Redan på 50-talet kom de första larmen om att
naturfrämmande kemikalier orsakade skador på djurlivet. I
boken "Tyst vår" skrev Rachel Carson om hur DDT
påverkade fåglarnas beteende och skadade deras avkomma.
Under 1970- och 80-talen gjordes liknande upptäckter runt
om i världen.
Senare samlades forskare till en konferens i Wingspread, USA. Forskarna
konstaterade att en stor del av de industrikemikalier som släppts ut i miljön
under 1900-talet har hormonliknande egenskaper. Misstänkta ämnen är DDT
och dess nedbrytningsprodukter, vissa PCB-föreningar, bekämpningsmedel,
plastmonomerer, kadmium, bly, kvicksilver och dess organiska tennförening
TBT. De liknar det kvinnliga könshormonet östrogen och kan störa
hormonsignaler i kroppen och orsaka en rad skador och beteenderubbningar.
En ny konferens anordnades 1994, där studier visade att hormonliknande
ämnen påverkar människan. Fysiologiska förändringar som minskad
spermieproduktion, testikelcancer och påtagliga inlärningssvårigheter
påvisades i samband med miljögiftet PCB. När vi äter lagras hormonstörande
ämnen i kroppsfett och andra organ. Alla människor har mätbara halter av
DDT, PCB, PBB, dioxiner och furaner i kroppen.
Kadmiumhaltigt handelsgödsel och läckage från deponier har gett
veteskördar med höga kadmiumhalter. Tio procent av västvärldens
befolkning beräknas ha så höga halter kadmium i sina inre organ att störda
njurfunktioner kan förväntas. Många naturfrämmande kemikalier är
långlivade och kan transporteras långa sträckor. Bromerade flamskydds-
medel som aldrig använts i jordens polarområden finns i sin högsta koncen-
tration just där. Bekämpningsmedel som används i tropikerna kan återfinnas
i fisk utanför Kanadas nordkust. Tidsaspekten för att studera effekterna på
kommande generationer kan sägas vara begränsad till de senaste 10-15 åren,
vilket gör våra kunskaper otillräckliga och understryker vikten av stor
försiktighet i användningen av kemikalier.
Efter decennier av okontrollerad kemikaliespridning växer insikten om
samspelet mellan teknosfär och natur. En milstolpe i detta sammanhang är
den miljödeklaration som antogs i danska Esbjerg 1995. Den kräver att
föroreningen av Nordsjön förhindras genom kontinuerligt minskade utsläpp
som helt upphört inom en generation (25 år). Detta bör även gälla alla andra
delar av ekosystemet. Sverige såväl som EU bör snarast inleda en
implementeringsprocess för att kunna uppfylla målet i Esbjergdeklarationen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Svenskt kemikaliearbete
Det svenska kemikaliearbetet har ett gott rykte i resten av
världen. Vi förväntas driva en progressiv politik både
nationellt och internationellt. Som medlem i EU har Sverige
emellertid sänkt ambitionsnivån. Svenska myndigheter
hävdar att EU inte tillåter strängare svenska regler, och
koncentrerar sig i stället på att behålla de undantag som
Sverige fick enligt anslutningsavtalet. En sammanställning
som gjorts av beslut om kemikaliebegränsningar från 1985
och framåt visar att ett flertal kraftiga restriktioner införts
årligen fram till 1994. Därefter har antalet kraftigt reducerats.
Ett undantag är dock bekämpningsmedel, där metoden med
förhandsgranskning gör att ett antal verksamma ämnen
förbjuds varje år. En förskjutning har skett, där man går från
åtgärder mot enskilda ämnen till att tala om producentmål
och återvinningsmål.
Tvingande eller frivilliga åtgärder mot ämnen/ämnesgrupper har betydelse-
fulla effekter. Den s k 13-listan och det åtgärdsprogram som Statens natur-
vårdsverk och Kemikalieinspektionen tog fram, och som riksdagen fattade
beslut om att genomföra, har lett till betydande resultat. Trikloretylen
förbjöds 1996 och har i dag ersatts med alternativa lösningar. Perkloretylen,
som används vid kemtvätt, saknar fortfarande ett förbud mot yrkesmässig
användning. Ledande tillverkare av kemtvättmaskiner marknadsför i dag
lösningsmedelsfria maskiner. Ett totalförbud hade sett till att ersätta hälso-
och miljöfarlig kemtvättning med skonsammare metoder. För kadmium-
batterier diskuterades ett förbud, men resultatet blev i stället ett krav på
insamling. Målet sattes till 90 procent i insamlingsgrad, men 1996 återvanns
bara 30 procent. Ett resolut avvecklingsbeslut hade sannolikt tvingat fram
kadmiumfria alternativ betydligt snabbare än vad som nu skett. En
uppföljning av riksdagsbeslutet runt den s k 13-listan är nu på sin plats att
genomföra.
Kemikalieinspektionen har även tagit fram en ny lista med utgångspunkt i
solnedgångsprojektet som genomfördes mellan 1992 och 1994. Av 45 ämnen
valdes 29 ut som ansågs särskilt viktiga att begränsa användningen av.
Denna lista, som bygger på en betydligt grundligare analys, har inte föranlett
några åtgärder från regeringens sida.
Om det nu inte är möjligt enligt EU-regler att införa förbud, bör regeringen
ändå ta fram ett åtgärdsprogram runt ämnena på den s k 29-listan och
överväga att införa miljöavgifter på samtliga. Detta bör ges regeringen till
känna.
Staten har en nyckelroll när det gäller att ställa om till en ren produktion,
dvs en resurssnål tillverkning utan giftiga ämnen. Då gäller det att utveckla
mål och metoder som påskyndar en sådan utveckling i linje med
Esbjergdeklarationen. Vänsterpartiet föreslår här en rad metoder för att
förverkliga detta.
Åtgärdsprogram för en mer kemikaliefri miljö
Inför stupstocksregler, dvs att ett ämne kan förbjudas på
grund av en viss egenskap, även om ingen miljö- eller
hälsoeffekt har dokumenterats! Exempel på stupstocksvärden
som används är nedbrytbarhet vid +20 grader, kortare
halveringstid än 26 veckor, högst tvåtusen gånger högre
bioackumulering i fisk än i den omgivande miljön. Metoden
används i Kanada, men kraven där är alldeles för milda och
måste anpassas till svenska förhållanden.
Utöka användningen av s k positiv listning! Den svenska bekämpnings-
förordningen bygger på att endast i förväg godkända substanser tillåts. Alla
medel som inte är godkända av myndigheterna är automatiskt underkända
och därmed förbjudna. Positiv listning tillämpas i dag endast i mycket
begränsad omfattning inom miljö- och hälsolagstiftningen. Positiv listning
bygger på att man listar alla ämnen som är tillåtna, i stället för att
svartlista
dem som är förbjudna, svartlistningens raka motsats.
Den stora fördelen med positiv listning är hänsynen till försiktighets-
principen. Ämnen med bristfällig dokumentation faller bort ur systemet och
antalet kemikalier begränsas till ett hanterbart antal.
Det bör vara en självklar rättighet att få vetskap om vilka farliga
kemikalier som förekommer i vår boendemiljö och på våra arbetsplatser,
liksom i de varor som vi köper och använder. Ett system med miljö-
varudeklarationer bör införas, där alla marknadsaktörer har tillgång till så
fullständig varuinformation som möjligt. Tanken på en obligatorisk
miljövarudeklaration är inte ny, utan har förekommit i en rad offentliga
utredningar. En miljövarudeklaration bör alltid finnas tillgänglig för en
kemisk produkt. Farliga ämnen bör vara deklarerade och krav på negativ
miljömärkning bör införas. Det senare är t ex att ange en ingrediens som har
hormonpåverkande effekt.
Satsningen på ren produktion, dvs resurssnål tillverkning utan giftiga
ämnen, bör förstärkas. Teknikstöd till små och medelstora företag är
nödvändigt, då dessa har begränsade möjligheter att bedriva forskning och
utveckling. NUTEK bör ges i uppdrag att ge information och tekniskt stöd
till företag som vill införa renare produktionsmetoder.
Miljömärkning har visat sig vara ett mycket effektivt verktyg för att styra
marknaden mot miljövänligare produkter. I Sverige har märkning av
tvättmedel, batterier och papper framgångsrikt och snabbt rensat bort
oönskade produkter ur produktflödet. Miljömärkningen måste vara till-
förlitlig och oberoende av egenintressen hos producenter. För att garantera
denna tillförlitlighet, måste den som sätter kriterierna för märkningen dels ha
tillgång till KemIs listor över olämpliga ämnen som underlag för
kriterieformuleringen, dels ha tillgång till objektiva miljövarudeklarationer
för produkterna. En period av framgångsrik märkning måste följas upp med
lagstiftning. Detta för att oönskade produkter som i princip försvunnit på
marknaden, inte kommer igen då märkningen tas bort.
Standardiseringsmodeller inom EU:s officiella miljömärkningssystem och
den internationella certifieringsorganisationen ISO hotar emellertid att
bakbinda framgångsrik märkning som avviker från dessa system. Det är
mycket viktigt att nya EU-regler inte tillåts stoppa system med
miljömärkning, vare sig i Sverige eller i andra länder i Europa.
Myndigheter och den offentliga sektorns roll
Myndighetsuppgiften i kemikaliearbetet är att i första hand
utöva tillsyn enligt miljölagstiftningen. Detta arbete är i dag
uppdelat mellan Naturvårdsverket, som bland annat jobbar
med utsläppsfrågor, och Kemikalieinspektionen, som
övervakar hanteringen av ämnen. Uppdelningen är både
konstlad och otidsenlig, utifrån dagens livscykelperspektiv
på kemikalier. I framtiden måste myndigheterna ta aktivare
del i att prioritera kemikalieproblemen, föreslå lagregleringar
och ge anvisningar och råd till marknadens aktörer. Inte
minst bör myndigheterna identifiera företag, branscher och
produkter där ett ökat kommersiellt miljöarbete är särskilt
viktigt. Organisationen för kemikaliearbetet bör ses över.
En annan viktig uppgift är att samordna arbetet med upphandlingsrutiner
både i det offentliga och det privata näringslivet. Staten bör stödja ett
framtagande av en mall för grön statlig och kommersiell upphandling av
såväl kemikalier som varor. Klara kriterier kan vara till hjälp för bl a kom-
munerna. Uppköpare, kunder och leverantörer måste också utbildas så att
kriterierna följs.
Paragraf fem i lagen om kemiska produkter, LKP, går under namnet
utbytesregeln. Den har få motsvarigheter i andra länders rättsakter och har
ännu inte använts i högsta rättsinstans. Det råder en del förvirring om hur
den ska tillämpas och den används i ringa omfattning. Det beror bland annat
på att centrala myndigheter varit obenägna att använda och informera om
lagen. Även kommunerna har möjlighet att tillämpa utbytesregeln, men
kunskapen och viljan därtill är bristfälliga. Riksrevisionsverket har dock i en
rapport visat att där utbytesregeln tillämpats lokalt är effektiviteten mycket
hög. Här måste regelns tillämpning göras tydligare och information spridas
om dess användning.
Kemikaliearbetet inom EU
EU:s nuvarande kemikalielagstiftning har en bristfällig
struktur och fungerar dåligt med svenska mått mätt. Det
saknas genomgripande strategier för avveckling och
begränsning av farliga ämnen. Harmoniseringen av EU:s
kemikalieregler innebär också en effektiv broms för
progressivt miljöarbete i Europa genom att den försvårar för
länder som vill fortsätta driva en offensiv kemikaliepolitik.
Nya signaler i Amsterdamfördraget, EU:s nya
grunddokument, talar om att länder ska få gå före på
miljöområdet. Det finns dock ingen anledning att stanna upp.
Miljöskyddet och rätten till strängare regler fanns redan,
problemet är att fastslå när miljöhänsyn måste anses väga
tyngre än skyddet för den fria marknaden. I EU är man
medveten om intressekonflikten mellan marknads- och
miljöhänsyn. Ett försök att lösa konflikten är den s k
miljögarantin som infördes i EU:s lagstiftning i och med
Maastrichtfördraget. Progressivare länder, som Sverige och
Danmark, måste ta sitt ansvar för att minska gapet mellan
rättigheterna enligt lagtexten och den verkliga rätten till en
strängare miljölagstiftning. Endast dessa länder har
anledning att pröva befintliga regler och starta processer som
kan leda till en förbättrad miljölagstiftning, avpassad för en
union med miljöprogressiva medlemmar.
Sveriges utgångspunkt för arbetet i EU bör vara ett bibehållet starkt och
tydligt nationellt miljöarbete. Detta är vårt viktigaste verktyg för att kunna
driva på utvecklingen i övriga Europa. Nya gemensamma EU-regler bör
alltid baseras på det land som har den högsta miljö- och hälsoskyddsnivån.
Sverige bör tolka fördragen och rättsakterna till svensk fördel och undersöka
samtliga rättsliga och politiska möjligheter till stöd för Sveriges sak. Det är
Sveriges skyldighet att göra bruk av miljögarantin, för att åtminstone ta reda
på om den är värd namnet. Det är viktigt att inte undvika konflikter som
leder till domstolsprövning. Rättstvister måste ses som ett verktyg att påverka
EG-rätten inifrån, samtidigt som man inte får underskatta den politiska vägen
till framgång.
Motkrafter mot en progressiv lagstiftning
Från att passivt ha betraktat miljölagstiftningens framväxt
under 1970-talet och i början av 1980-talet, har
kemibranschen numera utvecklat en gemensam strategi för
att möta nya krav på miljölagar. För att förbättra sitt
anseende hos allmänheten och politiker startade den
kanadensiska kemiindustrin 1984 ett miljöprogram, kallat
"Responsible Care". I Sverige har kemibranschen döpt sin
motsvarighet till "Ansvar & Omsorg". Responsible Care har
en uttalad strategi att begränsa all slags miljölagstiftning.
Liknande uttalanden har svensk kemiindustris representant i
Bryssel gjort. Syftet med Ansvar & Omsorg är att möta krav
på fler och detaljerade lagar och regler med ett fungerande
frivilligarbete. Det passar väl in i EU:s arbete för att kunna
behålla en konkurrenskraftig kemiindustri. Hela konceptet
bygger på frivillighet. Ett företag vars egenintresse inte
sammanfaller med samhällets miljöskyddsambitioner, kan
inte tvingas till åtgärder.
I Sverige försöker t ex tensidtillverkarna införa ett eget system som svar på
allt strängare krav inom Bra Miljöval och Svanenmärkningen. Inom
jordbrukssektorn utarbetar producenterna ett alternativ till kravmärkning av
livsmedel, kallat "Odling i balans". Till skillnad från kravreglerna tillåter
Odling i balans användning av kemiska bekämpningsmedel. Producentstyrd
miljömärkning riskerar att underminera förtroendet för hela miljö-
märkningssystemet. Ett annat exempel är den svenska debatten runt PVC.
Riksdagen har dömt ut PVC utifrån dess miljöfarliga egenskaper. Företag
med egenintresse av fortsatt PVC-försäljning, och faktiskt även Natur-
vårdsverket, hävdar att PVC ändå bör tillåtas, eftersom alternativen i
framtiden kan komma att visa sig orsaka större skada än PVC gör. Ett sådant
ställningstagande saknar dock både vetenskaplig och politisk relevans.
Eftersom de vetenskapligt grundade misstankarna mot PVC är betydligt
större än misstankarna mot alternativen ska en substituering ske. En
avveckling är helt i linje med försiktighetsprincipen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast börja implementeringsprocessen i enlighet med
Esbjergsdeklarationen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den s.k. 13-listan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts runt ämnen på den s.k. 29-listan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen vad i motionen anförts om
myndigheters och den offentliga sektorns roll i kemikaliearbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkt för kemikaliearbetet inom EU.