Miljöpartiet lade en stor Östersjömotion (Jo538) förra året.
Vi anser att den motionen fortfarande är aktuell. Vi vill ändå
framföra följande.
Algblomningen
Döende alger flockades till tjocka flak vid havsytan i stora
delar av Östersjön i somras; värmen gjorde att de ständigt
pågående utsläppen av gödande kväve och fosfor gav full
effekt i form av häftiga algblomningar.
Algerna dör och sjunker till havets botten efter några veckor. Där bryts de
ner genom en starkt syrekrävande process. Detta leder långsamt men säkert
till syrebrist i bottenvattnet; efter fyra goda år i spåren av det stora
saltvatteninbrottet till Östersjön 1993 förväntar sig miljöexperterna nu att de
döda, svavelvätehaltiga bottenarealerna åter breder ut sig.
Vattenkatastrofen
Den extra nederbörd som i somras föll över katastrofområdet
i södra Polen och norra Tjeckien motsvarar ungefär 1,5
gånger Mälaren eller Öresund mellan Kullen i norr och
Falsterbo i söder.
De våldsamma vattenmassorna svepte med sig gödsel och bekämpnings-
medel från översvämmade åkrar och betesmarker samt olja, avloppsvatten
och kemikalierester från dränkta städer, industrier och soptippar.
Dessutom rev vattnet loss bankar av riskabla miljögifter som i flera
decennier har legat begravda och glömda i bottenslammet i floderna Oder
och Wisla.
Smutsvattnet förvärrade den redan allvarliga övergödningen av havet. Man
befarar också att de senaste årens trend av sjunkande halter av klassiska
miljögifter som DDT och PCB i fiskar, fåglar och sälar hotas - åtminstone i
ekosystemen utanför floderna, möjligen i hela södra Östersjön.
Hur står det till egentligen?
Av den senaste tidens rapporter om tillståndet i Östersjön
kan man få intrycket att det aldrig varit värre än nu och att
problemen växer därför att ingenting görs.
Dessbättre är båda påståendena felaktiga. Helsingforskonventionen om
skydd för havsmiljön i Östersjöregionen tillkom 1974, och även om arbetet
inte tagit riktig fart förrän på 1990-talet har en hel del förbättringar skett,
inte
minst i Sverige och Finland. En rad projekt har genomförts eller pågår, i
nationell eller internationell regi.
Helsingforskommissionen (Helcom) pekade 1992 ut de 132 allvarligaste
enskilda miljöhoten runt Östersjön. Av dem har 13 kunnat strykas från listan,
och flera av de övriga ingår i pågående projekt. Drygt 40 miljarder har satsats
hittills, och ytterligare 120 miljarder har avsatts för arbetet fram till år
2012.
Halterna av en del farliga miljögifter som PCB, DDT och lindan har
minskat, även om riskerna absolut inte får negligeras. Några av de hotade
arterna, som havsörn och gråsäl, har på nytt byggt upp stabila stammar.
Paradoxalt nog har en del av förbättringen direkt samband med negativa
ekonomiska förändringar. Den intensiva köttproduktionen i Estland och Lett-
land under Sovjettiden har minskat kraftigt, och därmed har också utsläppen
av kväve och fosfor till Östersjön gått ner.
I stället ökar utsläppen på andra håll, till exempel som en följd av att
massbilismen blivit ett faktum i östra Tyskland och i Polen efter
Sovjetimperiets sammanbrott. Den ryska avrustningen ökar riskerna för att
PCB kommer ut i miljön eftersom gamla skrotade stridsvagnar ofta inne-
håller PCB i hydraulsystemen. Och så vidare.
Östersjön är dessvärre inte alls särskilt lämpad för att vara uppsam-
lingsplats för de vattenmängder som tillförs från ett mycket stort avrinnings-
område, inom vilket det dessutom bor mer än 80 miljoner människor. Den är
relativt grund, och trösklarna mot Västerhavet gör att utbytet av vatten bara
fungerar vid vissa väderförhållanden. Redan utan mänsklig påverkan skulle
Östersjön då och då ha problem att fungera som livsmiljö för djur och växter.
Även om man vet att Östersjön råkade ut för extrem algblomning och
andra biologiska fenomen långt innan människan fått fart på sin nonchalanta
hantering av vattnet så är sambandet mellan människa och miljö
ovedersägligt. Halten av fosfor har åttadubblats och halten av kväve fyr-
dubblats under 1900-talet. Övergödningen är ett faktum, även om många
forskare varnar för att förenkla sambanden eller för att se övergödningen
som ett isolerat problem. Många verksamheter bidrar till att rubba eller
åtminstone hota den ekologiska balansen: oljeutsläpp, utfiskning, ökad trafik
till havs och till lands, orenade eller bristfälligt renade utsläpp från stora
städer och industrier, industrialiserat jordbruk, för att nämna några.
Sveriges nationella mål var 1985 att halvera kväveutsläppen på 10 år. Det
lyckades nu inte; utsläppen till vatten (söder om Dalälven) minskade med 20
procent. Av kvarvarande utsläpp av kväve som följd av mänsklig verksamhet
till alla vatten beräknas 45 procent komma från jordbruket, 33 procent från
avlopp och 14 procent från luften.
Av kväveutsläppen i Östersjön svarar Sverige för cirka 6 procent.
Anmärkningsvärt är att Storbritannien fortfarande är ett av de länder som
orsakar de största luftburna tillskotten av kväve till Östersjön, nästan dubbelt
så mycket som Sverige.
Oljeutsläpp
Varje år upptäcks omkring 500 olagliga oljeutsläpp i
Östersjön. Under 1995 dödades 26 000 fåglar av olja enbart
på Gotland.
I Sverige finns det mottagningsanläggningar för miljöfarligt maskinrums-
avfall i varje hamn och därmed räddas många fågelliv. Liknande anlägg-
ningar finns också i Danmark, Finland och Tyskland - men där kostar det
pengar, vilket gör att många befälhavare avstår.
I Ryssland, Baltikum, Polen och östra Tyskland finns inga alls - trots
Östersjökonventionen, som förbjuder fartygens befälhavare att tömma
maskinrumsavfall i havet.
För små insatser görs
Mot bakgrund av ovan nämnda miljöproblem som de senaste
månaderna varit oerhört påtagliga är det uppenbart att - trots
att de finns - för små och otillräckliga satsningar görs för
Östersjöns miljö. Miljöpartiet anser att miljöarbetet med vårt
känsliga innanhav bör intensifieras och prioriteras hårdare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktuella miljöproblem i Östersjön och om att arbetet med
Östersjöns miljö måste prioriteras ytterligare.