av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (m)
Restaurering av vattenhållande landskap
Målsättning att halvera näringsämnen till hav
Sverige har i flera internationella konventioner och
åtaganden förbundit sig att medverka till kraftiga reduktioner
av närsalttransporten till havet.
Sveriges nationella målsättning har enligt riksdagsbeslut varit att transport-
en av kväve och fosfor från landbaserade källor till haven skall minskas med
50 procent under tidsperioden 1985-1995. Målsättningen har inte uppnåtts.
För att minska markläckaget till vattendrag från jordbruksmark har lant-
bruket sedan flera år ålagts ett antal olika krav, såsom begränsning av antalet
djur, regler om lagring och spridning av naturgödsel och lag om viss andel
vintergrön mark. Trots att dessa genomförts, kan inte de västskånska vatten-
dragsförbunden skönja någon säkerställd minskning av kvävetransporterna
till havet. De variationer som kan utläsas i statistiken beror huvudsakligen på
nederbördsmängderna.
Våtmarker kostnadseffektiva
Metoder som under senare år förts fram som effektiva ur
reningssynpunkt är anläggande av våtmarker, dammar och
skyddszoner längs vattendragen, där marken inte får gödslas
eller bearbetas. Genom vattendragsorganisationernas
mångåriga arbete i västra Skåne och de utredningar och
analyser som utförts, har man kommit till slutsatsen att
anläggning av dammar, våtmarker och skyddszoner är de
mest kostnadseffektiva åtgärderna för att eliminera kväve,
långt mer kostnadseffektiva än kommunala reningsverks
tredje steg. Mätningar visar att mellan 600 kg och 1000 kg
kväve elimineras per hektar vattenyta och år till en kostnad
av mellan 4 och 60 kr jämfört med 20 till 310 kr i ett
reningsverk, enligt Statens naturvårdsverks beräkningar
1994.
Sydsverige skiljer sig
De skånska och halländska vattenavrinningsområdena skiljer
sig från större delen av övriga Sverige på många punkter,
vilket gör dem lämpliga för denna typ av närsaltreducerande
åtgärder.
Bland dessa kan nämnas:
Hög nitratbelastning - ger hög denitrifikationspotential.
Milt klimat och längre perioder mellan tjälad mark och sådd respektive
skörd.
Mycket hög andel utdikade sjöar och våtmarker. Endast cirka 10 procent
av ursprunglig vattenhållande kapacitet i landskapet återstår.
Vattnets väg till havet är kort.
Generellt billigt att åtgärda föroreningar där de är stora.
Genom att anlägga dammar, våtmarker och skyddszoner
vinner man även andra fördelar i det skånska
odlingslandskapet, såsom
Ökad vattenmagasinerande förmåga.
Ökad biologisk mångfald.
Värde för friluftslivet.
Bättre tillgång på vatten för bevattning.
Recirkulering av närsalter.
Västskånska vattendragsförbundens
åtgärdsprogram
De västskånska vattendragsförbunden har upprättat
åtgärdsprogram för hur man skall uppnå riksdagens
reduktionsmål på 50 procent. Kostnadsberäkningarna för
genomförandet av dessa ger en kostnadsbild på totalt mellan
en halv och en miljard kronor fördelad på 15-20 år. Detta är
kostnader som ligger utanför vattendragsorganisationernas,
kommunernas och markägarnas förmåga att bära. En
betydande medfinansiering från statens sida är nödvändig för
att kunna genomföra dessa åtgärdsprogram.
Restaurering av det vattenhållande landskapet
Ytterst rör dessa projekt sig om en partiell restaurering av det
vattenhållande landskap som utmärkte även Skåne och
Halland under förra århundradet. Näringsdränaget som vi i
dag måste reducera är till stor del en följd av
jordbrukspolitikens tidigare utformning. Samhället har ställt
stora krav på ett allt rationellare jordbruk för att åstadkomma
billigare livsmedel och har bidragit därtill genom att staten
lämnade ekonomiskt stöd till utdikning av åkerlandskapet. I
dag måste det läggas ett stort ansvar på staten att rätta till det
som vi med dagens kunskap vet har blivit fel i landskapet.
EU:s miljöstödsprogram
Lantbruket, kommunerna och även landstingen har i flera år
lagt ned förhållandevis mycket arbete och medel på sådana
här åtgärder, men dessa insatser räcker inte. Staten måste
bidra med medel i en helt annan storleksordning. I dag finns
den möjligheten inom ramen för EU:s miljöstöd till
jordbruket om detta utformas på ett ändamålsenligt sätt.
Hittills har endast avsatts cirka 20 miljoner kronor av totalt cirka 2 100
miljoner kronor för våtmarker och skyddszoner av EU:s miljöstödsmedel. I
budgeten för 1998 avser regeringen att öka miljöstödet genom en ökad
medfinansiering. Därigenom kommer Sverige att utnyttja hela det med EU
framförhandlade miljöstödet till jordbruket. Detta är bra, men en större andel
av dessa medel bör avsättas för våtmarker, och i högre grad destineras till
Skåne och Halland där nyttan blir störst.
I Danmark, som kan ses som ett föredöme på detta område och vars för-
hållanden liknar de västskånska, har man sedan 1989 haft ett statligt program
med nationella medel på 100-150 miljoner dkr/år för "naturgenopretning", d
v s återupprättande av förstörd natur. Cirka 40 procent av dessa medel har
gått till just våtmarker och dammar.
Information och medfinansiering
Men pengar löser inte allt. Andra nödvändiga åtgärder är att
sprida information och kunskap till markägarna. De som
ytterst skall genomföra och medfinansiera anläggningarna
måste uppmuntras att se värdet av dem.
Reglerna måste ses över
Reglerna för miljöstödet för anläggande av våtmarker och
smådammar är inte ändamålsenliga. De uppmuntrar inte
markägaren i tillräcklig grad. En översyn synes nödvändig av
såväl EU:s regelverk som våra nationella regler.
Som exempel på detta kan nämnas att ersättningen i dag utgår som
arealersättning under ett antal år. Ingen ersättning utgår till anläggnings-
kostnaden. Stöd får endast utbetalas om småvatten anläggs på åkermark,
således ej betesmark. Vattnet får inte användas för bevattning och dammvall
får ej anläggas. Skyddszonerna måste vara av en viss minimilängd och
vattendraget utmärkt på ekonomiska kartan. Således utgår ingen ersättning
för skyddszon längs ett återuppgrävt, tidigare kulverterat dike.
Regelverket och även ersättningsnivåerna måste ändras så att de blir mera
ändamålsenliga och blir ett positivt incitament för markägaren att vilja
anlägga och medfinansiera våtmarker och småvatten. Anläggning på
betesmark måste vara väl så effektiv och attraktiv som en anläggning på
annan mark ur kvävereduktionssynpunkt. Bevattning från ett småvatten kan
knappast utgöra någon nackdel, eftersom näringsämnena på så sätt återförs
till grödan. Dessutom måste reglerna ändras så att hjälp till anläggnings-
kostnaden kan utgå.
Det torde finnas goda möjligheter att ändra reglerna i denna riktning utan
hinder från EU:s sida. Detta framgår klart av ett svar som EU:s miljö-
kommissionär Ritt Bjerregaard givit Ivar Virgin på en fråga i mars i år. Ändå
kan det finnas anledning att dessa frågor uppmärksammas i EU:s
ministerråd, då EU i sin positiva inställning till våtmarker mer talar om
värdet av biologisk mångfald och rekreation än om närsaltreduktion.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadseffektivitet i anläggning av våtmarker för
näringsreduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vattendragsorganisationernas åtgärdsprogram,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om restaurering av det sydsvenska landskapet genom anläggande av
dammar, småvatten, våtmarker och skyddszoner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att mer medel inom ramen för EU:s miljöstöd riktas till
anläggning av dammar, småvatten, våtmarker och skyddszoner i
odlingslandskapet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av information och kunskapsspridning till markägare vad
avser anläggning av dammar, småvatten, våtmarker och skyddzoner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i reglerna för jordbrukets miljöstöd i EU.