Bakgrund
Redan på 50-talet kom de första larmen om att naturfrämmande kemikalier orsakade skador på djurlivet. I boken "Tyst vår" skrev Rachel Carson om hur DDT påverkade fåglarnas beteende och skadade deras avkomma. Under 1970- och 80-talen gjordes liknande upptäckter runt om i världen.
Senare samlades forskare till en konferens i Wingspread, USA. Forskarna konstaterade att en stor del av de industrikemikalier som släppts ut i miljön under 1900-talet har hormonliknande egenskaper. Misstänkta ämnen är DDT och dess nedbrytningsprodukter, vissa PCB-föreningar, bekämpningsmedel, plastmonomerer, kadmium, bly, kvicksilver och dess organiska tennförening TBT. De liknar det kvinnliga könshormonet östrogen och kan störa hormonsignaler i kroppen och orsaka en rad skador och beteenderubbningar. En ny konferens anordnades 1994, där studier visade att hormonliknande ämnen påverkar människan. Fysiologiska förändringar som minskad spermieproduktion, testikelcancer och påtagliga inlärningssvårigheter påvisades i samband med miljögiftet PCB. När vi äter lagras hormonstörande ämnen i kroppsfett och andra organ. Alla människor har mätbara halter av DDT, PCB, PBB, dioxiner och furaner i kroppen.
Kadmiumhaltigt handelsgödsel och läckage från deponier har gett veteskördar med höga kadmiumhalter. Tio procent av västvärldens befolkning beräknas ha så höga halter kadmium i sina inre organ att störda njurfunktioner kan förväntas. Många naturfrämmande kemikalier är långlivade och kan transporteras långa sträckor. Bromerade flamskydds- medel som aldrig använts i jordens polarområden finns i sin högsta koncen- tration just där. Bekämpningsmedel som används i tropikerna kan återfinnas i fisk utanför Kanadas nordkust. Tidsaspekten för att studera effekterna på kommande generationer kan sägas vara begränsad till de senaste 10-15 åren, vilket gör våra kunskaper otillräckliga och understryker vikten av stor försiktighet i användningen av kemikalier.
Efter decennier av okontrollerad kemikaliespridning växer insikten om samspelet mellan teknosfär och natur. En milstolpe i detta sammanhang är den miljödeklaration som antogs i danska Esbjerg 1995. Den kräver att föroreningen av Nordsjön förhindras genom kontinuerligt minskade utsläpp som helt upphört inom en generation (25 år). Detta bör även gälla alla andra delar av ekosystemet. Sverige såväl som EU bör snarast inleda en implementeringsprocess för att kunna uppfylla målet i Esbjergdeklarationen. Detta bör ges regeringen till känna.
Svenskt kemikaliearbete
Det svenska kemikaliearbetet har ett gott rykte i resten av världen. Vi förväntas driva en progressiv politik både nationellt och internationellt. Som medlem i EU har Sverige emellertid sänkt ambitionsnivån. Svenska myndigheter hävdar att EU inte tillåter strängare svenska regler, och koncentrerar sig i stället på att behålla de undantag som Sverige fick enligt anslutningsavtalet. En sammanställning som gjorts av beslut om kemikaliebegränsningar från 1985 och framåt visar att ett flertal kraftiga restriktioner införts årligen fram till 1994. Därefter har antalet kraftigt reducerats. Ett undantag är dock bekämpningsmedel, där metoden med förhandsgranskning gör att ett antal verksamma ämnen förbjuds varje år. En förskjutning har skett, där man går från åtgärder mot enskilda ämnen till att tala om producentmål och återvinningsmål.
Tvingande eller frivilliga åtgärder mot ämnen/ämnesgrupper har betydelse- fulla effekter. Den s k 13-listan och det åtgärdsprogram som Statens natur- vårdsverk och Kemikalieinspektionen tog fram, och som riksdagen fattade beslut om att genomföra, har lett till betydande resultat. Trikloretylen förbjöds 1996 och har i dag ersatts med alternativa lösningar. Perkloretylen, som används vid kemtvätt, saknar fortfarande ett förbud mot yrkesmässig användning. Ledande tillverkare av kemtvättmaskiner marknadsför i dag lösningsmedelsfria maskiner. Ett totalförbud hade sett till att ersätta hälso- och miljöfarlig kemtvättning med skonsammare metoder. För kadmium- batterier diskuterades ett förbud, men resultatet blev i stället ett krav på insamling. Målet sattes till 90 procent i insamlingsgrad, men 1996 återvanns bara 30 procent. Ett resolut avvecklingsbeslut hade sannolikt tvingat fram kadmiumfria alternativ betydligt snabbare än vad som nu skett. En uppföljning av riksdagsbeslutet runt den s k 13-listan är nu på sin plats att genomföra.
Kemikalieinspektionen har även tagit fram en ny lista med utgångspunkt i solnedgångsprojektet som genomfördes mellan 1992 och 1994. Av 45 ämnen valdes 29 ut som ansågs särskilt viktiga att begränsa användningen av. Denna lista, som bygger på en betydligt grundligare analys, har inte föranlett några åtgärder från regeringens sida.
Om det nu inte är möjligt enligt EU-regler att införa förbud, bör regeringen ändå ta fram ett åtgärdsprogram runt ämnena på den s k 29-listan och överväga att införa miljöavgifter på samtliga. Detta bör ges regeringen till känna.
Staten har en nyckelroll när det gäller att ställa om till en ren produktion, dvs en resurssnål tillverkning utan giftiga ämnen. Då gäller det att utveckla mål och metoder som påskyndar en sådan utveckling i linje med Esbjergdeklarationen. Vänsterpartiet föreslår här en rad metoder för att förverkliga detta.
Åtgärdsprogram för en mer kemikaliefri miljö
Inför stupstocksregler, dvs att ett ämne kan förbjudas på grund av en viss egenskap, även om ingen miljö- eller hälsoeffekt har dokumenterats! Exempel på stupstocksvärden som används är nedbrytbarhet vid +20 grader, kortare halveringstid än 26 veckor, högst tvåtusen gånger högre bioackumulering i fisk än i den omgivande miljön. Metoden används i Kanada, men kraven där är alldeles för milda och måste anpassas till svenska förhållanden.
Utöka användningen av s k positiv listning! Den svenska bekämpnings- förordningen bygger på att endast i förväg godkända substanser tillåts. Alla medel som inte är godkända av myndigheterna är automatiskt underkända och därmed förbjudna. Positiv listning tillämpas i dag endast i mycket begränsad omfattning inom miljö- och hälsolagstiftningen. Positiv listning bygger på att man listar alla ämnen som är tillåtna, i stället för att svartlista dem som är förbjudna, svartlistningens raka motsats.
Den stora fördelen med positiv listning är hänsynen till försiktighets- principen. Ämnen med bristfällig dokumentation faller bort ur systemet och antalet kemikalier begränsas till ett hanterbart antal.
Det bör vara en självklar rättighet att få vetskap om vilka farliga kemikalier som förekommer i vår boendemiljö och på våra arbetsplatser, liksom i de varor som vi köper och använder. Ett system med miljö- varudeklarationer bör införas, där alla marknadsaktörer har tillgång till så fullständig varuinformation som möjligt. Tanken på en obligatorisk miljövarudeklaration är inte ny, utan har förekommit i en rad offentliga utredningar. En miljövarudeklaration bör alltid finnas tillgänglig för en kemisk produkt. Farliga ämnen bör vara deklarerade och krav på negativ miljömärkning bör införas. Det senare är t ex att ange en ingrediens som har hormonpåverkande effekt.
Satsningen på ren produktion, dvs resurssnål tillverkning utan giftiga ämnen, bör förstärkas. Teknikstöd till små och medelstora företag är nödvändigt, då dessa har begränsade möjligheter att bedriva forskning och utveckling. NUTEK bör ges i uppdrag att ge information och tekniskt stöd till företag som vill införa renare produktionsmetoder.
Miljömärkning har visat sig vara ett mycket effektivt verktyg för att styra marknaden mot miljövänligare produkter. I Sverige har märkning av tvättmedel, batterier och papper framgångsrikt och snabbt rensat bort oönskade produkter ur produktflödet. Miljömärkningen måste vara till- förlitlig och oberoende av egenintressen hos producenter. För att garantera denna tillförlitlighet, måste den som sätter kriterierna för märkningen dels ha tillgång till KemIs listor över olämpliga ämnen som underlag för kriterieformuleringen, dels ha tillgång till objektiva miljövarudeklarationer för produkterna. En period av framgångsrik märkning måste följas upp med lagstiftning. Detta för att oönskade produkter som i princip försvunnit på marknaden, inte kommer igen då märkningen tas bort.
Standardiseringsmodeller inom EU:s officiella miljömärkningssystem och den internationella certifieringsorganisationen ISO hotar emellertid att bakbinda framgångsrik märkning som avviker från dessa system. Det är mycket viktigt att nya EU-regler inte tillåts stoppa system med miljömärkning, vare sig i Sverige eller i andra länder i Europa.
Myndigheter och den offentliga sektorns roll
Myndighetsuppgiften i kemikaliearbetet är att i första hand utöva tillsyn enligt miljölagstiftningen. Detta arbete är i dag uppdelat mellan Naturvårdsverket, som bland annat jobbar med utsläppsfrågor, och Kemikalieinspektionen, som övervakar hanteringen av ämnen. Uppdelningen är både konstlad och otidsenlig, utifrån dagens livscykelperspektiv på kemikalier. I framtiden måste myndigheterna ta aktivare del i att prioritera kemikalieproblemen, föreslå lagregleringar och ge anvisningar och råd till marknadens aktörer. Inte minst bör myndigheterna identifiera företag, branscher och produkter där ett ökat kommersiellt miljöarbete är särskilt viktigt. Organisationen för kemikaliearbetet bör ses över.
En annan viktig uppgift är att samordna arbetet med upphandlingsrutiner både i det offentliga och det privata näringslivet. Staten bör stödja ett framtagande av en mall för grön statlig och kommersiell upphandling av såväl kemikalier som varor. Klara kriterier kan vara till hjälp för bl a kom- munerna. Uppköpare, kunder och leverantörer måste också utbildas så att kriterierna följs.
Paragraf fem i lagen om kemiska produkter, LKP, går under namnet utbytesregeln. Den har få motsvarigheter i andra länders rättsakter och har ännu inte använts i högsta rättsinstans. Det råder en del förvirring om hur den ska tillämpas och den används i ringa omfattning. Det beror bland annat på att centrala myndigheter varit obenägna att använda och informera om lagen. Även kommunerna har möjlighet att tillämpa utbytesregeln, men kunskapen och viljan därtill är bristfälliga. Riksrevisionsverket har dock i en rapport visat att där utbytesregeln tillämpats lokalt är effektiviteten mycket hög. Här måste regelns tillämpning göras tydligare och information spridas om dess användning.
Kemikaliearbetet inom EU
EU:s nuvarande kemikalielagstiftning har en bristfällig struktur och fungerar dåligt med svenska mått mätt. Det saknas genomgripande strategier för avveckling och begränsning av farliga ämnen. Harmoniseringen av EU:s kemikalieregler innebär också en effektiv broms för progressivt miljöarbete i Europa genom att den försvårar för länder som vill fortsätta driva en offensiv kemikaliepolitik. Nya signaler i Amsterdamfördraget, EU:s nya grunddokument, talar om att länder ska få gå före på miljöområdet. Det finns dock ingen anledning att stanna upp. Miljöskyddet och rätten till strängare regler fanns redan, problemet är att fastslå när miljöhänsyn måste anses väga tyngre än skyddet för den fria marknaden. I EU är man medveten om intressekonflikten mellan marknads- och miljöhänsyn. Ett försök att lösa konflikten är den s k miljögarantin som infördes i EU:s lagstiftning i och med Maastrichtfördraget. Progressivare länder, som Sverige och Danmark, måste ta sitt ansvar för att minska gapet mellan rättigheterna enligt lagtexten och den verkliga rätten till en strängare miljölagstiftning. Endast dessa länder har anledning att pröva befintliga regler och starta processer som kan leda till en förbättrad miljölagstiftning, avpassad för en union med miljöprogressiva medlemmar.
Sveriges utgångspunkt för arbetet i EU bör vara ett bibehållet starkt och tydligt nationellt miljöarbete. Detta är vårt viktigaste verktyg för att kunna driva på utvecklingen i övriga Europa. Nya gemensamma EU-regler bör alltid baseras på det land som har den högsta miljö- och hälsoskyddsnivån. Sverige bör tolka fördragen och rättsakterna till svensk fördel och undersöka samtliga rättsliga och politiska möjligheter till stöd för Sveriges sak. Det är Sveriges skyldighet att göra bruk av miljögarantin, för att åtminstone ta reda på om den är värd namnet. Det är viktigt att inte undvika konflikter som leder till domstolsprövning. Rättstvister måste ses som ett verktyg att påverka EG-rätten inifrån, samtidigt som man inte får underskatta den politiska vägen till framgång.
Motkrafter mot en progressiv lagstiftning
Från att passivt ha betraktat miljölagstiftningens framväxt under 1970-talet och i början av 1980-talet, har kemibranschen numera utvecklat en gemensam strategi för att möta nya krav på miljölagar. För att förbättra sitt anseende hos allmänheten och politiker startade den kanadensiska kemiindustrin 1984 ett miljöprogram, kallat "Responsible Care". I Sverige har kemibranschen döpt sin motsvarighet till "Ansvar & Omsorg". Responsible Care har en uttalad strategi att begränsa all slags miljölagstiftning. Liknande uttalanden har svensk kemiindustris representant i Bryssel gjort. Syftet med Ansvar & Omsorg är att möta krav på fler och detaljerade lagar och regler med ett fungerande frivilligarbete. Det passar väl in i EU:s arbete för att kunna behålla en konkurrenskraftig kemiindustri. Hela konceptet bygger på frivillighet. Ett företag vars egenintresse inte sammanfaller med samhällets miljöskyddsambitioner, kan inte tvingas till åtgärder.
I Sverige försöker t ex tensidtillverkarna införa ett eget system som svar på allt strängare krav inom Bra Miljöval och Svanenmärkningen. Inom jordbrukssektorn utarbetar producenterna ett alternativ till kravmärkning av livsmedel, kallat "Odling i balans". Till skillnad från kravreglerna tillåter Odling i balans användning av kemiska bekämpningsmedel. Producentstyrd miljömärkning riskerar att underminera förtroendet för hela miljö- märkningssystemet. Ett annat exempel är den svenska debatten runt PVC. Riksdagen har dömt ut PVC utifrån dess miljöfarliga egenskaper. Företag med egenintresse av fortsatt PVC-försäljning, och faktiskt även Natur- vårdsverket, hävdar att PVC ändå bör tillåtas, eftersom alternativen i framtiden kan komma att visa sig orsaka större skada än PVC gör. Ett sådant ställningstagande saknar dock både vetenskaplig och politisk relevans. Eftersom de vetenskapligt grundade misstankarna mot PVC är betydligt större än misstankarna mot alternativen ska en substituering ske. En avveckling är helt i linje med försiktighetsprincipen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast börja implementeringsprocessen i enlighet med Esbjergsdeklarationen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. 13-listan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts runt ämnen på den s.k. 29-listan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen vad i motionen anförts om myndigheters och den offentliga sektorns roll i kemikaliearbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna till känna vad i motionen anförts om utgångspunkt för kemikaliearbetet inom EU.
Stockholm den 6 oktober 1997
Owe Hellberg (v) Hanna Zetterberg (v)