Under förra riksmötet lade vi en motion Jo920 Jaktfalken
och ripan. Motionen väckte uppmärksamhet och
jordbruksutskottet uppvaktades med anledning av motionen
av företrädare för Kungliga Vetenskapsakademiens
miljökommitté. De uppvaktande, som ville visa stöd för
motionens krav, var professor Henning Rodhe, professor
Staffan Ulfstrand, professor Claes Ramel och FD Urban
Emanuelsson, föreståndare för Centrum för biologisk
mångfald.
Motionen avslogs dock i bet. JoU 19 Jakt och viltvård. Ett av skälen som
anges är att det förväntas komma ett beslut under våren 1997 om fortsatt
upplåtelseverksamhet. Detta föranlett av den utvärdering som Sametinget,
Naturvårdsverket och Jordbruksverket kommit med i april 1996. Ingen
översyn av situationen i fjällen och av den jakt som bedrivs ripa eller beslut
om upplåtelseformerna har emellertid kommit. Vad som kan konstateras är
att antalet skjutna ripor fyrdubblats enligt jaktstatistiken och att till och
med
vissa jägare börjar tala om "bag limit". Antalet jägare har ökat rejält i
fjällen,
även från andra länder. Det har förekommit att fridlysta fåglar som
ljungpipare skjutits. Det finns alltså all anledning att upprepa många av
motionens krav. Motionen bygger på en artikel av Thomas Holmberg och
Ulla Falkdalen, Ripan och jaktfalken - förslag till ekologiskt uthållig jakt,
som varit publicerad i Sveriges Ornitologiska Förenings tidskrift Vår
Fågelvärld nr 1/96.
Nytt upplåtelsesystem för
småviltsjakten
"Det finns så många ripor så det är ointressant hur många
jägarna skjuter" (citat från en TT-intervju med Bjarne
Öhrnstedt i maj 1993). Den inställningen hos den ansvarige
handläggaren av jaktfrågor på Jordbruksdepartementet
skapade en av de största konflikterna mellan
jägarorganisationer och naturvård som vi upplevt under
senare år. Ripjakt är en populär fritidssysselsättning, som
tidigare främst var förbehållen en liten grupp människor i de
övre samhällsskikten. De jagade någon vecka per år och
jakttrycket var i de flesta områden mycket lågt. 1993 infördes
ett helt nytt upplåtelsesystem, som innebär att i princip vem
som helst kan lösa jaktkort och jaga ripa och annat småvilt.
Regleringsmöjligheterna är små och den "fria" småviltjakten
har verkligen ställt frågan om jakt och naturskydd på sin
spets. Hur mycket påverkar jakten - direkt eller indirekt -
hänsynskrävande arter som jaktfalk och kungsörn, dvs. fåglar
som är beroende av ripor för sin existens? Hur ska jakten
bedrivas för att vara ekologiskt acceptabel, dvs. inte i
påtaglig grad påverka bestånden av andra arter? Trots att
kunskapen om förhållandet mellan riporna och deras
predatorer är begränsad är det angeläget att diskutera dessa
frågor och presentera ett konkret alternativ till det
upplåtelsesystem för småviltjakt vi har idag.
Dalripans
populationsdynamik
Dalripan är den art som är mest intressant för småviltjägaren
i fjällen. Den är också den av de jaktbara fjällfåglarna vars
ekologi är bäst utforskad. Därför får den utgöra modell för en
närmare analys av ripjakten ur ekologisk synpunkt. På den
norska ön Tranöy gjordes under 16 år en intensivstudie av en
icke jagad population av dalripa. Bara ett ägg i en
genomsnittlig kull på 10 ägg resulterar i en fågel som
överlever till nästa häckningssäsong. Av de vuxna fåglarna
överlever ungefär hälften från en häckningssäsong till nästa.
Predation är den dominerande dödsorsaken.
Många predatorer visar
ripans betydelse
Det stora antalet predatorer återspeglar dalripans betydelse
för den biologiska mångfalden i fjällen. Tillsammans med
renen och smågnagarna utgör riporna basen för de många
predatorernas existens. Dit hör fjällvråk, blå kärrhök,
kungsörn, jaktfalk och fjällräv.
Dalripan lever mest av skott, knoppar och tunna kvistar från björk och vide
under vintern. Sommartid ingår också bär och annan växtföda. Födobrist
förefaller vara sällsynt vid de populationstätheter som vi normalt har i vårt
land. I enstaka fall kan nedisning av vegetationen orsaka svält vintertid.
Notabelt är annars att vinterdödligheten är påfallande låg trots det kärva
klimatet. Riporna är uppenbarligen väl anpassade till sin miljö.
Det årliga reproduktionsresultatet påverkas i stor utsträckning av
predationen på äggkullar och små ungar. De lokala variationerna kan vara
stora. Hermelinen som är en svår predator på dalripägg kan vara en orsak till
lokala skillnader, varierande lokalklimat en annan. De små ripkycklingarna
är under sin tredje till sjunde levnadsdag beroende av insektsföda. Dåligt
väder under den perioden kan orsaka hög dödlighet
Före jaktsäsongen kan antalet ungar variera från mindre än 0,5 till 6 per
par. De extremt låga siffrorna har inträffat under år med kyligt väder och snö
under den känsliga perioden av häckningen. Bortsett från dessa extrema
väderförhållanden synes riptillgången variera med 3-4 års cykler i fas med
smågnagarcyklerna. Detta har tolkats så att starka stammar av rovdjur och
rovfåglar byggs upp under goda gnagarår. Så länge det är gott om gnagare
föredrar predatorerna dessa och predationstrycket på riporna är lågt. När
gnagarpopulationerna kraschar utsätts istället riporna för ett högt predations-
tryck som resulterar i en beståndsnedgång.
Tätheten hos det häckande beståndet bestäms inte bara av häckningsfram-
gången året innan utan även av bl.a. vinteröverlevnad, födotillgång under
äggläggningsperioden och riptuppens revirhävdande. In- och utvandring kan
också spela en viktig roll. Så är fallet på den norska ön Tranöy där riporna
invandrar på våren efter att ha övervintrat på det kringliggande fastlandet.
Dalripan är annars känd för att vara en stationär fågel och förflyttningar på
mer än ett par mil är ovanliga.
Hur påverkas ripstammen
av jakten?
Jaktens inverkan på ripbestånden har undersökts på flera
håll. Enligt en norsk undersökning (Hjeljord 1995) får man
ingen påverkan på bestånden vid ett jakttryck på 2
manjaktdagar/km2 (1 manjaktdag/km2= en jägare jagar under
en dag på en yta av en kvadratkilometer). Ett jakttryck på 5-
6 manjaktdagar/km2medför däremot en kraftig reducering av
rippopulationen. Undersökarens slutsats är att ripstammen tål
ett jakttryck på 4 manjaktdagar/km2.
En svensk undersökning har visat att ett jakttryck på 3 manjaktdagar/km2
innebär att man skjuter ungefär 20 % av populationen (Willebrand 1994).
Teoretiskt sett borde man vänta sig ett i stort sett linjärt samband mellan
jakttryck och populationsuttag inom vissa gränser. Undersökningar i fält
styrker detta (Kastdalen 1995). Då innebär ett jakttryck på 4 manjakt-
dagar/km2 ett ungefärligt populationsuttag på strax under 30 %.
I Storbritannien utövar man ett ännu hårdare jakttryck med populations-
uttag på upp mot 50 %. Samtidigt strävar man där efter att aktivt bekämpa
predatorer på ripa så att jägaren blir den enda predatorn av betydelse.
Erfarenheten visar sålunda att jakttrycket kan vara ganska högt utan att
rippopulationen minskar. Detta kan endast förklaras av att jaktens effekter
kompenseras genom minskad dödlighet av andra orsaker. Om exempelvis
födotillgången under vintern vore den begränsande faktorn för riporna skulle
jakt på hösten medföra att konkurrensen om födan minskade. Dödligheten
genom jakt skulle då kompenseras av en minskad dödlighet genom svält. I
Skandinavien synes inte svält utan predation vara den helt dominerande
dödsorsaken hos vuxna ripor. Jakten medför alltså att det blir färre ripor över
till andra predatorer. En kompensatoriskt minskad dödlighet kan då bara
förklaras med att de naturliga predatorerna tvingas att utnyttja alternativ
föda, utvandrar eller svälter ihjäl. Framför allt påverkas de predatorer som
lever på ripor under senhösten och vintern.
Jaktfalken och ripan
Det är främst de revirhävdande, äldre jaktfalkarna, men även
etablerade kungsörnpar, som är beroende av ripor vintertid, i
synnerhet som häckningen startar redan i april medan full
vinter fortfarande råder i fjällen. Rovfåglars beståndstäthet
och häckningsframgång bestäms främst av födotillgång och
tillgång på lämpliga boplatser. I Nordamerika varierar minsta
avstånd mellan jaktfalkhäckningarna från 5 till 93 km i olika
områden. Födotillgångens betydelse för häckningsfrekvens
och häckningsresultat bland rovfåglar har visats i många
undersökningar, för jaktfalk åtminstone i två undersökningar
från Nordamerika (Swartz 1974, Mossop och Hayes 1994). I
en annan studie från Kanada har man noterat högre
beståndstäthet hos jaktfalken i mer produktiva miljöer
(Shank och Poole 1994). På Island, som hyser ett av världens
tätaste jaktfalkbestånd, ligger bona ett bra häckningsår
ungefär 6 km från varandra. Det finns få uppgifter från
Skandinavien om beståndstäthet hos jaktfalken. Det totala
svenska beståndet uppskattas till cirka 100 par. Det nu
pågående jaktfalkprojektet i Jämtland och Härjedalen pekar
på att även under år med gott om häckande jaktfalkar ligger
bona med ett inbördes avstånd av ungefär 13 kilometer i de
områden som har den högsta tätheten. Det är glest även för
en så pass stor rovfågel som jaktfalken. Man har i Kanada
med helikopter följt en jaktfalkhane under en jakttur då den
avlägsnade sig mer än två mil från boet, vilket visar att den
får lägga ner ett betydande arbete på att skaffa mat. Fåglar
som bytesdjur är en svårutnyttjad resurs, och trots att
jaktfalken i hög grad är specialiserad på ripjakt tycks den inte
klara av att beskatta rippopulationen på mer än ca 10-20 %.
Häckning
Häckning uteblir ofta i de jämtländska jaktfalkreviren och
den mest sannolika förklaringen är brist på föda. Ripor är
den helt dominerande födan hos skandinaviska jaktfalkar och
utgör ungefär 85 % av bytesdjuren. Dalripan dominerar
enligt hittillsvarande erfarenheter, men skillnaderna mellan
olika revir kan vara påtagliga. Nuvarande kunskaper talar för
att jaktfalkens populationstäthet i Sverige - i likhet med de
flesta rovfåglars - begränsas av tillgången på föda, i
jaktfalkens fall alltså ripor.
Konkurrens
Konkurrens mellan olika arter och individer är av central
ekologisk betydelse och utgör grunden för en diskussion om
jaktens effekter. Individer som förbrukar samma resurs
utsätter varandra för s.k. exploateringskonkurrens, men det
förekommer också att individerna aktivt förhindrar varandra
att använda en gemensam resurs, s.k. interferenskonkurrens.
När jägaren fångar duvhökar i sina fasanmarker eller
kungsörnen jagar bort kråkor från ett kadaver är det exempel
på interferenskonkurrens. Exploateringskonkurrensen
innebär att ju mer lika varandra två arter är i sitt födoval,
desto svårare har de att samexistera. Antingen blir den ena
utkonkurrerad eller så sker en specialisering så att arterna
förändrar sitt födoval för att minska konkurrensen.
Exempelvis häckar ibland pilgrimsfalk och jaktfalk i samma
område. Pilgrimsfalken tar emellertid sällan några ripor utan
livnär sig vanligen på betydligt mindre fåglar. Även andra
predatorer på ripa, exempelvis kungsörn och duvhök, har
andra alternativ och tar ripor huvudsakligen då det är gott om
ripor.
Jägaren som predator
När jägaren kommer in i bilden och utsätter ripstammen för
ett predationstryck på 20-30 % uppstår en påtaglig
exploateringskonkurrens. Ett sådant uttag ur rippopulationen
är högre än hos någon annan enskild predator. Dessa 20-30
% måste tas från andra predatorer. Sannolikt drabbas alla
predatorer som tar ripor på hösten men de som kan välja
andra byten eller är flyttfåglar drabbas minst. Mest drabbas
de arter som är beroende av ripor även under senhöst och
vinter, dvs. revirhävdande jaktfalkar och i viss mån
kungsörn. Hur stor effekten blir vet vi inte, den varierar
säkert beroende på ripstammens storlek. Under ett bra ripår
kanske inte ett jaktuttag på 25 % betyder så mycket för
jaktfalkparet, men ett dåligt ripår kan effekten bli avsevärd. I
första hand uteblir häckning och i nästa skede kanske paret
tvingas lämna reviret eller svälter ihjäl. När jaktfalkparet
avstår från att häcka eller helt försvinner, sjunker
predationstrycket på de återstående riporna och en
kompensatorisk minskning av dödligheten sker.
Ripbeståndet förändras kanske inte men jakten har ändå haft
påtagliga ekologiska effekter.
En ekologiskt uthållig jakt
Den politiska avsikten med det nya upplåtelsesystemet är att
låta så många som möjligt jaga så mycket som möjligt. Inget
talar idag för att den målsättningen kommer att ändras även
om kritiken mot det nuvarande systemet leder till
förändringar. "Så mycket som möjligt" har hittills varit
detsamma som att man får skjuta obegränsat så länge inte
populationen av det jagade bytet varaktigt minskar.
Ekologiska effekter i form av konkurrens med andra
predatorer brukar överhuvudtaget inte diskuteras i
jaktvårdssammanhang. Viltvårdarens intresse för
konkurrenseffekter brukar endast handla om hur man ska
hindra de naturliga predatorerna från att konkurrera med
jägaren. Utvidgade jaktmöjligheter kräver därför ett betydligt
ökat engagemang från naturskyddet både när det gäller
forskning och utformning av jakten. Begreppet viltvård -
som innebär att man bara vårdar det vilt som jagas - bör
bytas ut mot faunavård, som innebär ett bredare ekologiskt
synsätt. Långsiktiga inventeringar av den typ som gjorts av
dalripa i Lövhögen är oerhört värdefulla, men behöver
kompletteras med motsvarande övervakning av de predatorer
som berörs. Liknande resonemang som det som här förts
angående ripjakten måste föras för alla jaktbara arter. För
varje art måste hänsyn tas till bland annat:
- populationsdynamik och populationsbegränsande faktorer
-
- artens betydelse som bytesdjur för olika predatorer
-
- artens reproduktionsförmåga
-
- jaktens effektivitet och selektivitet
-
Jakt är, i likhet med skogsbruk, en exploatering av en
förnybar resurs och jakt har, liksom skogsbruket, ekologiska
effekter. Självklart måste därför också jakt regleras och
begränsas och regleringen skall utgå från vad som är rimlig
påverkan ur ekologisk synpunkt. Eftersom jakt i allmänhet är
en fritidssysselsättning och inte en näring bör miljöhänsynen
väga tyngre än produktionen, dvs. jaktuttaget.
En ekologiskt anpassad ripjakt, som tar hänsyn både till naturskyddets
intressen och jägarens önskan att få jaga borde utformas enligt följande
principer:
Principer för ekologiskt anpassad jakt
1. Jaktområdet skall vara högst 100 km2. Ett förhållandevis
litet jaktområde är en förutsättning för att jaktuttaget ska
kunna anpassas till de lokala ekologiska förutsättningarna,
vilka omfattar både riptillgång och förekomst av predatorer.
Det är ingen nackdel om jaktområdet är ännu mindre.
2. Populationsuttaget genom jakt skall i ett enskilt jaktområde aldrig
överstiga 20 %. Det innebär att jakttrycket får vara högst 3
manjaktdagar/km2. Med tanke på dalripans stora betydelse för den biologiska
mångfalden i fjällens ekosystem bör uttaget i ett större område - i
storleksordningen en hel kommun - ligga på en lägre nivå. Den totalt
tillgängliga resursen ("räntan på kapitalet") uppgår i slutet av augusti normalt
till 40-70 % av dalripepopulationen. Det ska räcka till samtliga predatorer,
inklusive jägaren och dessutom, genom utvandring, kunna kompensera för
lokalt försvagade ripbestånd. I det perspektivet är det inte rimligt att låta
jägaren ta mer än högst en fjärdedel av "avkastningen", dvs. ett
populationsuttag på högst 10 %. Omräknat till jakttryck innebär det ett
genomsnitt på max 1,5 manjaktdagar/km2 i en hel kommun.
3. Permanent jaktfria områden måste finnas som refugier och referens-
områden. En rimlig målsättning kan vara att avsätta cirka 20 % av den till-
gängliga jaktmarken som dylika jaktfria områden, förslagsvis i första hand
naturreservaten. Därutöver kan givetvis andra områden behöva vara jaktfria
av hänsyn till renskötsel och rörligt friluftsliv. Temporärt kan även vissa små
och känsliga områden behöva avlysas av naturskyddsskäl.
4. Jakttrycket ska anpassas efter årets reproduktion hos riporna.
Regelrätta ripinventeringar är mycket resurskrävande och är i praktiken
sannolikt möjliga att genomföra bara i ett fåtal områden i fjällkedjan.
Reproduktionsresultatet är lättare att bestämma genom att man i början av
jakten undersöker förhållandet mellan unga och gamla fåglar i jaktutbytet.
Ett femtiotal fåglar krävs för att underlaget skall bli pålitligt. Det uppnår
man
normalt i ett 100 km2 stort jaktområde redan efter en jakt som understiger
1 manjaktdag/km2. Riktlinjer för bedömning:
< = 35 % ungfåglar - ingen ytterligare jakt
> 35 % ungfåglar men < =50 % - maximera årets jakttryck till
2 manjaktdagar/km2
> 50 % ungfåglar inga restriktioner utöver de i punkt 2.
5. Biotopmanipulerande åtgärder som att fälla björkar, gödsla och bränna
ris skall ej förekomma. Norska studier visar att detta inte leder till ökade
ripstammar, vilket är logiskt med tanke på att födan i normalfallet inte är en
populationsbegränsande faktor.
6. Rovdjursbekämpning ska normalt ej få förekomma. Detta är visserligen,
om den är grundlig, sannolikt en effektiv åtgärd för att höja ripornas
reproduktionsresultat, särskilt om den riktar sig mot predatorer på ägg och
små ungar. Denna typ av åtgärder har emellertid ingen plats i en ekologiskt
anpassad jakt. Indirekta åtgärder som att sköta soptippar och liknande och att
se till att inte kadaver och slaktavfall blir liggande ute må vara tillåtna.
7. Jaktstarten bör senareläggas till omkring mitten av september. Skälen är
tre: Vissa år är de unga riporna dåligt utvecklade vid den nuvarande
jaktstarten 25 augusti. De unga riporna "pipkycklingarna" är mycket
lättskjutna, vilket är ett jaktetiskt skäl för senareläggning av jakten. När
riporna är lättskjutna blir jakteffektiviteten högre, dvs. populationsuttaget
blir lätt oacceptabelt högt - ett ekologiskt skäl för senareläggning av jakten.
Slutligen är det önskvärt att jaktstarten är lika i Sverige och Norge. Som det
nu är blir trycket på de svenska ripmarkerna mycket stort de första veckorna
av jakten - ett jaktpolitiskt skäl för en senareläggning av jakten.
8. Jakten bör avslutas senast 31 januari. Den naturliga dödligheten hos
riporna är låg efter årsskiftet. Jakt efter årsskiftet får därför en direkt
effekt
på det häckande beståndet, vilket bör undvikas. Jakt i slutet av februari och
början av mars kan dessutom innebära störningsrisker för tidigt häckande
rovfåglar som kungsörn och jaktfalk.
9. "Bag limit", dvs. en begränsning av jaktuttaget så att varje jägare bara
får skjuta ett visst antal fåglar per dag, kan övervägas i vissa fall. Ur
ekologisk synpunkt har det liten betydelse eftersom denna "bag limit"
normalt bara uppnås när det är gott om ripor, och då är jaktuttagets betydelse
ur populationssynpunkt förhållandevis liten. Det är snarare en jaktvårdsfråga
eftersom en "bag limit" gör att jaktuttaget fördelas jämnare över säsongen.
10. Fortlöpande årliga inventeringar av jagade arter och predatorer är
nödvändiga både i områden där det jagas och i referensområden. Förslagsvis
bör det finnas minst ett grundligt inventerat område av vardera slaget i varje
län.
Jakten förändras
Ett regelsystem för jakt är ingen produkt som fastställs en
gång för alla. Vi ser det som en arbetsmodell som ska
utvecklas och förändras i takt med att kunskaperna om
jaktens effekter ökar och utifrån hur jaktintresset förändras.
Vårt syfte är att hitta en modell som ger de
kontrollmöjligheter som vi anser nödvändiga för att kunna
acceptera jakt ur naturskyddssynpunkt samtidigt som den
också tillfredsställer jägarens önskemål att få jaga. Att de
regleringsmöjligheter som vi kräver dessutom lätt kan
tillgodoses i den samiska modellen för småviltjakt borde
välkomnas av alla som arbetar för en samförståndslösning i
denna segslitna fråga.
Miljöpartiet de gröna anser det väsentligt att finna nya former för
småviltsjakten ovan odlingsgränsen och i renbetesfjällen, som är ekologiskt
anpassade till såväl bytesdjur som dess predatorer. Ovanstående förslag kan
utgöra en modell för en sådan jakt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen med
förslag till ett nytt upplåtelsesystem för småviltsjakt ovan odlingsgränsen och
i renbetesfjällen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att denna jakt måste vara ekologiskt hållbar och ta hänsyn både
till naturskyddets intressen och jägarnas önskan att få jaga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de nämnda rovdjurens behov av ripa, i första hand jaktfalkens,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ordet viltvård bör bytas mot faunavård för ett vidare
ekologiskt synsätt.
Stockholm den 29 september 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Peter Eriksson (mp)
Eva Goës (mp)
Roy Ottosson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Per Lager (mp)
Annika Nordgren (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ronny Korsberg (mp)