Snöskotertrafiken har utvecklats kraftigt under de drygt 30
åren sedan den i större omfattning introducerades i vårt land.
Tekniskt har en stor utveckling skett. Användandet har
förändrats och antalet snöskotrar har ökat från cirka 28.500
år 1975 till cirka 147.000 i trafik år 1995. I de nordliga länen
är snöskotern ett begrepp, en verklighet som finns i samhället
oavsett om man tycker om den eller inte. Skotern har många
positiva effekter. Den utgör ett viktigt transportmedel i
väglöst land och har av den anledningen stor betydelse för
olika näringsverksamheter. För rennäring och turism har den
en oerhört stor betydelse. För breda befolkningsgrupper som
barnfamiljer, handikappade och äldre ger den på ett helt
annat sätt än tidigare möjlighet till fina naturupplevelser
genom besök i fjällvärlden, skärgården och andra åtråvärda
platser.
Vi motionärer anser dock att man i större utsträckning än i dag bör inleda
planering som mynnar ut i ett kommun- och länsövergripande skoterledsnät
som täcker hela det område där skotertrafik finns.
När det gäller snöskoterlederna (1996) varierar det kraftigt mellan olika
kommuner och län. Det statliga ledsystemet är cirka 200 mil i skyddade
områden. Vid sidan av detta finns ett nät av kommunala och lokala leder som
uppskattas till cirka 600-800 mil. I dag finns inget sammanhängande led-
system i skogslandet, utan dessa dras fram med markägaravtal och är av
kommunen godkända. I en del fall sker samarbete mellan flera kommuner.
Riksdagen har också i samband med proposition 1995/96:226 behandlat
frågeställningar kring snöskotern, då med speciell inriktning på landets
fjällområden. Vi motionärer är också mycket tillfredsställda med att
riksdagen inte beslutade att införa ett generellt förbud för snöskotertrafik.
Vid behandlingen av ovan nämnda proposition skärptes terrängkörnings-
lagen för trafik på snötäckt jord- och skogsbruksmark. Vidare uttalade
regeringen sig för en ändring av terrängkungörelsen, med inriktning att trafik
med motordrivet fordon är förbjudet på enskild väg (skogsbilväg) utan
markägarens tillstånd.
Naturvårdsverket har uttalat sig för att säkrare skoterleder skall garanteras
av stat och kommun där huvudmannaskapet skall vara långsiktigt.
Skotertrafiken kommer fortsättningsvis att utvecklas. Ny teknik, ett större
säkerhetsmedvetande, miljöhänsyn, en mer långväga trafik som är både lokal
och inriktad på turism (safarier) är till gagn för berörda kommuner som ser
skotertrafiken som en utvecklingspotential. I kommunerna sker ett omfatt-
ande arbete med planering och kartering på detta område. En viktig del i
detta arbete sker genom snöskoterorganisationerna som för det mesta arbetar
lokalt.
Vad vi saknar är att snöskotertrafiken planeras i ett större perspektiv, över
kommun- och länsgränserna. Vi anser att den legitimeras bättre genom att
den förs in i de översiktsplaner som finns i kommunerna, samt att en huvud-
man för skotertrafiken i ett nationellt skoterledsnät utses. Denna motion
förordar ingen förändring av lagstiftningen utan inriktar sig på en frivillig
styrning av trafiken. Skogsvårdsstyrelsen, som är representerad i samtliga
kommuner, känner markägare och lokalbefolkning. De har kunskap om
markförhållandena och skulle därför på ett bra sätt, tillsammans med läns-
styrelserna, kunna ha ett länsövergripande ansvar. Samtidigt kan de vara ett
stöd till de lokala organisationerna vid finansiering och byggande av
snöskoterleder. Ett förstahandsmål bör enligt vår mening vara inrättandet av
en "skoterledernas riks-45:a" mellan Orsa-Östersund-Karesuando.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av huvudman för regional och länsövergripande
snöskotertrafik.