Veterinärförbundet fram-
håller också att det ur etisk synpunkt är helt förkastligt att på detta sätt
utnyttja ett viltfångat djur som saknar alla chanser att fly.
Sveriges Veterinärförbund reagerar också starkt mot den i jägarkretsar ofta
förekommande argumenteringen att grävlingar ofta i vilt tillstånd får
bitskador i samband med slagsmål med artfränder. Dessa argument, som
tycks syfta till att bevisa att grävlingarna inte utsätts för otillbörligt
lidande i
samband med grythundsproven, är irrelevanta, anser förbundet. Att vilda djur
i naturen utstår lidande får aldrig tas som en ursäkt för människor att
medvetet åsamka djur i fångenskap skador.
Jordbruksutskottet hänvisar i bet. 1996/97:JoU19 bl.a.till att bestämmelser
i jaktförordningens § 16 ger tillräckliga garantier för att grytjakt kan utföras
under anständiga former. Utskottet hänvisar samtidigt till en av
Jordbruksverket utförd utredning i vilken förhållningsregler utfärdats för
grytjakt, regler vilka såväl verket som utskottet uppenbarligen ansett vara
till-
fredsställande ur djurskyddssynpunkt. Jordbruksverkets utredning slog fast
att:
- endast grävlingar uppfödda i fångenskap får användas
-
- grävlingarna ska visa ett tamt beteende
-
- grävlingarna skall, när prov ej pågår, förvaras under djurskyddsmässigt
godtagbara förhållanden
-
- föreskrifter om hur grävlingarna ska skötas ska tas fram av berörda
myndigheter
-
I verkligheten förhåller det sig på följande sätt:
- viltfångade djur används som provdjur
-
- grävlingar visar allt annat än tamt beteende. Vid en inspektion av ett
hägn under 1996 skrev bitr länsveterinären Ingrid Eilertz bl.a. följande:
"Grävlingarna (två viltfångade) visade starkt flyktbeteende och kan ej
betraktas som tama."
-
- Några föreskrifter om hur verksamheten ska skötas finns ej
-
I en rapport om utredningens resultat sägs att SVA:s
viltenhet utförde en beteendestudie som ett seminariearbete
till ett par veterinärstudenter. I april 1997 lovar dock SVA i
ett yttrande till Naturvårdsverket att "under 1997 slutligen
redovisa de telemetriförsök som utförts på grävling". Med
andra ord finns det inte, och fanns än mindre, några
mätresultat från den experimentella studien tillgängliga för
SJV:s utredning. I praktiken har SJV:s utredningsgrupp
heller inte haft tillgång till någon person med egentlig
erfarenhet från grytprov. Det bör också påpekas att ingen
etolog deltog i studien.
Mot denna bakgrund finns det starka belägg för att grytjakt på grävling
inte utförs i enlighet med de föreskrifter som ansvarig myndighet själv
utfärdat. Det torde stå utom alla tvivel att det inte är förenligt med
djurskyddslagen att använda levande grävlingar i grytanlagsprov för hundar,
liksom att sådan "träning" med grävling är oförenlig med §27 i jaktlagen om
att villebrådet inte får tillfogas onödigt lidande. I praktiken har alltså det
åberopade regelverket bevisligen visat sig verkningslöst. Grytjakt på
grävling sker i oförminskad utsträckning. Starka sakskäl talar därför för att
ett klart förbud införs mot jakt på grävling i gryt, jaktträning i konstgryt och
likaså vad gäller privat innehav av grävlingar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot jakt på grävling i gryt, jaktträning i konstgryt och
privat innehav av grävlingar.