Citat från Lantmannens uppslagsbok från 1923: "Skötseln av
hönsen går ut på att bereda dem så mycken trevnad som
möjligt."
Husdjur har funnits i minst 11 000 år, troligen betydligt längre. Här i
Norden har förhållandena varit speciella och de husdjur som klarat sig här
har varit de som klarat det bistra klimatet med sträng vinter och den
periodvis mycket magra kosten. Naturligtvis har de bästa sparats, de som
klarade av att ge mjölk, kött och ägg under dessa förhållanden. Flera av
dagens lantraser liknar mycket vikingatidens husdjur. Ett exempel på detta är
Åsbohönan, en liten fodersnål höna, som fortfarande finns kvar och som,
även om hon inte värper lika mycket som dagens värphybrider, har många
egenskaper värda att bevara. Hon är frisk till skillnad från värphybriderna,
har inga underliga beteenden som fjäderätning och kannibalism, ruvar gärna
fram kycklingar som hon tar väl hand om och värper 150-200 ägg per år.
Maten letar hon gärna upp själv om hon får chansen och hon fyller väl
funktionen som hushållshöna även idag.
Dagens raser inom lantbruket är inte desamma som fanns förr. De gamla
raserna har fått ge vika för raser som producerar mer, men också är beroende
av bättre förhållanden än de gamla raserna klarade. De gamla raserna
producerade mjölk och ägg på en betydligt magrare kost än dagens raser. I
många fall fick de inte chansen att visa vad de dög till under de goda
förhållanden som dagens raser får. Att de hade egenskaper som god hälsa,
fodersnålhet och ett långt liv var egenskaper som då de försvann eller
korsades bort var så självklara att man inte väntade sig dessa problem med
nya raser. Men nu vet man och bevarandet av våra gamla lantraser har fått
nya dimensioner. Det gäller att bevara det goda i lantraserna för framtiden.
Vi vet aldrig vad som väntar. De kan behövas alltmer igen.
I denna motion vill vi belysa bevarandearbetet och vissa problem som
måste lösas för att underlätta detta.
Bevarandet
Är det verkligen viktigt att bevara de gamla lantraserna nu
när de högproduktiva raserna finns? Svaret är otvetydigt ja.
Det handlar om biologisk mångfald inom lantbruket. De
gamla lantraserna har anpassats till det svenska klimatet
under årtusenden. Det är mycket glädjande att arbetet för att
bevara våra gamla lantraser har tagit fart och att det nu också
betalas ut ersättning för detta. Ideellt arbete i all ära, men ska
lantraskorna kunna hållas i produktion är ett bidrag
välkommet och i många fall nödvändigt. Bidrag till lantraser
finns att söka inom EU:s miljöstöd. Det utgår för idisslare
med 1 000 kr per djurenhet och i övrigt till föreningar, som
arbetar med bevarandet. Mer om detta längre ned i motionen.
Stödet, som ges inom det av EU delfinansierade miljöstödet,
har en ram på 4 miljoner kronor. Stödet till föreningarna, det
så kallade UID-stödet, har en ram på 1 miljon kronor.
Det är viktigt att så många av de gamla lantraserna som möjligt hålls i
produktion i större eller mindre skala. Bevarandet får inte bara bli en
angelägenhet för friluftsmuseerna och även om de också har en viktig roll är
det viktigt att lantrasföreningarna har ansvaret för genbanksbevarande.
Kor
Den hänsynslösa utplundringen av vår planets naturresurser,
främst olja och fosfor, efter i huvudsak andra världskriget,
har medfört att det kortsiktigt blivit billigare att låta extremt
sårbara och högförädlade koraser ta över mjölk- och
köttproduktionen så länge stora skördar kan fås fram med
hjälp av billig energi (konstgödsel). Men de gamla korna
finns kvar, även om antalet är mycket lågt för vissa och
bevarandearbetet just startat. En del, t.ex. Gotlandskon, är
förlorade för alltid.
Idag ges bidrag för fjällko, rödkulla och allmogekor som fjällnära ko,
bohuskulla, väneko och ringamålako. Man får 1000 kr per ko i avel och man
förbinder sig att följa en godkänd avelsplan och att hålla det antal kor man
får stöd för under 5 år. Det senare kravet gör att många håller en liten
reservpool i lagården och alla bidragsberättigade kor kommer inte med i
statistiken. Kravet kan verkligen ifrågasättas. Det är ju omöjligt att se in i
framtiden och om en ko dör kan det vara näst intill omöjligt att köpa en
ersättare eftersom stammarna av dessa djur är så begränsade.
Fjällkon ...
Fjällkon hålls i produktion idag, inte för att den är vacker,
utan därför att den är konkurrenskraftig. Det är naturligtvis
det bästa betyg en gammal lantras kan få. Hon väger ca 440
kg och producerar runt 5 800 kg ECM/år, det vill säga lika
mycket mjölk per kilo kroppsvikt som de högproducerande
internationella raserna. Mjölkens fetthalt är i snitt 4,5 % och
proteinhalten 3,6 %. Mjölken innehåller högre halter av
kappakasein B, ett protein som ger mer ost av mjölken vid
ystning. För närvarande är högre halter av proteiner i mjölk
för att öka ostutbytet en av de egenskaper genteknikerna
laborerar med. Fjällkon har det naturligt.
I dag ges bidrag till ca 1 200 vuxna kor och ca 500 ungdjur, men antalet
vuxna kor bedöms vara ca 1 500. 1996 gavs bidrag till 1 038 djur äldre än 2
år och 559 yngre än 2 år.
Fjällkon liksom de andra allmogeraserna utvecklades utifrån de mycket
lokala förutsättningar som fanns i varje område geografiskt och klima-
tologiskt begränsat för utkomst och överlevnad i det förindustriella Sverige.
Samspelet mellan brukare och ko och koras var intimt. Dessa allmogeraser
har framavlats under mer än 1 000 år i Sverige och Norden i ett samhälle
med mycket begränsade energiresurser.
Kon kommer bäst till sin rätt i ett småskaligt och naturnära jordbruk, där
skogen är en naturlig del även som betesmark. Den lite mindre kon är smidig
och stark, den går och kommer på bestämda tider, har en klockinstinkt och
en utmärkt orienteringsförmåga. Den livnär sig på magra marker och behöver
mycket lite kraftfoder. Hon är tillgiven, vacker och smidig, blir lätt dräktig
och föder som regel sina kalvar utan komplikationer. Hon är uthållig och
miljövänlig och visar hur vi kan odla och leva ekologiskt och nära naturen,
inte minst genom sin lämplighet för fäbodbruket.
... bevaras nu
Fjällkon tycks nu vara i goda händer sedan föreningen
Svensk fjällrasavel bildats så sent som 1995. Innan dess var
fjällkon drabbad av en korsningsavel där såväl SLB som
finska rödkullor och jersey korsats in. När stödet för lantraser
kom upptäckte många att de fjällkor de trodde sig ha i
lagården inte alls var fjällkor längre, utan korsningskor. Hur
det blev så beskrivs av Berit Runsten, Nälden, i artikeln Vi
trodde att vi hade fjällkor i tidskriften Fjällkon nr 5/1996.
Här några axplock ur artikeln:
Här är berättelsen om en jämtländsk fjällrasbesättnings öden och äventyr
under drygt 20 år. .... När man sitter med facit i hand och ska räkna
djurenheter beträffande fjällkor så är det lätt att börja fundera på varför det
blev som det blev. Varför man plötsligt inte hade alla de där fjällkorna som
man en gång hade och dessvärre trodde sig ha. Vad hände? ...... Vi gick in i
80-talet med 17 kor i kontroll varav fem rena fjäll och tre korsningar.
Avkastningen låg en bit över föreningens rasmedeltal för SKB som var 188
kg smf med 225 kg hos oss och det är värt att notera att det var de rena
fjällkorna som mjölkade mest! ..... 1986 fanns ingen ren avkommebedömd
fjälltjur. .... Det var NU vi började bygga på producenttalen av främmande
inslag utan att egentligen tänka på det. .... I början av 1990-talet kom Projekt
Rädda Fjällkons (PRF) inventering av renrasiga djur. Vi fick förfrågan om en
del kor, och till min fasa upptäckte jag att alla, nästan, var borta! Samtidigt
som frågan uppstod om varför de andra korna inte dög, kom insikten att
något hänt via de västfinska tjurarna...... Vi ville inte ha andra raser i
fjällkorna, inte ens via de andra nordiska raserna. Vi ville definitivt inte ha
horn på våra fjällkor, vilket vi fick med t.ex. Mickel. Beträffande den
isländska rasen så har den under oerhört lång tid präglats av helt andra
miljömässiga och kulturella förutsättningar. Att hävda släktskap sedan
Hedenhös är ungefär som att påstå att jämthund och gråhund är samma
hund......och säg det till en jämte!!! .... Vi jobbar nu sakta men säkert på att
få ned korsningsprocenten i våra djur...
Artikeln i sin helhet biläggs motionen som bilaga 1.
Fortfarande används tjurar med så lite fjällras som 37,38 %
och med horn av en del utanför ovan nämnda förening. Man
vill från visst håll korsa in den produktiva västfinska
rödkullan i stammen, men den kon bevaras för sig i Finlands
bevarandearbete. Även isländsk kullig boskap har använts.
Naturligtvis härstammar den isländska kon från den
nordiska, men den isländska kon har, precis som
islandshästen, utvecklats isolerat under lång tid och under
mycket speciella förhållanden. Korsningsaveln kan ge en
högre produktion, men egenskaper som god juverhälsa kan
förloras. Naturligtvis är det upp till var och en att ha de kor
man vill och ett skäl till bevarandet är just att spara viktiga
anlag för användning. Men för att bevara fjällrasens gener
måste bevarandet vara så renrasigt som möjligt och det är till
det bevarandestödet skall gå.
Lyckligtvis finns nu en medveten avel som tar vara på de goda egenskaper
fjällkon har och utvecklar dem. Man har också mycket medvetet arbetat för
att bredda avelsbasen genom att ta in fler ungtjurar i aveln. Stamboken är
inte stängd utan de närbesläktade sidigt tröndefe i Norge används, en stam av
fjällkon som aldrig drabbats av hypoplasin, en ärftlig defekt, som tycks följa
den vita färgen. På grund av den under 25 år stora korsningsaveln krävs inte
ren fjällras för bidraget för bevarande, utan man godtar 12,5 % inblandning
av annan ras. Den procentsatsen kan förhoppningsvis minskas efterhand.
Fjällkon har så mycket gott som måste bevaras att inblandning av andra raser
vare sig är nödvändigt eller önskvärt.
Rödkullan ...
Västfinska rödkullan mjölkade redan på 20-talet lika mycket
som dagens högproducerande kor och det på en kost utan de
importerade proteinerna som dagens kor måste ha. Tre
förstklassiga kor kan nämnas: Omena som 1927 gav 9 032
kg mjölk, 383 kg smörfett och 4,2 % fett, Kaunike som 1935
gav 7 535 kg mjölk, 462 kg smörfett och hela 6,2 % fett samt
Hassu som hade ett tioårsmedeltal på 4 834 kg, 4,8 % fett,
alltså 233 kg smörfett. 13-15-åriga kor gav ofta ännu 4 000-
5 000 kg mjölk och detta på en medelvikt av 330 kg levande
vikt med enstaka kor upp till 400 kg (ur Håkan Hallander
Svenska Lantraser). De var alltså inte bara goda producenter
utan också fodersnåla. Dagens högproduktiva kor ger i snitt
ca 8 000 kg mjölk, men då på en betydligt både större och
mer proteinrik foderstat.
Den svenska rödkullan har funnits längre söderut i landet än fjällkon. Den
utgör resterna av den svenska allmogeko, som fanns i södra och mellersta
Sverige. Även rödkullan har funnits, och finns, på fäbodar.
Rödkullan har hållits som en kombinerad mjölk- och köttras på de små
gårdarna. När de specialiserade raserna och kravet på större brukningsenheter
gjorde entré på 60-talet gick rödkullan kraftigt tillbaka. På 50-talet fanns det
fortfarande 20 000 djur, mindre än 20 år senare, början av 70-talet, ansågs
rasen utdöd.
Men lyckligtvis inte! 1978 fanns det 18 djur i Dalarna, de flesta med inslag
av ovan nämnda västfinska rödkulla. På en gård, Erkgården i Svärdsjö, fanns
rena svenska rödkullor. Från denna lilla rest, 16 kor, 2 tjurar och ytterligare
en tjur som fryst sperma, har rasen förökats. Man har även funnit några djur i
Värmland och en spillra av den östnorska rödkullan.
... finns det idag få kvar av
Idag finns ca 350 kor och intresset för rasen är i stigande.
Stamboken är inte sluten utan är öppen för i första hand den
närbesläktade östnorska rödkullan, men även för den
västfinska. Trots den från början lilla avelsbasen finns inga
defekter, utan kon är frisk och sund, har bra fruktsamhet och
lätta kalvningar. Hon är inte så högproducerande, men finns i
produktion och sägs ge ett särdeles högklassigt kött. Som
hushållsko kan hon mycket väl ha en framtid.
År 1996 gavs bidrag till 357 rödkullor varav 132 djur var yngre än 2 år.
Allmogekor
I sen tid har man funnit rester av andra allmogekor. Hit
räknas den fjällnära kon, bohuskullan, vänekon och
ringamålakon. Alla tre finns i små besättningar, men väl
omhändertagna. Enligt Jordbruksverkets statistik gavs bidrag
1996 för 51 vänekor, 25 ringamåla och 5 bohuskulla.
Mer om dessa står att läsa i den fina broschyren Svenska husdjursraser -
Lantbrukets djur, som Jordbruksverket givit ut.
Hästar
Idag ges inget bidrag för bevarande av gamla hästraser.
Utvecklingen tyder dock på att även gamla hästraser kan
hotas i en snar framtid. Idag föds endast ca 400-500 föl varje
år av vardera ardenner, nordsvensk och russ. Det är en snabb
tillbakagång och har fått till följd att Jordbruksverket anser
dessa hästraser hotade. Pengar för bevarande saknas dock.
Den svenska ardennern har idag ett gott internationellt rykte
och export sker. Dock har mycket få ardennerhästen som
dragdjur i lantbruket. Nordsvenska hästen, bruksvarianten,
används i småskaligt skogsbruk och intresse finns. Det
svenska russet klarar knappast konkurrensen med de
tävlingsponnies, ofta korsningsponnies, som finns. För
närvarande finns ca 7 000 russ och ca 9 000 av vardera
ardenner och nordsvensk. För alla tre raserna behövs
bevarande och bidrag för detta.
Får och getter
Varje vuxen get eller får räknas som 0,15 djurenheter i
bidragssystemet. 1 djurenhet (DE) ger 1 000 kr. För
närvarande ges bidrag för gutefår, ryafår och olika
allmogefår som skogsfår, dala pälsfår och roslagsfår. Även
det svenska finullsfåret kan bli aktuellt för stöd. Av getter
ges stöd till svensk lantrasget och allmogegetterna göingeget
och jämtget. Den svenska lantrasgeten finns fortfarande i
produktion som mjölkget. Ca 3 500 getter tros finnas kvar. I
mitten av 1800-talet fanns så många som 170 000 getter. Av
allmogegetterna finns endast spillror, ca 30 göingegetter och
50 jämtgetter.
Svin, höns och andra lantraser
För de andra raserna utgår inget bidrag per djurenhet. Här ges
endast bidrag till de olika föreningar som arbetar med
bevarandet av raserna.
Höns, gäss och ankor
De gamla lantrashönsen är på ett helt annat sätt än dagens
värphybrider anpassade till det svenska klimatet. De klarar
sig också på en betydligt magrare kost än dessa, är friskare
och sundare och har inga genetiska beteendestörningar.
Många har dessutom förmågan att ruva och tar väl hand om
sina kycklingar. De värper mindre än värphybriderna, ca
150-200 ägg per år jämfört med värphybridernas 300-350
ägg. Svenska Lanthönsklubben organiserar
genbanksbevarandet. Inom klubben finns genbanksansvarig
för respektive ras. Idag sparas Skånsk blommehöna,
Åsbohöna, Ölandshöna, Gotlandshöna, Orusthöna,
Bohusläns-Dals svarthöna, Hedemorahöna, Öländsk
dvärghöna, Gammal svensk dvärghöna, Skånegås,
Ölandsgås, Blekingeanka, Svensk blå anka, Svensk gul anka
och Svensk myskanka. För varje ras sparas flockar inom
genbanker. De fungerar som slutna stamböcker och ägaren
förbinder sig att hålla rasen ren. Genom detta ideella arbete
är nu dessa raser bevarade, även om antalet individer inom
några fortfarande är litet.
Svin
Inom föreningen Landtsvinet bevaras idag Linderödssvinet.
Hot mot bevarandet
Även om flera av de gamla lantraserna tycks vara bevarade
för framtiden finns ännu både hot och problem.
Avsätt mjölkkvot till lantraserna
Ett hot är den nuvarande tilldelningen av mjölkkvot.
Samtidigt som man vill öka antalet kor i produktion görs
detta omöjligt genom att mjölkkvotstilldelningen begränsar
leverans av mjölk. Detta är problem såväl för lantbrukare
med lantras som vill utöka som för dem som vill starta nytt.
Utan producenter kan inte raserna hållas i produktion och
utan att fler får möjlighet att producera mjölk blir det allt
svårare för individer av de hotade gamla lantraserna att bli
fler, vilket ju är nödvändigt för att de skall vara räddade för
framtiden. Våra gamla lantraser, framför allt fjällkon, är en
bra mjölkproducent som väl fyller sin plats i dagens
ladugårdar. Naturligtvis är det viktigt både med ett bevarande
och en utveckling av de gamla lantraserna, men med dagens
mjölkkvotsbestämmelser finns det risk att utvecklingen
försvåras. Miljöpartiet de gröna har påpekat detta
oacceptabla förhållande förut och vi gör det igen. Föreningen
Svensk fjällrasavel har uppvaktat jordbruksministern och
föreslagit en förändring.
Miljöpartiet de gröna anser att en del av den nationella mjölkkvoten måste
undantas för att kunna nyttjas dels för de kor av utrotningshotade raser som
är stödberättigade enligt stöd till hotad ras, dels av dem som vill nyetablera
sig som mjölkproducenter och vill hålla någon av de hotade lantraserna
fjällko, rödkulla eller någon av allmogekorna och bevara dessa enligt av
Jordbruksverket godkänd avelsplan.
Det får inte bli så att den ena bestämmelsen omöjliggör vad den andra
försöker uppnå.
Ge djurägare även av andra hotade lantraser än
dagens bidrag
Idag ges bidrag per djurenhet endast till kor, får och getter.
Om man anser att det är viktigt att bevara de gamla
lantraserna för framtiden för att de har egenskaper som är
värdefulla och som kan efterfrågas och behövas i framtiden
så borde ju det gälla såväl de betande som andra lantraser.
Det ter sig då märkligt att inte hästar, svin, gäss, ankor, höns
och kaniner får stöd. Att enbart ge stöd åt betesdjuren
avslöjar att man inte förstått lantrasernas egenvärde utan
enbart ser deras indirekta betydelse som naturvårdsobjekt.
Stödet kan betalas ut antingen som stöd per djurenhet eller
för de mindre djuren som stöd per genbanksbesättning.
Idag finns 4 miljoner kronor avsatta för stöd till hotade lantraser. För att ge
möjlighet att ge stöd även till andra lantraser än kor, får och getter föreslår
vi
att 8 miljoner kronor avsätts för 1998. Det som inte kan tillföras inom
miljöstödet får finansieras nationellt.
Miljöpartiet de gröna föreslår att stöd utgår till samtliga hotade lantraser,
alltså även till andra än dem som får stöd idag och att stödet ökas till totalt
8
miljoner kronor för 1998.
Ge extra stöd till de akut hotade lantraserna
För att stimulera skyddsarbetet med de akut hotade
lantraserna bör ett extra stöd utgå för dessa. Exempel på
sådana raser är göingegeten och jämtgeten där antalet djur är
mycket litet. För att få stöd för getter måste man ha minst 7
individer, som är en djurenhet, det vill säga det minsta man
idag kan få stöd för. Idag har endast en person i Sverige
tillräckligt antal för att kunna få stöd. Resten, 93 % av
getterna, får inget stöd alls. Bevarandet litar till idealister och
deras ideella arbete. Detta kan lösas genom att den som har
en akut hotad lantras av djur för vilka stöd utgår alltid,
oavsett antal djur, får lägsta möjlig stöd, det vill säga stöd för
en djurenhet.
Miljöpartiet de gröna föreslår att ett extra stöd skall utgå till akut hotade
lantraser.
Utöka stödet till lantrasföreningarna
Idag utgår så kallat UID-stöd till föreningarna. I den
avelsplan som Jordbruksverket tog fram föreslogs att stödet
skulle utgå för bevarandearbetet, utbildning och information.
I planen förslogs att 1,5 miljoner kronor skulle avsättas. Idag
finns 1 miljon kronor och bidrag utgår i praktiken enbart till
utbildning och information. Detta innebär att
genbanksverksamhet, som ju är ett viktigt arbetet för
bevarandet, inte får stöd. Det kostar att lägga upp register, att
ha kontakt med genbanksbesättningar, att i förekommande
fall kontrollera att allt går rätt till osv. En del föreningar har
rasregister för motsvarande arbete.
Jordbruksverket vill att även Linderödssvinet, Svenskt finullsfår och de
hotade hästraserna ardenner, nordsvensk brukshäst och russ skall omfattas av
bevarandearbetet. Det innebär att antalet föreningar som skall dela på den
avsatta miljonen ökar och varje förening riskerar att få allt lägre stöd. Det är
oacceptabelt, framför allt som detta stöd måste vara det minsta som
Jordbruksverket handlägger.
Stödet är som det nu ser ut byråkratiskt utformat. Det ska redovisas kvitton
ner till sista kronan vilket får till följd att det administrativa krånglet i
föreningarna tar tid från det ideella arbetet att bevara lantraserna. Förenkla
reglerna för stödet!
Miljöpartiet de gröna föreslår att stödet till lantrasföreningar med lantraser
med av Jorbruksverket godkända avelsplaner ges stöd även till
bevarandearbetet och att stödet fördubblas från 1 till 2 miljoner kronor för
budgetåret 1998.
Både myndigheter och enskilda entusiaster
behövs i bevarandearbetet
Det är viktigt att många engageras i bevarandearbetet. Visst
har de gamla lantraserna en given plats på friluftsmuseer runt
om i landet, men det kan aldrig ersätta bevarandet på
familjejordbruk och hos entusiaster. Det är därför viktigt att
ansvaret för bevarandet och genbanker blir kvar i de aktiva
föreningar som finns idag. Genom att öka bidragen för just
bevarandet kan detta utvecklas i föreningarna och
bevarandearbetet göras säkrare. Det är också viktigt att
stimulera de djurägare som idag har hotade lantraser att
anmäla sina djur till genbanker. Hur detta skall ske har säkert
de olika föreningarna idéer om, ett sätt kunde vara olika
nivåer på stödet, beroende på om djuren anslutits till genbank
eller inte.
Arbetet med bevarandet har kommit igång, men som framgår av motionen
finns problem framför allt i medelstilldelningen till föreningarna och i
mjölkkvotstilldelningen.
Och ...
... det är bara genom att bevara den genetiska variation vi har
idag som vi har valmöjligheter i framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationell mjölkkvot för de kor av utrotningshotade raser som är
stödberättigade enligt stöd till hotad ras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mjölkkvot till dem som vill nyetablera sig som mjölkproducenter
och vill hålla någon av de hotade lantraserna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till samtliga hotade lantraser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om extra stöd till akut hotade lantraser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till lantrasföreningarna måste förenklas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till lantrasföreningar med lantraser med av
Jordbruksverket godkända avelsplaner ges stöd även till bevarandearbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet till föreningar som bevarar hotade lantraser skall uppgå
till 2 miljoner kronor för budgetåret 1998,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödet för bevarande av hotade lantraser bör ökas till totalt 8
miljoner kronor för 1998,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att ansvaret för bevarandet och genbanker blir kvar i de
aktiva föreningar som finns.
Stockholm den 2 oktober 1997
Gudrun Lindvall (mp)
Gunnar Goude (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Peter Eriksson (mp)
Kia Andreasson (mp)
Roy Ottosson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Per Lager (mp)
Annika Nordgren (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Ewa Larsson (mp)