Sveriges framtida energiförsörjning har diskuterats i åratal
och har främst gällt avvecklingen av våra
kärnkraftsreaktorer. Knappast alls har diskuterats
slutförvaringen av kärnkraftsavfall. Samtidigt tycks
kärnkraftsmotståndet alltmer flyttas från frågan om driften av
kärnkraftverken till frågan om hur det använda kärnbränslet
ska tas om hand.
Folkets uppfattning
I en SIFO-undersökning har kartlagts svenskarnas attityder
till frågan om förvaring av vårt kärnavfall. Det börjar
ansvarsfullt genom att 90 procent av de tillfrågade anser att
vi själva måste ta hand om avfallet, men inte alla (endast 82
procent) anser att den egna kommunen ska ställa upp om
förundersökning blir aktuell. Men värre är svenskarnas
inställning om den egna kommunen skulle vara det bästa
alternativet för slutförvaring. Då säger bara 54 procent (och
det tydligen motvilligt) ja till förvaring inom kommunen för
Sveriges skull.
Ett sådant svenskt ansvarstagande för det egna kärnavfallet är synnerligen
tveksamt men kan vara resultatet av en framgångsrik manipulation
beträffande kärnavfallets farlighet.
Sårbara kommunpolitiker
Den process som nu pågår - där man i vissa kommuner
tillåter utredningar och där man på andra ställen paniskt slår
ifrån sig - ter sig egendomlig. Motståndarna delar ut flygblad
med hot om missbildade barn ifall Svensk
Kärnbränslehantering (SKB) får lov att fortsätta sina
undersökningar. Lokala opinionsgrupper växer upp och
resultatet blir - som i Storuman och nu senast i Malå - att en
majoritet av befolkningen av rädsla röstar nej till fortsatta
undersökningar. Ännu värre är det på de platser där
kommunpolitikerna över huvud taget inte vågar säga ja till
förstudier av rädsla för lokala opinioner, som i Tranemo och
i några andra kommuner. De lokala politiker som trots allt
vågat säga ja får otillräckligt stöd från centrala myndigheter
eller regeringen.
Medborgerligt inflytande
Det gäller att få folklig acceptans för byggandet av ett
slutförvar för radioaktivt avfall. Frågan gäller bara hur detta
ska åstadkommas. Detta kommer inte att gå utan
demokratiskt medinflytande från de människor som berörs,
det vill säga de som kommer att bo i närheten av förvaret.
Detta hävdas av den amerikanske professorn Peter M
Sandman inom Environmental Communication Research
Program vid Rutgers University. Samma syn har också
framförts av forskaren Lennart Sjöberg vid Centrum för
Riskforskning inom Handelshögskolan i Stockholm.
Detta måste vara rätt väg för att finna en lösning på det känsliga
avfallsproblemet. Information och kunskap räcker inte för att balansera
riskuppfattningen i ett så kontroversiellt ämne som slutförvar av radioaktivt
avfall. Det krävs medborgerligt medinflytande genom direkta styr-
befogenheter såväl under planerings- och byggskedet som under drift-
perioden och då genom lokala medborgarkommittéer. Här är verkligen ett
samhällsområde där närdemokrati är särskilt motiverad.
I denna del bör man kunna ta lärdom av de lokala säkerhetsnämnder som
finns i "kärnkraftskommunerna" sedan många år tillbaka. Erfarenheterna av
deras verksamhet är mycket goda och kan därför tjäna som mönster vid
utformningen av det nu aktuella medborgerliga inflytandet.
Klar strategi
Nu måste problemet med det radioaktiva avfallet åtgärdas
och då krävs en ny och klar strategi.
Den självklara utgångspunkten bör vara att vi i första hand ska slutförvara
vårt eget kärnkraftsavfall i vårt eget land och inte lättvindligt övervältra
problematiken på andra länder.
För det första skall SKB:s rätt att göra förstudier och grundliga under-
sökningar i alla kommuner tydliggöras. Det kan inte vara rimligt att
kommuner säger nej i ett så tidigt skede att beslutsunderlaget blir alltför
tunt.
Det är hela Sverige som använt och använder elektriciteten från vår kärnkraft
- alltså ska hela Sverige vara berett att ta ansvar för kärnavfallet.
För det andra skall Sveriges riksdag - inte regeringen - besluta om var
kärnavfallet skall placeras. Ju fler som är med och delar ansvaret för beslutet
desto öppnare blir den politiska diskussionen. I sin tur är detta den säkraste
garantin för bästa möjliga beslut.
För det tredje bör tillsättas lokala medborgarkommittéer i de kommuner
som blir aktuella efter urvalsprocessen. Dessa medborgarorgan skall ha en
bred och representativ sammansättning.
Regeringen bör snarast formulera en sådan strategi för lokaliserings-
processen. Annars riskerar frågan om slutförvar att vältras över på våra barn
och barnbarn. Kommande generationer kommer nog ändå att få tillräckligt
med bekymmer i arv från oss, kärnkraftsavfallet förutan.
Tidigare riksdagsbehandling
Jordbruksutskottet har tidigare bedömt en motion
(1996/97:Jo706) med krav på en klar strategi för
slutförvaring av kärnkraftsavfall med tre viktiga moment,
nämligen SKB:s närmast ovillkorliga undersökningsrätt,
riksdagens oinskränkta beslutsrätt och mäktiga
medborgarkommittéer. Motionen avslogs uttryckligen
beträffande tredje momentet men utskottet uttalar sig inte
beträffande de viktiga två första momenten (se
1996/97:JoU16). Mot denna bakgrund och med beaktande av
att frågan om slutförvaring fått ökad aktualitet genom Malå-
fallet bör problematiken underställas riksdagen för förnyad
prövning och då genom tre separata yrkanden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om SKB:s undersökningsrätt för slutförvaring av kärnkraftsavfall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslutsrätt avseende kärnkraftsavfall,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av medborgarkommittéer.