med anledning av prop. 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar för alla
Bygg- och rivningsavfall
samt tillstånd för
avfallstransportörer
Regeringen redovisar i propositionen sin syn på behovet av
ytterligare åtgärder för att minska mängden bygg- och
rivningsavfall till deponi. Sammanfattningsvis bedömer
regeringen att någon ytterligare reglering inte krävs, bl.a.
med hänvisning till det åtagande som byggsektorn gjort
genom Byggsektorns kretsloppsråd. Samtidigt föreslår
regeringen i en annan del av propositionen att den som
transporterar avfall ska ha tillstånd för detta från
länsstyrelsen.
Förslaget till tillståndsplikt för avfallstransportörer har enligt regeringen
två syften. Det ena är ett vagt behov av "kontroll", som exemplifieras med
behov att kunna lämna relevanta statistiska uppgifter enligt EG:s
avfallsdirektiv (75/442/EEG, 91/689 m.fl.) till EU-kommissionen. Det andra
syftet är att förhindra illegal deponering.
Att behovet av statistiska uppgifter skulle kunna motivera en så
omfattande byråkrati som förslaget om transporttillstånd ger upphov till, är
osannolikt. Att förslaget skulle ha någon påverkan på den som avser att begå
en illegal handling är än mindre troligt. Något hållbart syfte för förslaget
tycks därför inte föreligga.
Tillståndsplikten för transportörer är i propositionen kopplat till begreppet
avfall. Avfallsbegreppet är i svensk och europeisk rättspraxis kopplat till en
viljeyttring från innehavaren. Huruvida en viss transport är tillståndspliktig
går därmed inte att avgöra objektivt. Regeringen gör i propositionen ett
försök att hävda att det ska gå att skilja på transporter av avfall till
återanvändning respektive återvinning. Man kringgår då frågan om hur det
ska avgöras om transporten överhuvudtaget avser avfall. En transport av
sorterat brännbart material, kan förvisso vara avfall, men lika gärna en
bränsleleverans till ett värmeverk. Ett lass sprängsten kan vara avfall, men
också en leverans av barlast till bygget av en kaj. Exemplet visar att
regleringen i många fall kan skapa en rättsosäkerhet, som speciellt kommer
att drabba byggsektorn.
För att ge byggsektorns frivilliga arbete med att minska materialmängderna
till deponi ett konstruktivt lagstöd, bör en regel som innebär att material inte
får deponeras utan föregående hantering av en certifierad återvinnare införas.
En certifierad återvinnare kan fungera som en mäklare av material från
byggsektorn. Materialet kan ofta nog komma till användning, men tidspress
leder ofta till att material som måste bort från en byggplats körs till deponi
av
obetänksamhet eller slentrian. Den certifierade återvinnaren kan också ges
uppgiften att kvalitetssäkra det material som återförsäljs på marknaden, och
därmed höja förtroendet för återvunnet byggmaterial i stort. Kretslopps-
delegationen har i rapport 1996:11 beskrivit hur kraven på en certifierad
återvinnare kan utformas, och vilket ansvar som bör falla på den som vill
avhända sig bygg- och rivningsavfall.
Producentansvar för
elektr(on)iska produkter
Regeringen föreslår i propositionen tre moment, kopplade till
elektr(on)iska produkter.
1. Ett bemyndigande för regeringen att meddela förbud mot deponering,
förbränning eller fragmentering av avfall från elektr(on)iska produkter som
inte hanterats av en certifierad sorterare eller demonterare.
2. Ett bemyndigande för regeringen att besluta att den som yrkesmässigt
bedriver sortering och demontering av avfall från elektr(on)iska produkter
ska vara certifierad av ett organ ackrediterat enligt lagen (1992:1119) om
teknisk kontroll.
3. Införande av en förordning om producentansvar för elektr(on)iska
produkter, med stöd av befintligt bemyndigande i renhållningslagen
(1979:596).
Kretsloppsdelegationen har i sin rapport 1996:12 behandlat producent-
ansvar för elektr(on)iska produkter. Delegationens förslag skiljer sig från
regeringens på några väsentliga punkter.
Regeringens förslag under punkterna 1. och 2. ovan är begränsat till att
avse avfall från elektr(on)iska produkter. Med den avfallsdefinition som är
den gemensamma inom EU, finns möjligheten att tolka avfallsbegreppet
mycket vitt. Rättsläget är oklart. Vid prövning i domstol torde dock inne-
havarens egen värdering och agerande bli avgörande för om en vara är att
betrakta som avfall. Begränsningen av reglerna till att endast avse avfall, gör
det möjligt för producenter eller andra innehavare av elektr(on)iska
produkter att mot betalning överlämna dessa produkter till t.ex. frag-
mentering utan att bestämmelserna i propositionen blir tillämpliga. Det rör
sig då om en överlåtelse av handelsvaror. Detta kan t.ex. inträffa för
produkter med ett stort innehåll av ädelmetaller.
I Kretsloppsdelegationens förslag omfattar förbudet mot deponering,
förbränning eller fragmentering utan föregående hantering av certifierad
sorterare eller demonterare, de elektr(on)iska produkterna som sådana. Något
utrymme för att undvika regleringen med hänvisning till att en produkt inte
är avfall, lämnas inte.
Regeringens förslag till producentansvar enligt punkt 3. ovan är behäftat
med ett flertal svagheter, som följer av att det utformas som en förordning
under renhållningslagen. De viktigaste svagheterna är i korthet:
Eftersom producentens ansvar relaterar till de egna varorna, kan han aldrig
tvingas att ta ansvar för något annat än just dessa. Det lämnar frågan om vem
som ska ta ansvar för "historiskt skrot" (varor som producerats före
förordningens ikraftträdande) och för uttjänta produkter, vars producenter
upphört med sin verksamhet, obesvarad. Detta berör stora produktmängder,
eftersom elektr(on)iska produkter är relativt långlivade, och strukturomvand-
lingen i branschen är snabb.
Det finns med den bristfälliga avgränsningen av varje producents ansvar, i
praktiken inget utrymme för en enskild producent, som t.ex. vill profilera sig
genom att tillhandahålla kretsloppsanpassade produkter, att ta sitt ansvar
separat, och därmed minska sina kostnader. Regeringen konstaterar att "för
att producentansvarssystemet skall fungera krävs att alla parter (alla
producenter i alla led) deltar och samlas kring utformningen av systemet".
Det ställer regeringens ambition att utforma förslaget så att det blir
"konkurrensneutralt", i en närmast komisk dager. En annan aspekt av
konkurrensneutraliteten är att tillverkare inom Sverige får ett större ansvar än
sina utländska konkurrenter.
Det finns utomordentligt stora möjligheter för producenter att undandra sig
sitt producentansvar, och möjligheterna att utöva tillsyn och att sanktionera
bristande ansvar är obefintliga. Naturvårdsverket bedömer i sin utvärdering
av de befintliga producentansvarsförordningarna (rapport 4748), att mindre
än hälften av alla producenter av förpackningar deltar i insamlingen av
förpackningar. Naturvårdsverket bedömer också att de tillsynsverktyg som
idag finns i lagstiftningen är verkningslösa, och föreslår lagändringar för att
råda bot på detta. I propositionen avvisar regeringen Naturvårdsverkets
propåer och förutsätter att tillsynen trots allt ska fungera.
I Kretsloppsdelegationens förslag hanteras frågorna ovan och ges en till-
fredsställande lösning, genom att varje producent tvingas ta ett ansvar för
uttjänta varor i nutid, i proportion till hans position på marknaden.
Regeringen avvisar förslaget med hänvisning till att det blir för komplicerat,
och förbigår därmed de svårigheter som redovisats ovan.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1996/97:172 i de delar som avser
tillstånd för transportörer av avfall,
2. att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett
förslag om att bygg- och rivningsavfall skall hanteras av certifierad
återvinnare innan det får lämnas på deponi, baserat på
Kretsloppsdelegationens förslag i rapport 1996:11,
3. att riksdagen avslår proposition 1996/97:172 i de delar som avser
elektroniska produkter,
4. att riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett
förslag gällande elektroniska produkter som beaktar i motionen angivna
invändningar mot det nu förelagda förslaget.
Stockholm den 1 oktober 1997
Lennart Daléus (c)
Lennart Brunander (c)
Kjell Ericsson (c)
Marie Wilén (c)
Birgitta Carlsson (c)
Kerstin Warnerbring (c)
Roland Larsson (c)