Det är sällan eller aldrig någon som på allvar hävdar att han
eller hon är "mot miljön". Det är förmodligen en lika sällsynt
åsikt som att vara "för krig".
Vid en ytlig betraktelse kan man förledas tro att man är överens. Begrepp
som t.ex. "miljöproblem", "ekologiskt hållbart" och "miljövänligt" betyder
dock olika saker för olika människor. De olika begreppen har inte
definierats. Om man skall dra ut konsekvenserna av vad begreppet
"ekologiskt hållbart samhälle" innebär kommer några hävda att det är lika
med strukturella samhällsomvälvningar. För andra innebär det att konsumera
"grönt" och köra lite mindre bil.
Kärnfrågan är enligt min mening:
Behövs det strukturella eller marginella förändringar av samhället för att
ställa om i hållbar riktning?
Stat, myndigheter och dess representanter besvarar inte denna kärnfråga.
De definierar inte vad "miljöbegreppen" betyder då dessa används, därför
blir de inte meningsfulla. Istället talas och skrivs i allmänna ordalag om att
man bryr sig om miljön och att man strävar mot ett ekologiskt hållbart
samhälle.
Så länge de underliggande konflikterna inte lyfts fram, kan det faktiskt se
ut som om både regeringen och våra statliga myndigheter delar miljöörelsens
åsikt att samhället måste ställas om, göras ekologiskt uthålligt och att det är
bråttom! Då vi ser till konkreta åtgärder visar sig dock lovsången klinga
falskt. Den blir ständigt underordnad mål som t.ex. tillväxt, trots att
tillväxttänkandet enligt min mening skapar just de problem vi måste lösa.
Resultatet av denna underordning är att vi skrapar på ytan och lappar och
lagar på en ohållbar grund.
Granska trovärdigheten
Tydliga exempel på att miljön är underordnad andra krav är
t.ex. jätteprojekten Dennispaketet, Öresundsbron och nu
senast elkabeln från Blekinge till Polen. Projekt som står i
strid med både klimat- och koldioxidmål och som låser oss
vid nuvarande icke-hållbara infrastruktur.
Det handlar inte bara om politiskt svek. Det handlar också om låg
integritet, trovärdighet och brist på civilkurage från tjänstemannahåll. Natur-
vårdsverket sade ja till bron, samtidigt som man säger att transporterna (läs
bilismen) är den viktigaste miljöfrågan. Nutek tillstyrkte kabeln till Polen
utan att klargöra att projektet låser fast oss vid nuvarande energisystem.
För att undvika att historier som dessa upprepas bör myndigheternas
trovärdighet granskas genom att systematiskt jämföra åtagandena med den
praktiska handlingen. Vad förbinder sig staten att göra rent konkret? Vi har
internationella avtal och konventioner, miljölagar och förordningar. Vi har
också tillsynsmyndigheter som inte bara är skyldiga att bedriva tillsyn utan
att även driva miljöarbetet framåt i enlighet med de mål som har satts upp.
Jag undrar vad som skulle hända om alla anställda på myndigheterna
systematiskt skulle arbeta efter alla officiella målsättningar och regelverk
som finns på miljöområdet? Allt stöd som behövs för att driva försiktig-
hetsprincipen och den omvända bevisbördan finns i både Rio-deklarationen
och svensk lagstiftning! Varför använder då inte myndigheterna sina
möjligheter att agera? Det är ofta samma visa man hör, oberoende av vilken
myndighet man lyssnar till: "Det är inte vårt bord, brist på resurser, det skall
lösas internationellt, det ska lösas på frivillig väg, vi väntar på en pågående
utredning" m.m. I flera aktuella frågor visar det sig dock att myndigheterna
har andra brister än brist på resurser. De driver sällan sitt arbete
systematiskt
enligt vare sig konventioner, principer eller kretslopp. Snarare ser vi ett
egenmäktigt förfarande (t.ex. Öresundsbron och Polenkabeln där man inte
bara passat frågan vidare, utan legitimerat en miljövidrig verksamhet)!
Naturligtvis gäller inte detta alla som arbetar på olika myndigheter. Denna
motion skall ses som ett stöd för alla dem som arbetar hårt och målmedvetet,
med visioner och vilja att sträva efter ett ekologiskt hållbart samhälle.
Identifiering av problem
Några problem kan lätt urskiljas i myndigheternas arbete:
Brist på systemanalys: I utredning efter utredning tar man fasta på den
situation som råder idag. Man utgår från att dagens situation och nuvarande
utveckling kommer att gälla även fortsättningsvis. Man vill "lösa" eventuella
problem med marginella krav, s.k. end of pipe-lösningar. Jag har aldrig hört
talas om en utredning som antar ett globalt solidaritets- och miljöperspektiv.
När tillsätter regeringen en utredning med direktiv att titta på om den aktuella
investeringen passar in i ett hållbart samhälle och om den nuvarande
utvecklingen är möjlig för hela världen?
Försiktighetsprincipen: Det har hittills varit lätt att undvika att ta ställning
genom att hänvisa till vetenskapliga trätor i olika miljöfrågor. Detta har lett
till handlingsförlamning och icke-beslut. Vi har sett att miljöfrågans kärn-
frågor handlar om värderingar. Det räcker därför inte att hänvisa till bara
vetenskapliga diskussioner, en värderingsfilosofi måste vägas in i slut-
bedömningen. Den viktigaste filosofin är enligt min mening försiktighets-
principen, med grundad misstanke och omvänd bevisbörda som grundlägg-
ande instrument.
Trovärdighet: Beskrivningen av olika problem inför t.ex. investeringar är
från myndigheternas sida ofta okritisk och påminner om branschens egna
beskrivningar. Lobbyverksamheten är intensiv från främst våra stora företag.
Integriteten och allsidigheten hos myndigheterna ställs inför stora pröv-
ningar. Källhänvisningar i många utredningar tyder dock knappast på
allsidighet, utan istället på att industrin har ett mycket stort inflytande.
Detta
förvärras av att många källhänvisningar är mycket svårkontrollerade. Det kan
t.ex. vara opublicerade eller interna rapporter samt muntliga uppgifter. Idag
försvarar myndigheten ofta exploatören gentemot dennes utrednings-
skyldighet och ansvar istället för att exploatören tvingas motbevisa misstanke
om oacceptabla effekter.
Tröghet: En viktig faktor till varför saker och ting sker (eller inte sker) är
enligt min mening den rådande inofficiella myndighetskulturen. Denna
kultur utvecklas över tiden och har bl.a. att göra med att chefer inte sällan
anställer folk som liknar dem själva i värderingar och utbildning.
Civilingenjörer anställer helst civilingenjörer, ekonomer anställer ekonomer,
toxikologer anställer toxikologer osv. En annan faktor är att bristen på klara
riktlinjer gör att tjänstemän med olika uppdatering får svårt att kommunicera.
Ingenjörer som jobbat flitigt med rökgasrening och andra end of pipe-
lösningar under 80-talet, får lätt en "fossil" inställning till relativt nya
begrepp som kretslopp, systemvillkor, diffusa utsläpp m.m.
Håll ryggen fri!
Ingen chef är så tokig att hon eller han bestrider de officiella
målsättningarna om uthållig utveckling, kretsloppstänkande
m.m., men dessa nya mål utmanar myndighetskulturen. Den
handläggare som tar dessa insikter på alltför stort allvar
riskerar att bli betraktad som naiv, okunnig, ovetenskaplig
och allmänt obekväm. Man måste känna till den osynliga
policyn för att ha framgång i sitt arbete, framförallt om man
arbetar med kontroversiella frågor. Vanliga uttryck är att
"man måste ha ordentligt på fötterna" och "hålla ryggen fri".
Dessa uttryck har betydligt större tyngd än t.ex.
försiktighetsprincipen, vilket leder till att myndigheten agerar
först då liken ligger på bordet. Det är förmodligen en an
anledningarna till varför myndigheterna ofta rekommenderar
att frågorna skall utredas mer först, istället för att förespråka
förbud eller begränsningar. Man vet av erfarenhet att sådana
"icke-beslut" knappast ifrågasätts av någon, trots att de
gränsar till tjänstefel enligt t.ex. internationella konventioner.
Falska förhoppningar
Vad gör vi då åt dessa egenmäktiga myndigheter? Ja,
antingen måste vi förbättra dem eller lägga ned dem! I fallen
med Öresundsbron och Polenkabeln, för att ta dessa exempel
ännu en gång, så måste man säga att skattebetalaren har fått
mer skada än nytta för pengarna. Våra myndigheter har i
dessa fall inte bara legitimerat skadliga verksamheter, utan
också genom sitt godkännande invaggat miljöengagerade
medborgare i falska förhoppningar om att projekten är
miljömässigt riktiga.
Konkreta förslag
Hotbildsdepartement
En enig riksdag har slagit fast att hotbilden är breddad från
att vara enbart militär till att omfatta bl.a. miljöhot,
sårbarheten i samhället, vattenbrist, kärnkraft och ökande
sociala och ekonomiska klyftor. Det borde åtföljas av en
strukturell förändring genom att man prövar möjligheten att
ersätta Miljödepartementet och Försvarsdepartementet
tillsammans med relevanta delar av övriga departement med
ett Hotbildsdepartement. Detta departement skulle handha
alla större investeringar och prioritera anslag efter den totala
hotbilden. Detta skulle leda till en rimligare fördelning
mellan t.ex. försvars- och miljöbudgeten. En annan viktig
aspekt är sårbarheten i samhället. I ett Hotbildsdepartement
skulle varje större projekt granskas ur sårbarhetssynpunkt.
Syftet med denna förändring är också att revirhävdandet i
synen på vad som bör prioriteras i samhället skall minska.
Eftersträvansvärt är en öppen debatt där alla kan höra hur de
olika aktörerna försöker berättiga sina anslag.
Försiktighetsprincipen
Det måste till ekonomiska incitament för
försiktighetsprincipen. Detta kan man verka för genom att
införa ett generellt strikt ansvar i miljölagstiftningen så att
tillverkaren eller exploatören får ansvara fullt ut för de
skador som eventuellt uppkommer, oavsett om dessa kan
förutsägas eller ej. Ett exempel på detta är att kärnkraften
vore död om den tvingades att betala för sina egna risker,
eftersom försäkringspremierna då blir höga.
Revision
Ett sätt att komma tillrätta med bristerna i myndigheternas
arbete kan vara årlig extern kvalitetsrevision i RRV:s
försorg. Myndighetens åtagande kontra dess agerande skall
granskas. Om myndigheten inte håller måttet skall
generaldirektören och ledningsgruppen byts ut. För att en bra
revision skall kunna genomföras måste uppdraget till
myndigheterna omformuleras och stramas upp så att de
snarare får en tydligare roll.
Transparens och tillgänglighet
Det svenska beslutsfattandet, från direktiv till genomförande,
vilka aktörer som är inblandade och efter vilka kriterier som
beslut fattas, måste vara transparent och tillgängligt för att
resurssvaga grupper skall kunna göra sina röster hörda i
processen.
Definiering av begrepp
Miljöbegreppen och miljömålen är inte definierade i mer än
allmänna "miljöbegrepp" som t.ex. "ekologiskt hållbar
utveckling" eller "miljöfarlig". Dessa begrepp och mål måste
definieras av regeringen när de ingår i uppdrag (t.ex. i
utredningar eller regleringsbrev), för att sedan utvecklas som
hörnstenar tillsammans med de befintliga åtagandena i
myndighetsarbetet. En bra start vore att utveckla villkor för
myndigheterna, modell Miljöförbundet Jordens Vänners
"rättvist miljöutrymme". Koncepten implementeras och
operationaliseras sedan i miljömål och konkreta åtgärder som
då blir lättare att granska i revisioner.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att olika "miljöbegrepp" skall definieras när det används i t.ex.
direktiv till myndigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att varje större infrastrukturellt projekt skall prövas mot
hållbarhetskriterier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av ett hotbildsdepartement,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska incitament för försiktighetsprincipen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om årlig extern kvalitetsrevision av åtaganden kontra agerande.