Det är sällan eller aldrig någon som på allvar hävdar att han eller hon är "mot miljön". Det är förmodligen en lika sällsynt åsikt som att vara "för krig".
Vid en ytlig betraktelse kan man förledas tro att man är överens. Begrepp som t.ex. "miljöproblem", "ekologiskt hållbart" och "miljövänligt" betyder dock olika saker för olika människor. De olika begreppen har inte definierats. Om man skall dra ut konsekvenserna av vad begreppet "ekologiskt hållbart samhälle" innebär kommer några hävda att det är lika med strukturella samhällsomvälvningar. För andra innebär det att konsumera "grönt" och köra lite mindre bil.
Kärnfrågan är enligt min mening:
Behövs det strukturella eller marginella förändringar av samhället för att ställa om i hållbar riktning?
Stat, myndigheter och dess representanter besvarar inte denna kärnfråga. De definierar inte vad "miljöbegreppen" betyder då dessa används, därför blir de inte meningsfulla. Istället talas och skrivs i allmänna ordalag om att man bryr sig om miljön och att man strävar mot ett ekologiskt hållbart samhälle.
Så länge de underliggande konflikterna inte lyfts fram, kan det faktiskt se ut som om både regeringen och våra statliga myndigheter delar miljöörelsens åsikt att samhället måste ställas om, göras ekologiskt uthålligt och att det är bråttom! Då vi ser till konkreta åtgärder visar sig dock lovsången klinga falskt. Den blir ständigt underordnad mål som t.ex. tillväxt, trots att tillväxttänkandet enligt min mening skapar just de problem vi måste lösa. Resultatet av denna underordning är att vi skrapar på ytan och lappar och lagar på en ohållbar grund.
Granska trovärdigheten
Tydliga exempel på att miljön är underordnad andra krav är t.ex. jätteprojekten Dennispaketet, Öresundsbron och nu senast elkabeln från Blekinge till Polen. Projekt som står i strid med både klimat- och koldioxidmål och som låser oss vid nuvarande icke-hållbara infrastruktur.
Det handlar inte bara om politiskt svek. Det handlar också om låg integritet, trovärdighet och brist på civilkurage från tjänstemannahåll. Natur- vårdsverket sade ja till bron, samtidigt som man säger att transporterna (läs bilismen) är den viktigaste miljöfrågan. Nutek tillstyrkte kabeln till Polen utan att klargöra att projektet låser fast oss vid nuvarande energisystem.
För att undvika att historier som dessa upprepas bör myndigheternas trovärdighet granskas genom att systematiskt jämföra åtagandena med den praktiska handlingen. Vad förbinder sig staten att göra rent konkret? Vi har internationella avtal och konventioner, miljölagar och förordningar. Vi har också tillsynsmyndigheter som inte bara är skyldiga att bedriva tillsyn utan att även driva miljöarbetet framåt i enlighet med de mål som har satts upp.
Jag undrar vad som skulle hända om alla anställda på myndigheterna systematiskt skulle arbeta efter alla officiella målsättningar och regelverk som finns på miljöområdet? Allt stöd som behövs för att driva försiktig- hetsprincipen och den omvända bevisbördan finns i både Rio-deklarationen och svensk lagstiftning! Varför använder då inte myndigheterna sina möjligheter att agera? Det är ofta samma visa man hör, oberoende av vilken myndighet man lyssnar till: "Det är inte vårt bord, brist på resurser, det skall lösas internationellt, det ska lösas på frivillig väg, vi väntar på en pågående utredning" m.m. I flera aktuella frågor visar det sig dock att myndigheterna har andra brister än brist på resurser. De driver sällan sitt arbete systematiskt enligt vare sig konventioner, principer eller kretslopp. Snarare ser vi ett egenmäktigt förfarande (t.ex. Öresundsbron och Polenkabeln där man inte bara passat frågan vidare, utan legitimerat en miljövidrig verksamhet)!
Naturligtvis gäller inte detta alla som arbetar på olika myndigheter. Denna motion skall ses som ett stöd för alla dem som arbetar hårt och målmedvetet, med visioner och vilja att sträva efter ett ekologiskt hållbart samhälle.
Identifiering av problem
Några problem kan lätt urskiljas i myndigheternas arbete:
Brist på systemanalys: I utredning efter utredning tar man fasta på den situation som råder idag. Man utgår från att dagens situation och nuvarande utveckling kommer att gälla även fortsättningsvis. Man vill "lösa" eventuella problem med marginella krav, s.k. end of pipe-lösningar. Jag har aldrig hört talas om en utredning som antar ett globalt solidaritets- och miljöperspektiv. När tillsätter regeringen en utredning med direktiv att titta på om den aktuella investeringen passar in i ett hållbart samhälle och om den nuvarande utvecklingen är möjlig för hela världen?
Försiktighetsprincipen: Det har hittills varit lätt att undvika att ta ställning genom att hänvisa till vetenskapliga trätor i olika miljöfrågor. Detta har lett till handlingsförlamning och icke-beslut. Vi har sett att miljöfrågans kärn- frågor handlar om värderingar. Det räcker därför inte att hänvisa till bara vetenskapliga diskussioner, en värderingsfilosofi måste vägas in i slut- bedömningen. Den viktigaste filosofin är enligt min mening försiktighets- principen, med grundad misstanke och omvänd bevisbörda som grundlägg- ande instrument.
Trovärdighet: Beskrivningen av olika problem inför t.ex. investeringar är från myndigheternas sida ofta okritisk och påminner om branschens egna beskrivningar. Lobbyverksamheten är intensiv från främst våra stora företag. Integriteten och allsidigheten hos myndigheterna ställs inför stora pröv- ningar. Källhänvisningar i många utredningar tyder dock knappast på allsidighet, utan istället på att industrin har ett mycket stort inflytande. Detta förvärras av att många källhänvisningar är mycket svårkontrollerade. Det kan t.ex. vara opublicerade eller interna rapporter samt muntliga uppgifter. Idag försvarar myndigheten ofta exploatören gentemot dennes utrednings- skyldighet och ansvar istället för att exploatören tvingas motbevisa misstanke om oacceptabla effekter.
Tröghet: En viktig faktor till varför saker och ting sker (eller inte sker) är enligt min mening den rådande inofficiella myndighetskulturen. Denna kultur utvecklas över tiden och har bl.a. att göra med att chefer inte sällan anställer folk som liknar dem själva i värderingar och utbildning. Civilingenjörer anställer helst civilingenjörer, ekonomer anställer ekonomer, toxikologer anställer toxikologer osv. En annan faktor är att bristen på klara riktlinjer gör att tjänstemän med olika uppdatering får svårt att kommunicera. Ingenjörer som jobbat flitigt med rökgasrening och andra end of pipe- lösningar under 80-talet, får lätt en "fossil" inställning till relativt nya begrepp som kretslopp, systemvillkor, diffusa utsläpp m.m.
Håll ryggen fri!
Ingen chef är så tokig att hon eller han bestrider de officiella målsättningarna om uthållig utveckling, kretsloppstänkande m.m., men dessa nya mål utmanar myndighetskulturen. Den handläggare som tar dessa insikter på alltför stort allvar riskerar att bli betraktad som naiv, okunnig, ovetenskaplig och allmänt obekväm. Man måste känna till den osynliga policyn för att ha framgång i sitt arbete, framförallt om man arbetar med kontroversiella frågor. Vanliga uttryck är att "man måste ha ordentligt på fötterna" och "hålla ryggen fri". Dessa uttryck har betydligt större tyngd än t.ex. försiktighetsprincipen, vilket leder till att myndigheten agerar först då liken ligger på bordet. Det är förmodligen en an anledningarna till varför myndigheterna ofta rekommenderar att frågorna skall utredas mer först, istället för att förespråka förbud eller begränsningar. Man vet av erfarenhet att sådana "icke-beslut" knappast ifrågasätts av någon, trots att de gränsar till tjänstefel enligt t.ex. internationella konventioner.
Falska förhoppningar
Vad gör vi då åt dessa egenmäktiga myndigheter? Ja, antingen måste vi förbättra dem eller lägga ned dem! I fallen med Öresundsbron och Polenkabeln, för att ta dessa exempel ännu en gång, så måste man säga att skattebetalaren har fått mer skada än nytta för pengarna. Våra myndigheter har i dessa fall inte bara legitimerat skadliga verksamheter, utan också genom sitt godkännande invaggat miljöengagerade medborgare i falska förhoppningar om att projekten är miljömässigt riktiga.
Konkreta förslag
Hotbildsdepartement
En enig riksdag har slagit fast att hotbilden är breddad från att vara enbart militär till att omfatta bl.a. miljöhot, sårbarheten i samhället, vattenbrist, kärnkraft och ökande sociala och ekonomiska klyftor. Det borde åtföljas av en strukturell förändring genom att man prövar möjligheten att ersätta Miljödepartementet och Försvarsdepartementet tillsammans med relevanta delar av övriga departement med ett Hotbildsdepartement. Detta departement skulle handha alla större investeringar och prioritera anslag efter den totala hotbilden. Detta skulle leda till en rimligare fördelning mellan t.ex. försvars- och miljöbudgeten. En annan viktig aspekt är sårbarheten i samhället. I ett Hotbildsdepartement skulle varje större projekt granskas ur sårbarhetssynpunkt. Syftet med denna förändring är också att revirhävdandet i synen på vad som bör prioriteras i samhället skall minska. Eftersträvansvärt är en öppen debatt där alla kan höra hur de olika aktörerna försöker berättiga sina anslag.
Försiktighetsprincipen
Det måste till ekonomiska incitament för försiktighetsprincipen. Detta kan man verka för genom att införa ett generellt strikt ansvar i miljölagstiftningen så att tillverkaren eller exploatören får ansvara fullt ut för de skador som eventuellt uppkommer, oavsett om dessa kan förutsägas eller ej. Ett exempel på detta är att kärnkraften vore död om den tvingades att betala för sina egna risker, eftersom försäkringspremierna då blir höga.
Revision
Ett sätt att komma tillrätta med bristerna i myndigheternas arbete kan vara årlig extern kvalitetsrevision i RRV:s försorg. Myndighetens åtagande kontra dess agerande skall granskas. Om myndigheten inte håller måttet skall generaldirektören och ledningsgruppen byts ut. För att en bra revision skall kunna genomföras måste uppdraget till myndigheterna omformuleras och stramas upp så att de snarare får en tydligare roll.
Transparens och tillgänglighet
Det svenska beslutsfattandet, från direktiv till genomförande, vilka aktörer som är inblandade och efter vilka kriterier som beslut fattas, måste vara transparent och tillgängligt för att resurssvaga grupper skall kunna göra sina röster hörda i processen.
Definiering av begrepp
Miljöbegreppen och miljömålen är inte definierade i mer än allmänna "miljöbegrepp" som t.ex. "ekologiskt hållbar utveckling" eller "miljöfarlig". Dessa begrepp och mål måste definieras av regeringen när de ingår i uppdrag (t.ex. i utredningar eller regleringsbrev), för att sedan utvecklas som hörnstenar tillsammans med de befintliga åtagandena i myndighetsarbetet. En bra start vore att utveckla villkor för myndigheterna, modell Miljöförbundet Jordens Vänners "rättvist miljöutrymme". Koncepten implementeras och operationaliseras sedan i miljömål och konkreta åtgärder som då blir lättare att granska i revisioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att olika "miljöbegrepp" skall definieras när det används i t.ex. direktiv till myndigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att varje större infrastrukturellt projekt skall prövas mot hållbarhetskriterier,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av ett hotbildsdepartement,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska incitament för försiktighetsprincipen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om årlig extern kvalitetsrevision av åtaganden kontra agerande.
Stockholm den 5 oktober 1997
Annika Nordgren (mp)