Skyddet av naturen och kulturlandskapet är en hjärtefråga för
Moderata samlingspartiet. Viktiga moderata grundidéer har
visat sig ha en särskild tyngd inom just naturvården;
personligt ansvar, enskilt ägande och synen på människan
som en förnuftig varelse. Vi har - som en följd av vårt
förnuft och vår förmåga att ta ansvar för utvecklingen - ett
ansvar för att vårda och förvalta naturen så att de
efterkommande generationerna får samma glädje av den som
vi.
I Sverige finns nästan ingen helt orörd natur. Dagens natur och
kulturlandskap är resultatet av mänsklig påverkan genom generationers
brukande. Även i framtiden måste människan få påverka naturen, under
ansvar. Välståndet förutsätter att vi brukar naturen och använder oss av
naturresurser. Strävan måste emellertid vara att kombinera utnyttjandet av
naturen med hänsynstagande till densamma och bevarande av den biologiska
mångfalden.
Hoten mot naturen och kulturlandskapet lurar bakom yttre påverkan i form
av miljöföroreningar, men även bakom markanvändningen. Samtidigt är
påverkan från markanvändningen också en förutsättning för bevarandet av
vissa naturvärden. I vårt bruk av naturen ger det enskilda ägandet utrymme
för mångfald.
Försurning och övergödning
hotar naturmiljön
Utsläpp av föroreningar i luften och i vattnet påverkar
naturen och förändrar förutsättningarna för livet. Resultatet
kan bli en minskad biologisk mångfald och i vissa fall
genomgripande förändringar av landskapsbilden.
Skogsskadorna i Sverige till följd av olika utsläpp har
uppskattats till flera miljarder per år.
I motion 1997/98:Jo756 av Göte Jonsson m.fl. föreslår Moderata
samlingspartiet åtgärder för att minska miljöföroreningarna, bl.a. flerpunkts-
program för minskade utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider.
Vissa hot kräver inte bara minskade utsläpp vid källan, utan även resoluta
åtgärder i naturen för att minska skadeverkningarna från utsläppen.
Försurningen, som orsakas av svaveldioxid och kväveoxider, är ett av de
allvarligaste hoten mot den svenska naturen. Sveriges är försurningskänsligt
på grund av den svårvittrade berggrunden. Särskilt drabbas Västsverige där
nedfallet är störst.
Långsiktigt måste det försurande nedfallet av svaveldioxid och kväve-
oxider minska under den gräns som naturen tål. Innan detta har skett måste
dock det allmänna bära ansvaret för att tillräckliga resurser satsas på
kalkning av försurade sjöar och vattendrag. Socialdemokraterna har i stället
genomfört kraftiga besparingar på kalkningen. Anslaget för 1998 föreslås
vara 140 miljoner kronor, vilket skall jämföras med omkring 200 miljoner
kronor under den borgerliga regeringstiden.
Eftersom Socialdemokraternas energipolitik leder till att de försurande
utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider kommer att öka, borde snarare
mer än mindre resurser satsas på kalkning. Effekterna av den förtida
kärnkraftsavvecklingen på försurningen bör därför utredas. En sådan
utredning bör också omfatta avvecklingens följder för övergödningen.
En femtedel av alla sjöar och vattendrag i Sverige är i dag påtagligt
försurade. Denna andel kommer att öka, enligt Naturvårdsverket som utrett
vilka effekter minskade kalkningsanslag får.
Nivån 140 miljoner kronor innebär att kalkningarna i ungefär 25 procent av
de i dag kalkade sjöarna och vattendragen skulle upphöra och att
försurningsskadorna successivt ökar i dessa vatten.
(Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag, Naturvårdsverket)
Dagens biologiska mångfald i kalkade vatten kommer därvid
att minska och återkolonisationen av utslagna arter försämras
genom att det blir glesare mellan kalkade vatten. Inte minst
Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund har protesterat
mot detta. Naturvårdsverket konstaterar vidare att
anslagsnivån 140 miljoner kronor får följande konsekvenser:
Utslagning av 3 000 fiskbestånd
Utslagning av 1 miljon bestånd av ryggradslösa djur
Utslagning av 100 flodkräftpopulationer
Genetiskt unika stammar av arter kommer sannolikt att försvinna
Moderata samlingspartiet föreslår därför att
kalkningsanslaget ökas.
Även övergödningen, som orsakas av en alltför stor näringstillförsel via
bl.a. reningsverk, läckage från jordbruk och nedfall av luftburet kväve från
förbränningsprocesser, påverkar livsbetingelserna för olika arter och innebär
att stora naturvärden går till spillo. Socialdemokraternas energipolitik
kommer att förvärra övergödningsproblematiken.
Nya medel måste användas för att kostnadseffektivt minska kväve-
tillförseln från mark och reningsverk. De kommunala reningsverken och
andra reningsverk bör omfattas av ett system med köp- och säljbara
utsläppsrätter för närsalter. Härigenom kan investeringar i reningsverk och
annan vattenrening styras så att de sker där marginalkostnaden för att
reducera utsläppen är lägst. Möjligheterna att införa ett sådant system bör
snarast utredas.
Kommunerna bör också få ökad frihet att reducera utsläppen av
näringsämnen på andra sätt än genom investeringar i reningsverk, t.ex.
genom anläggande av våtmarker.
Anläggandet av våtmarker samt skyddszoner utmed vattendrag bör öka.
Det finns goda skäl att med allmänna medel stimulera denna typ av
kväverening. Behovet av investeringar i reningsverk minskar. Dessutom har
utdikningen av våtmarker tidigare forcerats av staten genom bidrag och
rådgivning, vilket gör det rimligt att staten också tar ett visst ansvar för
återställandet av våtmarker på strategiskt valda platser.
Öka det personliga
ansvarstagandet
Mångfald i ägandet ger mångfald i
naturen
I naturen råder en mångfald och det är genom denna som
naturen lever vidare. I brukandet av naturen ger det enskilda
ägandet förutsättningarna för mångfalden. En mångfald i
ägandet ger en mångfald i brukandet. Med ägandet följer
också ett ansvar och en respekt för vad andra äger.
Centralstyrning, exempelvis av den typ som fanns i den
tidigare svenska skogspolitiken, har lett till ett ensidigt
brukande och en ensidig natur.
Mångfalden i ägandet är inte bara nödvändig för variationen i naturen.
Utan en skyddad privat äganderätt blir naturvården kortsiktig och ryckig.
Politikens planeringshorisont är ofta inte längre än en mandatperiod. En
långsiktig hushållning med naturen och dess resurser kräver ett starkt skydd
för äganderätten. Denna bör därför stärkas. Vid intrång i äganderätten måste
full ersättning utgå.
En god naturvård bygger på att varje medborgare känner ett personligt
ansvar för bevarandet av naturvärdena. Om ansvaret för naturen helt läggs på
staten kommer vi att misslyckas med att bevara naturens värde. Om inte den
enskilda människan själv tillåts ta ansvar kommer hon heller aldrig att lära
sig att göra det. Hon kommer i stället att vänta på att någon annan gör det.
På så gott som hela Sveriges yta förekommer dagligen mänsklig
verksamhet som påverkar naturen. För staten är det därmed en omöjlig
uppgift att med hjälp av detaljerade regler och föreskrifter styra naturvården
och kontrollera att reglerna följs. Kontrollarbetet är dömt att misslyckas om
inte ansvaret decentraliseras genom spritt ägande samt skydd för ägande-
rätten som gör att ansvaret för tillsyn och vård fördelas ut till de finaste
artärerna i samhället - de enskilda individerna.
Undvik en vårdkris
Nytänkande i naturvården
I Sverige är betydande arealer skyddade på olika sätt, dels
genom reservatsavsättningar, dels genom de ramar som
lagstiftningen anger för markanvändningen. De flesta
skyddade områden behöver emellertid vård och skötsel. Det
finns dock tecken på att kostnaden stiger för vård och skötsel
av skyddade områden samtidigt som resurserna till
naturvården blir alltmer knappa. Naturvården hotas av en
vårdkris. Den framtida naturvården bör därför inriktas mot
lösningar som uppmuntrar ansvar hos markägaren eller hos
ideella föreningar.
För att klara av naturvården krävs inte alltid mer pengar utan nytänkande
och omprövning. Lösningar där staten tar hela det ekonomiska och praktiska
ansvaret för skötseln hotar att konservera systemfelen. Nya former för
naturvården måste utvecklas. Sker inte detta riskeras irreparabla skador på
värdefulla naturområden.
Framförallt måste staten söka metoder där naturvården värnas utan att
staten tar ägar- och förvaltaransvaret. Kunskapsspridning om hur hänsynen
till naturen och den biologiska mångfalden ökas kan ofta vara en kostnads-
effektiv naturvårdsinsats. Skogsägarrörelsens genomförande av utbildningen
Rikare skog är ett bra föredöme. Satsningar på information till markägare
och allmänhet bör därför öka genom att Skogsstyrelsen tillförs resurser för
detta.
Naturvården måste också dra nytta av det omfattande ideella engage-
manget. Ett exempel är de s.k. flora- och faunaväktare som på plats iakttar
individantal och förutsättningar för hotade arter samt hjälper till att
informera markägare om hur de kan räddas. Samspelet mellan väktarna och
markägarna och ibland myndigheterna fungerar väl.
Verksamheten administreras i dag av Artdatabanken vid lantbruks-
universitetet (SLU) som också datalägger väktarnas rapporter. Härigenom
byggs en kunskap om våra hotade djur och växter successivt upp, en kunskap
som kan bli ett verkningsfullt bidrag i arbetet med att bevara den biologiska
mångfalden. Det är angeläget att denna verksamhet får ett fortsatt stöd
åtminstone för elementära kostnader och administration samtidigt som ett
engagemang tillvaratas. Regeringens förslag om ytterligare nerdragningar av
anslaget till SLU är oroväckande och bör avvisas.
Det arbete som flora- och faunaväktarna utför bygger på ett stort personligt
engagemang och intresse för naturen. Stora naturvårdsinsatser görs till
mycket små ekonomiska kostnader. Detta arbete är ett utmärkt exempel på
hur det framtida naturvårdsarbetet kan bedrivas när statens resurser minskar.
Nationalparker
Nationalparker skall ägas av staten och omfatta områden där
naturen i huvudsak fått utvecklas fritt. Naturen i
nationalparkerna bör därför inte kräva stora, kostsamma
skötselinsatser. Däremot kan nationalparkerna kräva insatser
i form av övervakning, vilka i första hand inte bör belasta
allmänna medel för naturvård, utan även finansieras genom
avgifter och andra intäkter, t.ex. inträdesavgifter,
parkeringsavgifter eller sponsring. Det praktiska
genomförandet av övervakningen och dess finansiering kan
med fördel läggas ut på privata entreprenörer.
I några nationalparker i södra Sverige ingår kulturmarker som kräver
särskild vård. Det är tveksamt om sådana områden skall skyddas som
nationalparker, eftersom nationalparksbegreppet då får olika innebörd. I
längden bör därför kulturlandskap skyddas under andra former.
Skyddet för nationalparkerna bör vara mycket strikt och dessa skall kunna
utgöra internationella referensområden. Större anläggningsarbeten måste helt
undvikas då de urholkar nationalparksbegreppet. Om ingrepp görs skall det
kräva särskild lagstiftning och de områden som berörs bör lyftas ut ur
nationalparken.
Naturreservat
Naturreservat skall vara reservat för naturen, t.ex. biotoper
för hotade arter eller geologiska formationer. Till skillnad
från nationalparker skall en viss mänsklig påverkan tillåtas.
Områden bör dock inte avsättas som naturreservat av frilufts-
eller rekreationsskäl, eftersom det undergräver respekten för
reservaten och deras syfte.
Naturreservat skall ägas av enskilda, organisationer, företag, kommuner
eller staten. När det allmänna belägger markägare med restriktioner för
markanvändningen vid bildande av naturreservat skall full ersättning utgå.
Andra lösningar, t.ex. markbyten, bör eftersträvas där det är möjligt.
Det är en fördel att enskilda markägare äger värdefulla naturområden. Vid
bildande av nya naturreservat bör därför skötselkontrakt med privata
markägare eftersträvas framför statliga markinköp. Därmed kan man
kombinera det privata ägandets ansvarstagande med naturvårdens veten-
skapliga krav. Då uppnås också ett personligt ansvar för uppgiften och
kostnaderna kan minskas.
Om staten tar över ägar- och förvaltaransvaret riskerar naturvården att bli
institutionaliserad. Detta gäller speciellt skötseln av kulturlandskapet, där
markägarens brukande varit en förutsättning för naturvärdena. Som
naturvårdare kan markägaren i dessa fall vara oöverträffad.
Skötseln av naturreservat skall även kunna läggas ut på specialiserade
entreprenadföretag. Denna skötselmetod kan även användas för vård av
annan naturvårdsmark. Kostnaderna för tillsyn, parkeringsplatser etc. bör inte
belasta naturvårdsanslagen, utan skall om det är möjligt finansieras via
avgifter.
Vid avsättning av naturreservat skall planer för naturvården och
driftskostnaderna alltid upprättas. Avsättningen av nya naturreservat får inte
leda till att skötseln av redan existerande försämras.
Våtmarker
Sveriges våtmarker har ofta en särpräglad fauna och flora,
som är angelägen att bevara. De är betydelsefulla för viltet
och viktiga rastplatser för flyttande fåglar samt utgör en typ
av utjämningsmagasin i naturen som motverkar
översvämningar. Våtmarkerna fungerar också som filter som
kan minska övergödningen.
Socialdemokraternas energipolitik ökar trycket på ny torvbrytning i
känsliga områden. Brytning av torv innebär oåterkalleliga skador på myrarna
och på de växter och djur som är beroende av myrarna som livsmiljö. En
utbruten torvmyr eller ett utdikat rikkärr kan aldrig återställas. Tillstånd
till
torvbrytning bör därför beviljas med restriktivitet. Cirka en tredjedel av
Sveriges våtmarker är i dag torrlagda. I Sydsverige är det 90 procent. I
princip bör kvarvarande sydsvenska våtmarker bevaras, särskilt i de kalkrika
områdena. Återskapandet av våtmarker bör stödjas av staten.
Vattendragen
Huvuddelen av vattendragen i Sverige är i dag utbyggda för
elproduktion. De som finns kvar representerar i många fall
omistliga naturvärden och kräver särskilt skydd mot
exploatering. De stora orörda älvarna måste skyddas.
Den förtida kärnkraftsavvecklingen och införandet av investeringsstöd för
vattenkraftsutbyggnad ökar dessvärre trycket mot de outbyggda vattendragen.
Samtidigt kommer vissa vattendrag som i dag skyddas enligt natur-
resurslagen att få ett urholkat skydd om det förslag till skydd för vattendrag
som redovisas i Vattendragsutredningens slutbetänkande, Omtankar om
vattendrag SOU 1996:155, genomförs.
Moderata samlingspartiet ser med oro på en utveckling där ett delvis
försvagat älvskydd kombineras med investeringsstöd för vattenkrafts-
utbyggnad och sammanfaller med en förtida kärnkraftsavveckling. Skälen att
förändra älvskyddet framstår som svaga då dagens utformning av detsamma
fungerat bra i förhållande till lagstiftningens intentioner. Införande av
vattendrag i naturresurslagen har undantagslöst inneburit en fredning från
vattenkraftsutbyggnad. Riksdagen bör därför besluta att skyddet inte skall
försvagas för något vattendrag.
Öka naturhänsynen
Mångfald i skogsbruket
Skogspolitiken har på mindre än ett decennium lagts om i en
naturvårdande riktning. Ända fram till början av 1990-talet
utgick statliga bidrag till dem som röjde gammal naturskog
och ersatte den med planterad barrskog. Sådana inslag i
skogspolitiken är glädjande nog numera borta.
En annan milstolpe i den nya synen på skogsbruket var den borgerliga
regeringens genomförande av en ny, avreglerad skogsvårdslag som i ett slag
förbättrade de grundläggande förutsättningarna för en bättre skogsvård.
Detaljföreskrifterna i den gamla lagen, som motverkade naturvårdens
intressen, slopades. Möjligheterna att använda andra avverkningsmetoder än
kalhyggen var begränsade. Det var i regel otillåtet att spara gammal skog,
i stället förelåg tvång på gallring, röjning och slutavverkning. Möjligheten att
använda andra föryngringsformer än plantering var begränsade och
reproduktionen var styrd mot barrskogsplantering.
Den nya skogsvårdslagen innebär ett slut på denna centralstyrning och
detaljreglering av skogsbruket. Skogsägarna och skogsbrukarna
myndigförklarades genom ökade möjligheter att fatta egna beslut i fråga om
skogsbruk och skogsskötsel. Samtidigt stärktes naturvården genom förbud
mot aktiva skogsbruksåtgärder på mark som inte lämpar sig för skogsbruk.
Det ökar mångfalden i skogen.
Eftersom endast en procent av skogen omsätts varje år kommer det gamla,
ensidiga skogsbruket fortsätta att sätta djupa spår i naturen. Men
förbättringen är sakta på väg att börja synas. Utvecklingen förstärks
dessutom av ett starkt ökat miljöintresse bland små privata skogsägare och
bland skogsbolagen. Frivilliga naturvårdsåtaganden förekommer ofta i dag,
till skillnad från för 10 år sedan då skogsbruket var detaljreglerat.
Moderata samlingspartiet anser att de principer som präglar den nya
skogsvårdslagen måste vara vägledande för skogsvården och naturvården.
Detta innebär att beslutanderätt och ansvar skall läggas på de enskilda ägarna
och brukarna. Staten skall inte besluta om detaljer, utan om målen.
Skogsbruket och skogsindustrin är Sveriges ur exportsynpunkt mest
betydelsefulla näringar och skogen är vår viktigaste förnybara råvara. På den
allra största delen av Sveriges skogsklädda yta måste därför flera intressen
samsas; kommersiellt skogsbruk, hänsynstagande till naturen, friluftsliv och
rekreation. Den statliga skogsvårdsorganisationen bör som tidigare nämnts
tilldelas ökade resurser för rådgivning och information till skogsägare och
skogsbrukare.
För att skydda vissa hotade arter behöver dock fler skogsområden avsättas
som reservat eller på annat sätt skyddas i framtiden. Detta kan ske genom
statliga markförvärv, men möjligheten att upprätta skötselavtal med
markägare bör alltid prövas. Ett förstärkt s.k. impedimentskydd bör också
utredas, eftersom det minskar behovet av reservatsavsättningar.
Staten bör vidare omfördela sitt ägande av skog. Det finns inga hållbara
motiv för att staten skall äga stora arealer produktiv skogsmark genom
hälftenägandet i skogsföretaget AssiDomän, samtidigt som resurserna för
skyddande av skog med stora naturvärden är mycket knappa.
En mycket stor del av skogsmarken är redan i dag belagd med långtgående
restriktioner som hindrar ett intensivt skogsbruk. Genom reservats-
avsättningar, generella aktsamhetsregler och andra åtgärder är ca 23 procent
av Sveriges skogsareal undantaget från aktivt skogsbruk.
Många markägare avstår frivilligt, och utan att meddela detta, från aktivt
skogsbruk på områden med särskilda naturvärden, exempelvis äldre
lövskogsområden och skogsområden som tillsammans med bebyggelse utgör
en enhet i kulturlandskapet. Ur artbevarandesynpunkt är dessa avsättningar
lika viktiga som avsättningar under statligt skydd. Omfattningen av sådana
avsättningar bör därför inventeras för att få ett bra underlag för bedömningen
av behovet av fler skogliga reservat.
Slutligen har det från flera håll, inte minst från framstående vetenskaps-
män, varnats för de negativa effekter på naturvården som kan bli resultatet av
en storskalig satsning på biobränslen i samband med en förtida avveckling av
kärnkraften. Naturvårdsaspekterna måste därför beaktas noga i energi-
politiken.
Kulturlandskapet
I Sverige är många arter starkt beroende av att landskapet
hålls öppet. Särskilt i hag- och betesmarkerna finns en enorm
artrikedom. Men kulturlandskapet har också ett värde för
landskapsbilden. Socialdemokraternas energipolitik kan dock
leda till att känsliga kustområden exploateras av en oförsiktig
vindkraftutbyggnad. Detta måste undvikas.
Utan en stark och lönsam jordbruksnäring kommer möjligheterna att
bevara stora delar av det värdefulla kulturlandskapet att försvinna. Det
lönsamma, kommersiella jordbruket är basen för det öppna landskapet.
Kulturlandskapets naturvärden måste utöver detta säkras genom fullt
utnyttjande av EU:s miljöprogram för jordbruket. Det är glädjande att
Socialdemokraterna och Centern nu i likhet med Moderata samlingspartiet
anser att hela miljöstödet från EU skall utnyttjas, även om detta besked
kunde ha kommit tidigare. Det är likaså glädjande att regeringen aviserat att
ett särskilt miljöprogram skall inrättas för det konventionella jordbruket,
vilket Moderata samlingspartiet tidigare föreslagit.
Moderata samlingspartiet har också föreslagit att Sverige skall pröva
möjligheterna att använda miljöstödet från EU för att ersätta markägare som
anlägger våtmarker i odlingslandskapet. Vi noterar nu att regeringen avser att
följa även detta förslag. Genom våtmarker och skyddszoner fångar man inte
bara upp eventuellt närsaltläckage från handelsgödsel utan också från
stallgödsel och urlakning av kvävenedfallet från luften - den kanske
viktigaste orsaken till övergödningsproblemen.
Dessutom kan landskapet tillföras värden som ökad biologisk mångfald
samt jakt- och fiskemöjligheter. Regeringen bör därför ges till känna att
våtmarksstödet bör utformas så att det rymmer anläggande av våtmarker med
vattenspegel året om.
Användningen av bekämpningsmedel kan innebära ett hot mot den
biologiska mångfalden och bör därför begränsas. Den nuvarande
utformningen av skatten på bekämpningsmedel är dock olycklig då den
missgynnar miljövänliga bekämpningsmedel framför andra. Exempelvis
drabbas ättika, när den marknadsförs som ogräsmedel, av en tio gånger högre
skatt per bekämpad yta än syntetiska bekämpningsmedel. Bekämpnings-
medelskatten bör därför ändras så att ättikan inte missgynnas i förhållande
till andra bekämpningsmedel.
Fjällvärlden
Vårt fjällområde hör till Europas mest orörda och
värdefullaste natur. Dess värden måste bevaras samtidigt
som turismen, rennäringen och skogsbruket ges
förutsättningar att leva vidare under vissa villkor. I dag hotas
fjällmiljön av försurning och markslitage till följd av turism,
samtidigt som betestrycket är betydande.
På senare år har debatten kring renskötseln förskjutits från problem i
samband med skogsbetet i låglandet till konflikter med naturvårdsintressen i
samband med sommarbetet på fjällen. Från flera platser har omfattande
renbetesskador på fjällen rapporterats i form av vegetationsskador och
trampskador. Trampskadorna kan ge upphov till att mindre kärr i
sluttningarna avvattnas och orsaka markerosion. Vegetationsskador i fjällen
läker avsevärt långsammare än i låglandet, vissa lavar behöver 30-40 år för
att komma tillbaka.
Renskötseln är viktig för många inlandskommuner i Norrland och norra
Dalarna men samtidigt är det angeläget att basen för näringen, nämligen
betestillgången inte långsiktigt skadas. Det är därför angeläget att det uppnås
en balans mellan antalet renar och naturens reproduktionsförmåga. Målet bör
vara en rennäring som är livskraftig och hållbar på lång sikt.
Staten måste ta ett resolut ansvar för rovdjursersättningen, samtidigt som
skyddsjakt på exempelvis lodjur tillåts inom långsiktigt hållbara ramar.
Vissa fjällområden måste bevaras opåverkade av renbete, som referens-
områden.
Flera forskningsprojekt om belastningen på naturen av rennäringen har
genomförts och pågår. Det är nu angeläget att dessa resultat sammanställs
samtidigt som rennäringens behov av betesmarker analyseras.
Det bör i sammanhanget noteras att flera olika verksamheter i fjällvärlden
innebär ett kommersiellt nyttjande av en resurs utan att tydligt ägarintresse
föreligger. De spärrar mot intressekonflikter som är inbyggda på många
andra håll saknas därför.
Östersjön, västerhavet och kusterna
EU:s utvidgning österut ger hopp för Östersjön.
Gemensamma, tvingande miljöregler för fler av Östersjöns
strandstater innebär att tillförseln av näringsämnen och
föroreningar till Östersjön kan minskas.
Samarbetet mellan Östersjöstaterna måste stärkas så att de punktinsatser
som rekommenderats av Helsingforskommissionen, HELCOM, kan
finansieras och genomföras.
Sambanden mellan miljöstörningar i haven och näringstillförseln, utsläpp
av miljöföroreningar samt naturliga variationer måste klarläggas. Miljö-
övervakningen bör fortsätta i minst nuvarande omfattning och den
nerdragning av övervakningen som främst sker på västkusten bör omprövas.
De svenska kusterna drabbas ofta av oljespill från tankbåtar. I takt med att
trafiken har ökat på Östersjön har även dessa miljöproblem ökat. Risken för
en större oljekatastrof av den typ vi sett i andra delar av världen är
överhängande. Problemen beror till största delen på brister i hanteringen av
olja och oljerester, samt på bristande standard på fartygen.
Många små oljeutsläpp som drabbar Sveriges kuster beror på att rederier i
smyg väljer att rengöra sina tankar till havs i stället för att göra detta i
hamnar med särskild utrustning för omhändertagande av avfallet. Orsaken är
dels strävan efter kortsiktig ekonomisk vinning, dels brist på anläggningar i
östra Östersjön som kan ta hand om oljerester. Sverige bör såväl nationellt
som inom EU driva krav om att fler anläggningar för oljeavfall skall
upprättas. Sverige bör även verka för skärpta säkerhetskrav vad gäller fartyg.
Den bristande kvaliteten på fraktfartygen har ofta sin orsak i att
fraktköparna saknar incitament att efterfråga en högre säkerhetsnivå till ett
högre pris. En ändrad ansvarsfördelning, vilket rent tekniskt kan
åstadkommas på flera sätt, där även fraktköparna tvingas ta ett ekonomiskt
ansvar för följderna av ett oljeutsläpp, skulle skapa sådana incitament för
fraktköparna. Det bör utredas vidare hur en sådan ny ansvarsfördelning kan
skapas på EU-nivå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utsläppsrätter för reningsverk,
2.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av effekterna på försurningen och övergödningen till
följd av en förtida kärnkraftsavveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kalkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas möjligheter att reducera näringsämnen genom
anläggande av våtmarker,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äganderätten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nytänkande i naturvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationalparker,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturreservat,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyddet för vattendragen,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vägledande principer för skogsvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfördelning av statens ägande av skog,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utformningen av våtmarksstödet inom jordbruket,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bekämpningsmedelsskatten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvården inom fjällvärlden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöövervakningen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot oljespill och fartygsolyckor.
Stockholm den 2 oktober 1997
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)