1 Kraftlöshet ett kännetecken för den förda kretsloppspolitiken
Regeringen har levererat ytterligare en proposition med huvudsakligen bedömningar och aviserade åtgärder på kretsloppsområdet. Propositionen saknar en övergripande utvärdering av den förda politiken, trots att underlag för detta levererats av Kretsloppsdelegationen (rapport 1997:14).
Kretsloppsdelegationen konstaterar att dagens producentansvars- förordningar inte lever upp till det i kretsloppspropositionen (1992/93:180) angivna syftet att åstadkomma konkurrensneutralitet. Reglerna i för- ordningarna är nämligen för vaga för att kunna tillämpas mot en enskild producent. Producentansvarsförordningarna ger inte heller någon hjälp för de fall när producenter inte lyckas komma överens sinsemellan eller med andra berörda aktörer som exempelvis kommuner. Den enskilda producent som vill slippa undan sitt ansvar har stora möjligheter att göra det.
Det har nyligen i förordningarna införts en skyldighet för producenterna att samråda med kommunen, men det finns inga besked om vad som krävs för att den enskilde producenten skall anses ha haft samråd eller vad som gäller om samråden inte leder till någon lösning.
Fortfarande är alltså producentansvaret helt beroende av vad producenterna väljer att göra frivilligt. Producentansvarsförordningarna är i huvudsak bekräftelser på överenskommelser mellan staten och respektive producentgrupp och saknar i stort sett praktisk rättslig verkan. Det ansvar som tas i praktiken är en följd av frivilligt ansvarstagande och inte något som förordningarna tvingar fram. De enskilda producenter som inte velat ta sitt ansvar har sluppit undan och åkt snålskjuts på de producenter som drivits av ett frivilligt engagemang.
Kretsloppsdelegationens utdragna förhandlingsarbete på olika produkt- områden har visat på behovet av ett generellt regelverk som i grunden gäller alla producenter. Detta skulle förenkla och sätta större tryck på förhandlingsarbetet. Som illustration till detta kan nämnas att det har tagit inte mindre än ca fyra år att förhandla fram det producentansvar för elektriska och elektroniska produkter som presenteras i propositionen. Ändå är man från producenternas sida inte nöjd utan bedriver ett intensivt lobbyarbete inför riksdagsbehandlingen av denna proposition.
Miljöpartiet de gröna efterlyser en smula självkritik från regeringen. Vilka slutsatser drar man av den genomförandetakt och de relativt modesta resultat som den hittills förda politiken inneburit? För vår egen del drar vi slutsatsen från Kretsloppsdelegationens utvärdering att den rena frivillighetens väg som det svenska producentansvaret hittills gått på inte bär mot ett ekologiskt hållbart samhälle, åtminstone inte i en något så när rimlig takt. Vi efterlyser en ny materialkretsloppspolitik, vilket utvecklas närmare i följande avsnitt.
2 En generell politik för att sluta materialkrets- loppen
Att ställa om resursanvändningen i Sverige till en hållbar utveckling är en process som kräver inget mindre än en tyst, långsam revolution. Uppgiften är gigantisk, så gigantisk att vi hittills mest vågat oss på att konkret diskutera vissa detaljer, t.ex. producentansvar för förpackningar eller däck, eller begränsade skatter på deponerat avfall.
Nu är tiden kommen för ett konkret generellt angreppssätt, som etablerar principerna för en uthållig resursanvändning i samhället. Principerna etableras genom att ett generellt ramverk för material- och energi- användningen läggs fast. Ramverket innehåller en ny övergripande kretsloppslagstiftning i samklang med ett antal reviderade lagar och ekonomiska styrmedel. Att det är fråga om ett ramverk innebär att styrkan i regleringen kan skärpas efter hand, men att grundreglerna och den övergripande omfattningen läggs fast redan från början.
En ny sammanhållen materialkretsloppspolitik innefattar det man i dag kallar kemikaliepolitik, avfallspolitik, delar av energipolitiken (bl.a. sopförbränning, delar av miljö- och hälsoskyddspolitiken samt naturligtvis kretsloppspolitiken inklusive producentansvarsfrågorna. Eftersom den föreliggande propositionen huvudsakligen begränsar sig till producent- ansvaret, en del av materialkretsloppsfrågorna, avgränsar vi motionen på motsvarande sätt. Vi återkommer med en utförligare presentation av en sammanhållen materialkretsloppspolitik.
Den del i ett nytt övergripande ramverk för materialkretsloppen som behandlar producenternas, kommunernas och kommunernas inbördes förhållanden kallas lämpligen producentansvarsrätt. Producentansvarsrätten är ett nytt regelverk som sätter ramar, klargör ansvarsförhållanden och som kan tjäna som underlag för konfliktlösning. På samma sätt som den svenska köprätten, där köplagen är stomme, behövs något för aktörerna att falla tillbaka på. En väl utformad producentansvarsrätt kan ge utrymme för aktörerna att träffa överenskommelser om sådant som de bör fritt förfoga över. Gränserna för detta bestäms av det ovan nämnda ramverket för material- och energianvändningen. Vad som behövs är svar på vad som skall gälla om man inte är överens. Man kan fråga sig vad som skulle hända om köprätten gjordes om enligt dagens gällande producentansvarsmodell? Då skulle väl alla regler om försenad betalning, om utebliven leverans och om fel i varan avskaffas och ersättas med en allmänt hållen uppmaning till handelns aktörer att komma överens om vad som skall gälla!
2.1 Ett fungerande och generellt producentansvar
Hittills har producentansvaret nästan uteslutande handlat om att återta eller samla in och omhänderta uttjänta varor. Vagt formulerade förordningar har inte tvingat någon att ta ansvar, även om vissa producenter frivilligt valt att göra det. Den kollektiva samordningen i form av materialbolag, som föreskrivs i förordningarna, kan vara en lämplig form för producentansvaret. Problemet är att förordningarna inte fungerar tvingande mot dem som inte vill ta ansvar och därmed inte vill ingå i materialbolagen.
Därför måste producentansvaret för det första preciseras: Producentansvar ska gälla för varje enskild producent. Det blir upp till den enskilde producenten att tillsammans med andra producenter hitta lösningar för att ta sitt ansvar. På detta sätt undviker man att vissa producenter åker snålskjuts på andras kretsloppsengagemang. I dessa sammanhang har begreppet producent en betydelse som är något vidare än den vi använder i dagligt tal. Med producent avses den som yrkesmässigt säljer, hyr ut eller på annat sätt tillhandahåller varor för användning, oavsett om han dessförinnan tillverkat, köpt eller på annat sätt skaffat dem.
Vidare måste dagens definition av producentansvar vidgas. Det räcker inte med att kräva omhändertagande av uttjänta varor. Producentansvaret ska ta sikte på varornas hela livscykel. Styrmedel måste också sättas in direkt mot de nya varorna, innan de når återvinningsstadiet. Av detta följer att producentansvaret får två delar, den nya delen som berör varornas utformning, respektive den "gamla" delen som handlar om omhändertagande av uttjänta varor.
2.1.1 Producentansvar för varors och materials utformning
Grunden för att styra mot en bättre utformning av varor och material är kunskap om varan eller materialet självt och om dess konsekvenser för hälsa, miljö och kretslopp. Utifrån denna kunskap kan försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen användas för att styra mot alltmer kretsloppsanpassade varor.
Ett av de styrmedel som behövs för att åstadkomma detta är krav på obligatorisk miljödeklaration för alla varor och material som tillhandahålls. En miljödeklaration innehåller dels en innehållsdeklaration, dels en konsekvensprövning av varans eller materialets påverkan på miljö, hälsa och hushållningen med naturresurser. Innehållsdeklarationen är ett minimikrav. Den innebär att producenten avkrävs kunskap om vad hans vara eller material innehåller. Relativt väl preciserade krav kan ställas upp för detta. Konsekvensprövningen bör på sikt innebära en vederhäftig livscykelanalys av varans eller materialets miljöpåverkan. Men eftersom vi i dag saknar helt objektiva metoder för sådana analyser bör man inledningsvis nöja sig med en konsekvensanalys som ger en väl grundad anledning att tro att varan eller materialet inte medför oacceptabelt ökad risk för miljö, hälsa eller hushållningen med naturresurser. Varor eller material som inte har en korrekt miljödeklaration får inte tillhandahållas. Som sanktion för avsaknad av miljödeklaration eller felaktig miljödeklaration bör kännbara kontrollavgifter införas. Till skillnad från böter eller fängelsestraff är detta mindre omständligt och kan dessutom riktas mot juridiska personer.
En speciell grupp av material är farliga ämnen, exempelvis kemikalier. Också dessa ska miljödeklareras som andra material, men mer rigoröst. I vår kemikaliepolitiska motion till riksmötet 1997/98 behandlas de styrmedel, utöver producentansvaret, som ska riktas mot just farliga ämnen.
Utifrån miljödeklarationerna finns möjlighet att introducera ytterligare styrmedel. Lyckas man fastställa kriterier för att vissa material eller varor är föregångare vad gäller kretsloppsanpassning, kan man ge dessa särskild status som "kretsloppsmaterial" eller "kretsloppsvaror". Åtskillnaden mellan exempelvis "kretsloppsvaror" och "icke kretsloppsvaror" kan kopplas till miljöavgifter. Avgifterna skulle kunna användas till att finansiera tillsynen över producentansvaret. Detta kan dock skapa konflikter med redan etablerade miljömärkningssystem och bör övervägas noga.
2.1.2 Producentansvar för uttjänta varor
Denna del av det generella producentansvaret har tre huvudmoment:
1. Generellt eller för utvalda varugrupper införs en återtagningsplikt som ska fullgöras samtidigt som man tillhandahåller varor.
2. Producenter med återtagningsplikt åläggs skyldighet att upprätthålla eller vara anslutna till system för uttjänta varor som uppfyller vissa närmare bestämda kriterier.
3. Producenter med återtagningsplikt bör också åläggas en informationsplikt, dvs. skyldighet att informera varornas användare om möjligheterna att lämna uttjänta varor.
Återtagningsplikt ska åläggas dem som yrkesmässigt till varornas användare tillhandahåller varor. Dessa kallar vi i dagligt tal distributörer, återförsäljare etc. (Här kallas de fortsättningsvis återförsäljare.) Men det gäller också postorderfirmor eller andra företag som säljer direkt till kund. De utgör en delmängd av alla producenter, nämligen de producenter som står i ledet närmast användarna.
Även om återtagningsplikten enbart direkt träffar dem som står närmast användarna, ska producentansvaret i denna del vara utformat så att det indirekt träffar alla producenter. Det finns ett antal praktiska och juridiska skäl till varför man inte kan rikta återtagningsplikten direkt till alla dem som berörs.
Bland annat för att återtagningsplikten ska verka även indirekt, måste den preciseras så att omfattningen av den går att beräkna på förhand. Detta kan göras genom att formulera tre regler:
- Säljregeln: Om en återförsäljare säljer en ny vara av viss varutyp är han skyldig att ta emot en uttjänt vara av samma varutyp. Dvs. köper man en TV så hjälper TV-butiken till att ta hand om ens gamla TV, oavsett märke eller var den är köpt.
- Representantregeln: Om återförsäljaren är representant för ett visst fabrikat och en viss varutyp, är han skyldig att ta emot en uttjänt vara av detta fabrikat och denna varutyp utan att han får sälja något nytt. En TV av märket X måste alltså, oavsett om man köper en ny TV, tas om hand av TV-butiken som säljer X:s TV-apparater.
- Begränsningsregeln: En återförsäljare bör inte tvingas att ta ett ansvar som står i orimlig proportion till dennes verksamhet. Begränsningen avser inte en återförsäljares mottagande av varor (kunden kan aldrig möta ett "nej"), men väl hans kostnader m.m. efter mottagandet. Det är återförsäljaren som har att bevisa vad som är för mycket för honom. Från myndighetshåll har man att jämföra detta med fastställda kriterier för begränsning. Medges begränsning ska de omhändertagna varorna tas emot av kommunen (se mer om kommunens roll nedan).
Dessa tre regler gör det juridiskt möjligt att utkräva ansvar av varje enskild återförsäljare. Sedan bör det stå varje enskild återförsäljare fritt att välja metod och organisationsmodell för hur ansvaret ska tas, så länge det sker inom ramen för de ytterligare två huvudmoment som redovisas nedan, skyldighet att vara ansluten till insamlingssystem samt informationsplikten.
Det andra momentet i producentansvaret för uttjänta varor är skyldigheten att upprätthålla eller vara ansluten till ett insamlingssystem. Detta insamlingssystem ska uppfylla tre kriterier:
- Rätt att lämna: Det ska i praktiken vara möjligt att lämna sin uttjänta vara antingen till återförsäljaren direkt eller (vilket säkert kommer att vara vanligare) till en separat mottagare i insamlingssystemet.
- Lätt att lämna: Om återförsäljaren väljer att låta en separat mottagare i insamlingssystemet ta emot uttjänta varor, så ska detta inte orsaka kunderna några problem. Det ska vara nära och enkelt att lämna uttjänta varor. Man ska inte behöva skicka begagnade postordervaror till Borås.
- Anknytning till godkänd återvinnare: Insamlingssystemet ska vara anslutet till en godkänd återvinnare. Det innebär att de uttjänta varorna kommer att tas om hand på ett ur miljö-, hälso- och kretsloppssynpunkt lämpligt sätt. Återvinning är ofta en miljöfarlig verksamhet.
Slutligen är informationsplikten en viktig förutsättning för producentansvaret i denna del. Den innebär helt enkelt att återförsäljare har skyldighet att informera om möjligheten att lämna uttjänta varor och om hur det går till.
Som nämnts tidigare är syftet med detta system med återtagningsplikt m.m. att skapa också indirekta drivkrafter som riktas mot de producenter som inte är återförsäljare. Den främsta drivkraften för detta blir återförsäljarens val av leverantörer. Genom att återtagningsplikten blir en direkt extra kostnad i återförsäljarens bokföring kommer han att sträva efter att minimera denna kostnad. Detta gör han bäst genom att välja leverantörer, producenter, som aktivt engagerar sig i återtagning och omhändertagande. De från miljösynpunkt sämre varorna och mindre engagerade leverantörerna kommer att förlora marknadsandelar om de inte anpassar sig till återförsäljarnas situation.
Det handlar alltså dels om varorna. Varor som är dyra att omhänderta kommer att orsaka återförsäljarna större kostnader, varför de kommer att ställa krav på mer kretsloppsanpassade varor, varor som eventuellt t.o.m. ger ett netto efter återvinning.
Men det handlar också om engagemanget från producenten att hjälpa återförsäljaren med återtagning och omhändertagande. Producenter som tillhandahåller väl organiserade insamlingssystem, omfattande många återförsäljare, kommer att minska varje återförsäljares kostnader för omhändertagandet och följaktligen göra producentens varor mer konkurrenskraftiga på marknaden.
Kommunens roll i ett fungerande system med producentansvar måste vara mycket tydligare än i dag. Kommunens roll måste även i framtiden vara att ta det yttersta ansvaret då producentansvaret av ett eller annat skäl inte kan tas i anspråk. Man måste alltså ha en beredskap att ta hand om uttjänta varor. Detta ansvar måste balanseras av befogenheter att påverka för att lösa de problem som kan leda till att kommunen tvingas ta detta yttersta avlastningsansvar. Hur långt dessa befogenheter sträcker sig måste övervägas närmare. Man kan tänka sig olika lösningar, allt från att ge kommunen ett samordningsansvar för insamlingssystemen till att kommunen själv ombesörjer moment i insamlingen eller omhändertagandet. Men kommunen har en dubbelroll. Å ena sidan kan ett alltför starkt engagemang i återvinningssystemen göra att kommunen blir för stark på återvinnings- marknaderna och att konkurrensen därigenom spolieras. Å andra sidan måste kommunen stå där med ansvaret när återvinningssystemen av en eller annan anledning inte fungerar. Det är bl.a. i detta avseende som redan dagens begränsade producentansvar har uppvisat stora problem. Dessa måste lösas genom att tydliga gränser för kommunens engagemang definieras.
2.2 Restproduktmarknaderna
Det generella producentansvaret måste kompletteras med ytterligare styrmedel för att nå det sista steget i att sluta materialkretsloppen, återanvändning eller återvinning. Metoden för detta är att stimulera fram fungerande marknader för begagnade varor och restprodukter.
Förenklat kan man säga att det finns följande alternativ för att ta hand om uttjänta varor:
Återanvändning Materialåtervinning Förbränning med energiutvinning/ Rötning/ Kompostering Deponering
Figur A. Prioriteringstrappan
Med denna s.k. prioriteringstrappa illustreras en grundprincip i kretsloppssamhället: Återanvändning, om det är möjligt, är i allmänhet det miljö- och resursmässigt bästa, materialåtervinning det näst bästa osv. (rangordningen mellan rötning/kompostering/energiutvinning kan diskuteras). Deponering är ett misslyckande, men måste finnas som alternativ för de naturfrämmande ämnen och material som man vill ta ur kretsloppet.
Målsättningen är alltså i princip att stå så högt upp på trappan som det är möjligt i fråga om varje enskild uttjänt vara som ska tas om hand. Men exempelvis materialåtervinning är inte något mål i sig, utan ett medel för att minska uttagen av nyråvara, energianvändningen samt utsläpps- och avfallsmängderna. I dag är många varor så dåligt anpassade till materialåtervinning att det krävs mer energi och miljöpåverkan för att återvinna dem än det krävs för förbränning av den gamla varan och tillverkning av en ny likadan vara. Förbränning kan då vara att föredra. Man bör dock beakta att deponering, sophantering och nyproduktion har funnits länge och gjorts allt bättre, medan en stor del av återvinningsverksamheten nyss startats. I uppbyggandet av återvinningssystem kan det därför vara motiverat att tillåta handlingsalternativ som i nuläget uppfattas som sämre från miljösynpunkt än miljömässigt väl fungerande förbrännings- och deponianläggningar, om man därmed på längre sikt kan nå mer kretsloppsanpassade system.
För att åstadkomma styrning mot mer återanvändning och återvinning bör det införas ett förbud mot fragmentering, förbränning och deponering av varor som inte dessförinnan hanterats av en godkänd återvinnare. Förbudet bör på sikt gälla generellt, men kan inledningsvis gälla för utvalda varugrupper. På detta sätt nås flera fördelar:
- Flödena av potentiellt återvinningsmaterial styrs genom händerna på dem som har bäst förutsättningar att återvinna - de godkända återvinnarna. På detta sätt stimuleras en marknad för det som i dag är "värdelöst".
- Den som av någon anledning inte vill lämna sin uttjänta vara gratis till en återförsäljare (som har återtagningsplikt, se ovan) bör rimligen själv stå för de kostnader för omhändertagande som återförsäljaren skulle ha haft. Förbudet är därmed ett sätt att styra varor in i producentansvaret.
Godkända återvinnare har nämnts flera gånger ovan. Det är alltså de godkända återvinnarna som ska ta emot uttjänta varor och material som annars skulle deponeras eller förbrännas. De godkända återvinnarna ska också ta emot uttjänta varor från producenternas insamlingssystem. En återvinnare kan exempelvis vara ett privat företag, en kommun eller en enskild person som yrkesmässigt sysslar med återvinningsverksamhet. För att bli godkänd krävs att återvinnaren väljer att underkasta sig viss styrning och kontroll i utbyte mot en särskild status. Godkännandet kan ske som auktorisation eller certifiering och kan avse viss typ av återvinning.
Som framgår av ovanstående kommer de godkända återvinnarna i en privilegierad ställning på marknaden. Med lagstöd kanaliseras de uttjänta varorna genom deras händer. Motprestationen från de godkända återvinnarna blir att följa statliga föreskrifter för återvinningsverksamheten. Den ska bedrivas på ett sätt som främjar miljö, hälsa och hushållningen med naturresurser. Det innebär bl.a. att omhändertagandet ska ske enligt den s.k. prioriteringstrappan (se figur 1, ovan) och att återvinnaren detaljerat ska kunna redovisa vad han gör med de varor och material han tar om hand. Den godkända återvinnaren måste också ha den kompetens om gällande miljöregler och de miljöproblem som är förknippade med hans verksamhet.
Den stora fördelen med ett system med godkända återvinnare är att den detaljerade kontroll av restproduktmarknaden som behövs kan riktas mot ett begränsat antal aktörer mot vilka olika styrmedel kan riktas. Genom att styra material- och varuflödena genom dessa kan omfattningen av byråkratin minimeras med bibehållen offentlig kontroll.
Via de godkända återvinnarna kan man också rikta styrmedel för restproduktmarknaden i övrigt. Eftersom varu- och materialflödena styrs genom de godkända återvinnarna, blir det återvinnarna som skickar material som de inte kunnat återanvända eller återvinna vidare till förbränning, deponering etc. Det kan i detta sammanhang visa sig lämpligt att rikta ekonomiska styrmedel som premierar materialåtervinning före energiutvinning och energiutvinning före deponering.
Ett fungerande system för att sluta materialkretsloppen är ett system som bygger på marknadsincitament, men som sätter entydiga regler för de enskilda aktörernas beteende så att uppsatta mål nås. Det är då av avgörande betydelse att restproduktmarknaden är en fri konkurrensmarknad. Så är inte fallet i dag. I grunden ligger det kommunala avfallsmonopolet, som i vissa delar är ersatt av dagens producentansvar som innebär producentmonopol på vissa material m.m. Monopol på avfall bör i princip avskaffas och ersättas av krav på hantering av godkända återvinnare.
3 Producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter
Producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter kommer inte att bli klart lagstadgat på annat sätt än enligt nuvarande regler i renhållningslagen.
Kretsloppsdelegationens förslag till lagstiftning på området är i huvudsak mycket bra och det förhållande att regeringen "ratat" förslaget i fråga utan ingående motivering härtill, är otillfredsställande. Skälen till att producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter inte kommer att bli klart lagstadgat på annat sätt än enligt nuvarande regler i renhållningslagen är enligt regeringen att det inte finns behov av en så ingående reglering av producentansvaret som t.ex. föreslagits av Kretsloppsdelegationen. Vad regeringen bygger denna bedömning på framgår inte med önskvärd tydlighet av propositionen.
Utgångspunkten är således i stället att ett författningsreglerat producentansvar ska ange ramarna för ansvaret och att producenterna själva ska lämnas utrymme att bestämma om utformningen av organisationen av ansvaret.
Regeringen presenterar i propositionen hur förordningen om producentansvar för uttjänta elektroniska produkter kommer att se ut. Anmärkningsvärt är att regeringen genomgående i texten använder sig av det svaga och i dessa fall intetsägande uttrycket "bör" rörande utformningen av kravregler i den kommande förordningen.
Regleringen föreslås i stora drag se ut på följande sätt:
- Producentansvaret bör omfatta i princip alla som yrkesmässigt tillverkar eller till Sverige för in eller säljer elektriska och elektroniska produkter.
- Producentansvaret bör omfatta i princip alla uttjänta elektriska och elektroniska produkter.
- Det bör ankomma på producenten att tillhandahålla lämpliga insamlingssystem samt rapporter för uttjänta elektriska och elektroniska produkter av egen tillverkning, införsel eller försäljning. Vid utformning av insamling bör samråd ske med kommunen.
- Producenter bör kostnadsfritt för siste ägaren ta emot och samla in och till certifierad demonterare lämna uttjänta och elektriska och elektroniska produkter.
- Producenter bör tillhandahålla demonteringsanvisningar för elektriska och elektroniska produkter.
- Producenter bör tillhandahålla information avseende insamlings- systemet till hushåll och andra förbrukare.
- Producenter bör rapportera till Statens naturvårdsverk om frågor som rör producentansvaret.
Miljöpartiet anser att regeringens förslag är ett steg på vägen men att ytterligare krav måste ställas enligt följande för att ett fungerande och heltäckande system ska kunna uppnås:
För det första måste ordet "bör" i förevarande fall bytas ut mot ordet "ska". För det andra måste kraven på insamling och sortering kompletteras med krav på återvinning enligt de principer som redovisas i Kretsloppsdelegationens förslag till sådana principer.
Vidare behövs en klar lagstiftning av det slag som Kretsloppsdelegationen föreslår som med klara mål-, krav- och genomföranderegler för att systemet ska fungera tillfredsställande. Producentansvarsregeln i renhållningslagen saknar den målformulering som behövs för att lagstiftningen ska kunna bli effektiv. De kravregler som skissartat föreslås i propositionen rörande själva producentansvaret i avsnitt 7.2. är alltför vaga för att kunna leda till upprättandet av ett effektivt styrmedel. Som exempel kan nämnas skrivningen
Det bör ankomma på producenten att tillhandahålla lämpliga insamlingssystem samt rapporter för uttjänta elektriska och elektroniska produkter av egen tillverkning, införsel eller försäljning. Vid utformning av insamling bör samråd ske med kommunen.
De genomföranderegler som föreslås är antingen obefintliga eller inte tillräckligt ingripande för att vara allmän- eller individualpreventiva på ett ändamålsenligt sätt.
De enda genomföranderegler som är föreslagna från regeringens sida är straffsanktioneringen av att transportera avfall när tillstånd inte finns och brott mot skyldighet att lämna avfall till transportör som har tillstånd eller är anmäld vid den myndighet som regeringen bestämmer.
Kretsloppsdelegationens förslag till lagtext har inte alls i samma utsträckning de brister som här räknats upp. Där finns klara målformuleringar, som i 1 §:
Denna lag syftar till att skapa drivkrafter för tillverkning och tillhandahållande av elektriska och elektroniska produkter som inte utgör risk för miljön samt som möjliggör att återanvändning och återvinning av material för detta syfte uppställs
1 krav på den som yrkesmässigt tillhandahåller elektriska och elektroniska produkter att ta ansvar för en från såväl miljö- som återvinningssynpunkt lämplig hantering av uttjänta produkter.
2 krav på den som yrkesmässigt tillhandahåller elektriska och elektroniska produkter att ta ansvar för en från såväl miljö- som återvinningssynpunkt lämplig hantering av produkter.
I Kretsloppsdelegationens förslag finns också klara kravregler t.ex. i 9 §:
En producent, som enligt 6 § ska ta producentansvar, är skyldig att ta emot elektrisk eller elektronisk produkt som kan lämnas till honom för skrotning (skrotvara)
1 om producenten överlåter en elektrisk eller elektronisk produkt samt skrotvaran lämnas till honom i samband med överlåtelsen och är av samma typ som den överlåtna produkten (säljregeln) eller,
2 om producenten för överlåtelse bjuder ut elektriska och elektroniska produkter samt skrotvaran är av samma produkttyp och fabrikat som producenten bjuder ut (representantregeln).
Med överlåtelse jämförs tillhandahållande på annat sätt mot vederlag.
Även när det gäller genomföranderegler lyckas Kretsloppsdelegationen föreslå en mer ändamålsenlig lagstiftningskonstruktion än regeringen, framför allt med hänsyn till den rätt som förslaget ger tillsynsmyndigheten att ingripa med förbud och förelägganden om det behövs för att genomföra kravreglerna. Dessa förbud och förelägganden kan förenas med vite. Utöver detta föreslås att brott mot 6, 9-14 §§ ska straffsanktioneras.
Sammantaget kommer vi till slutsatsen att förslaget till reglering av producentansvar för elektriska och elektroniska produkter inte är tillräckligt klart utformat. De "stödregler" till detta producentansvar som föreslås i 8, 8b, 8c, 8d, 8e, 8f,
23a §§ och ändringarna i 24 §, kan stödjas i och för sig men de erbjuder inte ensamma en tillräckligt heltäckande reglering av producentansvaret för elektriska och elektroniska produkter. Ett förslag till en mer ändamålsenlig reglering presenteras i Kretsloppsdelegationens rapport 1996:12, avsnitt 17.
4 Hantering av rivningsavfall
Den av regeringen föreslagna ändringen i PBL berör två olika saker. För det första utvidgas skyldigheten till att, vid ansökan om rivningslov, även inkomma med rivningsanmälan och rivningsplan . Denna skyldighet ska efter den föreslagna ändringen gälla också rivning av delar av byggnad vilket inte är fallet enligt gällande rätt. Mot denna ändring av 9:2 4 st PBL har vi inget att invända.
Den andra ändringen i PBL rör ombyggnationer där det i vissa fall är nödvändigt att riva ut inkråm av olika slag i byggnader. Dessa projekt är reglerade i 9 kap 2 § och för sådana projekt krävs enligt gällande regler byggnadsanmälan men ingen rivningsplan. Regeringen föreslår att byggnads- anmälan ska, för vissa av de i 9:2 reglerade typerna av ombyggnation, på begäran av byggnadsnämnden kompletteras med en rivningsplan.
Angående införandet i PBL av en ny regel 2a föreslår vi liksom Lagrådet att rivningsplan ska kunna föreskrivas vid alla byggnadsåtgärder enligt 9:2 PBL där farligt rivningsavfall kan uppstå.
Vi föreslår vidare att byggnadsnämnden inte endast ska kunna föreskriva om rivningsplan utan även ha skyldighet att göra det i sådana fall där det klart framgår att en rivningsplan behövs. För att en sådan skyldighet ska kunna påföras byggnadsnämnden måste det finnas en klar regel som talar om i vilka fall nämnden har skyldighet att begära rivningsplan.
Att krav på rivningsplan finns och införs är mycket bra. Det är emellertid mot bakgrund av vad som ovan sagts om materialkretslopp av största vikt att hela förloppet kontrolleras, i det här fallet från rivning till återanvändning, återvinning eller deponi.
5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av den hittillsvarande kretsloppspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett fungerande och generellt producentansvar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om restproduktmarknaderna,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen, om yrkande 4 avslås, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på regler för återvinningssätt för elektriska och elektroniska produkter i enlighet med "prioriteringstrappan",
6. att riksdagen beslutar om lag om ändring i 9 kap. 2 a § PBL i enlighet med Lagrådets förslag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av skyldighet för byggnadsnämnden att begära rivningsplan.
Stockholm den 1 oktober 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Per Lager (mp)
Eva Goës (mp)
Roy Ottosson (mp)