Det snabbt växande beståndet av sälar längs Sveriges kuster
utgör ett allt större problem för yrkesfisket. Sälarnas
härjningar i redskapen orsakar förluster i form av
söndertrasade redskap, förstörd eller av sälarna uppäten
fångst samt utebliven fångst till följd av trasiga redskap.
Förlusterna uppgår till mycket stora belopp varje år och i vissa områden
har det t.o.m. gått så långt att fiskare kan tvingas upphöra med sin
verksamhet. Speciellt kännbart är detta naturligtvis i sådana områden vid
kusten, där möjligheterna till andra arbeten är få och fisket koncentrerat till
en eller två arter. Detta är bl.a. fallet på långa sträckor av Norrlandskusten
med ett fiske efter lax och sik med fasta redskap.
På västkusten råder likartade problem, där speciellt ålfisket med ryssjor
drabbas.
Beståndet av säl på västkusten har återhämtat sig efter den s.k. säldöden
för några år sedan och är i kraftig tillväxt. Samma är förhållandet i Östersjön.
I och med fridlysningen av sälarna har dessa blivit så orädda och
närgångna, att de går in i fiskredskapen och tar fångst, som finns i dessa och
dessutom förstör redskapen och skrämmer bort fisken. Vissa djur har
utvecklats till specialister på denna typ av plundring av redskap. Någon
verksam metod att skrämma bort dessa sälar finns inte för närvarande. Inte
heller existerar i dagsläget några sälsäkra redskap även om arbete pågår med
att försöka ta fram sådana.
Detta sker bland annat inom projektet Sälar och Fiske som bedrivs av
Naturvårdsverket och i vilket också ingår avlivandet av ett antal sälar i
Östersjön. Detta projekt är angeläget och det är viktigt att det kan få
fortsätta.
Läget är emellertid nu så prekärt för yrkesfisket att någon form av
skyddsjakt på säl måste inrättas. Därmed skulle två effekter nås: dels avlivas
s.k. specialister som gör återkommande skador på fångst och redskap, dels
skräms andra sälar bort från redskapen.
Bestånden av säl är för övrigt nu så starka att det bör övervägas om inte
sälstammen kan förvaltas som en nationell angelägenhet och inordnas i den
svenska jaktlagstiftningen på samma sätt som t.ex. älg och annat vilt. När det
gäller Östersjön och Kattegatt faller förvaltningen av sälbeståndet inom
arbetsområdet för Helsingforskommissionen.
Den statliga ersättningen för viltskador förorsakade av säl bör dessutom bli
föremål för en snar översyn. Med nuvarande system erhåller de värst
drabbade fiskarna den minsta ersättningen, eftersom denna baseras på brutto-
intäkterna från fisket och inte på de faktiska skadorna. Det är därför
angeläget att reglerna ses över så snart som möjligt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddsjakt på säl,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av ersättningsreglerna för viltskador.