Motion till riksdagen
1997/98:Jo9
av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla


1 Kraftlöshet ett kännetecken för den förda
kretsloppspolitiken
Regeringen har levererat ytterligare en proposition med huvudsakligen
bedömningar och aviserade åtgärder på kretsloppsområdet. Propositionen
saknar en övergripande utvärdering av den förda politiken, trots att
underlag för detta levererats av Kretsloppsdelegationen (rapport
1997:14).
Kretsloppsdelegationen konstaterar att dagens producentansvars-
förordningar inte lever upp till det i kretsloppspropositionen (1992/93:180)
angivna syftet att åstadkomma konkurrensneutralitet. Reglerna i för-
ordningarna är nämligen för vaga för att kunna tillämpas mot en enskild
producent. Producentansvarsförordningarna ger inte heller någon hjälp för de
fall när producenter inte lyckas komma överens sinsemellan eller med andra
berörda aktörer som exempelvis kommuner. Den enskilda producent som vill
slippa undan sitt ansvar har stora möjligheter att göra det.
Det har nyligen i förordningarna införts en skyldighet för producenterna att
samråda med kommunen, men det finns inga besked om vad som krävs för
att den enskilde producenten skall anses ha haft samråd eller vad som gäller
om samråden inte leder till någon lösning.
Fortfarande är alltså producentansvaret helt beroende av vad
producenterna väljer att göra frivilligt. Producentansvarsförordningarna är i
huvudsak bekräftelser på överenskommelser mellan staten och respektive
producentgrupp och saknar i stort sett praktisk rättslig verkan. Det ansvar
som tas i praktiken är en följd av frivilligt ansvarstagande och inte något som
förordningarna tvingar fram. De enskilda producenter som inte velat ta sitt
ansvar har sluppit undan och åkt snålskjuts på de producenter som drivits av
ett frivilligt engagemang.
Kretsloppsdelegationens utdragna förhandlingsarbete på olika produkt-
områden har visat på behovet av ett generellt regelverk som i grunden gäller
alla producenter. Detta skulle förenkla och sätta större tryck på
förhandlingsarbetet. Som illustration till detta kan nämnas att det har tagit
inte mindre än ca fyra år att förhandla fram det producentansvar för
elektriska och elektroniska produkter som presenteras i propositionen. Ändå
är man från producenternas sida inte nöjd utan bedriver ett intensivt
lobbyarbete inför riksdagsbehandlingen av denna proposition.
Miljöpartiet de gröna efterlyser en smula självkritik från regeringen. Vilka
slutsatser drar man av den genomförandetakt och de relativt modesta resultat
som den hittills förda politiken inneburit? För vår egen del drar vi slutsatsen
från Kretsloppsdelegationens utvärdering att den rena frivillighetens väg som
det svenska producentansvaret hittills gått på inte bär mot ett ekologiskt
hållbart samhälle, åtminstone inte i en något så när rimlig takt. Vi efterlyser
en ny materialkretsloppspolitik, vilket utvecklas närmare i följande avsnitt.
2 En generell politik för att sluta materialkrets-
loppen
Att ställa om resursanvändningen i Sverige till en hållbar utveckling är
en process som kräver inget mindre än en tyst, långsam revolution.
Uppgiften är gigantisk, så gigantisk att vi hittills mest vågat oss på att
konkret diskutera vissa detaljer, t.ex. producentansvar för förpackningar
eller däck, eller begränsade skatter på deponerat avfall.
Nu är tiden kommen för ett konkret generellt angreppssätt, som etablerar
principerna för en uthållig resursanvändning i samhället. Principerna
etableras genom att ett generellt ramverk för material- och energi-
användningen läggs fast. Ramverket innehåller en ny övergripande
kretsloppslagstiftning i samklang med ett antal reviderade lagar och
ekonomiska styrmedel. Att det är fråga om ett ramverk innebär att styrkan i
regleringen kan skärpas efter hand, men att grundreglerna och den
övergripande omfattningen läggs fast redan från början.
En ny sammanhållen materialkretsloppspolitik innefattar det man i dag
kallar kemikaliepolitik, avfallspolitik, delar av energipolitiken (bl.a.
sopförbränning, delar av miljö- och hälsoskyddspolitiken samt naturligtvis
kretsloppspolitiken inklusive producentansvarsfrågorna. Eftersom den
föreliggande propositionen huvudsakligen begränsar sig till producent-
ansvaret, en del av materialkretsloppsfrågorna, avgränsar vi motionen på
motsvarande sätt. Vi återkommer med en utförligare presentation av en
sammanhållen materialkretsloppspolitik.
Den del i ett nytt övergripande ramverk för materialkretsloppen som
behandlar producenternas, kommunernas och kommunernas inbördes
förhållanden kallas lämpligen producentansvarsrätt. Producentansvarsrätten
är ett nytt regelverk som sätter ramar, klargör ansvarsförhållanden och som
kan tjäna som underlag för konfliktlösning. På samma sätt som den svenska
köprätten, där köplagen är stomme, behövs något för aktörerna att falla
tillbaka på. En väl utformad producentansvarsrätt kan ge utrymme för
aktörerna att träffa överenskommelser om sådant som de bör fritt förfoga
över. Gränserna för detta bestäms av det ovan nämnda ramverket för
material- och energianvändningen. Vad som behövs är svar på vad som skall
gälla om man inte är överens. Man kan fråga sig vad som skulle hända om
köprätten gjordes om enligt dagens gällande producentansvarsmodell? Då
skulle väl alla regler om försenad betalning, om utebliven leverans och om
fel i varan avskaffas och ersättas med en allmänt hållen uppmaning till
handelns aktörer att komma överens om vad som skall gälla!
2.1 Ett fungerande och generellt producentansvar
Hittills har producentansvaret nästan uteslutande handlat om att återta
eller samla in och omhänderta uttjänta varor. Vagt formulerade
förordningar har inte tvingat någon att ta ansvar, även om vissa
producenter frivilligt valt att göra det. Den kollektiva samordningen i
form av materialbolag, som föreskrivs i förordningarna, kan vara en
lämplig form för producentansvaret. Problemet är att förordningarna inte
fungerar tvingande mot dem som inte vill ta ansvar och därmed inte vill
ingå i materialbolagen.
Därför måste producentansvaret för det första preciseras: Producentansvar
ska gälla för varje enskild producent. Det blir upp till den enskilde
producenten att tillsammans med andra producenter hitta lösningar för att ta
sitt ansvar. På detta sätt undviker man att vissa producenter åker snålskjuts
på andras kretsloppsengagemang. I dessa sammanhang har begreppet
producent en betydelse som är något vidare än den vi använder i dagligt tal.
Med producent avses den som yrkesmässigt säljer, hyr ut eller på annat sätt
tillhandahåller varor för användning, oavsett om han dessförinnan tillverkat,
köpt eller på annat sätt skaffat dem.
Vidare måste dagens definition av producentansvar vidgas. Det räcker inte
med att kräva omhändertagande av uttjänta varor. Producentansvaret ska ta
sikte på varornas hela livscykel. Styrmedel måste också sättas in direkt mot
de nya varorna, innan de når återvinningsstadiet. Av detta följer att
producentansvaret får två delar, den nya delen som berör varornas
utformning, respektive den "gamla" delen som handlar om omhändertagande
av uttjänta varor.
2.1.1 Producentansvar för varors och materials utformning
Grunden för att styra mot en bättre utformning av varor och material är
kunskap om varan eller materialet självt och om dess konsekvenser för
hälsa, miljö och kretslopp. Utifrån denna kunskap kan
försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen användas för att styra
mot alltmer kretsloppsanpassade varor.
Ett av de styrmedel som behövs för att åstadkomma detta är krav på
obligatorisk miljödeklaration för alla varor och material som tillhandahålls.
En miljödeklaration innehåller dels en innehållsdeklaration, dels en
konsekvensprövning av varans eller materialets påverkan på miljö, hälsa och
hushållningen med naturresurser. Innehållsdeklarationen är ett minimikrav.
Den innebär att producenten avkrävs kunskap om vad hans vara eller
material innehåller. Relativt väl preciserade krav kan ställas upp för detta.
Konsekvensprövningen bör på sikt innebära en vederhäftig livscykelanalys
av varans eller materialets miljöpåverkan. Men eftersom vi i dag saknar helt
objektiva metoder för sådana analyser bör man inledningsvis nöja sig med en
konsekvensanalys som ger en väl grundad anledning att tro att varan eller
materialet inte medför oacceptabelt ökad risk för miljö, hälsa eller
hushållningen med naturresurser. Varor eller material som inte har en korrekt
miljödeklaration får inte tillhandahållas. Som sanktion för avsaknad av
miljödeklaration eller felaktig miljödeklaration bör kännbara kontrollavgifter
införas. Till skillnad från böter eller fängelsestraff är detta mindre
omständligt och kan dessutom riktas mot juridiska personer.
En speciell grupp av material är farliga ämnen, exempelvis kemikalier.
Också dessa ska miljödeklareras som andra material, men mer rigoröst. I vår
kemikaliepolitiska motion till riksmötet 1997/98 behandlas de styrmedel,
utöver producentansvaret, som ska riktas mot just farliga ämnen.
Utifrån miljödeklarationerna finns möjlighet att introducera ytterligare
styrmedel. Lyckas man fastställa kriterier för att vissa material eller varor är
föregångare vad gäller kretsloppsanpassning, kan man ge dessa särskild
status som "kretsloppsmaterial" eller "kretsloppsvaror". Åtskillnaden mellan
exempelvis "kretsloppsvaror" och "icke kretsloppsvaror" kan kopplas till
miljöavgifter. Avgifterna skulle kunna användas till att finansiera tillsynen
över producentansvaret. Detta kan dock skapa konflikter med redan
etablerade miljömärkningssystem och bör övervägas noga.
2.1.2 Producentansvar för uttjänta varor
Denna del av det generella producentansvaret har tre huvudmoment:
1. Generellt eller för utvalda varugrupper införs en återtagningsplikt
som ska fullgöras samtidigt som man tillhandahåller varor.
2. Producenter med återtagningsplikt åläggs skyldighet att upprätthålla
eller vara anslutna till system för uttjänta varor som uppfyller vissa
närmare bestämda kriterier.
3. Producenter med återtagningsplikt bör också åläggas en
informationsplikt, dvs. skyldighet att informera varornas användare
om möjligheterna att lämna uttjänta varor.
Återtagningsplikt ska åläggas dem som yrkesmässigt till varornas
användare tillhandahåller varor. Dessa kallar vi i dagligt tal distributörer,
återförsäljare etc. (Här kallas de fortsättningsvis återförsäljare.) Men det
gäller också postorderfirmor eller andra företag som säljer direkt till
kund. De utgör en delmängd av alla producenter, nämligen de
producenter som står i ledet närmast användarna.
Även om återtagningsplikten enbart direkt träffar dem som står närmast
användarna, ska producentansvaret i denna del vara utformat så att det
indirekt träffar alla producenter. Det finns ett antal praktiska och juridiska
skäl till varför man inte kan rikta återtagningsplikten direkt till alla dem som
berörs.
Bland annat för att återtagningsplikten ska verka även indirekt, måste den
preciseras så att omfattningen av den går att beräkna på förhand. Detta kan
göras genom att formulera tre regler:
- Säljregeln: Om en återförsäljare säljer en ny vara av viss varutyp är
han skyldig att ta emot en uttjänt vara av samma varutyp. Dvs. köper
man en TV så hjälper TV-butiken till att ta hand om ens gamla TV,
oavsett märke eller var den är köpt.
- Representantregeln: Om återförsäljaren är representant för ett visst
fabrikat och en viss varutyp, är han skyldig att ta emot en uttjänt vara
av detta fabrikat och denna varutyp utan att han får sälja något nytt.
En TV av märket X måste alltså, oavsett om man köper en ny TV, tas
om hand av TV-butiken som säljer X:s TV-apparater.
- Begränsningsregeln: En återförsäljare bör inte tvingas att ta ett ansvar
som står i orimlig proportion till dennes verksamhet. Begränsningen
avser inte en återförsäljares mottagande av varor (kunden kan aldrig
möta ett "nej"), men väl hans kostnader m.m. efter mottagandet. Det
är återförsäljaren som har att bevisa vad som är för mycket för
honom. Från myndighetshåll har man att jämföra detta med
fastställda kriterier för begränsning. Medges begränsning ska de
omhändertagna varorna tas emot av kommunen (se mer om
kommunens roll nedan).
Dessa tre regler gör det juridiskt möjligt att utkräva ansvar av varje
enskild återförsäljare. Sedan bör det stå varje enskild återförsäljare fritt
att välja metod och organisationsmodell för hur ansvaret ska tas, så länge
det sker inom ramen för de ytterligare två huvudmoment som redovisas
nedan, skyldighet att vara ansluten till insamlingssystem samt
informationsplikten.
Det andra momentet i producentansvaret för uttjänta varor är skyldigheten
att upprätthålla eller vara ansluten till ett insamlingssystem. Detta
insamlingssystem ska uppfylla tre kriterier:
- Rätt att lämna: Det ska i praktiken vara möjligt att lämna sin uttjänta
vara antingen till återförsäljaren direkt eller (vilket säkert kommer att
vara vanligare) till en separat mottagare i insamlingssystemet.
- Lätt att lämna: Om återförsäljaren väljer att låta en separat mottagare
i insamlingssystemet ta emot uttjänta varor, så ska detta inte orsaka
kunderna några problem. Det ska vara nära och enkelt att lämna
uttjänta varor. Man ska inte behöva skicka begagnade postordervaror
till Borås.
- Anknytning till godkänd återvinnare: Insamlingssystemet ska vara
anslutet till en godkänd återvinnare. Det innebär att de uttjänta
varorna kommer att tas om hand på ett ur miljö-, hälso- och
kretsloppssynpunkt lämpligt sätt. Återvinning är ofta en miljöfarlig
verksamhet.
Slutligen är informationsplikten en viktig förutsättning för
producentansvaret i denna del. Den innebär helt enkelt att återförsäljare
har skyldighet att informera om möjligheten att lämna uttjänta varor och
om hur det går till.
Som nämnts tidigare är syftet med detta system med återtagningsplikt
m.m. att skapa också indirekta drivkrafter som riktas mot de producenter som
inte är återförsäljare. Den främsta drivkraften för detta blir återförsäljarens
val av leverantörer. Genom att återtagningsplikten blir en direkt extra
kostnad i återförsäljarens bokföring kommer han att sträva efter att minimera
denna kostnad. Detta gör han bäst genom att välja leverantörer, producenter,
som aktivt engagerar sig i återtagning och omhändertagande. De från
miljösynpunkt sämre varorna och mindre engagerade leverantörerna kommer
att förlora marknadsandelar om de inte anpassar sig till återförsäljarnas
situation.
Det handlar alltså dels om varorna. Varor som är dyra att omhänderta
kommer att orsaka återförsäljarna större kostnader, varför de kommer att
ställa krav på mer kretsloppsanpassade varor, varor som eventuellt t.o.m. ger
ett netto efter återvinning.
Men det handlar också om engagemanget från producenten att hjälpa
återförsäljaren med återtagning och omhändertagande. Producenter som
tillhandahåller väl organiserade insamlingssystem, omfattande många
återförsäljare, kommer att minska varje återförsäljares kostnader för
omhändertagandet och följaktligen göra producentens varor mer
konkurrenskraftiga på marknaden.
Kommunens roll i ett fungerande system med producentansvar måste vara
mycket tydligare än i dag. Kommunens roll måste även i framtiden vara att ta
det yttersta ansvaret då producentansvaret av ett eller annat skäl inte kan tas
i
anspråk. Man måste alltså ha en beredskap att ta hand om uttjänta varor.
Detta ansvar måste balanseras av befogenheter att påverka för att lösa de
problem som kan leda till att kommunen tvingas ta detta yttersta
avlastningsansvar. Hur långt dessa befogenheter sträcker sig måste övervägas
närmare. Man kan tänka sig olika lösningar, allt från att ge kommunen ett
samordningsansvar för insamlingssystemen till att kommunen själv
ombesörjer moment i insamlingen eller omhändertagandet. Men kommunen
har en dubbelroll. Å ena sidan kan ett alltför starkt engagemang i
återvinningssystemen göra att kommunen blir för stark på återvinnings-
marknaderna och att konkurrensen därigenom spolieras. Å andra sidan måste
kommunen stå där med ansvaret när återvinningssystemen av en eller annan
anledning inte fungerar. Det är bl.a. i detta avseende som redan dagens
begränsade producentansvar har uppvisat stora problem. Dessa måste lösas
genom att tydliga gränser för kommunens engagemang definieras.
2.2 Restproduktmarknaderna
Det generella producentansvaret måste kompletteras med ytterligare
styrmedel för att nå det sista steget i att sluta materialkretsloppen,
återanvändning eller återvinning. Metoden för detta är att stimulera fram
fungerande marknader för begagnade varor och restprodukter.
Förenklat kan man säga att det finns följande alternativ för att ta hand om
uttjänta varor:
Återanvändning
        Materialåtervinning
                Förbränning med energiutvinning/
Rötning/                Kompostering
                                Deponering
Figur A. Prioriteringstrappan
Med denna s.k. prioriteringstrappa illustreras en grundprincip i
kretsloppssamhället: Återanvändning, om det är möjligt, är i allmänhet
det miljö- och resursmässigt bästa, materialåtervinning det näst bästa osv.
(rangordningen mellan rötning/kompostering/energiutvinning kan
diskuteras). Deponering är ett misslyckande, men måste finnas som
alternativ för de naturfrämmande ämnen och material som man vill ta ur
kretsloppet.
Målsättningen är alltså i princip att stå så högt upp på trappan som det är
möjligt i fråga om varje enskild uttjänt vara som ska tas om hand. Men
exempelvis materialåtervinning är inte något mål i sig, utan ett medel för att
minska uttagen av nyråvara, energianvändningen samt utsläpps- och
avfallsmängderna. I dag är många varor så dåligt anpassade till
materialåtervinning att det krävs mer energi och miljöpåverkan för att
återvinna dem än det krävs för förbränning av den gamla varan och
tillverkning av en ny likadan vara. Förbränning kan då vara att föredra. Man
bör dock beakta att deponering, sophantering och nyproduktion har funnits
länge och gjorts allt bättre, medan en stor del av återvinningsverksamheten
nyss startats. I uppbyggandet av återvinningssystem kan det därför vara
motiverat att tillåta handlingsalternativ som i nuläget uppfattas som sämre
från miljösynpunkt än miljömässigt väl fungerande förbrännings- och
deponianläggningar, om man därmed på längre sikt kan nå mer
kretsloppsanpassade system.
För att åstadkomma styrning mot mer återanvändning och återvinning bör
det införas ett förbud mot fragmentering, förbränning och deponering av
varor som inte dessförinnan hanterats av en godkänd återvinnare. Förbudet
bör på sikt gälla generellt, men kan inledningsvis gälla för utvalda
varugrupper. På detta sätt nås flera fördelar:
- Flödena av potentiellt återvinningsmaterial styrs genom händerna på
dem som har bäst förutsättningar att återvinna - de godkända
återvinnarna. På detta sätt stimuleras en marknad för det som i dag är
"värdelöst".
- Den som av någon anledning inte vill lämna sin uttjänta vara gratis
till en återförsäljare (som har återtagningsplikt, se ovan) bör rimligen
själv stå för de kostnader för omhändertagande som återförsäljaren
skulle ha haft. Förbudet är därmed ett sätt att styra varor in i
producentansvaret.
Godkända återvinnare har nämnts flera gånger ovan. Det är alltså de
godkända återvinnarna som ska ta emot uttjänta varor och material som
annars skulle deponeras eller förbrännas. De godkända återvinnarna ska
också ta emot uttjänta varor från producenternas insamlingssystem. En
återvinnare kan exempelvis vara ett privat företag, en kommun eller en
enskild person som yrkesmässigt sysslar med återvinningsverksamhet.
För att bli godkänd krävs att återvinnaren väljer att underkasta sig viss
styrning och kontroll i utbyte mot en särskild status. Godkännandet kan
ske som auktorisation eller certifiering och kan avse viss typ av
återvinning.
Som framgår av ovanstående kommer de godkända återvinnarna i en
privilegierad ställning på marknaden. Med lagstöd kanaliseras de uttjänta
varorna genom deras händer. Motprestationen från de godkända återvinnarna
blir att följa statliga föreskrifter för återvinningsverksamheten. Den ska
bedrivas på ett sätt som främjar miljö, hälsa och hushållningen med
naturresurser. Det innebär bl.a. att omhändertagandet ska ske enligt den s.k.
prioriteringstrappan (se figur 1, ovan) och att återvinnaren detaljerat ska
kunna redovisa vad han gör med de varor och material han tar om hand. Den
godkända återvinnaren måste också ha den kompetens om gällande
miljöregler och de miljöproblem som är förknippade med hans verksamhet.
Den stora fördelen med ett system med godkända återvinnare är att den
detaljerade kontroll av restproduktmarknaden som behövs kan riktas mot ett
begränsat antal aktörer mot vilka olika styrmedel kan riktas. Genom att styra
material- och varuflödena genom dessa kan omfattningen av byråkratin
minimeras med bibehållen offentlig kontroll.
Via de godkända återvinnarna kan man också rikta styrmedel för
restproduktmarknaden i övrigt. Eftersom varu- och materialflödena styrs
genom de godkända återvinnarna, blir det återvinnarna som skickar material
som de inte kunnat återanvända eller återvinna vidare till förbränning,
deponering etc. Det kan i detta sammanhang visa sig lämpligt att rikta
ekonomiska styrmedel som premierar materialåtervinning före
energiutvinning och energiutvinning före deponering.
Ett fungerande system för att sluta materialkretsloppen är ett system som
bygger på marknadsincitament, men som sätter entydiga regler för de
enskilda aktörernas beteende så att uppsatta mål nås. Det är då av avgörande
betydelse att restproduktmarknaden är en fri konkurrensmarknad. Så är inte
fallet i dag. I grunden ligger det kommunala avfallsmonopolet, som i vissa
delar är ersatt av dagens producentansvar som innebär producentmonopol på
vissa material m.m. Monopol på avfall bör i princip avskaffas och ersättas av
krav på hantering av godkända återvinnare.
3 Producentansvaret för elektriska och elektroniska
produkter
Producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter kommer inte
att bli klart lagstadgat på annat sätt än enligt nuvarande regler i
renhållningslagen.
Kretsloppsdelegationens förslag till lagstiftning på området är i huvudsak
mycket bra  och det förhållande att regeringen "ratat" förslaget i fråga utan
ingående motivering härtill, är otillfredsställande. Skälen till att
producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter inte kommer att
bli klart lagstadgat på annat sätt än enligt nuvarande regler i
renhållningslagen är enligt regeringen att det inte finns behov av en så
ingående reglering av producentansvaret som t.ex. föreslagits av
Kretsloppsdelegationen. Vad regeringen bygger denna bedömning på
framgår inte med önskvärd tydlighet av propositionen.
Utgångspunkten är således i stället att ett författningsreglerat
producentansvar ska ange ramarna för ansvaret och att producenterna själva
ska lämnas utrymme att bestämma om utformningen av organisationen av
ansvaret.
Regeringen presenterar i propositionen hur förordningen om
producentansvar för uttjänta elektroniska produkter kommer att se ut.
Anmärkningsvärt är att regeringen genomgående i texten använder sig av det
svaga och i dessa fall intetsägande uttrycket "bör" rörande utformningen av
kravregler i den kommande förordningen.
Regleringen föreslås i stora drag se ut på följande sätt:
- Producentansvaret bör omfatta i princip alla som yrkesmässigt
tillverkar eller till Sverige för in eller säljer elektriska och elektroniska
produkter.
- Producentansvaret bör omfatta i princip alla uttjänta elektriska och
elektroniska produkter.
- Det bör ankomma på producenten att tillhandahålla lämpliga
insamlingssystem samt rapporter för uttjänta elektriska och
elektroniska produkter av egen tillverkning, införsel eller försäljning.
Vid utformning av insamling bör samråd ske med kommunen.
- Producenter bör kostnadsfritt för siste ägaren ta emot och samla in och
till certifierad demonterare lämna uttjänta och elektriska och
elektroniska produkter.
- Producenter bör tillhandahålla demonteringsanvisningar för elektriska
och elektroniska produkter.
- Producenter bör tillhandahålla information avseende insamlings-
systemet till hushåll och andra förbrukare.
- Producenter bör rapportera till Statens naturvårdsverk om frågor som
rör producentansvaret.
Miljöpartiet anser att regeringens förslag är ett steg på vägen men att
ytterligare krav måste ställas enligt följande för att ett fungerande och
heltäckande system ska kunna uppnås:
För det första måste ordet "bör" i förevarande fall bytas ut mot ordet
"ska". För det andra måste kraven på insamling och sortering
kompletteras med krav på återvinning enligt de principer som redovisas i
Kretsloppsdelegationens förslag till sådana principer.
Vidare behövs en klar lagstiftning av det slag som Kretsloppsdelegationen
föreslår som med klara mål-, krav- och genomföranderegler för att systemet
ska fungera tillfredsställande. Producentansvarsregeln i renhållningslagen
saknar den målformulering som behövs för att lagstiftningen ska kunna bli
effektiv. De kravregler som skissartat föreslås i propositionen rörande själva
producentansvaret i avsnitt 7.2. är alltför vaga för att kunna leda till
upprättandet av ett effektivt styrmedel. Som exempel kan nämnas
skrivningen
Det bör ankomma på producenten att tillhandahålla lämpliga
insamlingssystem samt rapporter för uttjänta elektriska och elektroniska
produkter av egen tillverkning, införsel eller försäljning. Vid utformning av
insamling bör samråd ske med kommunen.
De genomföranderegler som föreslås är antingen obefintliga eller inte
tillräckligt ingripande för att vara allmän- eller individualpreventiva på
ett ändamålsenligt sätt.
De enda genomföranderegler som är föreslagna från regeringens sida är
straffsanktioneringen av att transportera avfall när tillstånd inte finns och
brott mot skyldighet att lämna avfall till transportör som har tillstånd
eller är anmäld vid den myndighet som regeringen bestämmer.
Kretsloppsdelegationens förslag till lagtext har inte alls i samma
utsträckning de brister som här räknats upp. Där finns klara
målformuleringar, som i 1 §:
Denna lag syftar till att skapa drivkrafter för tillverkning och
tillhandahållande av elektriska och elektroniska produkter som
inte utgör risk för miljön samt som möjliggör att
återanvändning och återvinning av material för detta syfte
uppställs
1 krav på den som yrkesmässigt tillhandahåller elektriska och
elektroniska produkter att ta ansvar för en från såväl miljö-
som återvinningssynpunkt lämplig hantering av uttjänta
produkter.
2 krav på den som yrkesmässigt tillhandahåller elektriska och
elektroniska produkter att ta ansvar för en från såväl miljö-
som återvinningssynpunkt lämplig hantering av produkter.
I Kretsloppsdelegationens förslag finns också klara kravregler t.ex. i 9 §:
En producent, som enligt 6 § ska ta producentansvar, är
skyldig att ta emot elektrisk eller elektronisk produkt som kan
lämnas till honom för skrotning (skrotvara)
1 om producenten överlåter en elektrisk eller elektronisk
produkt samt skrotvaran lämnas till honom i samband med
överlåtelsen och är av samma typ som den överlåtna produkten
(säljregeln) eller,
2 om producenten för överlåtelse bjuder ut elektriska och
elektroniska produkter samt skrotvaran är av samma produkttyp
och fabrikat som producenten bjuder ut (representantregeln).
Med överlåtelse jämförs tillhandahållande på annat sätt mot
vederlag.
Även när det gäller genomföranderegler lyckas Kretsloppsdelegationen
föreslå en mer ändamålsenlig lagstiftningskonstruktion än regeringen,
framför allt med hänsyn till den rätt som förslaget ger
tillsynsmyndigheten att ingripa med förbud och förelägganden om det
behövs för att genomföra kravreglerna. Dessa förbud och förelägganden
kan förenas med vite. Utöver detta föreslås att brott mot 6, 9-14 §§ ska
straffsanktioneras.
Sammantaget kommer vi till slutsatsen att förslaget till reglering av
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter inte är tillräckligt
klart utformat. De "stödregler" till detta producentansvar som föreslås i 8,
8b, 8c, 8d, 8e, 8f,
23a §§ och ändringarna i 24 §, kan stödjas i och för sig men de erbjuder
inte ensamma en tillräckligt heltäckande reglering av producentansvaret för
elektriska och elektroniska produkter. Ett förslag till en mer ändamålsenlig
reglering presenteras i Kretsloppsdelegationens rapport 1996:12, avsnitt 17.
4 Hantering av rivningsavfall
Den av regeringen föreslagna ändringen i PBL berör två olika saker. För
det första utvidgas skyldigheten till att, vid ansökan om rivningslov, även
inkomma med rivningsanmälan  och rivningsplan . Denna skyldighet ska
efter den föreslagna ändringen gälla också rivning av delar av byggnad
vilket inte är fallet enligt gällande rätt. Mot denna ändring av 9:2 4 st
PBL har vi inget att invända.
Den andra ändringen i PBL rör ombyggnationer där det i vissa fall är
nödvändigt att riva ut inkråm av olika slag i byggnader. Dessa projekt är
reglerade i 9 kap 2 § och för sådana projekt krävs enligt gällande regler
byggnadsanmälan men ingen rivningsplan. Regeringen föreslår att byggnads-
anmälan ska, för vissa av de i 9:2 reglerade typerna av ombyggnation, på
begäran av byggnadsnämnden kompletteras med en rivningsplan.
Angående införandet i PBL av en ny regel 2a föreslår vi liksom Lagrådet
att rivningsplan ska kunna föreskrivas vid alla byggnadsåtgärder enligt 9:2
PBL där farligt rivningsavfall kan uppstå.
Vi föreslår vidare att byggnadsnämnden inte endast ska kunna föreskriva
om rivningsplan utan även ha skyldighet att göra det i sådana fall där det
klart framgår att en rivningsplan behövs. För att en sådan skyldighet ska
kunna påföras byggnadsnämnden måste det finnas en klar regel som talar om
i vilka fall nämnden har skyldighet att begära rivningsplan.
Att krav på rivningsplan finns och införs är mycket bra. Det är emellertid
mot bakgrund av vad som ovan sagts om materialkretslopp av största vikt att
hela förloppet kontrolleras, i det här fallet från rivning till återanvändning,
återvinning eller deponi.

5 Hemställan

5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av den hittillsvarande
kretsloppspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett fungerande och generellt producentansvar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om restproduktmarknaderna,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen, om yrkande 4 avslås, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på regler för
återvinningssätt för elektriska och elektroniska produkter i enlighet
med "prioriteringstrappan",
6. att riksdagen beslutar om lag om ändring i 9 kap. 2 a § PBL i
enlighet med Lagrådets förslag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av skyldighet för byggnadsnämnden
att begära rivningsplan.

Stockholm den 1 oktober 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Per Lager (mp)
Eva Goës (mp)
Roy Ottosson (mp)