Sälstammarna i Östersjön och Bottenhavet har på grund av
miljöpåverkan varit näst intill utrotningshotade. Utsläpp från
jordbruk och industri av gifter som PCB, DDT och klor har
påverkat sälarnas fortplantningsförmåga och resulterade i att
vi under 1960- och 70-talen fick en kraftig minskning av
antalet sälar i våra innanhav.
Efter det att dessa faror uppmärksammats har åtgärder vidtagits för att
reducera utsläppen av farliga ämnen. All form av jakt på sälar i dessa
områden har också upphört. Resultatet av de vidtagna åtgärderna har
glädjande nog inte låtit vänta på sig. Inte ens en gång de mest pessimistiska
bedömarna kan förneka att sälstammarna i Östersjön och Bottenhavet är på
väg att återhämta sig. Antalet sälar på observationsplatserna längs vår kust
ökar sakta men säkert år från år. En glädjande utveckling som visar att haven
håller på att tillfriskna.
Mindre glädjande är, trots att sälstammens numerär på intet sätt motsvarar
vad som förekom före miljögifternas intåg, att förekomsten av säl vid
fiskarnas redskap har ökat vida långt över vad som någonsin varit fallet.
När sälarna tidigare förekom i riklig mängd uppträdde de oftast ute till
havs och skydde människorna och deras båtar och redskap. Nu är
förhållandet det rakt motsatta. Sälarna har ändrat beteende. De uppträder nu
helt ogenerat i och kring fiskarnas redskap, som de tydligen betraktar som
sina högst privata skafferier. Att se fyra fem fullvuxna gråsälar i och kring
redskapen, samtidigt som yrkesfiskarna är där, är inget ovanligt. Tvärtom,
sälarna känner igen motorljudet och vet när fiskarna lägger ut nät och skötar,
som sälarna då vittjar.
Resultatet av sälarnas aktivitet är givetvis störningar i fisket. Främst i form
av utebliven eller skadad fångst men också i form av stora skador på
fiskeredskapen. I vissa områden där sälarna uppträtt på detta onormala sätt
under längre tid, omöjliggörs fisket nästan helt medan det inom andra
områden fortfarande är mer sporadiska angrepp. Tendensen är dock att det
blir på allt fler platser som sälarna uppträder på detta helt orädda sätt.
Sälarnas ändrade beteende kan inte, enligt vår och fiskarnas uppfattning,
bero på att de blivit för många. En ökning av sälarnas antal för att få en
livskraftig stam torde i stället vara önskvärd. Lösningen på problemen, som
är mycket stora, är därför inte en halvering av stammen, som föreslagits från
vissa håll.
Inte heller "experternas" förslag att göra starkare redskap eller göra försök
med sälskrämmor är något som vi finner gångbart. Starkare redskap kan
möjligen vara en lösning då det gäller fasta redskap, men vid fiske med nät
och skötar är det en helt oframkomlig väg.
Men även i fråga om fasta redskap blir ekonomin helt ohållbar om
redskapen skall göras så stora och tunga som erfordras för att sälarna inte
skall orka igenom dem. Argumentet att det här går ju bra i Skottland faller
också på att förhållandena i Sverige med våra ljusa sommarnätter inte går att
jämföra med andra länder. Redskapen blir "ofiskeliga" förutom att de blir
orimligt dyra.
Men om fiskarbefolkningen skall kunna acceptera och leva med en sådan
utveckling måste något göras för att sälarna skall återgå till sitt tidigare
beteende. En större, "normal" sälstam måste fås att uppträda på ett normalt
sätt, dvs. sälens instinkt att vara rädd för människan och människans
redskap måste återskapas.
Enda sättet att uppnå detta förhållande är enligt vår mening att bedriva jakt
på sälarna. Alla förslag till varje form av jakt på säl tillbakavisas emellertid
av Naturvårdsverket och "experter" av skilda slag. Man påstår att den enda
jakt som skulle vara verkningsfull är den att utrota sälen. Vi, och alla fiskare
som levt med säl i generationer, anser att så inte är fallet. En lokalt bedriven
jakt runt och i anslutning till redskapen är säkert nu liksom tidigare
tillräcklig
för att lösa problemen. Sälen, som är ett intelligent djur, har alltid så länge
den känt sig hotad, hållit sig på avstånd från människor. Varför skulle det
inte vara så nu också?
Vi påstår att "expertisens" och andras motstånd mot jakt på säl vid
fiskeredskapen inte grundas på fakta utan endast är utslag av deras känslighet
för opinioner och hänsynstaganden till internationella ståndpunkter,
grundade på helt andra förhållanden än vad som råder hos oss i Sverige.
Naturvårdsverkets mångåriga fredning av sälen har således i stort sett
eliminerat 1950 års lag om allmänhetens rätt till fiske bland annat efter
Norrlandskusten. Lagen infördes av sociala skäl för att trygga befolkningens
möjligheter till nyttofiske.
Lagstiftaren ansåg att "ett levande skafferi i våra skärgårdar, rätt vårdat,
icke minst i allvarstider ger ett gott tillskott till landets livsmedels-
försörjning". Dagens massarbetslöshet kan mycket väl jämföras med
lagstiftarens benämning, allvarstider.
Som framgår av 4 § jaktlagen skall viltet vårdas i syfte att "bevara" de
viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en "med hänsyn till
allmänna och enskilda intressen" lämplig utveckling av viltstammarna. Det
står utom allt rimligt tvivel att Naturvårdsverket genom sitt extrema
skyddande av sälen inte bara åsidosatt och eliminerat 1950 års
fiskerilagstiftning, utan även åsidosatt bestämmelserna i 4 § jaktlagen. Enligt
jaktförordningen 27 § får Naturvårdsverket ge tillstånd till jakt efter säl "om
det bedöms nödvändigt för att förhindra skador på fiskarnas fångst eller
redskap". Dagens situation med mycket stora skador på både fångsten och
redskapen skall inte fiskarna behöva tåla.
Försöken med skyddsjakt på ett litet antal sälar är därför inte tillräcklig.
Det torde inte finnas någon annan lösning på sälproblemet än införande av
allmän jakt, utan nämnvärda begränsningar till en början, så att sälstammarna
kan nedbringas till en lämplig nivå.
Vi föreslår att reglerad allmän jakt på säl övervägs och att länsstyrelserna
får i uppdrag att bevilja jakttillstånd och vara tillsynsmyndighet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerad allmän jakt på säl.