En stor andel av den plast som används i Sverige är av typen
polyvinylklorid (PVC). Användningsområdena för PVC är
många tack vare plastens goda egenskaper, t.ex. lång
livslängd, motståndskraft mot väder och vind och låg vikt.
PVC-branschen är viktig för den svenska arbetsmarknaden,
särskilt i Västsverige.
PVC har kritiserats ur miljösynpunkt. Två statliga utredningar har före-
slagit avveckling, medan viktiga statliga myndigheter som Naturvårdsverket
och Kemikalieinspektionen menat att det inte är nödvändigt att avveckla
PVC. Därmed råder en stor politisk osäkerhet och en otrygghet för företag
och människor som arbetar med PVC.
Tillverkning av PVC
PVC tillverkas av vanligt koksalt och naturgas. Koksaltet -
natriumklorid - finns i nästan obegränsade mängder i havet
och berggrunden. Naturgas - kolväte - tas från Nordsjöns
oljefält. I PVC-tillverkningen används bara 43 procent
naturgas, resten är salt. Ur saltet utvinns klor. Naturgasens
kol och väte förädlas till eten. Klor och eten reagerar med
varandra och blir vinylklorid, som under högt tryck
omvandlas - polymeriseras - till PVC. Molekylerna binds
samman till långa sammanhängande kedjor som gör att PVC
lätt kan formas till många olika produkter.
Ren PVC är inte ett stabilt material och därför tillsätts metallföreningar vid
tillverkningen. De skall stabilisera plasten och hindra att den förstörs vid
bearbetning och användning. Plasten är också styv i sig och för att minska
styvheten kan mjukningsmedel tillsättas.
Blyföreningar är fortfarande de mest använda stabilisatorerna i PVC -
bl.a. för rör och kabel - men tillverkarna övergår alltmer till andra ämnen.
Blystabilisatorer används inte i varor som skall vara genomskinliga, ljus-
tåliga eller färgbeständiga. År 1994 ingick 700 ton rent bly i PVC; det kan
jämföras med att det totalt används 33 000 ton bly i Sverige per år. Nu ersätts
blystabilisatorer alltmer av föreningar med barium och zink eller kalcium och
zink. Användningen av zinkföreningar i PVC är liten i jämförelse med andra
områden.
För att PVC skall bli ett formbart och flexibelt material tillsätts mjuknings-
medel. Över 90 procent av mjukningsmedlen är ftalater. De tre mest före-
kommande är DEHP, DINP och DIDP som alla tre utreds inom EU:s
program för existerande ämnen. Den största delen av ftalatutsläppen kommer
från PVC-belagd plåt i tak och stuprännor, presenningar samt bilars under-
redsmassa. De produktgrupperna utgör bara en mindre del av PVC-flödet i
Sverige och mängderna mjukgörare som kan läcka ut är små och bryts ned
till ofarliga ämnen när de utsätts för luftens syre. I syrefattiga miljöer -
sediment - bryts de ner långsammare.
Användningsområden för
PVC
Årligen används cirka 100 000 ton PVC och 400 000 ton
andra plaster i Sverige. Den totala PVC-användningen i
världen är ca 18 000 000 ton. PVC-plastens viktigaste
egenskaper är: lång livslängd, hög motståndskraft mot väder
och vind, låga krav på underhåll, låg vikt, god tätande och
skyddande förmåga; den är också lätt att färga och forma
efter behov.
Den långa livslängden gör den lämplig som vatten- och avloppsrör,
kabelisolering och golvbeläggning. Motståndskraften mot väder och vind
används för att utnyttjas till fönsterkarmar, paneler, takrännor och regn-
kläder. Skyddsegenskaper till medicinska produkter som blodpåsar och
slangar. Låg vikt för förpackningar. Goda brandegenskaper och isolering för
kablar. Vi vill med detta visa på att det kan vara svårt och inte alltid bättre
för miljön att ersätta PVC-plasten med andra material. Även alternativen kan
innehålla farliga tillsatser eller ämnen.
Miljöaspekter
Miljöpåverkan av PVC-plast kan ske vid tillverkning,
användning och som uttjänt vara. Vid tillverkningen sker
utsläpp av klororganiska föreningar till både luft och vatten.
Naturvårdsverket bedömer att utsläppen är så små att de inte
har någon inverkan på människors hälsa.
Det är framför allt tillsatserna i bly som skulle kunna förorsaka påverkan
på människors hälsa och miljön. Bly är ett ämne som kan ackumuleras och
vara skadligt för människor och miljön. En avveckling av bly som tillsats-
material är därför nödvändig trots att plasten endast svarar för en mindre del
av den totala mängden bly som används i Sverige. Tennföreningar kan vara
en möjlig miljörisk lokalt i sjöar och vattendrag. Mjukningsmedlet DEHP är
även en miljörisk lokalt inom vissa stads- och industrinära områden enligt
Kemikalieinspektionen.
Som avfall kan PVC återvinnas, förbrännas eller deponeras. Återanvänd-
ningen och återvinningen av PVC ökar i hela världen. De bästa förutsätt-
ningarna finns inom bygg- och anläggningsbranschen. Ur miljösynpunkt är
det bäst att först återanvända produkterna och därefter bränna avfallet och
återvinna energin. PVC går att återanvända flera gånger upp till sex gånger
utan nya stabilisatorer.
Vid förbränning höjer PVC bränslevärdet. Klor är en av orsakerna till att
det bildas dioxiner vid avfallsförbränning, men klor är inte den viktigaste
orsaken till hur stor mängd dioxin som bildas. Mängden beror på utform-
ningen och styrningen av förbränningen. PVC ökar inte dioxinmängden i
avfallsförbränning. Om PVC togs bort från avfallet skulle utsläppen av
dioxiner inte minska. Vid förbränning bildas väteklorid som bidrar till
försurning. Denna måste neutraliseras med kalk som tillsätts rökgaserna.
Utsläppen av väteklorid har minskat med 96 procent de senaste tio åren.
Totalt deponeras varje år i Sverige ca 4 400 000 ton avfall på kommunala
deponier, varav PVC-avfallet utgör 26 400 ton, vilket motsvarar 0,6 procent.
Naturvårdsverket bedömer att PVC som läggs på deponi troligen bryts ner
mycket långsamt utom vissa mjukgörare. Vidare anser verket att utsläppen
från PVC-produkter är mycket små i förhållande till övriga utsläpp från
deponier. PVC-avfallet bedöms medföra samma risk för föroreningar som
hushållsavfall. Utifrån dagens kunskaper är deponering acceptabelt från
miljösynpunkt.
PVC-branschens betydelse
för arbetsmarknaden
Plastbranschen i Sverige består av ca 1 000 företag. Ett av de
största och mest betydelsefulla företagen i branschen är
Hydro Polymers Nordic i Stenungsund som är Sveriges enda
tillverkare av PVC-råvara. 1994 producerades 146 000 ton
vid företagets anläggning i Stenungsund, varav två
tredjedelar gick på export.
Sverige har ingen egen tillverkning av stabilisatorer för PVC. Neste Oxo
som producerar dietylhexylftalat, DEHP, är den enda svenska tillverkaren av
mjukningsmedel. 1995 tillverkade Neste Oxo i Stenungsund 55 000 ton,
varav 85 procent exporterades.
Stenungsund har således en omfattande petrokemisk industri. Verksam-
heten regleras av miljöskyddslagen och länsstyrelsen övervakar att besluten
efterlevs. Förbättrad process- och reningsteknik har successivt minskat
utsläppen. Industrins egna krav är ofta hårdare än myndigheternas, eftersom
kunderna blir alltmer miljöintresserade och därmed ställer höga krav på
varorna. Industrins målsättning har varit att ligga före och i forskningens
framkant.
Det finns få kommuner i Sverige som har en grundligare undersökt miljö
än Stenungsund. Resultatet är mycket tillfredsställande och visar att
stenungssundsborna tillhör de friskare i landet. Samarbete mellan kommunen
och industrierna har givit räddningstjänsten förstärkta materiella och
personella resurser - till glädje såväl för kommunen som för industrin.
Stenungsund är idag en verklig industrikommun med 20 000 invånare. Av
de förvärvsarbetande är 40 procent sysselsatta inom industrin - till största
delen i den petrokemiska industrin. Antalet sysselsatta som direkt kan
hänföras till tillverkningen av PVC är ca 900, dessutom tillkommer tillfälliga
arbeten som t ex 125 sommarjobb. Tillverkningen av PVC har alltså en
avsevärd betydelse för arbetsmarknaden i Västsverige i allmänhet och i
Stenungsunds kommun i synnerhet.
Att på miljömässiga, icke underbyggda grunder och av ren populism
ifrågasätta och i termer av förbud diskutera PVC är enligt vår mening
orimligt. Självklart skall PVC-plasten utvecklas - ett intensivt arbete pågår
också kontinuerligt - i stället för att av svaga och osakliga skäl avvecklas.
Tidigare behandling av PVC
Få frågor har fått en sådan symbolmässig innebörd som
PVC-frågan. Detta har olyckligtvis medfört att fakta och
sakliga resonemang fått stå tillbaka för populism och
osaklighet. För företagen i plastbranschen och deras anställda
har detta inneburit ökad otrygghet.
Ett tydligt exempel på den märkliga hantering frågan fått är jordbruks-
utskottets betänkande om PVC hösten 1995. Trots att de utredningsuppdrag
som regeringen lagt ut på Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen ännu
inte var slutförda, ansåg då en majoritet i jordbruksutskottet att PVC "inte
hör hemma i kretsloppssamhället". Uttalandet var till och med mer
kategoriskt än det bakomliggande motionsyrkandet om att "materialåter-
vinning av PVC med dagens teknik inte kan rekommenderas".
Jordbruksutskottet baserade sin argumentation på Kretsloppsdelegationens
betänkande SOU 1994:104, och anslöt sig till dess slutsatser att bl.a. dagens
mjukgjorda PVC skall avvecklas, trots att Kretsloppsdelegationens betänka-
nde tidigare blivit grundligt kritiserat av flertalet remissinstanser inklusive
Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen. Dessa ansåg, till skillnad från
Kretsloppsdelegationen, att PVC är möjligt att återvinna samt att det är
klokare att låta utvecklingen av PVC fortsätta, än att i stor skala introducera
oprövade alternativ med okända miljökonsekvenser.
Kemikalieinspektionen skrev att det i Kretsloppsdelegationens betänkande
inte finns något underlag att kräva en avveckling av mjukgöraren DEHP, dvs
den som produceras vid Neste Oxo i Stenungsund. Naturvårdsverket skrev
att det inte är nödvändigt att avveckla "dagens mjukgjorda PVC", PVC-
bestruken väv, PVC-belagd plåt samt PVC-golv.
Naturvårdsverket betonade, helt riktigt, att miljöfarliga stabilisatorer i styv
PVC bör avvecklas. En snabbare utveckling i denna riktning är önskvärd.
Naturvårdsverket menade trots detta att industrin bör få längre tid på sig att
finna alternativa stabilisatorer i exempelvis grova rör, än vad Kretslopps-
delegationen föreslagit.
Ett annat tecken på att Kretsloppsdelegationens betänkande var bristfälligt
är det faktum att det ännu efter 3 år inte följts upp av något förslag från
regeringen. Den politiska osäkerheten och otryggheten för plastföretagen och
deras anställda kvarstår dock, bl.a. till följd av uttalanden från
miljöministern
som kan tolkas som att PVC är på väg att förbjudas.
Den politiska oklarheten och osäkerheten kring PVC-frågan har dock
nyligen underblåsts genom Kemikommitténs betänkande SOU 1997:84 där
en majoritet bestående av Centern och Socialdemokraterna uttalade att PVC
inte hör hemma i kretsloppssamhället och att PVC bör avvecklas. Utred-
ningens sakkunnige, professor Arne Jernelöv, samt Folkpartiets representant,
reserverade sig dock mot betänkandets syn på PVC. Jernelöv påpekar
därvidlag att Kemikommittén när det gäller PVC frångått de generella
bedömningskriterier som den själv förordar i alla andra sammanhang. I
klartext innebär detta att Kemikommitténs majoritet inte använder samma
måttstock när man bedömer PVC som vid bedömningen av andra polymerer
och konstruktionsmaterial. Det är därmed ingen överdrift att påstå att PVC är
mer en symbolfråga än en miljöfråga för Kemikommitténs majoritet.
I proposition 1996/97:172 berörs frågor om hantering av uttjänta varor.
Propositionen föreslår ingen särbehandling av PVC-avfallet, utan hänvisar
till Naturvårdsverkets rapport "Vad skall vi göra med PVC-avfallet?", där
verket föreslår att PVC-produkter återanvänds och materialåtervinns så långt
det är möjligt. Propositionen är så långt att betrakta som en motgång för dem
som vill upphöja PVC-frågan till en symbolfråga där normala bedömnings-
kriterier inte skall gälla. Dessvärre kvarstår dock den politiska osäkerheten
kring PVC-frågan eftersom propositionen också hänvisar till Kemikom-
mitténs betänkande, vilket inte var färdigt när propositionen skrevs, och dess
slutsatser om PVC.
Slutsatser
PVC-frågan har under ett flertal år varit en symbolfråga i
miljödebatten. Vi beklagar att den fått en så osaklig
behandling, där hypotetiska och ej kunskapsmässiga
påståenden har fått vara vägledande för politiska
ställningstaganden. Uttryck som befarad effekt eller
misstanke används för att hänvisa till försiktighetsprincipen
och kräva utfasning eller substitution. En samlad expertis har
inget att invända mot PVC i sig. Effekter på hälsa och miljö
är väl dokumenterade och motiverar inte ett totalförbud av
PVC. Detta utesluter dock inte att för människa och miljö
farliga tillsatser i PVC skall fasas ut och ersättas av ämnen
miljöanpassade till en långsiktig hållbar utveckling. Exempel
på sådana ämnen som är dokumenterat bioackumulerbara,
persistenta och giftiga är bly och kadmium.
Vi anser att användningen av försiktighetsprincipen och substitutions-
principen är en riktig väg att gå. För att den skall kunna tillämpas där det är
motiverat är det dock ett oavvisligt krav att tillämpningen sker på kunskaps-
mässiga och vetenskapliga grunder och inte på svaga indikationer och lösligt
grundade misstankar om farlighet. Sker inte så urholkas förtroendet för
principerna och de tappar sin användbarhet.
I fallet PVC får konsekvenserna av ett totalförbud, grundat på osakliga
slutsatser, orimliga följder. Ett material som har en stor samhällsnytta genom
goda egenskaper och låga kostnader skulle bytas ut mot andra mindre
dokumenterade material. Här har mycket lite i debatten framkommit om de
alternativa produkternas innehåll av farliga ämnen.
Konsekvenserna av ett totalförbud mot PVC blir även stora för en redan
mycket ansträngd arbetsmarknad. Särskilt skulle detta drabba bygden kring
Stenungsund som är mycket beroende av de petrokemiska industrierna.
PVC-plasten bör utvecklas och miljöanpassas i stället för avvecklas. De
statliga verken Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket bör tillsammans
med PVC-industrin få i uppdrag att utarbeta en plan för att avveckla och byta
ut de tillsatsämnen som är skadliga för människa och miljö. I en sådan plan
bör även en tidsaspekt vara bestämd för genomförandet.
Hanteringen av PVC bör följa den riskhantering för varor och ämnen som
generellt fastställs av riksdagen och som gemensamt beslutas i internationella
sammanhang. Bedömningen av PVC skall göras utifrån generella kriterier.
PVC skall inte särbehandlas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om PVC-plastens positiva egenskaper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om PVC-industrins betydelse för arbetsmarknaden i Västsverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdraget att utarbeta en plan för miljöanpassning av PVC,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bedömningen och hanteringen av PVC.